Självbiografiska verk

”Mina skrifter är jag”

”En författare är endast en referent af hvad han lefvat”, skriver Strindberg i ett brev till Siri von Essen och Carl Gustaf Wrangel redan 1875. Strindberg förblev sitt motto trogen hela livet, trots kriser och estetiska nyorienteringar. Att självbiografiska verk intar en viktig plats i Strindbergs litterära produktion, liksom att han i stor utsträckning utnyttjade egna erfarenheter i sina romaner och dramer är väl allmänt bekant. Det har till och med hävdats, inte utan skäl, att Strindberg iscensatte sitt liv i enlighet med sina litterära planer.

Så menar t ex Olof Lagercrantz i sin biografi att Strindberg arrangerat Infernokrisen (ca 1894-1896) för att få material att skriva om. I vart fall tycks det inte ens för Strindberg själv alltid varit klart om hans dikt fått näring av hans liv eller tvärtom. I ett ofta citerat brev till författaren Axel Lundegård skriver han i november 1887:

”Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om dikt och lif blandats. Jag vet inte om Fadren är en dikt eller om mitt lif varit det; men det tyckes mig som om detta i ett gifvet snart stundande ögonblick skulle komma att gå upp för mig, och då ramlar jag ihop antingen i vansinne med samvetsqval eller i sjelfmord. Genom mycken diktning har mitt lif blifvit ett skugglif; jag tycker mig icke längre gå på jorden utan sväfva utan tyngd i en atmosfer icke af luft utan af mörker. Faller ljus in i detta mörker så dimper jag ned krossad!”

Strindbergs självbiografiska projekt omspänner större delen av hans författarskap. I ett brev till sin tyske översättare Emil Schering (13 juni 1904) ber han honom att ge ut följande verk i en volym under titeln Tjänstekvinnans son:

1. Tjensteqvinnans Son
2. I Jäsningstiden
3. I Röda Rummet
4. (4e delen av samma, i manuskript hos Bonnier)
5. Die Beichte eines Thoren [En dåres försvarstal]
6. Karantänmästarens Andra Berättelse (Ur Fagervik och Skamsund)
7. Inferno.
8. Legender.
9. Ensam.
10. Ockulta Dagen [felskrivning för Ockulta dagboken], sedan 1896.
11. Korrespondens, bref.
Det är mitt enda monument jag begär: ett svart träkors och min historia!

Läs mer om:

BREV

DRAMATIK

FOTOGRAFI

LYRIK

MÅLERI

ROMANER

SJÄLVBIOGRAFISKA VERK

Tjänstekvinnans son

Strindberg skrev sin självbiografiska roman vid 37 års ålder. I enlighet med det naturalistiska programmet ville han skriva en vetenskaplig roman, i beaktande av historia, psykologi och samhällsfrågor. I ett brev till sin förläggare betonade han ”att detta är ett försök att emancipera litteraturen från konsten. Att det ej är mémoires eller confessions; att jag blott tagit liket av den person jag bäst känt och läst anatomi, fysiologi, psykologi, historia på kadavret.”

Självbiografin består av fyra delar: 1. Tjänstekvinnans son, som behandlar Johans (Strindberg hette Johan August i förnamn) barndom och ungdom fram till studentexamen. 2. Jäsningstiden, som behandlar studietiden i Uppsala fram till att han skrev sitt första stora litterära verk, d v s Mäster Olof. 3. I Röda rummet, som bl a behandlar konstnärsbohemerna i Röda rummet. 4. Författaren, som tecknar idéutvecklingen hos författaren fram till bokslutet med Tjänstekvinnans son.

Såväl kvantitativt som kvalitativt utgör de två första delarna verkets tyngdpunkt.

Att Tjänstekvinnans son inte är en självbiografi i traditionell mening framgår av att boken berättas i tredje person. Till Edvard Brandes skriver Strindberg i ett brev: ”skrifver nu mitt lifs saga i en besynnerlig romanform.” Och när han översände den första delen i manuskript till sin förläggare definierade han verket genom att tala om vad det inte var: ”vad är detta? Är det en roman? Nej. Biografi? Nej? Memoar? Nej! – Jag svarar: det är en bok som är hvad den utger sig för: en själs utveckingshistoria 1849-67.”

Strindbergs ateistiska världsåskådning i mitten av 1880-talet har också styrt skildringarna av den unge Johans religiösa upplevelser. Trots rationaliseringar och tillrättalägganden är Tjänstekvinnans son i hög grad ett trovärdig psykologiskt dokument över författarens utveckling under ungdomsåren.

En dåres försvarstal

I Tjänstekvinnans son är Strindbergs förhållande med Siri von Essen i stort sett utelämnat. Detta avsnitt av Strindbergs liv behandlas i brevromanen Han och hon samt i En dåres försvarstal.(1887-88)

När Strindberg skrev En dåres försvarstal utformade han den inte som en fortsättning på Tjänstekvinnans son. Boken är skriven i första person och huvudpersonen heter Axel, inte Johan. Liksom när det gäller Tjänstekvinnans son har verkets genretillhörighet diskuterats. Boken har omväxlande betraktats som oförställd självbiografi, som oresonlig anklagelseakt och som roman.

En dåres försvarstal har också liknats vid en detektivroman där det brott som ska avslöjas är hustrun Marias otrohet för att på så vis frikänna huvudpersonen från misstankar om sinnessjukdom. Läsaren ombeds ständigt att ta ställning i skuldfrågan. Men den oförvitlige och objektive detektiven är här ersatt av en person som på samma gång är åklagare och advokat, kärande och svarande.

Strindberg skrev En dåres försvarstal på franska, dels som en försiktighetsåtgärd, dels för att han ville etablera sig på den franska bokmarknaden.

Inferno

I Inferno behandlar Strindberg den religiösa och psykiska kris som han genomgick i Paris och Österrike under åren 1894-96. Inferno innebar Strindbergs återkomst som skönlitterär författare efter ett närmare fem år långt uppehåll.

I ett brev till sin välgörare Torsten Hedlund från augusti 1896 beskrev Strindberg sina planerar för det som skulle bli Inferno:

”En annan sak! Ni sade nyligen att man söker: Ockultismens Zola. Der känner jag kallelsen. Men i stor hög ton. Ett poem på prosa: kalladt Inferno. Samma thema som I Hafsbandet. Individens undergång när han isolerar sig. Räddningen genom: arbetet utan ära eller guld, pligten, familjen, följaktligen – qvinnan – modren och barnet! Resignationen genom upptäckten af hvars och ens uppgift gifven af Försynen.”

Av brevet framgår att det inte är en självbiografi som Strindberg tänker sig skriva i första hand utan ett ”poem på prosa” med ett allmängiltigt tema. Detta gör att man bör vara försiktig med att betrakta Inferno som ett vittnesbörd om författarens mentala hälsa.

På ytplanet – det exoteriska planet för att använda Strindbergs jargong – är Inferno en självbiografisk skildring av hur August Strindberg genomgår en moralisk och religiös kris och hur han sedan uppfostras till en bättre människa.

Även om bokens berättarjag på flera ställen i boken betonar verkets dokumentära status, bl a genom att avslutningsvis påpeka att boken bara är ett utvidgat och ordnat utdrag ur författarens dagbok, finns det mycket som tyder på att Strindberg mycket medvetet komponerade Inferno för att efterkomma litterära förväntning hos en publik med intresse för ockultism och alkemi.

Strindberg skrev Inferno på franska för en publik med intresse för det ockulta. I kulturella kretsar var intresset för esoteriska vetenskaper utbrett och Strindbergs kemiska experiment möttes med stor respekt. I flera tidningar omtalades Strindberg som ”Le grand chimiste Suèdois”.

På ett inre plan – det esoteriska – handlar Inferno om hur berättaren förbereder sig för att utföra ett alkemistiskt storverk, hur han frivilligt nedstiger i Helvetet, men uppfostras av tuktoandar och slutligen återvinner paradiset.

Klostret

I Klostret skildrar Strindberg i romanform sitt bohemliv i Berlin samt äktenskapet med Frida Uhl. Till skillnad från Inferno är romanen berättad i tredje person. Huvudpersonerna heter precis som i En dåres försvarstal Axel och Maria. Romanen skrevs 1898 men publicerades inte förrän 1966. 1902 arbetade Strindberg om manuskriptet till Klostret till Karantänmästarens Andra Berättelse, som kom att ingå i novellsamlingen Fagervik och Skamsund. Därvid ändrade han namn och platser för att tona ned de självbiografiska inslagen.

Ensam

Ensam, den avslutande berättelsen i den självbiografiska sviten, författades 1903 och publicerades samma år. I berättelsen utnyttjade Strindberg minnen från perioden mellan återkomsten till Stockholm 1899 och giftermålet med Harriet Bosse 1901. Men med berättelsen gjorde Strindberg också ett försök att blicka in i sin egen framtid efter den skilsmässa med Harriet Bosse som han såg framför sig.

Ensamheten och det litterära skapandet, som möjliggörs genom isoleringen, utgör det centrala temat i berättelsen.

Huvudperson är en änkling som efter han insett omöjligheten i att återknyta bekantskapen med sina ungdomsvänner drar sig till baka till ett liv i avskildhet. Genom fönstret i sin lägenhet iakttar han människorna i grannskapet. Han tar långa promenader genom staden och diktar upp historier om de människor han möter: en pensionerad major med militärisk hållning, en äldre dam med två hundar som uppfostrat henne till att stanna vid varje lyktstolpe, en gammal gumma, vars uppdykande han tillmäter ockult betydelse.