Romaner

Med publiceringen av romanen Röda rummet 1879 inleds en ny epok i svensk litteratur. Romanen uppmärksammades omedelbart för sin djärva, friska samtidssatir och blev August Strindbergs första stora litterära framgång.

Strindberg hade ingen egentlig erfarenhet av romanförfattande före Röda rummet, men i novellsamlingen Från Fjärdingen och Svartbäcken (1877) finns redan mycket av den teknik som Strindberg skulle använda i Röda rummet. Berättelserna skildrar livet i Uppsala, så som Strindbergs sett det under sin studietid där. Strindbergs skildring av studentlivet är osentimental och fri från falsk studentromantik. Här avporträtteras verkliga personer, som Strindberg själv hade känt. Också studentstaden Uppsala, med sina gränder och dammiga föreläsningssalar levandegörs, men inte på samma sätt som Stockholm i Röda rummet.

Röda rummet har fått sin titel från det rum på Berns café i Stockholm, där journalister, konstnärer och intellektuella brukade samlas. Många av romanens karaktärer har verkliga förebilder i Strindbergs umgängeskrets; andra har fått låna drag från flera håll.

Romanens styrka ligger dock i att Strindberg bygger på egna erfarenheter som journalist, tjänsteman, misslyckad författare och fattig medlem i bohemkretsen. Huvudpersonen i romanen är Arvid Falk, en godhjärtad idealist, som i bokens början sagt upp sig från sin tillfälliga tjänst som tjänsteman på Kollegiet för utbetalande av ämbetsmännens löner för att försöka försörja sig som journalist och litteratör.

Bohemliv hade före Strindberg skildrats med falsk glamour, men den udda samling som lever i Lill-Jans och Vita Bergen och super till i Röda rummet när någon av dem kan få ihop tillräckligt med pengar, är inte avsedd att vara romantisk.

Driven av en önskan att avslöja det ekonomiska och politiska hyckleriet skildrar Strindberg med realistisk detaljskärpa tillvaron för konstnären Sellén, filosofen Olle Montanus, skådespelaren Rehnhjelm och Lundell, som målar altartavlor för att det är så lönsamt. Strindberg, som själv drabbats hårt av den ekonomiska krisen i Sverige 1878-79, sparar inget krut i skildringen av försäkringsbolaget Tritons skumraskaffärer.

Röda rummet har kritiserats för sin lösa komposition. De många utvikningarna hör till romanens svagheter, men Strindbergs uttrycksfulla och vitala prosa, de måleriskt impressionistiska miljöskildringarna och den fräna satiren gör att läsaren aldrig tröttas detta till trots.

Strindbergs andra roman kom först 1887. Hemsöborna skrevs i Lindau i Bayern mellan Fadren och En dåres försvarstal. Längtan efter Stockholms skärgård och behov av pengar var de primära drivkrafterna när Strindberg bestämde sig för att utnyttja minnena från Kymmendö till en roman. Handlingen är enkel. Carlsson, en dräng från Värmland, kommer till änkan Flods gård på Hemsö i Stockholms skärgård. Carlsson kan ingenting om sjön eller om fiske; han har anställts för att ta hand om jordbruket och för att förbättra avkastningen.

Gusten, Madam Flods son, som är skickligare än Carlsson när det gäller sjöfågeljakt, men inte i något annat avseende, ser på Carlsson med misstänksamhet. Trots sitt bristande intresse för jordbruk vill han inte förlora sin auktoritet. Carlsson gifter sig med änkan Flod trots Gustens motstånd. Madam Flod får ett missfall och är svag. Carlsson, som oroar sig för sin ställning som änkeman, förmår sin fru att skriva sitt testamente till hans förmån. Gusten tjuvlyssnar, men han kan inte göra någonting åt det. Nu ödelägger emellertid Carlsson sina chanser. Strax före jul ertappar Madam Flod sin man med en av tjänsteflickorna; hon förföljer dem genom skogen och ådrar sig därigenom lunginflammation. På sin dödsbädd kallar hon Gusten till sig och förstör testamentet. På den riskfyllda båtfärden till kyrkan faller kistan över bord. Carlsson och Gusten blir avskurna på isen; genom sin styrka och sin kunskap räddar sig Gusten medan Carlsson drunknar.

Hemsöborna är som roman betraktad mer homogen än Röda rummet. Kompositionen är stramare, berättelsen mer sammanhållen, utvikningarna färre. Boken är samtidigt en enastående folklivsskildring kryddad med dråpliga situationer och en häpnadsväckande rikedom vad gäller specialtermer från jordbruk, fiske, växt- och djurliv. Hemsöborna blev en stor framgång för Strindberg, som dock själv inte hade så höga tankar om boken.

Även i sin nästa roman, I havsbandet (1889-90) förlade Strindberg handlingen till skärgården.

Liksom i Hemsöborna utlöses handlingen av att en utomstående kommer i konflikt med lokalbefolkningen. Huvudperson är fiskeriintendenten Borg, en intellektuell, en vetenskapsman, som inte har vunnit erkännande hos det akademiska etablissemanget. Med sin överlägsna intelligens och sin högt utvecklade sensibilitet är han en Nietzscheansk övermänniska. Borg har skickats att undersöka orsakerna till att strömmingsfisket har minskat i skärgården. Som en representant för myndigheterna blir han mottagen med misstänksamhet och motvilja. Borg visar prov på sin vetenskapliga expertis när han undersöker vattnet, jordmånen o s v. Samtidigt avskärmar han sig alltmer från lokalbefolkningen genom sitt aristokratiska uppträdande. Trots sina närmast magiska färdigheter misslyckas han delvis med sitt uppdrag. Han förmår inte heller fiskarna att använda modernare metoder i sitt arbete. Under tiden har han inlett ett förhållande med en ung kvinna, Maria. Då han upptäckter att hon har varit otrogen, förför han henne, varpå han bryter upp förlovningen. Han isolerar sig nu för att ägna sig åt vetenskapliga experiment. Efter att ha blivit avskedad från sin tjänst och driven till vanvett av isoleringen på ön, seglar han på julafton ut på havet för att söka döden.

I havsbandet skildrar Borgs mentala och fysiska förfall; i början av romanen är han en gentleman, en förfinad estet och vetenskapsman. Men fysiskt är han vek; medmänniskornas enfald gör att han till slut går under. I mycket förebådar I havsbandet Strindbergs egen kommande kris några år senare; roman blev Strindbergs sista stora litterära företag före Infernokrisen.

Götiska rummen skrevs 1904. Titeln anspelar på Röda rummet; den forna mötesplatsen för bohemkretsen har byggts om och fått ny inredning, när nu medlemmarna möts igen, tjugofem år senare. Kretsen har nu utökats, bl a med Dr Borgs brorson, en arkitekt. En fest i dessa lokaler tjänar som inledning, precis som en annan fest får utgöra avslutning. I övrigt ägnar Strindberg lite möda åt kompositionskrav. I stället gör han ett generalangrepp på dekadensen i det svenska samhället vid sekelskiftet. Även om romanens ambition liknar Röda rummets, så saknas mycket av den tidigare bokens kraft och skärpa. Mycket av det Strindberg har att säga levereras i form av tämligen utdragna diatriber och diskussioner. I Röda rummet gjorde Strindberg sin sociala och intellektuella kritik levande genom att illustrera de rådande missförhållandena, här blir han ofta tråkig. Många av sina ståndpunkter från 1879 hade han nu övergivit. Nu var han inte längre positivist utan en kristen mystiker. Men när det gäller kvinnoemancipationen hade hans åsikter skärpts ytterligare. Götiska rummen är full av äktenskap som brustit till följd av kvinnans frigörelseambitioner. I romanens centrum står bröderna Henrik och Gustav Borg och deras misslyckade äktenskap. Men här finns också det idealiserade förhållandet mellan greve Max och Ester, den kvinnliga läkaren, som till slut genom giftermål räddas undan en karriär.

Strindbergs sista roman, Svarta Fanor, skrevs 1904, men den kom ut först tre år senare. Det är en bitande satir och en svidande vidräkning med dåtidens politiska och kulturella etablissemang. I Götiska rummen hade den polemiska udden främst riktats mot de konservativa och mot akademisterna, de som mottagit ordnar. I Svarta Fanor råkar emellertid även de radikala, ”fronden” kallad i romanen, i onåd. ”Det finnsju tider av förfall, men något så genomruttet som den här fronden har väl aldrig existerat”, låter Strindberg sin talesman Falkenström utbrista. Svarta Fanor består egentligen av två separata verk, vilka sammanfogats lösligt. Å ena sidan finns romanen om Zachris, Jenny, Falkenström och deras diskussioner om ockulta fenomen, avsedda som en fortsättning på samtalen mellan Max och Ester i Götiska rummen. Å andra sidan finns det konfessionslösa klostret, till vilket Max och senare Falkenström drar sig tillbaka, och de högtravande samtal som där förs.

Svarta Fanor uppfattades av samtidskritiken som en nyckelroman. Strindberg gjorde heller inte mycket för att dölja förebilderna för personerna i boken. Zachris, romanens främsta offer, är en karikatyr av författaren Gustaf af Geijerstam. Porträttet av Zachris och hans hustru Jenny är oöverträffat i sin elakhet. Hanna Paj, med sin röda näsa och sina försåtliga inriger, representerar Ellen Key, som genom sitt engagemang för kvinnans frigörelse var ett rött skynke för Strindberg.

Svarta Fanor är emellertid mer än en satirisk tidsskildring. Det är också en religiös roman i form av en närmast gammaltestamentlig bestraffning av de åttiotalsradikaler, som till skillnad från Strindberg själv blivit kvar under de ”svarta fanorna”, d v s förblivit ateister.

© Erik Höök