Strindbergsmuseet | Fotografi
15706
page-template-default,page,page-id-15706,page-child,parent-pageid-15634,ajax_fade,page_not_loaded,,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-13.1.2,qode-theme-bridge,qode_advanced_footer_responsive_768,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.5,vc_responsive

Fotografi

“Jag bryr mig inte om mitt utseende men jag önskar att folk skall kunna se min själ och den framkommer i dessa fotografier bättre än i andra.”

August Strindberg sökte ständigt nya konstnärliga uttrycksformer. Med sitt nyfikna sinnelag var det naturligt för Strindberg att även pröva den unga fotokonsten. Hans fotografiska register omfattar naturalistisk observation och självbiografisk dokumentation, naturvetenskapliga studier, reflexioner över optikens lagar, ockulta försök att fånga andra dimensioner av verkligheten, psykologisk porträttkonst. Tidvis var han rent experimentell. Astronomisk fotografi och färgfotografi var också frågor som upptog hans intresse.

Liksom när det gäller hans måleri kan man urskilja tydliga perioder i Strindbergs fotograferande. Med undantag för några försök i ungdomen åren 1861-62, inföll Strindbergs första fotografiska period 1886. Från detta år härrör den s. k. Gersausviten, en serie porträtt av sig själv och sin familj tagna i den by i Schweiz där Strindberg vistades vid den här tiden. Strindberg uppträder här i olika skepnader, som författare, familjefar, pedagog, musikant o.s.v.

1892-96 fotograferade han himlakroppar och kristallisationer.

1906 byggde Strindberg tillsammans med yrkesfotografen Herman Anderson “Wunderkameran” — en meterlång kamera försedd försedd med en lins med 30 centimeters brännvidd — för psykologiska porträtt av ansikten i naturlig storlek. Kameran krävde en exponeringstid om ca 300 sekunder.

Strindbergs sista fotograferingsperiod inföll 1907-08. Med kamerans hjälp sökte han dokumentera “återkommande molnformationer” som han liksom Emanuel Swedenborg tolkade som “högt belägna platser på jorden där mäktiga väsen bo”.