Strindbergsmuseet | Strindbergs Stockholm
15636
page-template-default,page,page-id-15636,page-child,parent-pageid-15468,ajax_fade,page_not_loaded,,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-13.1.2,qode-theme-bridge,qode_advanced_footer_responsive_768,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.7,vc_responsive

Strindbergs Stockholm

 ”Nu är jag Stockholmare!”

Under August Strindbergs levnad förändrades Stockholm från lantlig småstad till modern metropol. Strindberg har i flera verk livfullt skildrat denna förvandling.

Genombrottsromanen Röda rummet från 1879 inleds med det berömda panoramat från Mosebacke, oöverträffat i sin koncentrerade men detaljrika skildring av utblickar, händelser, dofter och ljud.

”Nu är jag Stockholmare!” utbrister August Strindberg  i ett brev till sin förläggare i augusti 1899. Strindberg hade kommit hem efter sex år utomlands och ett år i Lund.

Återseendet var inte bara förenat med glädje.  Efter sina långa utlandsvistelser kunde han se på sin hemstad med nya ögon.

Han glömde aldrig den ålderdomliga stad där han själv växt upp.

Men trots kritik av det nytillkomna blev han snart en insiktsfull skildrare av den nya staden.

© Erik Höök, Strindbergsmuseet

Riddarholmen och Gamla stan

”.. på Riddarholmen låg de nymålade ångbåtarna och bolmade rök. Helgdagsklädda människor strömmade ner från backen för att fara på lustfärd ut i Mälaren. … torgfruar i storblommiga klänningar och fullt med guldringar på fingrarna, flickor i röda blusar, barn med bollar och trumpeter, … poliser, skottkärror, sångföreningar … rörde sig i ett brokigt virrvarr framför landgångarna”. (Genvägar, 1887)

Strindberg föddes på Riddarholmen 1849, nedanför Wrangelska palatset. I samma hus hade hans far, Carl Oscar, sitt ångbåtskontor. Han hade inga egna fartyg utan sålde biljetter och frakter på de ångbåtar som trafikerade Mälaren. Riddarholmen och det myllrande folklivet runt de bolmande ångbåtarna har Strindberg skildrat i novellen Genvägar (1887)

Familjen flyttade redan 1851 till Klarakvarteren.

I sin ungdom hade Strindberg flera anställningar i Gamla stan. 1873-74 arbetade han på Dagens Nyheters redaktion, Stora Nygatan16. En annan arbetsplats var Kungliga biblioteket, som fram till 1877 var inrymt i Kungliga slottets östra del. En miljö i Gamla stan som Strindberg uppehåller sig vid i Röda rummet (1879) är Österlånggatan, “lastens och smutsens och slagsmålens gata”, där Carl Nicolaus Falks handelsbod låg.

Norrmalm

”Det var lång väg att gå fyra gånger om dagen för korta ben, men fadren ville att barnen skulle härdas. /…/ Så stoppas böckerna i väskan och man går. Utanför porten på Norrtullsgatan är det mörkt än. /…/Snödrivorna år mycket höga, vilket gör att byxor och stövlar blir genomvåta. I Kungsbacken inträder man hos bagarn och köper frukostbröd, ett franskt bröd som vanligen uppätes på vägen.”

Tjänstekvinnans son (1886)

Strindberg bodde större delen av sin uppväxt i olika malmgårdar nära Norrtull. Vid den här tiden fanns nästan ingenting av den nuvarande bebyggelsen norr om Odenplan. Denna del av staden var ännu lantlig med tobaksodlingar och väderkvarnar.

Längst bodde han på Norrtullsgatan 14, där Norrtulls sjukhus nu ligger. Några år bodde familjen vid Norrtullsgatan 12. När Strindberg 1875 träffade sin blivande hustru Siri von Essen, då gift med Carl Gustaf Wrangel, visade det sig att makarna bodde just i den gården.

Strindberg gick i skola i södra delen av Norrmalm: i Klara Trivialskola och Jakobs Elementarläroverk. Han konfirmerades i Adolf Fredriks kyrka.

Barndomsmiljöerna skildrar han i självbiografin Tjänstekvinnans son.

Drottninggatan löper tvärs igenom Strindbergs liv. Han föddes i södra änden, hade sin sista lägenhet i norra änden och begravdes norr om den. Här mötte han också Siri von Essen en sommardag 1875.

I juli 1908 flyttade han hit till Drottninggatan 85, till den byggnad han gav namnet Blå tornet, där han bodde fram till sin död 14 maj 1912.

Här skrev han bl. a. dramerna Svarta handsken och Stora landsvägen, båda med anknytning till närmiljön.

Djurgården

Som ung bodde Strindberg flera gånger på Djurgården. Somrarna 1868-69 vistades han på Blockhusudden som informator, först hos familjen Sandahl, sedan hos familjen Lamm. De båda läkarfamiljerna visade honom vägen in i de upplysta salongerna. Minnen från den här tiden har Strindberg skildrat i Tjänstekvinnans son.

Vintern 1873-74 hyrde Strindberg och brodern Axel tre rum i villa Diorama, belägen vid Skansens huvudentré. Därifrån flyttade bröderna till Oakhill där de en kortare tid hyrde i en kafélokal. Strindberg var då anställd på Dagens Nyheter.

1882, när Strindberg tillsammans med Siri von Essen och deras två döttrar bodde på Storgatan 11 på Östermalm, hyrde han under vinterhalvåret en skrivarlya på Nannylund på Djurgårdsslätten. Härifrån kunde han arbeta ostört och låta sig inspireras av utsikten över Saltsjön. De historiska berättelserna i första delen av Svenska öden och äventyr tillkom här.

För att ta sig till Djurgården vid 1800-talets mitt fick man färdas Storgatan österut. Tack vare Strandvägens utbyggnad i slutet av seklet fick dock Djurgården en ståndsmässig förbindelse med staden och en ny roll som musei- och kulturcentrum. Skansen, Biologiska museet och Nordiska museet byggdes alla under 1890-talet.

Östermalm

Strindberg bodde på Östermalm i totalt 17 år. Stadsdelen hette fram till 1885 Ladugårdslandet och bestod länge av kåkbebyggelse. Här bodde Strindberg efter studier 1872 på Grev Magnigatan 7 och Kaptensgatan 18, och tillsammans med sin familj bl. a. på Östermalmsgatan 23 (nu 63) 1881-82 och på Storgatan 11 1882-83.

När Strindberg flyttade tillbaka till Stockholm 1899 var det till det nya Östermalm han flyttade. Lindhagens Esplanadsystem med sina boulevarder och de nybyggda miljonpalatsen längs Strandvägen hade förvandlat stadsdelen till Stockholms förnämsta.

Efter tre månade på Narvavägen 5 flyttade Strindberg till Banérgatan 31, där han bodde fram till 1901. Båda husen är bevarade. Inför giftermålet med Harriet Bosse skaffade Strindberg en femrumslägenhet i ett nybyggt hus vid Karlaplan. Fasaden var av maskinslaget rött tegel. Strindberg kallade byggnaden Röda huset.

I Röda huset bodde Strindberg fram till sommaren 1908. Huset revs 1969.

Strindberg har skildrat Östermalm bl. a. i kammarspelen Oväder och Spöksonaten samt i romanen Ensam.