”en god och sann bok är ett brev”
Strindbergs brev brukar ibland räknas som en egen litterär genre i hans produktion. Detta beror inte bara på det stora antalet bevarade brev, ca 10.000. I breven möter vi författaren frisläppt i ett språk som han suveränt behärskar. Breven är mycket skiftande – de skrivs till skilda adressater och i olika ärenden, situationer och humör – ändå speglas Strindbergs personlighet i varje brevrad som han skrev.
För 1880-talets naturalist var brev viktiga och avslöjande dokument, och Strindberg planerade att infoga de brev han växlat med Siri von Essen i sin självbiografiska svit Tjänstekvinnans son.
Det stora antalet brev förklaras också av Strindbergs många år utomlands under 1880- och 1890-talen. Han behövde stå i kontakt med familj, vänner och förläggare i hemlandet. I endast ett fåtal brev diskuterar Strindberg sina egna verk detaljerat. I stället avslöjar breven hur Strindberg närmast iscensätter sitt liv i enlighet med de planer han har för sina litterära verk.
Med undantag för hans brevväxling med Georg Brandes och de fåtaliga breven till Zola och Nietzsche finns knappast några brev till samtidens stora kulturpersonligheter i Europa. Om man undantar brevväxlingen med Verner von Heidenstam, så fann han sig mer tillrätta när han skrev till vänner, som t. ex. Leopold Littmansson.
Strindbergs stil och språk varierar beroende på ålder, kön och klass hos mottagaren och på om breven skrevs på 1880- eller 1890-talet. Under 1880-talet handlar breven i huvudsak om litteratur, teater, politik och psykologi. Under 1890-talet behandlar breven främst naturvetenskap, alkemi och ockultism.
Efter återkomsten till Stockholm 1899 blir Strindbergs brev kortare, med undantag för breven till Harriet Bosse.
De ca 10 000 bevarade breven från åren 1857 – 1912 till fler än 600 adressater finns nu samlade i 22 volymer utgivna av Strindbergssällskapet på Bonniers förlag.
© Erik Höök, Strindbergsmuseet
