Anpassa sidan | In English | Kontakt

 
 

 

strindbergs dramatik

 

August Strindbergs dramatiska författarskap spänner över 40 år. Han debuterade som dramatiker med Fritänkaren, skriven 1869 och publicerad året därpå under pseudonymen Härved Ulf. Sitt sista drama, Stora landsvägen, skrev han 1909. Däremellan tillkom ett 60-tal dramer i vitt skilda stilar, genrer och format.

 
I följande korta genomgång presenteras Strindbergs viktigaste dramer i den följd de skrevs. Handling och dramaturgiska konflikter beskrivs, men däremot ingenting om tillkomst- eller scenhistoria.

Emanuel Reicher i Fadren på Freie Bühne

i Berlin 1890

   
De första dramerna


Strindberg skrev sitt första drama Fritänkaren under en tid då han försökte bli skådespelare. Han tycks dock ha saknat förutsättningar för att stå på scen, men erfarenheterna kom till användning i hans eget författande. Efter ett par mindre stycken skrev han vad han kallade sitt "gesällstycke" Mäster Olof 1872. Den historiska genren var populär, och Strindberg såg möjligheter till att bli spelad. Strindberg hade Shakespeare som förebild. Hos honom hade Strindberg upptäckt förmågan att fånga det mänskliga. Strindberg kom att arbeta med Mäster Olof under flera år. En första version, den s.k. prosaupplagan refuserades av Kungliga teatern. Två år senare försökte han med en rejält kortad version, det s.k. mellandramat, med lika liten framgång. 1876 omarbetade han pjäsen till versdrama, men även detta refuserades.

 

Mäster Olof (prosaversionen) handlar om reformatorn Olaus Petri, hur han tar emot kallelsen, hur han utmanar de katolska biskoparna, hur han blir Gustav Vasas predikant och hur han efter reformationens seger i Västerås riksdag på vederdöparen Gert Bokpräntares maning börjar stämpla mot kungen, som han anser för materialistisk, samt hur han slutligen gör avbön medan Gert oböjd går i döden för sina handlingar.

 

I Mäster Olof finns redan mycket av den mogne Strindberg: ett språk präglat av en expressiv bildfantasi och snärtig spontanitet. Författaren vet att låta gestaltningen av konflikterna födas direkt ur replikerna i stället för idéerna ur historiens stoff.

 

Strindberg avslutade sin första period som dramatiker med Gillets hemlighet (1880), Lycko-Pers resa (1882) och Herr Bengts hustru (1882). Inget av dessa dramer har vunnit någon större framgång på scenen, men Lycko-Pers resa är viktig som Strindbergs första vandringsdrama, en form han kom att utveckla i Till Damaskus I-III. Herr Bengts hustru, en pjäs skriven direkt för hustrun Siri von Essen, är hans första äktenskapsdrama.

Programblad till Fröken Julie

Programblad till Fröken Julie 1889

 
   
Naturalistiska dramer

 

När Strindberg skrev sina stora naturalistiska dramer mot slutet av 1880-talet rådde andra stämningar på teaterns område.I Paris öppnade Antoine sin Theâtre Libre 1887 och inledde en reformering av teaterlivet. Strindberg tog aktiv del i utvecklingen. Med Fadren (1887), Fröken Julie (1888) och Fordringsägare (1889), som alla har kampen mellan könen som centralt tema, får Strindberg sitt internationella genombrott.

 

Fadren handlar om hur en kvinna driver sin make steg för steg in i en osäkerhet, som slutar med grubbel, förvirring och slaganfall. Huvudpersonen är Ryttmästarn, en officer med intellektuella intressen. Han är överkänslig, obalanserad och har lätt att brusa upp. Laura, hans hustru, utnyttjar skickligt hans labila läggning till att utså tvivel om dottern Berthas börd, eftersom hon vill bestämma över barnets uppfostran. Då mannen får veta att hon låtit sprida ut att han skulle vara själssjuk och föranstaltat om omyndigförklaring, får han ett raseriutbrott och kastar en brinnande fotogenlampa efter henne.

Trots att Fadren kan sägas följa den aristoteliska dramaturgins regler om tidens rummets och handlingens enhet utspelar sig handlingen lika mycket i Ryttmästarns inre. Centralt för den klassiska dramaturgin är att handlingen ska drivas framåt i dialog mellan likaberättigade aktörer. I Fadren förser Ryttmästarn själv Laura med argument, hans vansinne är ett resultat av hans egna krav på visshet. Fokuseringen på Ryttmästarn och hans krav på sig själv gör att Fadren ibland brukar benämnas jagdramatik.

 

Strindberg översatte själv Fadren till franska och skickade den till Émile Zola för bedömning. (Zola ansågs med dramatiseringen av Thérèse Raquin ha lanserat det naturalistiska dramat.) Trots att Zola framförde invändningar mot pjäsen i sitt svarsbrev till Strindberg, användes det som företal då pjäsen utgavs på franska 1888.

 

Hans två följande dramer, Fröken Julie och Fordringsägare, skrevs med Théâtre Libre i åtanke. Strindberg försåg Fröken Julie med ett långt förord, i vilket han motiverade sina principer för ett naturalistiskt drama. Bl a skulle scenerna vara som avsnitt skurna direkt ur verkligheten. Aktindelningen avskaffades, målad rekvisita ersattes av riktig och en liten scen och salong anbefalldes. Samtidigt som karaktärerna skulle framställas som bestämda av ärftlighetens och miljöns lagar skulle de också vara sammansatta av en mängd olika egenskaper. Alla tendenser till konstruerad intrig skulle motverkas. Oförfalskad verklighetsframställning var lösenordet.

 

Även om Strindberg skrev förordet efter att pjäsen var färdig, och mycket således är efterrationalisering, är Fröken Julie det kanske främsta exemplet på naturalistisk dramatik.

Själva handlingen i pjäsen är enkel: en adelsfröken låter sig förföras av sin betjänt en midsommarafton, och drabbad av kval morgonen efter tar hon livet av sig. Handlingen utspelar sig i grevens kök. Rollistan upptar endast tre personer. Fröken Julie är förfinad men obalanserad. Hon är spotsk och självmedveten, men föraktar samtidigt sig själv. Betjänten Jean är på samma gång rå och sofistikerad. Han dricker vin, konverserar fröken på franska och föraktar gårdens folk, som han kallar "packet". Han drar sig inte för att dikta upp en historia för att vinna frökens medlidande. Samlaget med grevedottern ser han som en chans till socialt avancemang. Förutom Jean och Julie är köksan Kristin enda övriga person. Hon är Jeans trolovade. Till skillnad mot honom har hon ett starkt klassmedvetande en orubblig övertygelse om vad som är passande för tjänstefolk. Som motvikt till den impulsiva Julie och strebern Jean är Kristin en dramatiskt effektiv roll.

 

I Fröken Julie har Strindberg vidareutvecklat dialogtekniken från Fadren. På ytan är dialogen konversationsartad, planlös och rik på digressioner, men på ett djupare plan målmedveten och konsekvent.

 

Fordringsägare (1888) är ett triangeldrama mellan en kvinna, hennes nuvarande make och hennes f d man. Handlingen utspelas på ett badortshotell på västkusten. Gustav, lärare och tidigare make till Tekla, kommer till hotellet för att bryta upp hennes äktenskap med målaren Adolf och således hämnas på dem båda. Pjäsen bygger på tre scener: mellan Gustav och Adolf, som inte vet vem Gustav är; mellan Adolf och Tekla; mellan Tekla och Gustav, där Adolf lyssnar bakom en dörr. Då Gustav avtalar ett kärleksmöte med Tekla får den sjuklige Adolf ett anfall och dör. Tekla kastar sig då förtvivlad över sin man, varpå Gustav triumferande avlägsnar sig efter slutfört uppdrag.

 

"Hjärnornas kamp"

 

Gustav i Fordringsägare har fått drag av Nietzsches övermänniska. Strindberg läste Nietzsche sommaren 1888, och i december samma år hade han brevväxlat med den tyske filosofen. I de tre enaktarna Den starkare, Paria och Samum som Strindberg skrev 1888-1889 är inflytandet från Nietzsche märkbart. De är alla utformade som en "hjärnornas kamp", där den starkare går segrande ur striden. De har också det kompakta formatet gemensamt; Den starkare och Samum har en speltid på ca 15 minuter. Pjäserna skrevs för hans nystartade Skandinavisk försöksteater i Köpenhamn.

Den starkare handlar om en hur en gift kvinna, Fru X, möter väninnan Mlle Y på ett kafé. Fru X talar hela tiden och Mlle Y reagerar med stumt spel. Medan Fru X talar inser hon att väninnan har varit hennes rival om den äkta mannen. Hon blir först uppbragt, men lugnar sig sedan för att till sist beklaga väninnan. Trots att det för Strindberg inte rådde något tvivel om vem som avgår med segern, så ligger mycket av pjäsens spänning i osäkerheten om vem som egentligen är den starkare. Scenhistorien har visat att stumrollen genom ett uttrycksfullt spel kan framstå som vinnaren.

 

Paria bygger på en novell av Ola Hansson, men dramatiseringen är mycket fri. Liksom i Den starkare upptar rollistan endast två roller, och precis som i den tidigare pjäsen är det två obekanta i ekvationssystemet: X och Y. Men denna gång handlar det om två herrar. De har båda ett grumligt förflutet. Herr X har i sin ungdom begått ett dråp utan att ertappas. Herr Y har förfalskat en växel utan att straffas. Dialogen börjar stillsamt, men efterhand stiger temperaturen. Brotten uppdagas som i en detektivroman. Herr Y hotar X med utpressning. Men till slut avgår X med segern, som resultat av sin större intelligens.

 

Samum utspelar sig i en gravkammare i Algeriet och handlar om hur arabflickan Biskra hypnotiserar en fransk officer till döds. Pjäsen är svårspelad genom sin retoriska dialog och sina inslag av vakenhypnos, buktaleri och besvärjelser.

 

Paria på Dramaten 1949
Paria på Dramaten 1949
 
Enaktarna 1892

 

Efter det ekonomiska misslyckandet med Skandinavisk försöksteater vände Strindberg teatern ryggen under tre år. När han återvände till dramatiken gjorde han det med besked; under 1892 tillkom inte mindre än sju pjäser: femaktaren Himmelrikets nycklar samt enaktarna Debet och kredit, Första varningen, Inför döden, Moderskärlek, Leka med elden och Bandet.

 

Himmelrikets nycklar är ett sagospel om en smed som beledsagad av Sankte Per ger sig ut i världen för att leta nycklarna till himmelriket. Pjäsen är kryddad med bitande samtidssatir med udden riktad åt katolska kyrkan, socialismen och 90-talslitteraturen. Med sin långa rollista sina många scenväxlingar och sin rapsodiska komposition är Himmelrikets nycklar sällan spelad.

 

Av enaktarna är de två sista de oftast framförda. Leka med elden är en "äktenskapskomedi" som utspelar sig på en badort. En ung målare och hans likaledes unga hustru får besök av en vän till målaren. Snart efter ankomsten inleder vännen, som ligger i skilsmässa, och målarhustrun ett förhållande. Då de erkänner sin kärlek för målaren kräver denne att vännen och hustrun ska gifta sig. Ställd inför detta krav, och inför utsikten att återigen utsätta sig för äktenskapets alla svårigheter, flyr vännen till målarhustruns stora förtvivlan.

 

Till Damaskus på Dramaten 1900

Till Damaskus på Dramaten1900

 
Till Damaskus

 

Det skulle förflyta sex år innan Strindberg kunde skriva dramatik igen. Efter att ha skrivit romanen Inferno våren 1897 var det dags att ge dramatisk form åt Inferno-erfarenheterna. Som namnet antyder är Till Damaskus ett omvändelsedrama. Titeln anspelar på Bibelns Saulus, som under sin färd från Jerusalem till Damaskus för att förfölja kristna får en uppenbarelse och blir omvänd.

 

Strindbergs drama handlar om Den Okände, en medelålders författare som anser sig illa behandlad. Han har emellertid förbrutit sig mot andra, och under dramats gång blir han varse sin egen skuld.

De personer han möter är projektioner av hans eget samvete. Pjäsen är uppbyggd som ett vandringsdrama i ett själslandskap. I första scenen möter vi Den Okände i Gathörnet vid en kyrka. Huvudpersonen befinner sig mycket riktigt vid en skiljeväg. Han har dock en bit kvar att gå på syndens väg innan han blir omvänd. Han träffar Damen, som han "befriar" från hennes man, de kastas ut från ett Hotell, han förbannar Gud i en scen vid Havet, de får komma som tiggare till Damens föräldrar. Omvändelsen blir i dramat bokstavlig, då Den Okände, efter scenen i klosterasylen, återvänder till exakt samma platser som han varit på tidigare, fast i omvänd ordning, för att gottgöra sina försyndelser. I pjäsens slutscen finner vi återigen Den Okände i Gathörnet. Damen är på väg in i kyrkan och uppmanar Den Okände att följa med. "Nåja; jag kan ju alltid gå igenom; men stanna gör jag inte!".

 

Till Damaskus saknar egentliga dramatiska konflikter av klassiskt snitt. Den Okände är dramats protagonist, men någon antagonist finns inte på scenen. Även om spelscener inte saknas är det inte Damen, Tiggaren eller Modren som är Den Okändes kontrahent. Istället är det Den Osynlige som huvudpersonen har att utkämpa sina strider mot. Denna skildring av verkligheten, inte den för åskådaren objektiva, utan den för dramats centralgestalt subjektiva, blev förebildlig för den tyska expressionismen runt första världskriget och för författare som Franz Kafka.

 

 

Vid högre rätt

 

Även i de två följande pjäserna behandlar Strindberg sina erfarenheter från Inferno-åren, men det subjektiva och självbiografiska är inte längre lika framträdande. Advent (1898) handlar om ett äldre par, Lagmannen och hans hustru, som förhärligar sig själva på bekostnad över dem som inte har lyckats lika väl som de. De bestraffas också följdriktigt av Makterna. Lagmanskan fryser ihjäl i en sjö och Lagmannen stenas ihjäl av dem han dömt orättfärdigt. Paret återförenas i Helvetet, där de kommer till insikt om sin skuld. Slutligen lyser dock adventsstjärnan över dem och de ser krubban med Jesusbarnet. Strindberg tänkte sig ursprungligen pjäsen som ett sagospel för barn.

 

Brott och brott (1899) utspelar sig i parisiska konstnärsmiljöer. Huvudperson är författaren Maurice, som efter en succéartad premiär glömmer bort sin hustru och sitt lilla barn och förälskar sig i skulptrisen Henriette, som är målaren Adolphes älskarinna. I vägen för Maurices och Henriettes lycka står emellertid barnet, som de önskar livet ur. Deras vilja blir bönhörd och frågan uppstår genast vem som mördade henne. Maurice och Henriette känner sig skyldiga och plågar varandra med förebråelser. Polisen misstänker Maurice och häktar honom. Hans pjäs, nyss en stor succé, dras in och han hotas av ekonomisk ruin. Men när Maurice erkänner sin moraliska skuld till Abbén ordnar sig allting snabbt till det bästa. Det visar sig att barnet dog av naturliga orsaker. Pjäsen tas upp igen och Maurice återvänder till sin trogna hustru.

 

Brott och brott handlar om hur tänkta brott bestraffas liksom verkliga.

Advent och Brott och brott publicerades under den gemensamma titeln Vid högre rätt.

 

Historiska dramer

 

Med Folkungasagan (1899) inleder Strindberg en svit dramer med motiv från svensk historia. Inom loppet av tre år tillkommer inte mindre än åtta stycken.

 

Liksom Till Damaskus är Folkungasagan en pjäs om lidande. Strindberg presenterar dramats huvudperson, 1300-talskungen Magnus Eriksson, som en syndabock som drabbas av oförskyllt lidande. Sonen stämplar mot honom, hans hustru är otrogen, en biskop lyser honom i bann och digerdöden drabbar landet. Allt detta för att Folkungaättens blodsskuld måste sonas.

 

Efter Folkungasagan fortsatte Strindberg med Gustav Vasa och Erik XIV. I Gustav Vasa såg han en stark person, medveten om vad han har åstadkommit, och orubblig i tron på rättvisan i sin maktutövning, en man som obönhörligt slår ned all opposition. Enligt Strindbergs efter-Inferno-dramaturgi gör detta honom exemplarisk som huvudperson i ett drama om en man som kuvas av försynen för att slutligen, sedan han böjt sig, undfår nåden. Kungens sista ord sammanfattar hans moraliska seger över sig själv: "O Gud, du har straffat mig, och jag tackar dig!"

 

August Palme som Karl XII på

Dramaten 1902

Karl XII (1901) är ett av Strindbergs mest personliga kungadramer. Precis som i föregående dramer straffas kungen för övermod. Men i Karl XII är inte lidandet förenat med botgöring. Pjäsen är fylld av drömlik symbolik i Maeterlincks anda. En Sarabande av Bach, spelad på fiol av en dvärg, fungerar som ett ledmotiv genom pjäsen. Mardrömslika figurer kantar kungens väg mot undergången; också över masscenerna vilar något drömartat och overkligt.
 
Dödsdansen

 

Med Dödsdansen (1900) återvände Strindberg till 1880-talets kärlekshat och äktenskapshelvete. Huvudpersonerna, artillerikaptenen Edgar och hans hustru, den forna skådespelerskan Alice, ska till att fira silverbröllop. Men äktenskapet är bottenfruset. De är bägge förbittrade över den uteblivna karriären.

I tjugofem år har makarna plågat varandra, som en del i den dagliga rutinen. .Makarna är dessutom hänvisade till varandra eftersom de bor isolerade på en befästningsö. När Kurt, en släkting från Amerika kommer på besök bryts dödläget och tjugofem års bitterhet kommer i dagen. Men efter att striden lagt sig återgår allt till det gamla.

 

Även om Dödsdansen i mångt och mycket återknyter till de naturalistiska dramerna, så finns här också drömspelsartade inslag. Arrangemanget med det fängelseliknande tornrummet blir en metafor för jordelivet. "Det är jorden som är helvetet, detta med överlägsen klokhet byggda fängelse, där jag icke kan taga ett steg utan att giva sår åt andras lycka, och där mina medvarelser ej kunna förbli lyckliga utan att tillfoga mig ont" heter det i Inferno. Edgar och Alice är varandras fångvaktare. När Kurt kommer och erbjuder en möjlighet att bryta sig ut avvisar de honom, de föredrar sitt fängelse.

 

Dödsdansen på Intima teatern 1909

 
Ett drömspel

 

I Ett drömspel (1901) är synen på den jordiska tillvaron ännu mörkare. Pjäsen handlar om hur guden Indras dotter kommit ner på jorden för att känna hur människorna har det. Hon får under sin jordevandring befria Officern i det växande slottet, höra Affischören beklaga sig över att inget blir som han hade tänkt sig, se Officern förgäves vänta på sin Victoria, pröva på äktenskapets plikter tillsammans med Advokaten.

I Skamsund ser hon människor som behandlas med pinoredskap därför att de fått vällevnadssjukdomar.

I Fagervik, som ligger mittemot, ser hon hur öns mest avundade är blind. Hon får också se hur den nypromoverade Officern tvingas sitta i skolbänken men inte kan svara hur mycket två gånger två är.

 

Ett drömspel på Dramaten 1921

Ett Drömspel på Dramaten 1921

 

Tillsammans med Diktaren hör hon i Fingalsgrottan Vindarnas klagan. När den hemlighetsfulla dörren med fyrväpplingen öppnas får hon se hur representanter för de fyra fakulteterna råkar i luven på varandra om världsgåtans lösning. I pjäsen slut tar hon med sig Diktarens klagoskrift in i det växande slottet, som börjar brinna. På slottets tak slår blomknoppen ut till en jättelik krysantemum.


Det genomgående temat i pjäsen är lidande. "Det är synd om människorna" upprepar Indras dotter som ett ledmotiv genom pjäsen. Några personer, Dottern, Portvakterskan, Advokaten och Diktaren representerar det ställföreträdande lidandet. Andra är omedvetna, som Officern.

 

Förordet ("Erinran") till Ett Drömspel är lika berömt som pjäsen: "Författaren har i detta drömspel i anslutning till sitt förra drömspel ‘Till Damaskus’ sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. - Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens".

 

Trots titeln är pjäsen ingen gestaltning av en dröm. Ett drömspel har ingen som drömmer, pjäsen skildrar istället livet som en dröm. Stycket är en allegori över mänskligt liv och dess villkor, samtidigt klagosång och bön.

 

Från drömmen lånar Strindberg framförallt formen, tekniken att låta tablåer glida över i varandra genom att låta föremål ändra betydelse; en lind utanför teatern blir till en klädhängare på ett advokatkontor för att sedan bli till en kandelaber i en kyrka o.s.v I ett brev till Richard Bergh skriver Strindberg: "Det var bara skioptikonbilder jag gav Dig från Furusund! Förvandlingsbilder, dissolving views! Men så är väl hela livet."

 

Kammarspelen

 

Sent i livet lyckades Strindberg förverkliga en sedan länge närd dröm om en egen teater för sin ospelade dramatik. Hösten 1907 öppnade Intima teatern i Stockholm med Max Reinhardts Kammerspiele i Berlin som förebild. För denna nya teater skrev Strindberg sina kammarspel. Fyra av dem skrevs under våren 1907. Det var Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen.

För Strindberg innebar ‘kammarspel’ kammarmusikens idé överförd på dramat: "litet motiv, utförligt behandlat, få personer, stora synpunkter, fri fantasi, men byggd på observation, upplevelse, väl studerat; enkelt men icke för enkelt; ingen stor apparat, inga överflödiga bipersoner, inga regelbundna femaktare eller ‘gamla maskiner’, inga utdragna helaftnar. För att understryka pjäsernas musikaliska karaktär försåg han pjäserna med opusnummer.

 

Kammarspelen utspelar sig i hus där det finns någonting gömt i trossbottnarna.

Oväder handlar om en äldre herre, som försöker finna ålderdomens ro i ett fashionabelt bostadshus. Han fördriver tiden med att småprata med Konditorn som har sin affär i huset och genom att spela schack med sin bror. Lugnet störs av att en sångare flyttat in i våningen ovanför med sin hustru och ett litet barn. Plötsligt så rymmer sångaren med Konditorns dotter och tar barnet med sig. Det visar sig att den övergivna frun är Herrns förra fru, som nu förtvivlad ber Herrn om hjälp. Så småningom kommer dottern och barnet tillbaka med sångaren har försvunnit för gott. Händelserna ackompanjeras av ett åskväder. När pjäsen slutar är urladdningarna över, luften rensad och höstens första lykta kan tändas.

Av alla Strindbergs dramer är kanske Oväder hans mest återhållna, med en tankfull atmosfär som för tankarna till Maeterlinck.

 

I Brända tomten avslöjar en Främling, som just kommit åter från Amerika, de brott som begåtts i hans barndomshem, som han finner nedbrunnet. Såväl huset som dess invånare avslöjas innan Främlingen åter ger sig ut i världen.

 

Spöksonaten är kanske det märkvärdigaste av alla Strindbergs pjäser. Med sin djärva växling mellan fantastik och realism, och genom sitt persongalleri har Spöksonaten blivit en utmaning för skådespelare, regissörer och scenografer världen över. Persongalleriet är ett av Strindbergs mest fantastiska med sina vampyrer, spöken och mumier. Idel mardrömsgestalter i olika stadier av förfall. Till pjäsens mest fantasieggande personer hör onekligen Hummel och Mumien, Hummels före detta älskarinna. Hummel är dramats motor. Han är en åttioårig krympling som beskrivs som ockrare, mänskotjuv och vampyr. Mumien är en förtorkad kacklande papegoja instängd i en garderob, galen men plötsligt drabbad av klarsyn.

 

Hummels förlängda arm är Studenten, ett från början godhjärtat söndagsbarn, som under pjäsens gång blir alltmer cynisk. Han åtrår Fröken, som är så vacker och oåtkomlig där hon sitter i sitt hyacintrum.

I Spöksonatens värld finns ingen hederlighet och sanningen dödar. "Ingen är den han synes vara". Välgöraren Hummel är en maktlysten utsugare. Den adlige översten är i själva verket en f d betjänt. Mumien är ingen mumie. Den åtråvärda Fröken är dödssjuk o.s.v.

 

Handlingen i Pelikanen kretsar kring en demonisk mor som suger ut sin familj; hon låter barnen frysa och svälta medan hon själv förser sig med de bästa bitarna. Hon kurtiserar Mågen, som har gift sig med dottern för att kamouflera sitt förhållande till Modren. Fadern, som just begravts, har emellertid efterlämnat ett brev till sonen, där han avslöjar Modrens mångåriga beteende. Då det visar sig att den bortgångne inte efterlämnar några pengar, känner sig Mågen, som spekulerat i arvet, lurad och blir rasande. När Modrens ondska blivit avslöjad väcks barnen ur sitt sömngångartillstånd. Sonen tänder en brasa i köket; det börjar brinna. Modren försöker rädda sig och hoppar ut från balkongen. Syskonen sluter sig tillsammans i röken. "Nu börjar sommarlovet", utbrister Sonen i dramats sista replik.

Pelikanen är på ytan mer naturalistisk än Spöksonaten, men groteska, för att inte säga surrealistiska drag saknas inte. Pjäsen kan lätt förefalla löjlig om inte det mardrömslika går fram.

 

Spöksonaten i Malmö 1954

Oväder på Kammerspiele i Berlin 1913

   
De sista dramerna

 

Hösten 1908 skrev Strindberg tre stora femaktsdramer med motiv från svensk historia: Siste riddaren, Riksföreståndaren och Bjälbo-Jarlen. På grund av det stora formatet och på grund av övermäktig konkurrens från hans egna, mer inspirerade historiedramer, har de sällan uppförts. Bjälbo-Jarlen är den pjäs som tycks ha de bästa förutsättningarna. Den rymmer några slagkraftiga scener, t ex scenen i slutakten där prins Magnus tar makten från fadern.

 

Strindbergs sista drama, Stora landsvägen (1909) är ett "vandringsdrama i sju stationer". Dramat saknar egentliga konflikter och är närmast en lyrisk monolog med insprängda scener. Huvudpersonen är Jägarn, som anträtt sin vandring bland snöiga alper på jakt efter sin själ, som han har förlorat nere bland människorna. Han återvänder emellertid ned och blir invecklad i olika situationer. I en berömd scen vid krematoriet möter han Japanen från Hiroshima som vill dö i en renande eld. Vid sidan av satiriska scener som verkar obegripliga idag, finns också vackra passager med stor poetisk skönhet.

 

© Erik Höök

 

:

 :