Strindbergs lyrik

Strindbergs lyriska produktion är inte omfattande. Under sin livstid publicerade han tre diktsamlingar: Dikter på vers och prosa (1883), Sömngångarnätter på vakna dagar (1884) samt Ordalek och småkonst (1902 och 1905). Efter hans död publicerades ytterligare några dikter.

På samma sätt som hans dramer ofta innehåller lyriska passager, som t ex dikten Vindarnas klagan i Ett drömspel (1902), har hans lyrik ofta dramatiska kvaliteter.

Strindbergs första diktsamling var tänkt som ett svar på den naturalistiska skolans antagande att all litteratur måste vara prosa. Genom att överhuvudtaget skriva lyrik och genom det språk han använde chockerade han den litterära opinionen. Flera av dikterna har en polemisk udd, t ex Idealistkritik, Esplanadsystemet och För tankens frihet, medan andra, som t ex den charmfulla Solrök, som prisar hans möte med Siri, bygger på personliga upplevelser. I Sömgångarnätter, som han till största delen skrev i Paris, fortsätter han att frigöra sig från konventionerna i samtida svensk lyrik genom att skriva på knittelvers. Senare ansåg han själv, med rätta, att han med denna samling hade banat väg för Heidenstam och andra s k nittiotalister genom att tänja lyrikens gränser. Han använde sin frihet till att angripa antikens estetiska ideal och den slaviska tilltron till vetenskapen, samt till att uttrycka sin längtan efter skärgården.

I Ordalek och småkonst, i stora stycken präglad av hans förhållande med Harriet Bosse, blandar Strindberg paradoxalt nog fri vers med klassisk hexameter. I Stadsresan, som skildrar en klockares resa till Stockholm, följer Strindberg den klassiska metern samtidigt som han med friskhet uppväcker midsommarstämningarna i Stockholms skärgård. I den dramatiskt anlagda diktcykeln Trefaldighetsnatten blandas hexametern upp med inskott på andra versmått. De olika personerna, Skalden, Postmästarn, Tullförvaltarn m fl, bidrar med dikter på olika versmått. Skalden bidrar med kärleksdikten Chrysaëtos, en av Strindbergs mest fängslande dikter genom sin tragiska storhet, sitt symboliska bildspråk och sina närmast musikaliska ljudeffekter. I Trefaldighetsnatten förekommer också de märkliga ljudhärmande dikterna Flöjeln sjunger och Näktergalens sång, vilka föregriper den lyriska modernismen ett par decennier senare.

Strindbergs lyrik har inte alltid uppmärksammats så som den förtjänar. Den samtida kritiken stod ofta oförstående inför den oortodoxa behandlingen av klassiska versmått, den religiöst färgade mystiken samt det okonstlade tilltalet i Strindbergs dikter. Naturskildringarna rönte dock stor uppskattning.

© Erik Höök, Strindbergsmuseet