Med artikeln Faraondyrkan (Aftontidningen 29/4) 1910) inledde Strindberg den stora kulturdebatt som brukar benämnas Strindbergsfejden. Han kämpade för att återupprätta sin roll som folkets författare och nationens ledande diktare. Samtidigt väljer han sida i tidens stora samhällsfrågor - försvarsfrågan och demokratifrågan.
Det femtiotal artiklar i skilda ämnen som han skriver under sina sista levnadsår formar sig till ett bokslut över en hel historisk period.

Sverige vid sekelskiftet
Sekelskiftet i Sverige innebar en tid av stora motsättningar.
När Strindberg debuterade som författare i början av 1870-talet hade Sverige redan börjat sin förvandling från jordbrukarsamhälle till industrination. Det gamla bonde- och klassamhället hade ersatts av ett urbaniserat klassamhälle. Det var en tid som jäste av aggressioner och konfliktämnen och en ständigt ökande spänning mellan klasser och grupper.

Arbetarrörelsen växer
Klasskampen var uttalad kring sekelskiftet och kulminerade i Storstrejken 1909. Redan på 1870-talet började arbetarna att organisera sig. De krävde allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag, nedrustning. 1889 bildades Socialdemokratiska partiet, 1898 LO, och 1902 SAF.
Arbetarrörelsen hade börjat sin kamp mot kapitalet, och som en av dess främsta litterära talesmän kan Strindberg räknas. Strindberg var aldrig partiansluten; han hade dessutom i många frågor avvikande uppfattningar.
Strindberg var i hela sitt liv en religiös sökare. Mot slutet av sitt liv kallade han sig kristen socialist. Han ogillade ateismen och den materialistiska världsuppfattningen som omfattades av många socialister. Men i de stora avgörande frågorna ställde sig Strindberg på arbetarrörelsens sida.

Högern mobiliserar
1905 bröt Norge unionen med Sverige.
Det fick de nationella känslorna att svalla högt. Försvarsintresset växte lavinartat. I skuggan av detta blommade den svenska nationalismen. Karl XII och andra hjältekungar blev föremål för ren dyrkan. Stormaktstidens svenskar utpekades som lämpliga föredömen. Dessa nationella ideal fick en gynnsam effekt på högerns politiska opinionsbildning.

Militarismen
Spänningen mellan stormakterna, de oroliga förhållandena i grannländerna och unionsupplösningen med Norge gjorde förvarsfrågan brännande i Sverige. Unghögern hade sitt första möte 1909. Parollen var: "Försvaret främst, det är riket före partiet."
Det fanns reaktionära krafter i landet som t o m ville att Sverige skulle återerövra Norge. Arbetarledare som däremot talade om fred dömdes till fängelse.
Liberaler och socialdemokrater var splittrade i försvarsfrågan. Många socialdemokrater ville ha en fullständig avrustning.
En försvarskommitté föreslog 1910 att ett pansarskepp skulle byggas, den s k F-båten.
Valet på hösten 1911 blev ett nederlag för högern. Liberalen Karl Staaff bildade regering. Beslutet om F-båten sköts upp. Kung Gustav V protesterade.
Högern började sin kampanj för ökad militär rustning. På initiativ från militären skrev Sven Hedin "Ett varningsord". Skriften varnade för hotet från Ryssland och manade till militär rustning. "Ett varningsord" sändes ut i massupplagor.
I januari började en nationell insamling till pansarbåtsbygget. Det blev en lysande framgång. Till Gustav V överlämnades i maj en bankgaranti på 12 miljoner kronor. Båten började byggas och fick namnet Sverige.

Sven Hedin - en andens furste eller upptäckarhumbug?
Debatten mellan Strindberg och forskningsresanden Sven Hedin (1865-1952) kan indelas i två faser. Den börjar med att Strindberg ifrågasätter Hedins storhet som geografisk forskare och upptäcktsresande. Det var en av samtidens internationellt sett mest kända svenskar som nu blev föremål för Strindbergs kritik. Debatten blev stundtals mycket hätsk. Både Hedin och Strindberg använde en rad personliga smädelser i sina angrepp.
1909 hade Sven Hedin återvänt till Sverige från sin andra forskningsresa i Tibet. När han kom hem hyllades han som en folkhjälte och en "andens furste". 1902 blev han adlad av Oscar II. 1909 invaldes han i Krigsakademien.
I den väldiga upprustningskampanj högern iscensatte 1911-12 med F-båtsinsamlingen och annan agitation, kom Sven Hedin att spela en framträdande roll som talare och skribent.
Han författade tre broschyrer: Första varningen, Andra varningen och Tredje varningen. I dessa skrifter varnade Hedin för kommande krig och manade med tyskvänlig accent till upprustning.
Ett varningsord 1912 krävde förstärkning av försvaret och ett fullföljande av pansarbåtsbyggandet. Skriften trycktes i en miljon exemplar och spriddes bl a genom högerpressen. I alla tidningar diskuterades för eller emot. Denna upprustningspropaganda har aldrig haft sitt motstycke i Sverige.
Arbetarrörelsen, en stor del av det liberala partiet, de radikala akademikerna och författarna gick till motattack. Försvarsfrågan blev ett slagträ i partiernas och klassernas kamp som aldrig tidigare.
Bland dem som reagerade våldsammast var Strindberg. I artikeln Ö.K. rustar (Socialdemokraten 14/2 1912) skrev han:
"Vi vet alla mot vem det rustas - mot den inre fienden". Vänstern och arbetarklassen befarade att välbehövliga sociala reformer skulle åsidosättas om skatterna gick till rustning. Dessutom var full demokrati inte genomförd i landet (allmän och lika rösträtt infördes inte förrän 1921) och arbetarna levde under svåra omständigheter.
Hedins varningsord skapade en väldig försvarsopinion som fick politiska konsekvenser bl a i F-båtsfrågan. Senare var det bara ett steg kvar till den aktivistfara som hotade dra in Sverige i världskriget på tysk sida.
Strindbergs artiklar i fejden bidrog till ökad medvetenhet om denna fara. Den ledde bl a till att bondetågsnationalismen inte fick makten att driva in Sverige i kriget 1914.
Till Fredrik Ström skriver Strindberg:
"Jag tror, att de som framkalla nästa krig ska förgås i det. Med rätta! Kanske kommer Napoleon ur blodbadet med en hel rad tyrannknektar, som rider folken. Det blir djävulsdansen!"
(ur Fredrik Ströms bok Min ungdoms strider)

Strindberg och monarkin
Kungamaktens förfall, enväldet liksom överklassens vanstyre av landet är återkommande teman redan i Strindbergs tidiga verk. I Röda rummet (1879) formulerar Strindberg kritiken i slutorden:
"Vad vet egentligen kungliga majestätet om rikets tillstånd och behov?"
Oscar II var kung i Sverige vid denna tid. Han skriver 1884 om Strindberg:
"Något vederstyggligare än Strindbergs sista s k dikter har jag aldrig sett! Hans hora till sångmö dricker, tvår sig och bestänker alla hon når med det grönbruna rännstensliquidum, samt hånler över de fåfänga försöken att därmed bliva ren och otörstig!"
Strindberg var en kontroversiell författare och han skydde inga medel när det gällde att angripa det politiska och litterära etablissemanget, vilka dock inte var sena med sina motangrepp.
1884 åtalades Strindberg för "hädelse mot de heliga sakramenten". Det blev den s k Giftasprocessen. Det ansågs att Oscar II och Svenska akademien var de drivande krafterna bakom åtalet. Strindberg blev frikänd, och många var de som stod bakom honom i denna hans kamp för yttrandefriheten.
I Strindbergsfejden går Strindberg åter till storms mot monarkin. Mot Geijers tes "Sveriges historia är dess konungars" polemiserar Strindberg och formulerar sitt motto "för folket mot konungarne".
Karl XI var, enligt Strindberg, Sveriges "siste verklige regent". Sedan dess har landet befunnit sig i ständigt förfall och vanstyre.
Kungamaktens förfall började enligt Strindberg med Karl XII, som han kallar ""busarnes afgud" och "Sveriges förstörare". (Aftontidningen 1/6 1910)
Karl XII var en lämplig utgångspunkt för Strindberg. Han symboliserade det som Strindberg ivrigast bekämpade under de sista åren av sitt liv: kriget och enväldet.

Verner von Heidenstam och 90-talisterna
När Strindberg fyllde sextio år 1909 kritiserades han av Fredrik Böök, ledande kritiker på Svenska Dagbladet. Verner von Heidenstam (1859-1940) som fyllde femtio år samma år, hyllades däremot som landets nationalskald.
Strindberg slogs i Strindbergsfejden för positionen som nationalskald. Hans häftigaste angrepp på det litterära området drabbar Heidenstam, som han ser som etablissemangets man.
I pamfletten Renässans (1889) kritiserade Heidenstam naturalismen, den skola som dominerat årtiondet. Tillsammans med Oscar Levertin utvecklades kritiken i Pepitas bröllop 1890. Den var 90-talisternas programförklaring.
Denna diktargeneration reagerade mot 80-talets "färglösa och storstadsmässiga motivkrets" och bejakade livsglädje, fantasi och fosterländskhet. I Proletären som gudamänniska skrev Heidenstam:
"När en gammal kultur skall slås ned, är det ett gammalt knep att provisoriskt proklamera barbariet som ideal. Naturalismens konst med sin lukt av rå sill var till själ och hjärta barbarisk." Han fortsätter:
"Den civilisatoriska människotypen, med andra ord samhällsmänniskan, den starkaste av alla typer, utmålades som något bleksiktigt och sjukligt. Som motsats uppställdes vagabonden, den svagaste, ynkligaste och onyttigaste av alla varelser. Proletären gjordes till gudamänniska."
Många av nittiotalets diktare härstammade från gamla herrgårds- och bondebygder. I sin diktning hämtade de motiv från dessa miljöer. I sin diktning letade de sig också tillbaka till historien.
I sitt prosaepos Karolinerna (1897-98) gjorde Heidenstam Karl XII till sin hjälte. I diktcykeln Ett folk (1899) hyllade han nationalismen som samlande kraft.
I artikeln Hovstat (Aftontidningen 25/5 1910) anklagade Strindberg Pepitamännen för att ha böjt sig för Svenska akademien, en institution de en gång bekämpat.
Strindbergs åttiotalsdiktning hade på många punkter banat väg för nittiotalisternas diktning. Skiljelinjen mellan 80-talism och 90-talism är inte lätt att dra. Åsikterna i fejden om ämnet kan mera ses som ställningstaganden för Strindberg eller Heidenstams diktning.

Strindberg - den moderna tidens författare
Under 1880-talet växte en ny litteratur fram i Sverige. Den bröt med gamla ideal och banade väg för en radikal verklighetsskildring, ofta inriktad på samhället och dess problem. Åttiotalet brukar räknas som Strindbergs radikala samhällskritiska period. Med romanen Röda rummet (1879) introducerades en ny litteratur och ett nytt språk i den svenska litteraturen.
Men Strindberg var motsättningarnas man. Senare i livet förfäktade han många olika litterära, filosofiska, religiösa och politiska åsikter.
Under Strindbergs sk andra landsflykt 1892-96 kom han i kontakt med det samtida europeiska intellektuella livet. Det påverkade hans författarskap i nya riktningar. Han återupptar sitt skrivande med förnyad kraft och skapar mästerverk som Till Damaskus, Dödsdansen, Ett drömspel, Stora landsvägen och Spöksonaten för att nu bara nämna några.
Det är värt att påpeka att Strindberg aldrig fick nobelpriset i litteratur. Han fick inte heller någon annan belöning eller bevis på uppskattning från Svenska akademien - han var alltför kontroversiell.
Ludvig Nordström skriver i artikeln Bokslutet (Aftontidningen 3/8 1910):
"Man kan göra honnör för denne pennans ädling [om Heidenstam], men man måste fortsätta med den oresonlige Strindberg, ty han gör oss till världsborgare, då Heidenstam blott hade till uppgift att före resan inpränta i oss, att vi innerst äro svenskar."
Han fortsätter:
"Men Strindberg, denne man vars s k vansinne är hans genialitet, sedd i nationell förminskning, han ger utslag, så snart tiden är inne.
Och inte heller nu har han Strejkat. Han har känt att i Den Svenska Anden förefanns en håg att slippa ur det nationellas allt hårdare bojor och att komma i kontakt med de andra europeiska andarna. Som han har förmåga att vräka omkull avgudar, men icke att utpeka tidsströmmarnas gång, så använde han sitt gamla sätt och slog till, summerade, gjorde bokslutet.
Det är uppenbart hur grymt och hänsynslöst detta bokslut är, men nödvändigt och oundvikligt som en eruption; aldrig har Strindberg haft en mer gigantisk skugga på tidens himmel, aldrig ha hans ord burits så högt genom luften."

Strindberg får "Anti-nobelpriset"
1909 fick Selma Lagerlöf nobelpriset i litteratur. Det blev då uppenbart att Strindberg aldrig kunde påräkna samma belöning. Vid sidan av Strindbergsfejden pågick en debatt om den nationalinsamling till Strindberg.
Den 1 juli 1910 tog måleriarbetaren Adolf Lundgrehn initiativ till en insamling. Förslaget resulterade i en häftig debatt för eller emot en nationell hyllning. Det vann strax gehör hos socialdemokratiska och vänstersocialistiska kretsar. Det konservativa partiet med Fredrik Böök och Per Hallström i spetsen, avvisade det med avsky och hänvisade till Strindbergs personliga smädelser i hans artiklar.
Nationalinsamlingens främste medlem var Hjalmar Branting, ungdomsvän till Strindberg från åttiotalet. Andra som ingick i insamlingskommittén var August Lindberg, Richard Bergh, Karl Nordström, Carl Eldh, Nathan Söderblom och John Landquist, som också skrev uppropet.
Bidragsgivarna kom från samhällets alla skikt och yrkesgrupper. Bidragen kom spontant. Insamlingen uppgick till 45.000 kronor. Cirka hälften av summan bestod av bidrag på 50 öre eller mindre.
Nationalbelöningen överlämnades till Strindberg i anslutning till Strindbergs sista födelsedag 22 januari 1912.
På födelsedagens kväll hade Stockholms arbetarkommun arrangerat ett fackeltåg, som sträckte sig från Odenplan till Tegnérlunden med omkring 10.000 medverkande. Med den röda fanborgen i täten gick det väldiga fackeltåget förbi Strindbergs sista bostad i Blå tornet. Strindberg kom ut på balkongen, lyfte på sin höga hatt och tackade.
Ropen "leve frihetens skald", "leve folkets diktare", "leve August Strindberg", skallade mellan husväggarna.
Strindberg svarade med att kasta rosor över demonstrationståget.
En stor del av penningsumman skänkte Strindberg sedan bort till arbetslösa och fattiga.

© Strindbergsmuseet