Vid havet

En stuga på en bergklint vid havsstranden. Utanför ett bord med stolar. Den Okände och Damen ljusklädda, se ungdomligare ut än i förra scenen. Damen virkar.

Den Okände Tre dagars lycka och lugn vid min hustrus sida, och oron kommer äter.
Damen Vad fruktar du?
Den Okände Att detta icke skall räcka länge!
Damen Varför tror du det?
Den Okände Jag vet inte; tror att det måste taga slut, hastigt, förfärligt. Det ligger något falskt i själva solskenet och vindstillan, och jag känner att lyckan icke ingår i mitt livsöde.
Damen Men allt är ju bilagt; föräldrarna ha resignerat, min man har skrivit vänligt och förstående...
Den Okände Vad hjälper det, vad hjälper det... Ödet spinner sin komplott, jag hör återigen klubban falla och stolarne skjutas från bordet - domen har fallit, men den måtte ha fallit innan jag blev född, ty redan i min barndom började straffet avtjänas ... Det finns inte en punkt i mitt liv, som jag kan blicka tillbaka på med glädje ...
Damen Och du, stackars man har fått allt du önskat av livet.
Den Okände Allt, men glömde tyvärr önska mig guld.
Damen Nu äro dina tankar där igen.
Den Okände Är det att undra över?
Damen Tyst!
Den Okände Vad virkar du jämt på; som en av parcerna sitter du och drar ditt garn mellan fingrarna ... men gör så; det vackraste jag vet är en kvinna lutad över sitt arbete eller sitt barn. Vad virkar du på?
Damen Det är ingenting. bara ett handarbete ...
Den Okände Det ser ut som ett nät av nerver och knutar där dina tankar fixerades; jag föreställer mig, att din hjärna ser ut så där invändigt ...
Damen Om jag endast ägde hälften av de tankar du vill tillägna mig; men jag har inga alls!
Den Okände Det är kanske därför jag trives så i ditt sällskap, därför jag finner dig fullkomlig, så, att jag icke mer kan tänka mig tillvaron utan dig! - Nu drog molnet bort! Nu är det hög himmel, vinden är ljum, känn hur den smeks! Detta är att leva; ja, nu lever jag, just nu! och jag känner mitt jag svälla, sträcka ut sig, förtunnas, bli oändligt: jag är över allt, i havet som är mitt blod, i fjällen som äro mitt skelett, i träden, i blommorna; och mitt huvud räcker upp i himlen, jag ser ut över universum som är jag, och jag känner skaparens hela kraft i mig, ty det är jag. Jag skulle vilja ta hela massan i min hand och knåda om den till något fullkomligare, varaktigare, skönare ... skulle vilja se allt skapat och alla skapade varelser lyckliga: födas utan smärta, leva utan sorg och dö i stilla glädje! Eva! vill du dö med mig, nu, i detta nu, ty i nästa ögonblick är smärtan åter över oss?
Damen Nej, jag är icke beredd att dö!
Den Okände Varför?
Damen Jag inbillar mig ha något outrättat ännu. Kanske jag icke lidit nog ...
Den Okände Det skulle således vara livets ändamål?
Damen Det ser så ut! - Men nu ber jag dig vackert om en sak:
Den Okände Säg!
Damen Häda icke himmelen som nyss och likna dig icke vid skaparen, ty i sådana ögonblick erinrar du om Caesar därhemma ...
Den Okände (upprörd) Om Caesar! Hur kan du veta ... säga det.
Damen Sade jag något illa, så var det ej menat! En dumhet undföll mig, då jag brukade ordet därhemma ... förlåt det!
Den Okände Menar du ingenting annat än händelserna, som skulle likna mig och - Caesar?
Damen Ingenting alls!
Den Okände Det är sällsamt, jag tror vad du säger och att du icke vill såra mig, och likafullt sårar du mig, du som alla andra med vilka jag kommer i beröring. Vad är det?
Damen Det är att du är överdrivet sårbar.
Den Okände Nu är du där igen! Menar du att jag äger hemliga sårbara punkter?
Damen Nej, vid Gud jag det menade! - O, nu äro tvedräktens och misstänksamhetens andar mellan oss! Driv bort dem, i tid!
Den Okände Du skall icke säga att jag hädar, då jag uttalar den gamla kända: Se vi äro gudar!
Damen O, om så är, varför kan du icke hjälpa dig själv, hjälpa oss?
Den Okände Kan jag icke? Vänta blott; vi ha icke sett mer än början än.
Damen Skall slutet bli därefter, så bevare oss himlen!
Den Okände Jag vet vad du fruktar; och jag hade ämnat dröja med en glad överraskning, men nu vill jag icke plåga dig längre. (Han framtagen ett rekommenderat, oöppnat brev.) Se här ...
Damen Pengarne ha kommit!
Den Okände Denna morgon! Ho kan mig nu fördärva?
Damen Säg icke så, du vet nog, vem som kan fördärva oss!
Den Okände Vem skulle det vara?
Damen Han som straffar människors övermod!
Den Okände Och mod! i synnerhet mod! Detta var min Akilleshäl, och allt har jag burit utom denna fatala penningnöd, som ständigt råkade mig på rätta stället!
Damen Förlåt en fråga, men hur mycket har du bekommit?
Den Okände Jag vet icke, ty jag har inte öppnat brevet än, men jag vet ungefär, vad jag har att vänta! Låt mig nu se i alla fall. (Öppnar brevet.) Vad är detta? Inga pengar, endast en contocurant som upplyser att jag intet har att fordra! Står detta rätt till?
Damen Jag börjar tro det är som du säger!
Den Okände Att jag är fördömd, ja! Men jag tar förbannelsen med två finger och slungar den åter på den ädelmodige givaren! . . . - (Han kastar brevet uppåt.) - åtföljd av min förbannelse!
Damen Icke så! jag fruktar dig!
Den Okände Frukta du, men förakta mig skall du icke. Nu är handsken kastad, och nu skall du se nappatag mellan storfolk! (Han öppnar rock och väst och kastar en hotande blick uppåt.) Kom! Slå mig med din åska, om du vågar! Skräm mig med din storm, om du kan!
Damen Nej, nej! icke så!
Den Okände Jo så! Så! Vem dristar störa mig uti min kärleks dröm? Vem rycker bägarn från min mun och kvinnan ut ur mina armar? Avundsjuke, gudar eller djävlar! Små borgargudar som parera klingans stöt med nålstygn bakifrån; som icke möta på terrängen; men svara med en obetald räkning, köksvägen för att chikanera herren inför drängarne. Ej stöta, hugga blankt, men spotta ner och skria... fy! Makter, väldigheter, herradömen, fy!
Damen Må himlen aldrig straffa dig...
Den Okände Himlen är lika blå och stum, havet lika blått och dumt ... Tyst, jag hör en dikt komma ... jag kallar det så när ett motiv börjar gro i min hjärna ... men jag hör rytmen först ... denna gång är det som hästtrav, och sporrklang och vapenrassel ... men det är ett fladder också som när det snärtar i ett segel: det är fanorna ...
Damen Nej, det är vinden, du hör det susar i trädet ...
Den Okände Tyst! - nu rida de över en bro, men det är en träbro och intet vatten i floden, bara kiselstenar ... vänta! Nu hör jag man läser en rosenkrans, män och kvinnor; änglahälsningen; men nu ser jag, vet du var? - på din virkning - ett stort kök, vitt, väggarne äro kalkade; det är tre små djupa fönster med galler, och blommor; i vänstra hörnet är spiseln; i högra matbordet med bänkar av furu; och över bordet i hörnet sitter ett svart krucifix; under brinner en lampa ... men taket är av sotbruna bjälkar! ... och på väggarne hänga mistlar, något torkade ...
Damen (förskräckt) Var ser du allt detta? Var?
Den Okände På din virkning ...
Damen Ser du några människor där?
Den Okände Jag ser en gammal, mycket gammal herre som sitter vid köksbordet ... över en jaktväska ... men han har händerna knäppta till bön ... och på golvet ligger på knä en äldre dam ... nu hör jag åter såsom från ute, utanför på någon veranda, änglahälsningen ... men de båda inne i köket se ut som de vore av vitt vax eller honing ... och ett flor ligger över det hela. - - - Nej, det här är ingen dikt! (Vaknar upp.) Detta är något annat!
Damen Det är verkligheten! Det var köket hemma hos mina föräldrar, där du aldrig varit; den gamle mannen var min morfar, forstmästaren, och kvinnan var min mor, som bad - för oss! Klockan är sex och då läses rosenkransen av tjänarne ute på svalen ..
Den Okände Det var obehagligt! Börjar jag bli framsynt också! - Men det var skönt; ett sådant rum, snövitt, med mistel och blommor ... men varför gör man bön för oss?
Damen Ja, varför? Ha vi handlat orätt?
Den Okände Vad är orätt?
Damen Jag har visserligen läst att det icke finns, men likafullt ... Jag längtar så gränslöst till min mor; min far icke, ty han har förskjutit mig, liksom han försköt min mor -
Den Okände Varför övergav han din mor?
Damen Vem vet sådant? Barnen aldraminst. Men, låt oss resa hem, o, jag längtar så ...
Den Okände Lejonkulor och ormgropar; en mer eller mindre gör intet. För din skull vill jag göra't, men ej som en förlorad son, nej du skall se att jag för din skull kan gå igenom eld och vatten...
Damen Det vet du icke ...
Den Okände Men jag brukar ana...
Damen Anar du också att vägen är mycket svår, ty de gamle bo i bergen där ingen vagn kommer fram.
Den Okände Detta låter sagolikt, men jag tycker mig ha läst eller drömt något sådant - - -
Damen Det är möjligt, men allt vad du kommer att se är helt naturligt, lite ovanligt kanske, men även människorna äro icke vanliga - - - Är du beredd att följa mig?
Den Okände Fullkomligt beredd - på allt!
Damen (kysser hans panna och tecknar ett korstecken, enkelt, blygt och utan åthävor) Kom!

Till nästa scen!