Köket

Det är mörkt, men månen utanför kastar rörliga skuggor av fönstergallren på golvet då stormmolnen draga förbi.
I hörnet till höger under krucifixet, där Den Gamle brukade sitta, hänger på väggen jakthorn, bössa, jaktväska. En uppstoppad rovfågel står på bordet.
Som fönstren stå öppna fladdra gardinerna; och kökstrasor, skurförklän och handdukar upphängda på ett streck framför spiseln röra sig för vinden. Man hör vindens sus; i fjärran dånet av ett vattenfall; då och då bultar det mot ett trägolv.

Den Okände (in, halvklädd, med ett ljus i handen) Är det någon där? - Ingen! (Går framåt med ljuset, som något försvagar skuggornas spel.) Vad är det på golvet som rör sig! - Är det någon här? - (Han går fram mot bordet, men når han får se rovfågeln, blir han stående som förstenad.) Jesus-Kristus!
Modren (in; klädd, med ett ljus i handen) Är du uppe ännu?
Den Okände Ja, jag kunde inte sova!
Modren (blitt) Varför det, min son?
Den Okände Det gick någon ovanpå kammaren.
Modren Omöjligt, därför att det icke finns någon vind ovanpå.
Den Okände Detta just oroade mig! - Men vad rör sig på golvet där som ormar? ...
Modren Det är månskenet!
Den Okände Ja, det är månskenet! Och där är en uppstoppad fågel. Och där är skurtrasor! Allt är så enkelt och naturligt, men just det oroar mig. - Vem bultar i natten; är det någon utestängd?
Modren Nej, det är en häst som slår i stallet.
Den Okände Det har jag aldrig hört talas om!
Modren Jo, det finns hästar som plågas av maran.
Den Okände Vad är maran?
Modren Ja, vem vet!
Den Okände Låt mig sitta ett ögonblick!
Modren Sitt ner och låt mig tala allvarsamt med dig. Jag var elak i går kväll, och jag ber dig därför om förlåtelse, men ser du, just därför att jag är så gränslöst elak, begagnar jag religionen som jag begagnar tagelskjortan och stengolvet. För att icke stöta dig skall jag svara mig själv vad maran är: det är mitt onda samvete. Om det är jag själv eller någon annan som straffar mig, vet jag inte och tilltror mig ej ha rätt att forska därefter! - Berätta nu vad som hänt dig på kammaren.
Den Okände Egentligen ... jag vet inte ... jag har icke sett något, men när jag kom in på kammaren, kände jag att någon var därinne. Jag sökte med ljus, men fann ingen. Därpå lade jag mig. Nu börjar någon gå med tunga steg över mitt huvud ... tror du på spöken och gengångare?
Modren Nej; och det förbjuder min religion, men jag tror på vår egen rättskänslas förmåga att skapa fram straffmedel ...
Den Okände Nåväl! Efter en stund riktas en iskall luftström mot mitt bröst; söker omkring tills den funnit hjärtat - så blir detta kallt - och jag måste upp ursängen ...
Modren Och sedan?
Den Okände Sedan måste jag bli stående på golvet och åse hela livspanoramat rullas upp, allt, allt ... och det är det värsta.
Modren Ja! allt detta känner jag, ty jag har gått igenom det. Det finns intet namn på den sjukdomen, och det ges blott en bot ...
Den Okände Och det?
Modren Det vet du! Du vet hur barnen få göra när de felat!
Den Okände Vad få de göra?
Modren Först be om förlåtelse!
Den Okände Och sedan?
Modren Söka ställa till rätta ...
Den Okände Det är icke nog med att man lider vad man förtjänar?
Modren Nej, det är ju bara hämnd, det!
Den Okände Ja, vad eljes?
Modren Kan du själv göra gott ett liv som du förstört; kan du göra ogjord en dålig handling? Ogjord?
Den Okände Nej, det är sant! - Men jag tvangs att begå den handlingen, jag tvangs att taga, då ingen gav mig rätten; men skam den som tvang! Ve! (Med handen på bröstet.) Ve! nu är han här, i rummet; och han tar hjärtat ur bröstet. Ve!
Modren Böj dig!
Den Okände Jag kan inte!
Modren På knä!
Den Okände Jag vill inte!
Modren Kristus förbarma dig! Herre förbarma dig! (Till Den Okände.) På knä för den korsfäste! Endast han kan göra det ogjort!
Den Okände Nej, icke för honom! Icke honom! Och om jag tvingas göra det, så tager jag tillbaka ... sedan!
Modren På dina knän! min son!
Den Okände Jag kan icke böja knä ... jag kan icke ...
Hjälp mig, Evige Gud!

(Paus)

Modren (mumlar hastigt en bön, därpå) Är det bättre?
Den Okände (hämtar sig) Ja! ... Men vet du vad det var? Det var icke döden; det var förintelsen.
Modren Förintelsen av det gudomliga; det vi kalla den andliga döden.
Den Okände (allvarligt, utan ironi) Det är så ni menar ... då börjar jag förstå.
Modren Min son! Du har lämnat Jerusalem, och du är på väg till Damaskus. Gå dit! samma väg du befarit hit; och plantera ett kors på varje station, men stanna på den sjunde; du har icke fjorton du, som Han!
Den Okände Du talar gåtor!
Modren Nåväl! Res; sök upp dem du har något att säga; först din hustru.
Den Okände Var?
Modren Sök - Men glöm icke under vägen se till honom - du kallar varulven ...
Den Okände Aldrig!
Modren Så lär du ha sagt, när det skulle bära av hit ... och som jag sade dig, väntade jag din ankomst!
Den Okände På vad grunder gjorde du det?
Modren Jag hade inga antagliga grunder ...
Den Okände Liksom jag sett detta kök i en - extas om du så vill ...
Modren Därför ångrar jag nu, då jag ville skilja dig från Ingeborg, ty ni skulle träffa varandra ... Gå nu emellertid och sök upp henne. Om du finner henne, så är det gott; finner du henne icke, så var det kanske det just som skulle ske. - Men nu gryr dagen; morgonen är här och natten är förliden!
Den Okände Och vilken natt!
Modren Du skall minnas den!
Den Okände Icke allt, men något skall jag behålla!
Modren (ser ut genom fönstret; liksom för sig själv) Du sköna morgonstjärna, vi är du så från himmelen fallen?

(Paus)

Den Okände Har du märkt att innan solen går upp så ryser det i människan. Äro vi mörkrets barn, eftersom vi skälva inför ljuset?
Modren Tröttnar du aldrig att fråga?
Den Okände Nej, aldrig! Jag längtar efter ljus, ser du!
Modren Gå och sök då! Och frid vare dig!

Till nästa akt!