TREDJE AKTEN

I rosenkammaren

Ett enkelt, men hemtrevligt möblerat rum hos forstmästaren. Väggarne äro kalkstrukna, men i rosenrött, gardiner av rosenröd, tunn musslin. I de små fönstren med galler stå blommor. Skrivbord och bokhylla till höger. Till vänster en ottoman med rosenröda gardiner över, i baldakinform. Stolar, bord i gammaltysk stil.
Dörr i fonden; utanför landskap och fattighus, en mörk, ruskig byggnad med svarta fönsterhålor utan gardiner. Solen skiner starkt.
Damen sitter och virkar i ottomanen.
Modren står med en bok i röda pärmar i handen.

Modren Du vill icke läsa din makes egen bok?
Damen Nej, icke den boken, emedan jag lovat honom att icke göra det.
Modren Du vill icke lära känna den man, åt vilken du anförtrott ditt öde?
Damen Nej, vad skall det tjäna till? Vi ha det så bra vi önska.
Modren Du har icke stora fordringar på livet.
Damen Varför skulle jag ha det; fordringarna uppfyllas ju inte.
Modren Jag vet inte om du är född med all världens visdom, eller om du bara är enfaldig.
Damen Jag vet ingenting heller om mig själv.
Modren Bara solen skiner och du har mat för dagen så är du nöjd.
Damen Ja! Och när solen inte skiner, så tänker jag: det skall väl så vara!
Modren För att tala om annat: vet du att din make är ansatt av rättstjänare för penningsaker?
Damen Ja, det vet jag; men det är ju alla poeter!
Modren Kan du säga mig om din man är en dåre eller en skälm?
Damen Nej, vet du ... mor; han är väl ingendera. Något ovanlig är han, och vad som är litet tråkigt är det, att jag aldrig kan säga något, som han inte hört förut. Detta gör att vi tala väl lite, men han är glad bara jag är i hans närhet, och jag med!
Modren Så! Ni han redan råkat i dödvattnet; då han I inte långt till forsen. Men tror du inte att I skolen få något att tala om när du läst vad han skrivit?
Damen Kanske! Du kan ju lämna boken där ...
Modren Tag den själv och göm den! Det skall bli honom en överraskning, när du kan citera något ut hans mästerverk.
Damen (gömmer boken i sin ficka) Just nu kommer han! Det är som om han kände på långa avstånd, när man talar om honom.
Modren Om han också kunde känna, när andra lida för hans skull; på långa avstånd. (Går.)
Damen (ensam ett ögonblick, löser på måfå i boken; synes häpen; gömmer boken i fickan).
Den Okände (in) Din mor var här; ni talte naturligtvis om mig; jag tycker ännu jag hör dallringarne av hennes onda ord, jag känner hur de snärta luften och ser hur de förmörka solstrålarne; jag tror mig kunna märka intrycket av hennes kropp i denna luft, som står där i rumme; och hon lämnar en lukt efter sig som en ihjälslagen orm.
Damen Å, vad du är nervös i dag!
Den Okände Förfärligt! Det är någon klåpare som spänt om mina nerver på ostämt, och nu spolar han med en tagelstråke, så det gnäller som ett rapphönslock ... det vet du inte vad det är ... Men här är någon, som är starkare än jag; någon som går med en strålkastare och siktar mig var jag finns. Hör nu, brukar man trolldom här på orten?
Damen Vänd icke ryggen åt solskenet; se på det vackra landskapet, och du blir lugnare.
Den Okände Nej, jag kan icke se fattighuset därborta, som tyckes vara byggt där enkom för min skull. Och så står där alltid en galen kvinna och vinkar hitåt.
Damen Tycker du att man behandlar dig illa här?
Den Okände På ett vis, nej, men man stoppar i mig läckerheter, som om jag skulle läggas på till slakt, och ändock smakar mig ingenting, ty det är ej väl unnat, och jag känner hatet som en iskällare, när den strålar köld. Kan du tänka dig, att jag tycker det blåser kallt överallt, fastän det är vindstilla och orimligt hett. Och så hör jag den välsignade kvarnen...
Damen Ja, men det mals inte nu...
Den Okände Jo, det mal, det mal...
Damen Hör du, man, här finns intet hat, på sin höjd medlidande ...
Den Okände Och så något annat ... Varför korsar man sig, när jag kommer på landsvägen?
Damen Det betyder endast att folket brukar gå och läsa tysta böner! - Men du har fått ett oangenämt brev på morgonen.
Den Okände Ja, och ett sådant att håret reste sig på huvudet, och att jag ville spotta ödet i ansiktet. Tänk, jag har medel utestående, men kan icke få ut dem; nu sökes jag på rättsväg av - mina barns förmyndare för uteblivna alimentationsbidrag. Har du någonsin sett en människa i en sådan vanärande belägenhet? Och ändock är jag utan skuld. Jag kan göra rätt för mig, vill göra rätt för mig, men får icke. Har jag skulden då? Nej, men skammen. Detta går icke naturligt till. Detta är djävulen!
Damen Men varför?
Den Okände Pang! Där är varför! Varför föddes man hit som en okunnig varelse, okunnig om lagar, seder, konvenans, som man av okunnighet bryter emot och blir piskad därför? Varför blir man yngling med alla ädla avsikter, som man vill förverkliga, och så varför drives man in i all uselhet, som man avskyr? Varför, varför?
Damen (som oförmärkt läst i boken, tankspridd) Det har väl någon avsikt, fastän vi ej kunna utleta den.
Den Okände Om det skall vara att göra en ödmjuk, som säges, då är det en dålig metod, ty jag blir bara högfärdigare ... Eva!
Damen Du får icke kalla mig så!
Den Okände (spritter till) Varför det?
Damen Det är mig oangenämt, såsom det skulle vara dig om jag kallade dig Caesar ...
Den Okände Äro vi nu där?
Damen Var? Vad?
Den Okände Hade du någon dold avsikt med det där namnet?
Damen Caesar? Nej, det hade jag ej, men nu håller jag på att få en upplysning.
Den Okände Gott; må jag få den äran falla för egen hand: jag är Caesar, skolpojken, som begick ett streck, för vilket en annan fick skulden. Denna andra var din man - varulven! Så där roar sig ödet fläta remmar för evigheten. Ädla nöjen!
Damen (tveksamt, tiger).
Den Okände Säg något!
Damen Kan inte!
Den Okände Säg, att han blev en varulv, därför att han som barn förlorade tron på en gudomlig rättvisa, då han blev oskyldigt pinad för en annans streck; säg det, så skall jag säga, hur jag led tiodubbelt av samvetskvalen, och huru jag utgick ur den religiösa kris som följde, så luttrad, att jag sedan aldrig begått en dylik handling.
Damen Det är icke det! Det är icke det!
Den Okände Vad är det då? - Det är att du icke mer kan akta mig.
Damen Inte det heller!
Den Okände Då är det därför att jag skall känna skammen inför dig, och så är det slut mellan oss.
Damen Nej!
Den Okände Eva!
Damen Icke så! ty du väcker onda tankar ...
Den Okände Du har brutit ditt löfte, du har läst i min bok.
Damen Ja!
Den Okände Det var illa gjort.
Damen Men avsikten var god; endast god!
Den Okände Resultatet tycker bli ont av de goda avsikterna också; nu är jag sprängd i luften, men jag har bestått krutet själv. - Tänk att allt skall gå igen; allt: pojkaktigheter och storstreck; att man får skörda ont där man ont sått, det är rent spel; men om jag fick se en god handling ges sin lön, men det får jag aldrig se! Skam får den som skriver upp alla små fel och stora fel, det gör ingen människa ens, och människor kunna förlåta, men gudarne förlåta aldrig.
Damen Säg icke så! - Icke så! Men säg att du kan förlåta!
Den Okände Jag är inte småaktig som du vet; men vad har jag att förlåta dig?
Damen O, det är mer än jag kan säga ...
Den Okände Säg, så äro vi kvitt sen kanske!
Damen Det var så: han och jag brukade läsa Deuteronomions förbannelse över dig ... som förstört hans liv ...
Den Okände Vad är det för en förbannelse?
Damen Den ur Mose böcker, som prästerna läsa i chorus, när fastan går in ...
Den Okände Jag minns den inte, men vad skulle det göra? en mer eller mindre?
Damen Jo, i vår släkt är traditionen, att den vi banna, han blir träffad ...
Den Okände Jag tror inte på det, men att ont går ut från detta hus, betvivlar jag ej, men må det komma tillbaka över deras huvud! Det är min bön! Nu skulle det enligt landets sed vara min skyldighet att skjuta mig för pannan, men det kan jag inte så länge jag icke uppfyllt mina plikter ... tänk, jag kan inte få dö en gång, och har således förlorat det sista jag kallade min religion ... Bra uträknat! Jag har hört att människan kan brottas med Gud och icke utan framgång, men att slåss med Satan kunde inte en gång Job!
Ska vi tala litet om dig nu?
Damen Icke än, men kanske snart! - Efter bekantskapen med din förfärliga bok - jag har endast kastat en blick i den, endast läst några rader här och där, är det mig som om jag ätit av kunskapens träd: mina ögon äro öppnade, och jag vet vad ont är och vad gott är! - Det visste jag inte förut! Och nu ser jag hur ond du är! Nu vet jag varför jag skulle heta Eva. Men kom synden i världen genom den modren, så kom förseningen genom en annan moder! Kom förbannelsen genom den första, så kom välsignelsen genom den andra! Genom mig skall du icke förgöra släktet, men jag har kanske en helt annan uppgift i ditt liv! Få se!
Den Okände Du har ätit av kunskapens träd? Farväl!
Damen Du ämnar resa?
Den Okände Ja, vad eljes? Inte kan jag stanna här!
Damen Gå inte!
Den Okände Jag måste, för att reda alla dessa affärer. Nu går jag och säger farväl åt de gamle, så kommer jag åter till dig! - Alltså, om ett ögonblick! (Går.)
Damen (blir stående som förstenad, därpå fram till dörren och ser utåt) Nej, han gick bort! bort! (Hon faller tillsamman och sjunker på knä.)

Till nästa scen!