I  köket

Ett stort kök med vitkalkade väggar; tre fönster i högra hörnet så att två äro i fonden, ett i högra väggen; fönstren äro små och med djupa nischer i vilka stå blomkrukor; taket sotbrunt med bjälkarna synliga; i vänstra hörnet stor spis med koppar-, malm-, järn- och tennkärl samt träkannor. I högra hörnet krucifix med lampa. Därunder ett fyrkantigt bord med bänkar utåt väggen.
Mistlar hänga här och var. Dörr i fonden. Utanför synes fattighuset och genom fondfönstren kyrkan. Vid spisen bädd för hundar, och tiggarnes bord. Den Gamle sitter vid bordet under krucifixet med händerna knäppta; framför honom jaktväskan. Han är en åttioåring, kraftigt byggd med vitt hår och helskägg, klädd som forstmästare.
Modren på knä mitt på golvet; gråhårig, emot femtio år, klädd i svart och vitt. Utifrån höres tydligt av män, kvinnor och barn i korus det sista av änglahälsningen: "Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss arme syndare, nu och i vår dödsstund. Amen."

Den Gamle och Modren Amen!
Modren Nu skall jag berätta dig, far; folket har sett två strykare vid floden; de voro sönderrivna, smutsiga och hade varit i vattnet; och när de skulle betala båtkarlen ägde de icke en slant. Nu sitta de i färgstugan och torka sina kläder.
Den Gamle Må de sitta!
Modren Förvägra icke ditt hus bettlaren; det kan vara en ängel!
Den Gamle Det är sant! - Låt dem komma!
Modren Jag sätter fram mat här på tiggarnes bord, om det ej stör dig.
Den Gamle Inte alls!
Modren Skall jag ge dem av cidern?
Den Gamle Giv dem. - Du kan låta göra eld i spisen också, efter som de äro frusna.
Modren Det är litet sent att göra upp eld, men, om du så önskar, far ...
Den Gamle (ser ut genom fönstret) Åjo, gör det ...
Modren Vad ser du på, far?
Den Gamle Jag ser på älven som stigit ... och så undrar jag som jag undrat i sjuttiofem år - när skall jag nå havet ...
Modren Du är sorgsen i afton, far?
Den Gamle ... et introibo ad altare Dei: ad Deum qui laetificat juventutem meam. - Ja, jag är sorgsen . . . Deus, Deus meus; quare tristis es anima mea, et quare conturbas me.
Modren Spera in Deo ...
Pigan (in; gör ett tecken åt Modren som nalkas henne. De viska; Pigan går).
Den Gamle Jag hörde vad ni sade! - Min Gud, även detta måste jag bära!
Modren Du behöver icke råka dem, du kan gå upp till dig.
Den Gamle Nej, jag skall taga det som en penitens. Men varför komma de på detta sätt, som strykare?
Modren De ha sannolikt gått vilse och råkat ut för missöden ... Tror du att ...
Den Gamle Men att hon för sin - - - man med sig hit; det är oblygt ...
Modren Du känner ju Ingeborgs sällsamma natur, som finner allt vad hon gör passande, att icke säga rätt; har du någonsin sett henne blygas för en handling, eller lida av en tillrättavisning! Aldrig har jag; men han är ändock icke oblyg, tvärtom, och allt vad hon företar, det må vara aldrig så smaklöst, klär henne.
Den Gamle Det har också förvånat mig, att man icke kan bli ond på henne ... hon känner sig alltid oansvarig, tar icke åt sig ens en skymf; det är som om hon vore självlös, eller vore två personer, av vilka den ena gör idel ont, och den andra ger absolutionen ... Men denna man! Det finns ingen jag avskytt på avstånd som honom. Han ser bara ondska överallt, och de finns ingen jag hört så mycket ont om som honom.
Modren Det du säger är riktigt, far, men det är ju möjligt att Ingeborg har någon uppgift i denna mans liv och han i hennes. Kanske de skola plåga varandra fram till försoningen ...
Den Gamle Må vara som du säger, men det är mig likafullt emot att vara medhjälpare i ett företag som synes mig skamlöst ... Och denna man, under mitt tak? Men jag får ta det! liksom allt annat! jag förtjänat!
Modren I Guds namn då!
Damen och Den Okände (in).
Modren Varen välkomna!
Damen Tack, mor!
(Går mot Den Gamle.)
Den Gamle (reser sig och betraktar Den Okände).
Damen Guds fred, morfar! Detta är min make! Räck honom din hand.
Den Gamle Jag vill se på honom först. (Nalkas den Okände, lägger händerna på hans axlar och ser honom i ögonen.) Med vilka avsikter inträder ni i detta hus?
Den Okände (enkelt) Med inga andra än att göra min hustru sällskap, och på hennes enträgna begäran.
Den Gamle Om det är sant, var välkommen! Jag har ett långt och mycket stormigt liv bakom mig, har i ensamheten slutligen funnit en viss frid: jag ber er icke störa den!
Den Okände Jag kommer icke för att begära någon tjänst, och jag skall icke ta något med mig, när jag går!
Den Gamle Det svaret misshagar mig, ty vi behöva varandra alla, kanske även jag er; sådant vet man icke, unge man.
Damen Morfar!
Den Gamle Ja, barn! Lycka önskar jag dig icke, ty den finns icke, men kraft att bära ditt öde, önskar jag. Nu lämnar jag er på en stund! Din mor sörjer om er! (Går.)
Damen (till Modren) Har du dukat åt oss, mor?
Modren Du menar på bettlarbordet? Nej, det var ett missförstånd, kan du väl tänka.
Damen Ja, vi se ju visserligen eländiga ut efter att ha gått vilse genom bergen, och hade icke morfar signalerat i sitt jakthorn ...
Modren Morfar har för länge sedan slutat gå på jakt.
Damen Då var det någon annan som blåste ... men hör, mor, nu går jag på rosenkammaren och ställer i ordning ...
Modren Gå du, barn, jag kommer efter ...
Damen (vill säga något, men kommer sig ej för; går).
Den Okände (till Modren) Jag har sett detta rum förr ...
Modren Och jag har sett er förr; jag har nästan väntat er ...
Den Okände Som man väntar en olycka?
Modren Varför säger ni det?
Den Okände Därför att jag brukar föra förödelse med mig; men som jag någonstans måste vara, och jag ändock icke kan ändra mitt öde, har jag inga skrupler ...
Modren I detta fallet är ni lik min dotter - - - hon har aldrig betänkligheter och aldrig samvete.
Den Okände Huru?
Modren Ni trodde jag menade något ont; men jag kan väl icke stå och tala illa om mitt barn. Det var endast under förutsättning att ni också kände hennes karaktär, som jag gjorde jämförelsen.
Den Okände Jag har icke märkt de egenskaper ni tillerkänner Eva ...
Modren Varför kallar ni Ingeborg Eva?
Den Okände Med att ge henne ett namn av min egen uppfinning gjorde jag henne till min, liksom jag ämnar skapa om henne efter mitt sinne ...
Modren Er till en avbild! (Ler.) Jag har hört att trollkarlarne på landet bruka skära en skråpuk av den de vilja förhäxa; och så döpa de den med dens namn som de ämna förgöra. Det är så ni räknat ut att i er självgoda Eva fördärva hela hennes släkte.
Den Okände (ser förvånad på Modren) Det var satan! Förlåt, ni är min svärmor, men ni är även religiös: hur kan ni föda sådana tankar?
Modren Det är edra.
Den Okände Nu börjar det bli intressant! Jag trodde mig komma till en idyll i skogsensamheten och jag råkar in i ett häxkök.
Modren Icke fullt så, men ni glömde, eller visste icke att jag var en kvinna, som en man skymfligt övergivit, och att ni var en man, som nesligt övergivit en kvinna.
Den Okände Det var rent språk; och nu vet jag var jag är hemma.
Modren Och nu vill jag veta var jag är hemma: kan ni föda två familjer?
Den Okände Ja, om allt går väl.
Modren Allt går icke väl och efter önskan i livet, och pengar kunna förloras.
Den Okände Men min talang är ett kapital, som ej kan förloras ...
Modren Det var märkvärdigt, har man ej sett de största talanger småningom eller helt hastigt upphöra?
Den Okände Aldrig har jag råkat en människa som så kan beröva en modet ...
Modren övermodet skall reduceras! Er sista bok var en avtyning ...
Den Okände Ni har läst den också ...
Modren Ja, och därför känner jag alla era hemligheter. Sök därför ej spela inför mig, och det skall gå er väl. - Nu en bagatell, som sprider en ledsam dager på huset: varför har ni icke betalt båtkarlen?
Den Okände Se där min Akilleshäl. - Jo, jag kastade bort min sista slant ... Men kan man tala om annat än pengar i detta hus?
Modren Jo, det kan man; men i detta hus har man den vanan att först uppfylla sina plikter och sedan roa sig. Ni har således kommit hit till fots av brist på pengar.
Den Okände Ja-a!
Modren (ler) Och kanske inte har ätit något heller?
Den Okände Ne-ej.
Modren Hör nu: ni är ju en pojke, en lättsinnig slyngel ...
Den Okände Jag har upplevat mycket i min dar, men i en belägenhet som denna har jag aldrig befunnit mig ...
Modren Jag tycker det nästan är synd om er; jag skulle vara böjd att skratta åt er ömklighet om jag ej visste att ni får gråta, och flera med er. - Och nu när ni fått er vilja fram, håll fast vid henne som älskar er, ty överger ni henne, ja då skall ni icke le mer, och ni skall hastigt glömma vad lycka var.
Den Okände Är det ett hot?
Modren Nej, en varning; - Gå nu och åt kväll.
Den Okände (antyder tiggarens bord) Vid det där bordet?
Modren Denna gemenhet är edert skämt, men kan möjligen bli allvar. Sådant har man sett förr.
Den Okände Snart tror jag verkligen att det värsta är möjligt - ty detta är det vänta jag upplevat.
Modren Å nej! Det kan bli värre! Vänta bara!
Den Okände (nedstämd) Ja, nu väntar jag mig allt! (Går.)
Modren (ensam, därpå Den Gamle).
Den Gamle Nå; det var ingen ängel!
Modren Åtminstone ingen från ljuset!
Den Gamle Vad du säger! - Du vet ju att folket här är särdeles vidskepligt; nå, när jag kommer ned till floden, får jag höra ett samtal. En säger att hans häst skyggat för "honom"; en annan att hans hundar rusat, så att han måste binda upp dem; färjkarlen försäkrade att båten lättade, när "han" steg i den. Det där är ju skrock men ... men ...
Modren Men?
Den Gamle Ja, det var bara en skata som gick in genom fönstret, det stängda fönstret, genom glasrutan i deras rum. Men jag kanske såg vilse!
Modren Sannolikt; men varför ser man vilse ibland och på rätta stället ...
Den Gamle Endast närvaron av denne man gör mig sjuk, och jag får håll i bröstet, när han ser på mig.
Modren Vi måste söka få honom bort ... men jag är nästan viss han trivs här icke länge.
Den Gamle Jag tänker också han inte blir gammal här! ... Ser du, jag fick ett brev i kväll som varnar mig för denne man, bland annat därför att rättstjänare söka honom ...
Modren Rättstjänare här i ditt hus!
Den Gamle Ja, penningsaker! Men, nu ber jag dig ... Gästfrihetens lagar, även mot tiggaren, även mot fienden, äro heliga. Låt honom i ro några dagar tills han hämtat sig efter denna vilda jaktl Du ser ju huru Försynen fått fatt i honom, och hans själ skall malas i gröpkvarnen, innan han går i sikten.
Modren Jag har redan känt en omotståndlig kallelse att vara Försynens redskap i detta fall ...
Den Gamle Men skilj noga på din hämndkänsla och din kallelse ...
Modren Jag skall försöka! Om det är möjligt.
Den Gamle God natt, nu!
Modren Tror du att Ingeborg läst hans sista bok?
Den Gamle Därom har jag ingen tro! Sannolikt syns det mig ej, ty hur skulle hon kunna fästa sig vid en man, som hyser sådana meningar?
Modren Det är rätt! Hon har icke läst den! Men nu skall hon få läsa den!

Till nästa scen!