PERSONER

Den Okände
Damen
Tiggaren
Läkaren
Systern
Den Gamle
Modren
Abbedissan
Confessorn
Bifigurer och Skuggor

Sceneri för alla akterna

Hos Läkaren; Gathörnet.

AKT 1:	I gathörnet; Hos Läkaren.
AKT II:	Hotellrummet; Vid havet; På landsvägen; Vid hålvägen; I köket.
AKT III:	I rosenkammaren; Asylen; Rosenkammaren; Köket.
AKT IV:	I hålvägen; Landsvägen; Vid havet; Hotellrummet.
AKT V:

FÖRSTA AKTEN

I gathörnet

Ett gathörn med en bänk under ett träd. Man ser sidoportaler av en liten gotisk kyrka; ett postkontor och ett kafé med stolar utanför. Postkontoret och kaféet äro stängda. Man hör tonerna av en sorgmarsch nalkas och sedan avlägsna sig. Den Okände står på trottoarkanten och synes undra åt vilket håll han skall gå. Klockan i ett kyrktorn slår: först fyra slag; kvarterna, i en högre ton; sedan tre timslag i en lägre. Damen inträder, hälsar Den Okände, vill gå förbi men stannar.

Den Okände Se där är ni. Jag visste nästan ni skulle komma.
Damen Ni kallade alltså på mig; ja, jag kände det. -
Men varför står ni här i gathörnet?
Den Okände Jag vet inte; skall någonstans stå medan jag väntar.
Damen Vad väntar ni på?
Den Okände Om jag kunde säga't. - I fyrtio år har jag väntat på något, jag tror det kallas lyckan, eller om det bara är slutet på olyckan. Hör igen nu dessa förfärliga toner, hör! Gå inte, gå inte, jag ber er, ty jag blir rädd, när ni går.
Damen Min herre och vän! Vi råkades i går för första gången, och vi talade ensamma i fyra timmar. Ni väckte mitt deltagande, men ni får därför icke missbruka min godhet.
Den Okände Det är sant, det bör jag inte. Men jag bönfaller er: lämna mig icke ensam. Jag är i en främmande stad, har icke en vän, och de få bekanta jag äger, synas mig mer än obekanta, jag skulle vilja säga fientliga.
Damen Fiender överallt; ensam överallt! Varför gick ni bort från hustru och barnen?
Den Okände Om jag visste det! - Om jag över huvud visste varför jag finnes till, varför jag står
här, vart jag skall gå, vad jag skall göra. - Tror ni, att det finnes fördömda redan här i livet?
Damen Nej, det tror jag inte.
Den Okände Se mig!
Damen Har ni då aldrig haft någon glädje i livet?
Den Okände Nej; och när jag skenbart haft någon, så var det endast en fälla för att locka mig fortsätta eländet; när någon gång den gyllne frukten föll i min hand, var den förgiftad eller rutten inuti.
Damen Vad har ni för religion - förlåt frågan?
Den Okände Denna: när det blir för drygt, går jag min väg.
Damen Vart?
Den Okände I förintelsen. Detta, att jag har - döden i min hand, ger mig en otrolig maktkänsla ...
Damen Å min Gud, ni leker med döden!
Den Okände Såsom jag leker med livet - jag var ju diktare. Oaktat min medfödda tungsinthet har jag aldrig kunnat taga något riktigt allvarligt, icke ens mina egna stora sorger, och det finns ögonblick, då jag betvivlar att livet har mer verklighet än mina dikter. (Liktåget höres, psalmodierna: De profundis.) Nu komma de igen! Jag vet inte varför de skola marschera runt omkring här på gatorna!
Damen Är det dem ni fruktar?
Den Okände Nej, men det irriterar mig, ty det är som vore det förgjort. . . - Icke döden, men ensamheten fruktar jag, ty i ensamheten träffar man någon. Jag vet icke om det är någon annan eller mig själv jag förnimmer, men i ensamheten är man icke ensam. Luften blir tätare, luften gror, och det börjar växa väsenden, som äro osynliga men förnimmas och äga liv.
Damen Det har ni märkt?
Den Okände Ja, jag märker allting sedan en tid tillbaka; ej som förr dock, då jag endast såg ting och händelser, former och färger, utan nu ser jag tankar och betydelser. Livet, som förr var ett stort nonsens, har fått en mening, och jag märker en avsikt, där jag förr endast såg slumpen. - När jag sålunda mötte er i går; fick jag den idén, att ni var sänd i min väg antingen för att rädda mig eller förgöra mig.
Damen Varför skulle jag förgöra er?
Den Okände Därför att det var er uppgift.
Damen Jag hyser icke alls sådana tankar, och som ni huvudsakligen väcker mitt medlidande - ja, jag har aldrig sett en människa, aldrig i mitt liv en människa, vars blotta åsyn gör mig gråtfärdig ... Säg, vad har ni på ert samvete? Har ni begått någon tadelvärd handling, som ej blivit uppenbarad eller straffad?
Den Okände Det må ni med skäl fråga! Icke har jag flera brott på mitt samvete än andra, som gå fria - - - jo ett: jag ville icke vara livets narr.
Damen Och man måste låta sig bedragas mer eller mindre för att kunna leva.
Den Okände Det tyckes nästan vara en plikt, och som jag ville undandraga mig ... eller också finns det en annan hemlighet i mitt liv, som jag ej känner ... Vet ni, att det går en saga i min släkt, att jag skall vara en bortbyting.

Damen Vad är det?
Den Okände Det är ett barn, som av älvorna blivit utbytt mot det människobarn som föddes.
Damen Tror ni på det?
Den Okände Nej, men jag tycker det är en liknelse,
som har något visst för sig. - Som barn grät jag beständigt och syntes vantrivas i livet; hatade mina föräldrar såsom de hatade mig; tålde intet tvång, ingen konvention, inga lagar, och min enda längtan stod till skogen och havet.
Damen Har ni någonsin haft syner?
Den Okände Aldrig! Men jag har ofta tyckt mig märka, att två olika väsen styra mina öden: den ena ger mig allt vad jag önskar, men den andra står bredvid och stryker smuts på gåvan, så att när den kommer, är den så värdelös, att jag icke vill ha den i min hand. Det är verkligen sant att jag fått allt jag önskat i livet - men allt har befunnits värdelöst.
Damen Ni har fått allt och ni är ändock missnöjd.
Den Okände Det är vad jag kallar förbannelsen ...
Damen Icke banna! - Men varför har ni då icke sträckt era önskningar utöver detta livet, dit bort där ingen smuts finnes?
Den Okände Därför att jag betvivlade något utom denna tillvaro.
Damen Men älvorna då?
Den Okände Det var ju blott en saga! - Men vill ni icke, att vi sätta oss där på bänken?
Damen Jo, men vad är det ni väntar på?
Den Okände Det är egentligen på postkontorets öppnande, ty där ligger ett brev, som söker mig på returer utan att finna mig. (De sätta sig).) Tala nu litet om er! (Damen virkar.)
Damen Det är ingenting att tala om.
Den Okände Märkligt är, men jag skulle också helst vilja tänka mig er såsom opersonlig, namnlös - jag vet ju icke vad ni heter mer än till hälften - jag skulle själv vilja ge er ett namn - låt mig tänka vad ni skall heta! Jo, ni skall heta Eva. - (Med en gest åt kulissen.) Fanfarer. (Sorgmarschen höres.) Där är sorgmarschen igen! Nu skall jag giva er ålder. jag vet ej hur gammal ni är ... Hädanefter är ni trettifyra år och således född aderton hundra sextiofyra. - Nu kommer karaktären, ty den känner jag icke heller. Ni får karaktären mycket god, ty er röst klingar som min avlidna moders - med moder menar jag ett abstrakt begrepp moder, uttalat "moder", ty min mor smekte mig aldrig, men jag minns att hon slog mig. Ja, ty ser ni, jag är uppfödd i hat. Hat! Hårt mot hårt! öga för öga! Se på ärret här i pannan; det är efter en yxa, som fördes av min bror, vars saknade framtand jag slagit ut med en sten. Min faders begravning bevistade jag ej, emedan han lät kasta ut mig från min systers bröllop. Jag är född i oäkta säng under konkursutredning, medan familjen gick i sorgkläder efter en onkels självmord. Nu känner ni familjen. Av sådant tråd sådan frukt! Sammanlagt fjorton års straffarbete har jag med nöd undgått och har därför allt skäl att vara tacksam om icke precis glad ... mot älvorna.
Damen Jag hör er så gärna tala, men ni får inte röra vid älvorna; det gör mig så ont, så ont!
Den okände Uppriktigt sagt så tror jag inte på dem, men likafullt så återkommer de alltid. Äro icke älvorna osaliga andar, som ej nätt försoning? Jo! Då är jag också ett trollens barn. En gång trodde jag försoningen nära; det var genom en kvinna, men ingen villa var större, ty därmed började det sjunde helvetet.
Damen A, så ni talar. Ja, ni är en osalig, men ni skall ej förbliva så.
Den Okände Ni menar att klockors klang och vigt vatten skulle lugna mig ... Jag har försökt, men det blev endast värre. Det blev mig som den onde när han ser korsets tecken. Låt oss tala om er nu!
Damen Det behövs inte! - Har man någonsin beskyllt er för att missbruka era gåvor?
Den Okände Man har beskyllt mig för allt. Ingen l min stad var så hatad som jag, ingen så avskydd. Ensam fick jag gå, ensam fick jag komma. Gick jag in på ett offentligt ställe, flyttade man sig fem alnar från min plats. Ville jag hyra rum, var det upptaget. Prästerna lyste bann från predikstolen, lärarne från katedern och föräldrarna i hemmen. En gång ville kyrkorådet taga mina barn ifrån mig. Då förgick jag mig och lyfte näven mot - himlen.
Damen Varför är ni så hatad?
Den Okände Vet inte! Jo, jag kunde inte se människorna lida - och så sade jag, och skrev: befria er, jag skall hjälpa. Och så sade jag till den fattige: låt icke den rike suga ut dig! och till kvinnan: låt icke mannen kuva dig! Och så, det var nog det värsta, till barnen: lyd icke era föräldrar, när de äro orättvisa. Följderna: ja, de äro alldeles obegripliga, ty jag fick i ett mot mig både rika och fattiga, män och kvinnor, föräldrar och barn; och därpå kom: sjukdomen med fattigdomen, tiggeriet med vanäran, skilsmässa, processer, landsflykt, ensamhet, och nu sist - tror ni att jag är vansinnig?
Damen Nej, det tror jag icke ...
Den Okände Då är ni visst den ende, men det är mig desto dyrbarare.
Damen (reser sig) Nu måste jag lämna er ...
Den Okände Ni också!
Damen Men ni får icke sitta kvar här.
Den Okände Vart skall jag då gå?
Damen Ni skall gå hem och arbeta.
Den Okände Jag är ingen arbetare, jag är en diktare.
Damen Jag ville icke såra er, och ni har rätt: dikten är en gåva som gives, men kan tagas igen. Förverka den icke!
Den Okände Vart skall ni gå?
Damen Endast ett ärende ...
Den Okände Är ni religiös?
Damen Jag är ingenting.
Den Okände Desto bättre, då skall ni bli någonting.
O, jag önskade jag vore er gamle blinde far, som ni ledde på marknader att sjunga, men det olyckliga är, att jag inte kan bli gammal - det är så också med älvornas barn, de växa icke, få bara stort huvud och skrika ... Jag önskar jag vore någons hund som jag fick följa, så att jag aldrig vore ensam - litet mat ibland, en spark då och då, en smekning en gång, en pisksläng två gånger -
Damen Nu måste jag gå! Farväl!
Den Okände (tankspridd) Farväl!
(Han blir sittande på bänken; tar av hatten, torkar pannan. Därpå ritar han med käppen framför sig.)

Tiggaren (in. Högst besynnerligt utseende; plockar i rännstenen.)
Den Okände Vad plockar tiggaren?
Tiggaren För det första: hur så? Och sedan är jag ingen tiggare - har jag begärt något?
Den Okände Då ber jag om ursäkt, men det är rätt svårt att bedöma människor efter deras yttre.
Tiggaren Jo, jag vill lova det. Kan ni till exempel gissa vem jag är?
Den Okände Nej, jag varken kan eller vill; med ett ord, det intresserar mig inte.
Tiggaren Vem vet sådant på förhand; intresset kommer vanligen efteråt, när det är för sent.
Virtus post nummos!
Den Okände Vad! Tiggaren är bekant med romarspråket?
Tiggaren Se där, intresset vaknar. Omne tulit punctum qui miscuit utile dulci. Det är jag som lyckats i allt vad jag företagit, av det skäl att jag aldrig gjort något. Jag skulle vilja kalla mig Polykrates, han med ringen. Vet ni att jag fått allt vad jag velat av livet? Men jag har aldrig velat något, och trött av framgången kastade jag ringen. Nu på äldre dagar ångrar jag mig och söker den i rännstenarne, men som sökandet kan bli långt nog, försmår jag icke, i brist på guldringen, några avlagda cigarrstumpar.
Den Okände Jag vet inte om tiggaren är satirisk eller om han är mindre sammanhängande.
Tiggaren Se det vet inte jag heller.
Den Okände Men vet ni vem jag är?
Tiggaren Inte ett spår; och det intresserar mig inte.
Den Okände Intresset kommer vanligen efteråt ... Nej, hör nu på: ni står här och narrar mig ta edra ord i munnen. Det är ju som att söka andras cigarrstumpar. Tvi!
Tiggaren (lyfter hatten) Och ni vill inte röka efter mig?
Den Okände Vad är det för ärr ni har i pannan?
Tiggaren Det har jag fått av en nära anhörig.
Den Okände Nej, nu blir jag rädd. Får jag känna på er om ni är riktig? (Han känner på Tiggarens arm.) Jo, han är riktig! - Vill inte herrn nedlåta sig att mottaga en mindre penninggåva mot löfte att söka Polykrates' ring i en mera avlägsen stadsdel. (Räcker ett mynt.) Post nummos virtus ... Nej, nu står jag här igen och tuggar. Gå! Gå!
Tiggaren Jag skall gå, men det är alldeles för mycket. Se här ger jag er tillbaka tre fjärdedelar, så äro vi icke skyldiga varann något annat än en vängåva!
Den Okände Vängåva! Ar jag er vän?
Tiggaren Åtminstone är jag er, och när man står ensam i världen, får man icke vara så noga på människor.
Den Okände Tillåt mig som avsked slänga det lilla ordet hut efter er.
Tiggaren Med nöje, med nöje; men när vi råkas igen skall jag ha ett välkomstord i ordning, som inte skall vara mindre. (Går.)

Den Okände (sätter sig och ritar med käppen) Det är söndagseftermiddag! Den långa, gråa, trista söndagseftermiddagen, då familjerna ätit surkål och oxstek med råskrapad potatis. Och nu sova de gamle middag; de unga spela schack och röka tobak; tjänarne ha gått i aftonsången och butikerna äro stängda. A, denna långa mördande eftermiddag, vilans dag, då själen upphör att röra sig, då det är lika omöjligt råka ett bekant ansikte som att komma in på en krog ...
Damen(åter; har nu en blomma i barmen). Den Okände Se där! Det är eget att jag inte kan öppna munnen och säga något utan att strax bli desavouerad.
Damen Sitter ni kvar här ännu?
Den Okände Ja, om jag sitter här och skriver i sanden eller annorstädes synes vara likgiltigt, bara jag skriver i sanden.
Damen Vad skriver ni då? Låt mig få se!
Den Okände Det står visst Eva, 1864 ... Nej, trampa inte på det ...
Damen Vad blir då?
Den Okände En olycka för er, och för mig.
Damen Och detta vet ni?
Den Okände Ja! Och jag vet dessutom att den julros ni bär där på bröstet är en Mandragora. Enligt symboliken betyder den elakhet och förtal, men i medicinen har den förr botat galenskap. Vill ni ge mig den?
Damen (hesiterar) Som medicin då?
Den Okände Naturligtvis! Har ni läst mina skrifter?
Damen Ni vet ju att jag läst dem, att jag har er att tacka för min uppfostran till frihet och tro på människorätt och människovärde!
Den Okände Då har ni ej läst de sista böckerna ...
Damen Nej, och om de ej äro lika de första, så vill jag aldrig veta om dem!
Den Okände Det är väl! Och låt mig få ert löfte att ni aldrig mer öppnar en bok av mig.
Damen Låt mig tänka efter först! - Ja, det lovar jag!
Den Okände Väl! Men bryt icke detta löfte! Erinra er Blåskäggs hustru, när nyfikenheten narrade henne att öppna det förbjudna rummet ...
Damen Märker ni hur redan era anspråk äro en Blåskäggs? Och märker ni ej huru ni redan för länge sedan glömt, att jag är gift, att min man är läkare, och att han är er beundrare, så att hans hus står er öppet, när ni önskar vara välkommen?
Den Okände Jag har gjort allt för att glömma detta, och har så utplånat det ur mitt minne att det upphört äga verklighet för mig.
Damen Efter så är, vill ni följa mig till mitt hem denna afton?
Den Okände Nej! Men vill ni följa mig?
Damen Vart?
Den Okände Ut i världen, vart som helst. Hem har jag intet, bara en kappsäck; pengar har jag någon gäng, men sällan - det är det enda livet envisas att ej vilja ge mig, kanske därför att jag icke begärt det nog starkt.
Damen Hm!
Den Okände Nå, vad tänker ni på?
Damen Jag förvånas över att jag icke blir förnärmad av ert skämt.
Den Okände Skämt eller allvar, det är ett för mig. - - - Se så! nu börjar orgeln spela; och då öppnas krogen snart.
Damen Det är sant att ni dricker?
Den Okände Mycket! Vinet kommer min själ att lämna hyddan, jag flyger ut i rymderna, ser vad ingen anat och hör vad ingen hört ...
Damen Och dagen efter?
Den Okände Har jag de sköna samvetskvalen; erfar den förlösande känslan av skuld och ånger; njuter av kroppens lidanden under det själen svävar som en rök omkring pannan; det är som mellan liv och död, då anden känner att den lyftat vingarne och kan ta flykt om den ville.
Damen Följ mig in i kyrkan, endast ett ögonblick; ni skall icke höra någon predikan endast vesperns sköna musik.
Den Okände Nej, icke i kyrkan! Den gör mig så ont och låter mig känna att jag icke här dit, att jag är en osalig och att jag aldrig mer kan komma dit in lika litet som jag kan bli barn på nytt.
Damen Allt detta känner ni redan?
Den Okände Så långt har jag kommit; och det förefaller mig som om jag läge sönderhackad i Medeaskittel och kokade långkok: antingen går jag till såpsjuderiet eller stiger jag föryngrad upp ur min egen buljong! Allt beror på Medeas skicklighet.
Damen Detta låter som ett orakelspråk. Få nu se om ni icke kan bli barn på nytt?
Den Okände Då skulle det börja nu vid vaggan - och den rätte komma igen!
Damen Just så! - Men vänta mig nu här medan jag går in i Sainte-Elisabeths kapell. Om kaféet vore öppet, skulle jag bedja er mycket vackert: drick inte; men lyckligtvis är det stängt.
Den Okände (sätter sig åter och ritar i sanden).
(Sex brunklädda begravningstjänare och gäster in. En bär en fana med timmermännens insignier och brunt sorgflor, en annan en stor bila sårad med granris; en tredje bär ett hyende med en talmansklubba. De stanna utanför kaféet och vänta.)
Den Okände Om förlov, men vem var den döde?
Gäst I Det var en timmerman! (Åstadkommer ett ljud såsom av ett urverk.)
Den Okände En riktig timmerman eller en sådan där som sitter i träväggar och knäpper?
Gäst II Båda delarne, men mest en som sitter i väggarne och knäpper - vad kallas han nu igen?
Den Okände (för sig) Skälm! Nu vill han narra mig att säga dödsuret, men jag skall svara något annat för att retas med honom. Gästen menar en guldsmed?
Gäst II Nej, det menar jag inte. (Urets knäppande höres åter.)
Den Okände Är det avsikten att skrämma mig eller gör den döde underverk? I så fall ber jag få upplysa, att jag varken är rädd eller tror på mirakel. Litet sällsamt finner jag i alla fall att gästerna sörja i brunt, varför icke i svart, som är både billigt, vackert och praktiskt?
Gäst III För oss i vår enfald är det svart, men om ers nåd befaller, så blir det brunt för honom.
Den Okände Jag kan icke neka att sällskapet är högst besynnerligt och jag känner en oro som jag helst ville tillskriva gårdagens Mosel-rus. Men om jag säger att det är granris kring bilan, så får jag väl höra det är - ja vad är det?
Gäst I Det är en vinstock.
Den Okände Jag anade att det icke skulle vara granris. Se så där: nu öppnas krogen - äntligen!
(Kaféet öppnas, Den Okände intager ett bord och får vin. Gästerna besätta de lediga borden.)
Den Okände Det var ett glädjelik kan jag se, då gåsterna berusa sig efter den heliga handlingen.
Gäst I Ja, det var en onyttig människa, som icke kunde ta livet allvarligt.
Den Okände Och som sannolikt missbrukade starka drycker också?
Gäst II Det var vad han gjorde.
Gäst III Och så lät han andra föda hustru och barn.
Den Okände Det var mycket illa gjort. Men det är väl därför han får ett sådant här vackert liktal av sina vänner. Var god och knuffa inte till mitt bord, när jag dricker.
Gäst I När jag dricker är det rätt ...
Den Okände När jag, ja, ty det är en stor skillnad på mig och på er.
Gästerna (sorla).

Tiggaren (in).
Den Okände Se där tiggaren som plockar igen.
Tiggaren (intager ett bord och beställer vin) Vin!
Mosel!
Värden (ut med en tavla) Var så god och gå! Er serveras ingenting,, emedan ni icke betalt edra kontributioner. Jaha, här är rådhusrättens beslut och här är ert namn, er ålder och er karaktär.
Tiggaren Omnia serviliter pro dominatione! Jag är en fri man med akademisk bildning, underlåtit betala skatt, emedan jag ej vill bli deputerad. - Mosel! Värden Och ni skall få fri resa hem till kommunens fattighus, om ni inte går - genast! Den Okände Skulle inte herrarne vilja uppgöra den där affären annorstädes. Ni stör ju era gäster.
Värden Jo, men ni skall vittna att det går rätt till ...
Den Okände Nej, jag tycker det hela är ytterst pinsamt, och därför att man inte betalar sina utskylder - hm! - kan man väl ha rätt att njuta av livets små fröjder.
Värden Jaså, det är en sådan där, som går omkring och befriar uslingar från deras skyldigheter!
Den Okände Nej, nu går det för långt! Vet ni att jag är en berömd man?
Värden och Gästerna (skratta). Värden Beryktad kanske! Hör nu, låt mig se här på tavlan om inte signalementet kanske stämmer: Trettioåtta år, brunt hår, mustacher, blåa ögon; saknar fast anställning; okända inkomster; gift, men förlupit hustru och lämnat barnen; känd för subversiva åsikter i samhällsfrågorna, och gör intryck av att sakna sinnenas fulla bruk ... Stämmer det!
Den Okände (reser sig, blek och förkrossad) O, vad är detta!
Värden Jag tror min själ att det stämde.
Tiggaren Det kanske är han och inte jag.
Värden Det ser så ut! Nu tycker jag herrarne kunna taga varandra under armen och pallra.
Tiggaren (till Den Okände) Kom nu så gå vi!
Den Okände Vi! - Det här börjar se ut som en intrig!

(Det ringer uti kyrktornet, solen bryter fram och lyser upp det färgade rosettfönstret över porten, som öppnas och visar det inre av kyrkan; man hör orgeln spel och sång Ave Maris Stella.)
Damen (ut ur kyrkan) Var är ni, vad gör ni? Varför ropade ni på mig igen! Som en barnunge skall ni hänga en fru i kjolarne!
Den Okände Ja, nu är jag rädd; här händer saker, som ej kunna förklaras på naturlig väg.
Damen Ni var ju inte rädd för något, ej ens döden.
Den Okände Nej, icke för döden, men för det - andra! Det okända!
Damen Hör nu, min vän, giv mig er hand så skall jag leda er till doktorn, ty ni är sjuk! Kom!
Den Okände Kanske det. Men säg en sak först: är detta en karneval eller är det som det skall vara?
Damen Det är nog riktigt med dem ...
Den Okände Men den där tiggare, det är bestämt en otäck människa. Är det sant att han liknar mig?
Damen Ja, om ni fortsätter att dricka, blir ni lik honom. Men nu skall ni gå in på posten och hämta ert brev; sedan följer ni mig.
Den Okände Nej, jag går icke på posten. Brevet innehåller nog bara rättegångshandlingar.
Damen Men om det icke gjorde det?
Den Okände Så är det ändock bara elakheter.
Damen Gör som ni vill; ingen undgår sitt öde. Och i denna stund känner jag som om högre makter hållit rådslag över oss och fattat ett beslut.
Den Okände Ni också! Vet ni att just nu hörde jag klubban falla, stolarne skjutas från bordet och tjänare sändas ut ... Å, denna ångest ... Nej, jag följer er icke.
Damen Säg, vad har ni gjort med mig ... därinne i kapellet kunde jag icke finna någon andakt; ett ljus slocknade på altaret och en kall vind drog mig i ansiktet just som jag hörde er ropa på mig.
Den Okände Jag ropade icke; jag endast längtade efter er ...
Damen Ni är icke det svaga barn ni spelar, era krafter äro oerhörda och jag fruktar er ...
Den Okände När jag är ensam, är jag svag som en paralytiker, men endast jag får fatt i en människa, blir jag stark! Nu vill jag vara stark och därför följer jag er!
Damen Gör det och kanske ni kan befria mig från varulven!
Den Okände Är det en varulv?
Damen Jag kallar honom så ...
Den Okände Gott! Då är jag med; slåss med troll, befria prinsessor, döda varulvar, det är att leva!
Damen Kom, min befriare!
(Hon drar floret ner för ansiktet, kysser honom hastigt på munnen och skyndar ut.)
Den Okände (står ett ögonblick häpen och bedövad).
(Ett högt flerstämmigt ackord av kvinnoröster närmande sig skrik höres inifrån kyrkan. Det upplysta rosettfönstret mörknar hastigt, trädet ovanför bänken ristar sig; begravningsgästerna resa sig från sina platser och se uppåt himmelen, som om de sågo något ovanligt och skräckinjagande.)
Den Okände (skyndar ut efter Damen).

Till nästa scen!