Hos Läkaren

En gård, instängd av tre huslängor, envånings trähus med tegeltak. Små fönster på alla längorna. Till höger glasdörrar med veranda. Till vänster utanför fönstren en rosenhäck och bikupor. Mitt på gården en vedtrave, i form av en orientalisk kupol; därbredvid en brunn. Ovanför mittellängan uppsticker toppen av ett stort valnötsträd. I högra hörnet grind till trädgården.
Vid brunnen en stor sköldpadda. Till höger nedgång till vinkällaren. En islår och en soptunna. Utanför verandan bord och stolar.

Systern (ut från verandan med ett telegram) Nu är olyckan kommen över ditt hus, broder!
Läkaren När var den icke det, min syster?
Systern Men denna gång - å! - Ingeborg kommer hem, medförande - gissa?
Läkaren Vänta ett ögonblick! Jag vet, ty jag har länge anat det, och längtat efter det. Denne författare har jag beundrat, lärt av och önskat känna. Nu kommer han, säger du! Var har Ingeborg fått fatt i honom?
Systern Ini staden, vill det synas; i den litterära salongen, sannolikt.
Läkaren Ofta har jag undrat, om denne man är den samme av liknande namn, som var min kamrat i gymnasium. Jag skulle önska så icke vore, ty den ynglingen hade något ödesdigert över sig, och på en mansålder bör han ha kunnat utveckla sina fatala anlag oerhört.
Systern Låt honom icke komma i ditt hus; res bort, förebär ett besök.
Läkaren Nej, ty man kan icke fly sitt öde ...
Systern Du, som aldrig böjt dig för något, du kryper för denna chimére, du kallar ödet.
Läkaren Livet har lärt mig, och jag har satt bort tid och krafter på strider med det oundvikliga.
Systern Men varför låter du din hustru flacka omkring att kompromettera sig och dig?
Läkaren Det vet du! Därför, att när jag löste henne från hennes förlovning, förespeglade jag henne ett liv i frihet, mot det fängelse hon hade. Och för övrigt skulle jag icke kunna älska henne, om hon lydde mig eller om jag kunde befalla henne.
Systern Och så är du vän med din fiende.
Läkaren Se så, se så!
Systern Och så låter du henne draga in i ditt hus med den, som skall förgöra dig. O, om du visste hur gränslöst jag hatar den mannen!
Läkaren Jag vet, jag vet! Hans sista bok är också avskyvärd, men den röjer även en viss sjuklighet i sinnet.
Systern Därför skulle de ha satt in honom på dårhus ...
Läkaren Det är flera som sagt så, men jag kan icke finna att han överskridit gränsen ...
Systern Därför att du själv är excentrisk och därför att du dagligen har i din närhet en hustru, som är spritt galen.
Läkaren Jag kan icke neka till, att maniakaliska personer alltid utövat en stark dragningskraft på mig, och originaliteten är åtminstone inte banal ... (En ångbåtsvissla höres.) Vad var det! Det var någon som skrek!
Systern Du är nervös, min broder; det var endast ångbåten ... Men nu bönfaller jag dig: res!
Läkaren Jag tror jag skulle vilja, men jag är som fastnaglad ... Vet du, när jag står här, ser jag hans porträtt därinne i mitt arbetsrum ... Och solskenet ger en skugga, som vanställer hela figuren så att han blir lik ... det var otäckt. Ser du vem han är lik?
Systern Han är lik den onde! - Fly!
Läkaren Kan inte!
Systern Men försvara dig åtminstone ...
Läkaren Jag brukar det! Men denna gång kännes det som när ett oväder nalkas. Hur många gånger har jag icke velat flytta, men icke kunnat. Det är som om grunden vore järnmalm och jag en magnetnål... och kommer olyckan, så har jag ej valt den själv... Nu gingo de in genom porten.
Systern Jag hörde ingenting!
Läkaren Men jag, jag hör! Och nu ser jag också! Det är han, min barndoms kamrat. Han begick ett streck i skolan ... jag fick skulden och blev straffad. Men han fick öknamnet Caesar, jag vet ej varför!
Systern Och denne man ...
Läkaren Ja, sådant är livet! - Caesar!
Damen (in) God dag, min man; jag har kärt främmande med mig.
Läkaren Jag hörde det. Må han vara välkommen!
Damen Han är i gästrummet för att byta krage.
Läkaren Ar du nöjd med din erövring?
Damen Det är bestämt den olyckligaste människa jag i mitt liv har råkat.
Läkaren Det är mycket det!
Damen Ja, ty det räcker drygt till för alla.
Läkaren Säkert. Men gå du syster och visa honom vägen. (Systern går.)
Läkaren Du har haft en intressant resa?

Damen Ja, jag har råkat många underliga människor ... Har du haft besök?
Läkaren Nej, salen stod tom i morgse. Det synes gå utför med min praktik.
Damen (vänligt) Du stackars man ... Hör, skall icke vedtraven snart tas in? Han ligger och tar fukt!
Läkaren (utan förebråelse i ton) Jo, visst skulle han det; och bina borde slaktas och frukten i trädgården plockas av, men jag kommer mig icke för något ...
Damen Du är trött, min man!
Läkaren Trött på alltsammans.
Damen (utan bitterhet) Och du har en dålig hustru, som icke kan vara dig till någon hjälp!
Läkaren (milt) Du skall icke säga så, när icke jag tänker det.
Damen (vänd åt verandan) Nu!
Den Okände (yngre klädd än i första scenen; ut från verandan med en tvungen frimodighet; synes igenkänna Läkaren, sjunker ihop och vacklar framåt, men hämtar sig).
Läkaren Välkommen i mitt hus!
Den Okände Tack, herr doktor!
Läkaren Ni kommer med vackert väder, som kunde behövas, ty här har regnat i sex veckor ...
Den Okände Inte sju! Det brukar eljes regna i sju veckor efter sjusovardagens regn ... men det är sant, den har ju inte varit än - så dum jag är, hm!
Läkaren För er, som är van vid stadslivets behag, skall nog detta enkla byliv förefalla enformigt.
Den Okände Å nej, jag är lika litet hemma här som där ... Förlåt en fråga utan propos: Ha vi icke sett varann förut, i ungdomen?
Läkaren Aldrig.
(Damen har satt sig vid bordet och virkar.)
Den Okände Säkert?
Läkaren Alldeles säkert! Jag har följt er litterära bana från början, och som jag vet min hustru sagt er, med största intresse, så att om vi känt varann förr, skulle jag ha erinrat det, namnet åtminstone. - Emellertid, här ser ni, hur en läkare på landet har det.
Den Okände Om ni kunde ana, hur en så kallad befriare hade det, vore ni ej hans avundsman.
Läkaren Jag kan nog ana det, då jag sett huru människorna älska sina bojor. Det kanske skall så vara, efter det är så!
Den Okände (lyssnar utåt) Det är egendomligt: vem är det som spelar i granngården?
Läkaren Jag vet inte vem det kan vara? Vet du, Ingeborg?
Damen Nej!
Den Okände Det är Mendelsohns sorgmarsch, som förföljer mig, och jag vet inte, om jag har den i örat, eller ...
Läkaren Brukar ni ha hörselvillor?
Den Okände Nej, inte villor, men verkliga återkommande små händelser synas förfölja mig...
Hör inte ni också att det spelas?
Läkaren och Damen Jo! Det spelas ...
Damen Och det är Mendelsohn ...
Läkaren Men den är ju också på modet...
Den Okände Ja, det vet jag, men att den spelar just på rätta stället och i rätta ögonblicket ... (Reser sig.)
Läkaren För att lugna er skall jag fråga min syster ...
(Går in på verandan.)
Den Okände (till Damen) Jag kvävs här! och kommer icke att sova en natt under detta tak. Er man ser ut som en varulv, och ni blir ju som förvandlad till en saltstod i hans närvaro. Här i gården har begåtts mord, här spökar, och jag flyr så fort jag finner en anledning.
Läkaren (ut) Jo, det är postfröken, som spelar piano ...
Den Okände (nervöst) Gott! Då är det som det skall vara! - Det är ett originellt boställe ni har, doktor; allt är så ovanligt. Den där vedstapeln till en början ...
Läkaren Ja, den har åskan slagit ner i två gånger ...
Den Okände Det var otäckt; och ni behåller den kvar ändock?
Läkaren Ja, just därför, och i år har jag gjort den två alnar högre, men även därför att han ger mig skugga, om sommaren. Det är min kurbits... När hösten kommer, går han bort in i vedboden...
Den Okände (ser sig om) Och här har ni julrosor... Var har ni fått dem, och som blommar om sommaren ... Allting är ju baklänges här ...
Läkaren Jaså, de där ... Jo, jag har en patient inackorderad som är litet sinnessjuk ...
Den Okände Här i huset?
Läkaren Ja, men det är en stillsam natur, som endast grubblar över naturens oändamålsenlighet, och som han tycker det är dumt att Helleborus skall stå och frysa i snön, så lägger han dem i källarn och sätter ut dem på våren.
Den Okände Har ni en dåre i huset? Det var högst obehagligt!
Läkaren Ja, men den är så fredlig.
Den Okände Hur har den blivit dåre då?
Läkaren Ja, säg det, den som kan. Det kallas ju sinnessjukdom och är sålunda icke ett kroppsligt ont.
Den Okände En sak: är han här - i närheten?
Läkaren Dåren? Ja, han går lös i trädgården och ordnar skapelsen, men om hans närvaro plågar er, så ska vi låsa in honom i källaren.
Den Okände Varför tar man inte livet av sådana där stackare?
Läkaren Man vet ju aldrig om de äro mogna ...
Den Okände För vad?
Läkaren För det kommande!
Den Okände Inte finns det något sånt!

(Paus)

Läkaren Vem vet!
Den Okände Jag vet icke, men det är hemskt här i gården; kanske ni har lik också?
Läkaren Ja då! Här i islåren har jag några stumpar, som jag skall skicka upp till styrelsen ... (Tar fram ett ben och en arm.) Se här!
Den Okände Nej, det här är ju som hos riddar Blåskägg.
Läkaren (vasst) Vad menar ni med det? (Ger en skarp blick åt Damen.) Tror ni kanske att jag mördar mina fruar, jag?
Den Okände Å nej, bevares, det syns nog att ni icke gör. - Men det spökar väl här i huset också?
Läkaren Om det spökar! Fråga frun!
(Har dragit sig bakom vedtraven, så att han är osynlig för Damen och Den Okände.)
Damen (till den Okände) Ni kan gärna tala högt, ty min man hör illa, men han ser på munnen, vad man säger!
Den Okände Då skall jag begagna tillfället och säga, att pinsammare halvtimme har jag aldrig upplevat. Här stå vi och prata det mest dumma skräp, endast därför att ingen har mod säga ut sina tankar. Jag led nyss, så att jag tänkte ta fram min kniv och öppna pulsådrorna för att svalka mig, men nu skulle jag ha lust att tala rent språk och spränga honom i luften. Ska vi säga honom mitt i ansiktet, att vi ämna rymma, och att ni har nog av hans fånigheter?
Damen Om ni talar så där, kommer jag att hata er. Man skall under alla förhållanden uppföra sig anständigt. Den Okände Så väl uppfostrad ni är!
Läkaren (fram, synlig av de båda andra, som fortsätta samtalet).
Den Okände Flyr ni med mig, innan sol går ned?
Damen Min herre ...
Den Okände Säg, varför ni kysste mig i går...
Damen Min herre ...
Den Okände Tänk, om han hör vad vi säga... Han ser så falsk ut ...
Läkaren Vad skola vi roa vår gäst med?
Damen Vår gäst har icke stora fordringar på nöjen, ty hans liv har ej förflutit i glädje ...
Läkaren (visslar i en pipa).
(Dåren synes i trädgården; han har en lagerkrans om pannan och är besynnerligt utstyrd.)
Läkaren Caesar! Kom hit!
Den Okände (obehagligt berörd) Heter han Caesar?
Läkaren Nej, det är ett öknamn han fått av mig till åminnelse av en skolkamrat ...
Den Okände (orolig) Vad är detta?
Läkaren Ja, det är ett ovanligt fall, men jag fick skulden på mig.
Damen (till Den Okände) Har ni hört ett barn vara så fördärvat?
Den Okände (pinad).
Dåren (in).
Läkaren Kom in och buga dig för den store författaren, Caesar.
Dåren Är det den store?
Damen (till Läkaren) Varför skall du locka hit Dåren, när det plågar vår gäst?
Läkaren Caesar får inte vara oartig, ty då blir det av piskan.
Dåren Caesar är han, men stor är han inte! Ty han vet inte vem som var först, hönan eller ägget. - Men det vet jag.
Den Okände (till Damen) Jag går min väg! Har ni lockat mig i ett bakhåll, eller vad skall jag tro? Om ett ögonblick släpper han väl ut bina för att roa mig?
Damen Hav obegränsat förtroende för mig, hur illa det än ser ut ... och tala icke så högt ...
Den Okände Men han lämnar oss aldrig, den förfärlige varulven, aldrig!
Läkaren (ser på sitt ur) Förlåt mitt herrskap, men jag måste bort på ett besök en timmes tid. Hoppas ni icke finner väntan för lång.
Den Okände Jag är van att vänta på det, som aldrig kommer ...
Läkaren (till Dåren) Caesar, din lymmel, hitåt! så skall jag stänga in dig i källarn! (Går med Dåren.)
Den Okände (till Damen) Vad är detta? Vem förföljer mig? Ni försäkrar att er man är vänligt stämd mot mig; jag tror det, och likafullt kan han icke öppna sin mun utan att såra mig. Varje hans ord stack mig som en syl ... och nu spolas denna sorgmarsch, den spelas verkligen ... och där har jag julrosen igen. - Varför går allting igen ... lik, och tiggare och dårar och människoöden och barndomsminnen ... Kom härifrån, ut; låt mig vara er befriare från detta helvetet.
Damen Det var därför jag förde er hit, och även därför att ingen skulle kunna säga att ni stulit en annans hustru. Men jag måste fråga er en sak: kan jag lita på er?
Den Okände Menar ni rörande mina känslor ...
Damen Dem tala vi icke om, emedan vi utgått från dem som förutsättning, och de räcka så länge de räcka ...
Den Okände Ni menar det materiella stödet! Jo, jag har stora summor utestående och jag behöver endast skriva eller telegrafera ...
Damen Då litar jag på det! - Nåväl. (Stoppar virkningen i fickan.) Gå nu rätt ut genom gränden där; följ sedan syrénhäcken så finner ni en plankport. Öppna den och ni har stora landsvägen. I nästa by råkar ni mig!
Den Okände (tvekar) Plankporten är ej i min smak; jag skulle hellre ha slagits med honom mitt på gården ...
Damen (med en gest) Fort!
Den Okände Följ mig hellre!
Damen Det skall jag också göra! Men då skall jag gå först! (Vänder sig om; kastar en slängkyss åt verandan.) Stackars min varulv!

Till nästa scen!