FJÄRDE AKTEN

I hålvägen

Samma landskap som förr men i höstdräkt med avlövade träd. Det smides i smedjan; kvarnen går.
Smeden står i dörren till vänster; Miölnerskan till höger.
Damen är klädd i en jacquette och blanklädershatt; men i sorg.
Den Okände är klädd i sydtysk alpdräkt: lodenjoppe, knäbyxor, alpskor, stav; grön jägarhatt med orrfiäder. Ovan bär han en brun "Kaisermantel" med pelerin och kapuschong.

Damen (in; resklädd; trött och bedrövad) Har någon resklädd herreman passerat här?
Smeden och Mjölnerskan (nicka nekande).
Damen Kan jag få låna husrum över natten?
Smeden och Miölnerskan (nicka avböjande).
Damen (till Smeden) Får jag stå i dörren här och värma mig ett ögonblick?
Smeden (stöter henne tillbaka).
Damen Må Gud löna er efter förtjänst!
(Går; synes strax därefter på spången och försvinner.)
Den Okände (in resklädd) Har någon resklädd dam gått över bäcken?
Smeden och Mjölnerskan (nicka nekande).
Den Okände Kan jag få köpa ett bröd av mjölnerskan? Se här är pengar!
Mjölnerskan (avvisar pengarne).
Den Okände Ingen barmhärtighet
Eko (i fjärran härmar hans röst) Barmhärtighet!
Smeden och Mjölnerskan (slå upp ett långt, högt skratt; som besvaras på slutet av Eko).
Den Okände Det tycker jag om: öga för öga, tand för tand! Det lättade alltid mitt samvete något! (Går in i hålvägen.)

Landsvägen

Samma landskap som förr, men i höstdräkt. Tiggaren sitter vid ett expiationskapell med en limstång och en fågelbur med en stare i.

Den Okände (in; samma dräkt som förra scenen) Har tiggaren sett någon resklädd dam passera?
Tiggaren Jag har sett fem hundra passerade resdamer passera; men jag skall nu på allvar be att få slippa heta tiggaren i bestämd form, ty nu har jag fått arbete.
Den Okände Jaså det är ni!
Tiggaren Ille ego qui quondam ...
Den Okände Vad är det ni arbetar med?
Tiggaren Jag har en stare, som visslar och talar ...
Den Okände Det vill säga: det är han som arbetar?
Tiggaren Ja, jag har blivit min egen!
Den Okände Fångar ni fåglar också?
Tiggaren Jaså, limstången! Nääj, det är bara för syns skull!
Den Okände Ni fäster er således vid det yttre?
Tiggaren Ja, vad skulle man annars fästa sig vid; för det som är invändigt, det är bara rena - dravlet.
Den Okände Och det är sammanfattningen av hela er levnadsfilosofi?
Tiggaren Hela metafysiken! Åsikten kan visserligen anses något föråldrad, men ...
Den Okände Säg ett enda allvarsamt ord; säg något om ert förflutna.
Tiggaren Asch, vad skall det tjäna till att rota opp i gammal smörja! Nysta på bara, herre, nysta på! Tror ni jag är jämt så här lustig! Nej, det är bara när jag råkar er, för ni är förbålt komisk.
Den Okände Hur kan ni le med ett helt förspillt liv bakom er?
Tiggaren Nej, nu blir han närgången! - Men kan ni inte le längre åt eländet, inte en gång åt andras; så är det strunt med livet! - Hör nu på: Om ni följer det där hjulspåret i smörjan, så kommer ni fram till sjön, och där är vägen slut! Sätt er och vila där, så får ni en annan syn på saken! Här är så mycket olyckshändelser, religiösa föremål och ledsamma minnen, som hindra tankens flykt mot rosenkammaren; men följ bara spåret, bara spåret! Om det är litet solkigt emellanåt, så lyft på vingarne bara och flaxa!
Rörande flaxa, jag hörde en gång en fågel sjunga något om Polykrates' ring och att han fått all världens härlighet men visste inte vad han skulle göra med den, och så profeterade han i öster och i väster om det stora världsintet, som han var med om att skapa av det tomma alltet. Jag skulle icke påstå att det var ni, om jag ej trodde det så att jag kunde svära på't; och när jag en gång frågade er om ni visste vem jag var, svarade ni att det ej intresserade er. Jag erbjöd er som vederlag min vänskap, men ni refuserade den med det enda lilla ordet hut! Nu är jag varken snarstucken eller långsint, därför skall jag ge er ett gott ord till vägkost: följ spåret!
Den Okände (viker åt sidan) Nej, du bedrar mig icke en gång till.
Tiggaren Herre! Ni tror bara ont och får därför bara ont! Försök nu en gång att tro gott; försök!
Den Okände Jag vill försöka! Men blir jag bedragen, då har jag rätt att ...
Tiggaren Ni har aldrig rätt till det!
Den Okände (liksom för sig själv) Vem läser mina hemliga tankar, vem vänder ut och in på min själ, vem förföljer mig? Vi förföljer du mig?
Tiggaren Vi förföljer du mig? Saul!
Den Okände (med en gest av fasa, går).
(Ackordet ur sorgmarschen höres som förr.)
Damen (in) Har ni sett en resklädd herre gå förbi här?
Tiggaren Ja, det var en stackare här nyss, som linkade framåt.
Damen Den jag söker haltar inte.
Tiggaren Den här gjorde inte så heller, men han tycktes ha ådragit sig en höftsjuka, som gjorde hans gång icke fullt så säker. Nej, jag skall icke vara elak! - Se där i vägsmutsen!
Damen Var?
Tiggaren (pekar) Där! Där ser ni ett vagnspår, och utefter det ser ni intrycket av en grov sko, som har trampat tungt ...
Damen (undersöker spåren) Det är han! Ja, det är tunga steg ... men skall jag kunna hinna honom?
Tiggaren Följ spåret!
Damen (tar hans hand och kysser) Tack min vän!
(Går.)

Vid havet

Samma landskap som förr, men i vinterdräkt. Havet ligger blåsvart; i horisonten torna sig moln i form av jättehuven. I fjärran synas de tre vita avtacklade masterna av ett förlist skepp, liknande tre vita kors. Bordet och bänken under trädet stå kvar, men stolarne borta.
Snö på marken.
Man hör då och då en klockprick klämta.

Den Okände (in från vänster; stannar ett ögonblick och ser utåt havet, därpå ut till höger b a k o m stugan).
Damen (in från vänster; synes följa fotspåren i snön av Den Okände; ut till höger f r a m f ö r stugan).
Den Okände (in från höger; går åt vänster, upptäcker Damens spår; stannar, ser tillbaka åt höger).
Damen (in; springer i hans famn, men störtar tillbaka).
Damen Du stöter mig tillbaka?
Den Okände Nej! Men det syntes stå någon emellan oss!
Damen Det gör det nog också! - Men detta återseende!
Den Okände Ja, det har blivit vinter, som du ser!
Damen Och jag känner hur kölden strålar ut från dig!
Den Okände Jag blev nedisad därborta i bergen.
Damen Tror du aldrig det blir vår mer!
Den Okände Inte för oss! Utdrivna ur lustgården ha vi endast att vandra bland stenar och tistel; och när vi skurit fötterna och stuckit händerna, kommer behovet att strö salt i såren - på varandra. Och så är d kvarnen i gång; och den stannar aldrig, ty vatten skall icke tryta.
Damen Det är nog så som du säger ...
Den Okände Ja, men jag vill icke ge vika för det oundvikliga; jag vill icke att vi slita sönder varandra, utan jag skall rista upp mig själv, gudarne till försoningsoffer; jag skall säga: det är min, skulden; det var jag som lärde dig lösa bojan; det var jag som lockade dig, och då får du skylla på mig, allt; handlingen själv och handlingens följder ...
Damen Det kan du icke bära!
Den Okände Jo, det finns ögonblick, då jag känner mig bära inom mig all världens synd och sorg och smuts och skam; det gives stunder, då jag tror att själva den dåliga handlingen, att brottet själv är ett ådömt straff! Vet du, jag låg sjuk nyss i en feber, och bland annat, ja, det hände så mycket, drömde jag att jag såg ett krucifix utan den korsfäste; och när jag frågade Dominikanern - det var en Dominikaner där bland många andra - jo, jag frågade vad det skulle betyda, och då svarade han: "du vill icke ha honom lidande för dig; så lid själv!" Och det är därför människorna ha blivit så känsliga för egna lidanden!
Damen Och det är därför samvetena börja bli så tunga när ingen hjälper bära ...
Den Okände Är du där också?
Damen Icke där - men på väg dit!
Den Okände Lägg din hand i min och låt oss vandra härifrån tillsammans.
Damen Vart?
Den Okände Tillbaka, samma väg vi kommit! Är du trött?
Damen Icke nu mera!
Den Okände Jag har dignat flera gånger; men så råkade jag en besynnerlig tiggare ... ja, du minns kanske honom, som skall vara lik mig; och han bad mig försöksvis tro gott om hans avsikter. Jag trodde - på försök; och ...
Damen Och ...
Den Okände Så gick det mig väl! - Och sen dess känner jag kraft att fortsätta ...
Damen Fortsättom!
Den Okände (vänd mot havet) Ja, det mörknar och molnen hopa sig ...
Damen Se icke på molnen ...
Den Okände Och därunder? Vad är det?
Damen Det är bara ett sjunket skepp!
Den Okände (viskar) Tre kors! - vilket nytt Golgatha förestår oss nu?
Damen Men de äro vita: det betyder gott!
Den Okände Kan något gott hända oss mer?
Damen Ja, men icke strax.
Den Okände Låt oss gå!

Hotellrummet

Som förut. Damen sitter och virkar bredvid Den okände.

Damen Säg något!
Den Okände Nej, jag har bara ledsamheter att säga sedan vi kommo i detta rum.
Damen Varför hade du ingen ro förrän du fick flytta in i detta förfärliga rum?
Den Okände Jag vet inte! Det var det jag minst gärna önskat, och därför började jag längta hit för att fä pinas.
Damen Och du har pinats ...
Den Okände Ja; jag hör inga sånger mer, ser intet skönt. Om dagen hör jag kvarnen gå och ser det stora panoramat som har vuxit ut till ett kosmorama, och om natten ...
Damen Ja, varför skrek du i sömnen?
Den Okände Jag hade en dröm ...
Damen En riktig dröm ...
Den Okände Av en förfärande verklighet ... men ser du nu bannet; jag har ett behov att berätta den, och för vilken annan än för dig? Men för dig får jag inte, ty då rör jag vid dörren till det stängda rummet ...
Damen Det förflutna ...
Den Okände Ja!
Damen (enkelt) Det är allt något galet i ett sånt där lönnrum.
Den Okände Det är nog det.

(Paus)

Damen Berätta!
Den Okände Jag fruktar jag måste! - Nåväl, jag drömde att jag såg - din förre man gift med - min förra hustru. Mina barn som sålunda fått honom till sin far ...
Damen Det har endast du kunnat finna på!
Den Okände Om så vore; ack! - Men jag såg honom misshandla dem. (Reser sig.) Och när jag naturligtvis ströp honom ... nej, jag kan inte mera ... Men jag får ingen ro förrän jag först fått visshet; och för att få det måste jag söka opp honom i hans eget hem!
Damen Dit har det kommit!
Den Okände Det har länge dragit ditåt kanten, och nu finns ingen hejd ... jag måste se honom!
Damen Men om han ej tar emot dig?
Den Okände Jag söker mig in som patient och talar om min sjukdom ...
Damen (förskrämd) Tala inte om din sjukdom ...
Den Okände Jag förstår dig: du menar att han kunde finna sig föranlåten att kvarhålla mig som rubbad ... ja, det får jag riskera ... och jag har ett behov att riskera ... allt, frihet, liv, välfärd! Jag behöver en sinnesrörelse så stark att skakningen bringar upp mitt själv i dagen; jag längtar efter en tortyr som återställer jämvikten i förhållandet, så att jag slipper gå som en skuldsatt. Alltså: ner i ormgropen och så fort som möjligt!
Damen Om jag kunde få följa dig ...
Den Okände Det behöver du inte: mina kval skola nog räcka för båda!
Damen Då skall jag kalla dig min befriare, och den förbannelse som jag en gång uttalade över dig skall bli till välsignelse! - Ser du, att det är vår igen?
Den Okände Jag har sett det på den där julrosen som börjar vissna.
Damen Men känner du icke att det är vår i luften!
Den Okände Jo, jag tycker att den där köldkänslan i bröstet börjar avtaga ...
Damen Kanske varulven kan bota dig fullständigt!
Den Okände Få se! Måhända han icke är så farlig.
Damen Så grym som du är han bestämt icke!
Den Okände Men min dröm! Tänk ...
Damen ... om det bara var en dröm! - Men nu är mitt garn slut, och mitt onyttiga arbete också! Solkigt har det blivit ... Den Okände Men det kan tvättas!
Damen Eller färgas!
Den Okände Rosenrött!
Damen Nej aldrig!
Den Okände Den liknar en handskriftsrulle ...
Damen Med vår saga på ...
Den Okände I landsvägssmuts, tårar och blod ...
Damen Ja, sagan är snart slut! Gå och gör sista kapitlet!
Den Okände Så råkas vi vid sjunde stationen! Där vi började!

Till nästa akt!