Asylen

Refektoriet i ett gammalt kloster, liknar en enkel, vitkalkad rundbågskyrka, men väggarne äro besatta med fuktfläckar, som bilda sällsamma figurer.
Matbord med skålar. Vid bordsändan en pupitre för lektoren. I fonden dörr ut till kapellet. Ljus tanda på borden. På vänstra väggen en målning av Michael dödande Den Onde. Vid ett långt matbord till vänster sitter Den Okände i vit sjukdräkt, ensam vid sin skål. Vid bordet till höger sitta De Brunklädda från första akten; Tiggaren; En Sorgklädd Kvinna med två barn; En Kvinna, som liknar Damen, men icke är Damen, och vilken virkar i stället för att äta; En Man, som liknar Läkaren, men icke är han; Dårens Liknelse, Fadrens och Modrens Liknelse, Brodrens D:o; Föräldrarne till den "förlorade sonen" m. fl. Alla klädda i vitt men däröver kostymerna av flor i olika färger. Ansiktena vaxgula, likvita; och något spöklikt i hela väsendet och i gesterna.
När ridån går upp, sluta alla ett Pater Noster; utom Den Okände.

Den Okände (reser sig; går mot Abbedissan, som står vid serveringsbordet) Min mor, låt mig tala ett ögonblick.
Abbedissan (svart och vit augustinerdräkt) Ja, min son. (De gå nedåt scenen.)
Den Okände Låt mig först fråga: var är jag? .
Abbedissan I klostret "Den Goda Hjälpen". Man fann er på bergen ovan Hålvägen, med ett kors, som ni brutit ned från kalvariet och varmed ni hotade någon uppe i molnen, som ni inbillade er se. Ni hade feber, och ni föll utför ett bergstalp. Där anträffades ni oskadad, men i yrsel; och så fördes ni hit till hospitalet och lades i säng. Sedan dess har ni yrat, och oaktat ni beklagat er för värk i ena höften, har man icke kunnat finna någon skada.
Den Okände Vad yrade jag om?
Abbedissan De vanliga feberdrömmarne hos alla sjuka: ni förebrådde er allt möjligt och såg era offer, som ni kallade dem.
Den Okände Och sedan?
Abbedissan Ja, era tankar rörde sig mest om pengar.
Och att ni ville betala för er här i hospitalet. Jag sökte lugna er med att här tages ingen betalning, utan allt är barmhärtighet ...
Den Okände Jag vill ingen barmhärtighet, ty den behöver jag ej!
Abbedissan Det är visserligen saligare att giva än att taga, men det fordras ett stort sinne att kunna taga emot, och vara tacksam.
Den Okände Jag behöver icke taga emot och begär ingenting ... jag vill icke tvingas vara tacksam.
Abbedissan Hm! hm! hm!
Den Okände Men förklara mig, varför ingen av hela det där sällskapet vill sitta vid samma bord som jag?
De stiga upp, gå undan ...
Abbedissan De äro väl rädda för er.
Den Okände Varför?
Abbedissan Ni ser ut så...
Den Okände Hur ... jag... ser ut! Men sällskapet där; hur se de ut? Äro de riktiga?
Abbedissan Om ni menar verkliga, så äga de en förfärande realitet. Att ni ser dem på ett sällsamt sätt kanske, beror på att ni har febern kvar, eller ... på något annat.
Den Okände Men jag tycker det är bekanta, allesammans! Och jag ser dem liksom i en spegel; och de bara låtsas äta ... Är det något skådespel, som uppföres? ... Där sitter ett par, som liknar mina föräldrar, men endast flyktigt.
Jag har aldrig fruktat något förr, därför att livet var mig likgiltigt, men nu börjar jag frukta!
Abbedissan Om ni ej tror att det är riktiga personer, skola vi be Confessorn komma och föreställa oss dem. (Tecknar åt Confessorn, som nalkas.)
Confessorn (i dominikanerdräkt, svart och vit) Min syster!
Abbedissan Tala om för den sjuke, vilka som sitta till bords där.
Confessorn Det är snart gjort.
Den Okände Tillåt mig först en fråga: ha vi icke sett varandra förr?
Confessorn Jo, jag satt vid er sjukbädd under febern, och mottog på er begäran bikten ...
Den Okände Vad! Min bikt!
Confessorn Ja, men jag kunde ej giva absolutionen, emedan jag fick det intryck att det endast var feberdrömmar ...
Den Okände Hur så?
Confessorn Emedan det var knappt ett brott eller en last, som ni ej tog på er, och det var därjämte saker av sådan ruskig natur, att man brukar underkasta sig sträng penitens, innan man begär avlösning. Sedan ni nu återvunnit sansen, anser jag mig böra fråga, om det fanns någon grund för era självanklagelser?
Abbedissan (avlägsnar sig).
Den Okände Har man rätt att fråga sådant?
Confessorn Nej, det har man inte; det är sant! - Ni ville veta däremot i vad sällskap ni befinner er! Nåväl, det är icke det allra lyckligaste. Där ha vi till exempel dåren, kallad Caesar, som läst sig ifrån förståndet på en viss författare, vars ryktbarhet var större än hans berömmelse; och så ha vi tiggaren, som inte vill erkänna att han är tiggare därför att han läst latin och blivit befriad! och så läkarn eller som han. kallas varulven, som har sin bekanta historia, och så ett par föräldrar, som grämde sig till döds över en vanartig son, som lyfte sin hand mot dem; att han icke följde sin fars bår till kyrkogården och i berusat tillstånd profanerade sin moders grav må han själv svara för. Där sitter hans fattiga syster, som han drev ut i snön om vintern, enligt vad han själv uppger i välvillig avsikt. Där sitter en övergiven hustru med två oförsörjda barn, och där sitter en andra och virkar... alltså idel gamla bekanta allesammans. Gå nu och hälsa på dem!
Den Okände (har under senare delen vänt ryggen år Sällskapet; går nu och sätter sig vid vänstra bordet alltjämt med ryggen mot Sällskapet. När han nu lyfter huvudet, ser han Michaels bild samt slår ned ögonen).
Confessorn (går fram och ställer sig bakom Den Okände. I detsamma spelas inifrån kapellet ett katolskt requiem. Confessorn talar med halv röst till Den Okände under det svag musik pågår).

(Han går upp till pupitren vid högra bordet. öppnar breviariet. Musiken tystnar.)
Confessorn Nu fortsätta vi läsningen.
"Men om du icke lyder Den Eviges röst och uppfyller alla hans bud och befallningar, så skall du se alla dessa förbannelser drabba dig.
Du skall vara förbannad i staden och på fältet; förbannelser drabba dig.
Du skall vara förbannad i staden och på fältet; förbannad skall vara din korg och ditt tråg; förbannad skall du vara i din ingång och din utgång!"
Sällskapet (halvhögt) Förbannad!
Confessorn "Den Evige skall slå dig med olycka och motgång i allt vad du rör med din hand och i allt vad du företagen, ända tills du blir utrotad och nedgjord för dina missgärningars skull, då du övergav honom."
Sällskapet (högt) Förbannad!
Confessorn "Den Evige skall ställa om att du blir slagen av dina fiender; en väg skall du dra ut emot dem, men sju vägar skall du fly för dem; och du skall irra omkring i alla jordens länder, och ditt lik skall spisas av himmelens fåglar och markens djur, och ingen människa skall röra ett finger för att jaga dem bort! Den Evige skall slå dig med Egyptens plågor, med sår och skabb, med feber och brand, med dårskap, ursinne och förblindelse, så att du skall treva din väg fram i middagssolens ljus, som den blinde i mörkret; och du skall aldrig lyckas i dina företag, alltid bli förtryckt och plundrad, och ingen dödlig skall stå dig bi! Du skall äkta en kvinna, och en annan skall äga henne; du skall bygga ett hus, men icke få bo i det; du skall plantera en vingård, men icke plocka druvan; dina söner och döttrar skola lämnas till en främmande stam; dina ögon skola åse det och förbrännas av gråt, men din hand skall icke kunna räcka sig efter dem. Och du skall ingen ro hava på denna jorden, och din fot ingen vila; men den Evige skall göra ditt hjärta beklämt, dina ögon flödande och din själ krank. Och ditt liv skall hänga på en tråd; du skall leva i skräck både dag och natt. Om morgonen skall du säga: Vi är icke afton? Och om aftonen skall du sucka: Vi är icke morgon? Och därför att du icke tjänat Herren din Gud, då du levde i välstånd, så skall du tjäna honom i hunger och törst, i nakenhet och nöd, som den Evige skall sända dig, då han lagt ett järnok på din hals, ända tills han utrotat dig från jorden."
Sällskapet Amen!
(Confessorn har läst ovanstående fort och högt, utan att dedicera till Den Okände, Sällskapet, utom Damen, som virkar, ha åhört och bannat, men icke låtsat märka Den Okände. Denne har suttit med ryggen mot Sällskapet, stilla försjunken.)
Den Okände (reser för att gå).
Confessorn (emot honom).
Den Okände Vad var det där?
Confessorn Jo, det var Deuteronomion.
Den Okände Jaså, det var den! Men jag vill minnas att det välsignas också!
Confessorn Ja, dem som hålla hans bud!
Den Okände Såå! - Jag kan icke neka, att jag ett ögonblick erfor en viss skakning, men är det försökelser, som skola motstås, eller varningar, som böra åtlydas? ... Nu är jag emellertid viss på, att min feber fortfar, och jag går att söka en riktig läkare.
Confessorn Ja, men den riktiga, då!
Den Okände Förstås, förstås!
Confessorn Han som botar de "sköna samvetskvalen".
Abbedissan Om ni behöver barmhärtighet en gång, så vet ni, var den finns!
Den Okände Nej, det vet jag icke.
Abbedissan (halvhögt) Jo, jag skall säga er var! I ett rosenrött rum, vid ett stort, rinnande vatten.
Den Okände Det är sanningen! I ett rosenrött rum; låt mig se - hur länge har jag legat sjuk här?
Abbedissan I dag är det jämt tre månader!
Den Okände Ett fjärdedels år! Å! Har jag sovit, eller var har jag varit? (Ser ut genom fönstret.)
Det är ju höst. Träden stå bara, och molnen ha sin kalla färg!
Nu vaknar minnet! - Hör ni en kvarn, som går? Ett valdhorn, som lullar? En flod som brusar, en skog som viskar, och - en kvinna som gråter! Ja, ni har rätt, men endast där finns barmhärtighet! Farväl!
(Går hastigt.)
Confessorn (till Abbedissan) Den dåren! den dåren!

Till nästa scen!

Qvantus tremor est futurus Quando judex est venturus Cuncta stricte discussurus, Tuba mirum spargens sonum Per sepulchra regionum Coget omnes ante thronum. Mors stupebit et natura, Cum resurget creatura Liber seriptus proferetur In quo totum continetur Unde mundus judicetur. Judex ergo cum sedebit Quidquid latet apparebit Nil inultum remanebit.