En svensk karta över Lop-nor och Tarimbäckenet av Johan Gustav Renat
Upptäckar-humbug
Svenska Asia-forskare före Carlo Landberg och Sven Hedin
Islam i svenska lantmäteriets historia
Nya bidrag till ultimatum

En svensk karta över Lop-nor och Tarimbäckenet
Av Johan Gustav Renat 1738

     Sibirienfången Strahlenbergs stora karta över Asien trycktes första gången i Stockholm 1730 tillsammans med grundliga beskrivningar i 438 sidor i kvart.
     Denna bok har sedan utgivits i tysk, engelsk, fransk och spansk översättning, har varit känd av alla lärda geografen och citeras ännu 1816 av Alexander von Humboldt. Kartan är omtryckt flera gånger, senast (som jag tror) av mig 1879 i Svenska Geografiska Sällskapets Handlingar, jämte text, som även kan läsas i mina Kulturhistoriska Studier (Bonnier 1881).
     Men den här i slutet av boken föreliggande karta, som jag upptäckt i Linköpings stiftsbibliotek 1879, utgavs av ryska geografiska sällskapet 1881, under titel Carte de Dzoungarie dressée par le Suédois Renat pendant Sa Capitivité chez les Kalmouks de 1716- 1733.
     Författaren Johan Gustav Renat var styckjunkare på artilleriet, råkade i fångenskap hos kalmuckerna 1716. Under en 17-årig vistelse i Kalmuckiet lärde han dessa vildar att smälta järnmalm, gjuta kanoner och bomber och gick med dem såsom överste fältherre mot kineserna. Han återvände 1733 till fäderneslandet med en oerhörd förmögenhet.
     Ryssarnas franska text till kartan finns i vårt kungliga bibliotek och är mycket utförlig, erkänner Renats stora förtjänster som geograf och förringar dem lite ibland.
     Av aktuellt intresse får oss är utläggningen av den hemlighetsfulla Lop-nor och av Tarimbäckenet. Likaså bör läsaren observera skogen i nordost med underskrift: »I denna Skog finnes Willda Kameler.» Och den som spekulerar i guldfält bör observera staden Kiria i söder, där det står skrivet: »Här finnes guld.» Vid Tachkent och flerstädes finns också guld angivet.
     Kartan uppgives kopierad av J. A., Benzelstierna 1738. Originalet, ett praktverk, finns i Uppsala bibliotek och med mongoliska bokstäver, fotograferades omkring 1890 av Birger Mörner och Bruno Liljefors, samt presenterades av mig till ryska geografiska sällskapet. Den kartan förtjänade utgivas här hemma, och av dem som ivra för fosterlandets ära i fredliga värv i synnerhet som sviter av det mindre ärofulla Pultava.
     Härav framgår att Prschevalskij icke var den förste europé som reste till Lopnor och att Hedin icke var den förste svensken.
     Kanske denna lilla karta löser tvisten mellan Prschevalskij och Richthofen, men Lop-nor bör på Renats karta jämföras med den på Strahlenbergs (1 730), som är mycket mindre, vilket är oförklarligt. Hedin beräknar att Tarim sökt sig ny bana på 1720-talet. Denna beräkning bör ju kunna kontrolleras av Renats karta, som är upprättad 1716-1733, eller bättre enligt Uppsala biblioteks mongoliska original.
     Även de ödelagda städer, vilkas ruiner Hedin funnit, torde möjligen återfinnas här.

Upptäckar-humbug

     Stanley och Nordenskiöld utgjorde ju sina rekord: Stanley gick genom Afrika utan vetenskaplig stab såsom sportsman, Nordenskiöld gjorde Nordostpassagen på ett och samma fartyg, och detta efter flera förberedande forskningsresor, under vilka han observerat, att hösten var fördelaktigast för den färden, emedan de stora Sibiriafloderna då ha gjutit sitt varma vatten i Ishavet. Men Nordenskiöld, som även var geolog, petrograf, mineralog, kunde av strandbildningen förutse om de hade rent vatten att gå fram i, och vid djuplodningar sluta från bottens beskaffenhet till farvattnets. Detta är forskarens metod, och Nordenskiöld har av Nordostpassagen hela äran, vilken man velat tillvälla hans sekond. Det är svenskt! Nansen skulle ta polen, men kom bara till 86 gr. och blev sagoprins. Det är norskt! Likt Ferdinand och Isabella mot Columbus reste vårt kungapar till Kristiania för att fira de män som icke tagit polen. Det är svenskt!
     Har Cook eller Peary tagit Nordpolen? Några anse att båda ha gjort det, andra att ingen. Cook kom först, jubilerade, doktorerades, telegraferades (kungligt), men när han icke kunde visa klara papper, så avslöjades han som humbug. Klara papper? för att visa det han varit vid Nordpolen, vad vill det säga? Varje skolgosse vet, att han skall ha Polstjärnan i zenit, när han är vid polen. Då nu Cook befann sig längst i norr den 21 april, när både dag och natt rådde, så att han kunde bestämma sin ort både efter sol och stjärnor, borde hans beräkningar varit goda, såvida han ägde styrmans kunskaper eller skolgosses genväg med Polstjärnan. Men doktorns okunnighet måtte ha varit gränslös, vilket dock icke utesluter att han kunnat ha varit vid polen.
     Så kom Peary, som den 7 april såg solen på morgonen gå upp, och därför kunnat bestämma sin ort, och jämföra dagens observation med nattens förut, såvida klart väder rådde. Nu, när Peary anklagades för humbug, gav han ut sin bok. I första häftet avbildar han sig och Roosevelt, Roosevelt säger: »jag tror på er, Peary.» Men vi hade väntat få se ett facsimile av loggboken från 90:de graden. En anklagad människa brukar ju vara otålig att få försvara sig, men Peary talar i första häftet om annat, mat och dryck, pianola, eskimåer, hundar. Dock, på sidan 29 återges ett facsimile av loggboken, men från 63 gr. 45 m. och 65 gr. 43 m., den 26 och 27 juli. Det är ju ungefär polcirkelns (Haparandas) nordligaste bredd. Vad är orsaken att Peary återger den observationen, som icke bevisar att han tagit polen? Nu har jag läst 6 häften, men icke sett till något loggboksblad från polen. Vad betyder detta? Saken synes sjuk! Men det är lika fullt möjligt, att han varit vid Nordpolen som att Shakleton varit vid sydpolen, vilket anses vara bevisat. Intressant som observation är dock att den trovärdiga sydpolsmannens verkliga upptäckt gjorde mindre buller än de suspekta nordpolskarlarnas, vilket dock var väntat, då man vet att det är bara humbug som »samlar nationen». Men vad fingo de se vid polerna? Stod Polstjärnan i zenit? Vart pekade kompassnålen, då magnetiska polen ligger på 81 gr.? Syntes månen bara i första och sista kvarteren såsom astronomerna uppgåvo för trettio år sedan? Hur förhåller sig pendeln mitt över jordaxeln? Hur mycket minskades avstånden mellan longituderna, som är 0 gr. vid polen, och hur gav sig jordens avplattning till känna? Intet svar!
- Har Sven Hedin upptäckt några nya länder?
- Nej!
- Varför skall nationen samlas vid landgångar och perronger när han kommer sättande?
- Fråga? Det finns ju mänskor, som på ett obegripligt sätt omge sig med en skräckregering och under stark betäckning av sammanflätade intressen uppnå en ställning, att ingen törs på dem. Om man vill (törs) värdesätta Hedin, skall man läsa hans eget förord till Prsclievalskijs Forskningsresor, där lian uppräknar de flesta föregångare. Men av de svenska Asiafararna känner han icke flera än Lorens Lange, som dock var född i Stockholm. Strahlenberg, Schönström, Schnitscher, Renat (Renarth?), Calander, Molin, Busch, Milller, voro okända för Hedin (1891), ehuruväl vårt geografiska sällskap och det ryska utgivit värdefulla kartor, och jag i Kulturhistoriska studier (Bonnier 188 1), låtit trycka en bibliografi över karolinernas arbeten om Asiens geografi, vilka stulits till D'Anvilles Atlas. När nu Prsclievalskij rest upp, kartlagt och grundligt beskrivit alla de länder som Hedin sedan bereser, så blir ju Hedin bara epigon och hans verk kunde kallas paralipomena eller remplissage, ett slags korrekturläsning. I litteraturen kallas det eftergläfset, när man tar en formgivning av en författare, och av tacksamhet biter honom i handen.
     Hedin har beskrivit sandhögar i oändlighet och kartlagt bergknallar, vilka alltid varit kända, ehuru ingen brytt sig om att kartlägga dem. Och alla bergknallar äro vattendelare, av den naturliga orsak, att vatten rinner nedåt bergen och icke uppåt. En vanlig lantmätare, väl utrustad, skulle utan pittoreska äventyr ha utfört Hedins kartarbeten, men hans namn skulle aldrig trängt längre än till Lantmäterikontoret. Hedin reser dock som en okunnig lantmäteriauskultant; han kan icke landets språk, är föga bevandrad i naturvetenskaperna, litet i antikviteterna och historien. Hans stora svenska föregångare Strahlenberg kunde allt detta, och hans enda kvartband innehåller mer än Hedins alla kvarter som kostat nationen mer än hundra tusen kronor.
- Kan man kalla Hedin en humbug då?
- Nej, inte direkt. Men hans oförmåga att skildra det han sett, och hans negativa metod att korrekturläsa och nafsa efter stora föregångare, i stället för att giva positiva beskrivningar efter eget iakttagelsematerial, gör hans arbete söndrigt. Hans rysligt grundliga sätt att fotografera vindens spår i sandhögarna och obetydliga vattendrags riktningar i väderstreck, fyller volymer med innehåll, utan att ge något riktigt begrepp om landet. Men däremot far man vissa falska begrepp, såsom att Hedin varit den förste som inträngt i Tibet och Lassa, och intervjuar Stor-Laman (på vilket språk?). Han säger icke ut det direkt, men ger framställningen den färgen som om så vore fallet.
- Har han inte upptäckt något nytt land då?
- Nej, varken Tarimbäcken, Lop-nor (sjön), Gobi eller Tibet... - Varför skulle stadsfullmäktige, skolungdom, riddarhus och Skansen trummas opp då?
- Fråga mikrocefalerna vid Operaterrassen! Känner du inte Kiplings amerikanska nationalhymn? »Var fräck! Var fräck! Så går du fram i livet!»
- Men finns det inga gränser för fräckheten?
- Nej, den är gränslös som okunnigheten, dumheten och den moraliska fegheten!
- Vilket upphöjt exempel för den växande ungdomen, som nu skall uppfostras till mohikaner, nattvandrare och - spioner.

    (Fakta kvarstå.)

1) Den som reser ut för att upptäcka Nordpolen, och kommer tillbaka utan att ha nått den, han har gjort fiasko, och ingen pol upptäckt.
2) Polen ligger på 90 gr., och den som bara kommer till 86 gr. 14 m. har icke tagit sitt rekord.
3) Den som icke tagit sitt rekord, men låter fira sig som en sagoprins och nationalhjälte, den är en humbug.
4) Den som icke upptäckt några nya länder, utan bara reviderat Prsclievalskijs kartor, men låter fira sig som en Columbus, den är en humbug. Säger han sig vara den första svensk som besökt Tarim, men icke är det, så är han en lögnare eller en okunnig!
5) Om sjön Lop-nor torkar ut eller icke, det är lika likgiltigt för svenska nationen som Polens affärer.
6) Den kapten som för ett fartyg i hamn och har sakkunnig lots ombord som bestämmer kursen, den kaptenen är för tillfället bara sekond - åt lotsen.
7) Den som försvarar orätt sak är antingen skojare eller ett dumhuvud.
     O. s. v. i oändlighet!

Svenska Asia-forskare före Carlo Landberg och Sven Hedin

     Är 1879 lästes i Franska Institutet (Académie des Inscriptions) min avhandling om Sveriges relationer med Kina och de Tartariska länderna. I denna avhandling, förkortad utgiven på svenska i mina Kulturhistoriska Studier (Bonnier 1881), har jag huvudsakligen behandlat våra Kina-forskare.
     Våra Palestina-forskare har fatt en särskild bibliografi, utgiven på 1880-talet.
     Central-Asien och Sibirien genomforskades av svenska langar, efter Pultava förvisade till Sibirien. Den förnämste bland dessa var Philipp Johann Tabbert, kapten på Södermanlands regemente 1701, adlad 1707 till Strahlenberg. Hans karta, med utförlig text, utgav jag 1879 i Svenska Geografiska Sällskapets Handlingar, men Hedin tycks icke ha känt till densamma. Redan 1715 hade Strahlenberg sin karta färdig, och skulle sända den till Moskva, då Knees Gagarin konfiskerade den, emedan den innehöll uppgifter om guldfyndigheter. År 1718 hade Strahlenberg sin andra karta färdig, men även den stals ifrån honom av »vänner», som utgåvo den i Leyden 1726 jämte hela hans manuskript till norra Asiens historia, men i form av noter till Abul- Gliaziz' Turkiska Krönika, vilken Strahlenberg funnit i Turkestans arkiv och jämte Messerschmidt översatt till tyska.
     Om Abul-Ghaziz' Krönika inlämnade jag en Mémoire till Orientalistkongressen i Stockholm, 1890 (?).
Men redan 1725 utgavs i Leyden en karta över Sibirien »på tsarens befallning». G. F. Müller påstår att denna karta blivit utgiven av svenska fångar. Strahlenbergs vän Bentinck uppgav sig vara författare till noterna till Abul-Ghaziz.
     Tsar Peter hade emellertid fått fatt i Strahlenbergs karta genom en köpman i Moskva, och när tsaren råkade Strahlenberg erbjöd han honom bli chef för ett lantmäterikontor som skulle upprättas, men Strahlenberg avböjde, och återvände hem. Peter Schönström, överste, fånge i Sibirien, använde sin tid i Sibirien att sammanskriva anmärkningar och betraktelser över landet och dess invånare. Manuskriptet utgavs först av Hammarskjöld 1816, men hade varit begagnat av Schlözer till Allgemeine Nordische Geschichte.
     D'A n v i l l e's Atlas (av 1737) upptager i inledningen Description de la Boucharie, Par un officier Suédois qui a fait quelque séjour dans ce Pays. jag har icke kunnat utröna vem författaren är.
     J. C h r i s t. S c h n i t s c h e r, kornett på Gyllenstjernska dragonerna, sedermera överstelöjtnant i rysk tjänst, har utgivit: Berättelse om Ajuckiniske Calmuckiet, Sthlm 1744. Noterna till denna bok äro av förr omnämnde Renat, med vars karta vi nyss fägnade Sven Hedin och vilken först verkade som champagne på honom, men sedan som finkel.
     Calander, artilleri-löjtnant, »följde Bucholtz expedition till Buchariet för att söka guldsand». Hedin har också funnit guldsand, men det skall vara en hemlighet.
     A m b j ö r n M o l i n, skeppslöjtnant, skickades till Kamtschatka av Gagarin, där han även råkade Tsuschtscher. Elof Tegnér fann Molins beskrivning om Tsuschtscherlandet i K. biblioteket 1879, och med Erik Dahlgrens hjälp utgav jag densamma som festskrift vid Vegas hemkomst 1880 (Seligman).
H e n r i c h B u s c h, svensk ryttare, korpral, seglade över Beringssund och tillbaka 1713 (?) och upptäckte således den hemligheten före Bering 1728 (se Malte Brun).
     J o h a n n B e r n h a r d M ü l l e r, svensk dragonkapten, skrev Leben und Gewohnheiten der Ostiaken, Berlin 1720.
     J. C. S c h m i d t tjänade hos kapiten Bennet, gick efter Poltava till Sibirien. Utgav Der Russische Robinson, eine wahre Geschichte; Greiz (?) 1781. Är ingen Robinsonad. Hans skildringar av tåget till Ukraine äro upprörande.
     L o r e n z L a n g e, stockholmare; gick efter Poltava i tsarens tjänst; gick åtta gånger till Kina. Hans Tagebücher är utgivna oändligt många gånger.
     J o h a n R e n a t (Renarth?). Carte de Dzoungarie; utgiven av Ryska geografiska sällskapet, som gav mig dess medalj (icke att bära på bröstet), emedan jag upptäckt kartan och försett den med text. (Se i slutet av denna bok bifogade karta.) Originalet (?) i Uppsala med mongoliska karaktärer borde utges av det nya »Karolinska Institutet» vid Operaterrassen, till bevarande av fosterlandets stora minnen i fred.
     Den som vill veta mer om Carlo Landbergs och Sven Hedins svenska föregångare, kan läsa mina »K u I t u r h i s t o r i s k a s t u d i e r» från 1881.

Islam i svenska lantmäteriets historia

     För några år sedan åkte tre engelska pojkar på cykel genom Europa och Asien fram till Peking, varpå de gåvo ut en bok, en resebeskrivning, som är utkommen på svenska. Detta ansågs mycket duktigt, men engelska nationen kallades icke till samling och de upphöjdes icke i adligt stånd.
     När jag betraktar Sven Hedins adliga vapen, där jordklotet avbildas, och på vilket han ritat upp sin resa från Baku till Peking, så förvånas jag över denna brist på blygsel. Första resan går igenom Persien på 1880-talet. Hedin uppgavs då resa för huset Nobel i fotogen och kolonialvaror, som dock är oavgjort, men för vilket han säkert skulle vara dum nog att skämmas, om det vore sant!
     Senare går ruten genom Centralasien, vilket land han behandlar som om det vore okänt. Men detta land har alltid varit känt, alltid genomströvat av mongoliska och kinesiska horder, befares än i dag av karavaner, och har även många gånger varit beskriver, bäst av ungraren Vambéry och ryssen Prschevalskij. Ryssens resor har Hedin översatt i sammandrag, men man behöver bara läsa på bokens rygg för att se vem Hedin är. Så här står det:

SVEN HEDIN
Prsclievalskijs
Forskningsresor
i
Centralasien.

    Det är ju betecknande för Hedin; han lägger vantarna på sin stora föregångare.
     Nyss har jag slutat Prschevalskijs av Hedin stympade resor. Ryssen var en härlig man, som man säger. De små mödorna och äventyren går han förbi, utan att göra reklamnummer; han är också en kunnig man, ty han säger mig namnen på geologiska formationen, på stenarna i marken, guldsanden stannar han icke vid; men han känner även namn på växterna han träffar, på fåglarna i luften, fiskarna i sjön, skogens och stäppens däggdjur. Han bestämmer själv ort och absolut höjd, utan att fråga (d:r Ekholm).
     Däremot skildrar lian icke festmiddagar hos vicekonungar, generalkonsuler och matnyttiga vederlikar, vilka utöva en fascinerande verkan på Hedin. I förordet betonar Hedin retsamt att P. icke kommit in i Lhassa, vilket P. själv både erkänner och beklagar. Men när jag nyss slutat Hedins förskräckliga bok kallad Trans-Himalaya, kan jag icke i hast få reda på om Hedin varit i Lhassa. Vid första bläddringen trodde jag, att H. intervjuar Dalai-Lama eller Buddhas påstådda reinkarnation i Lhassa, men nu ser jag att det var en annan Lama bland de många. Hedins heter Taschi Lama och bor i Taschi lumpo. Han är icke »den heligaste mannen i Tibet», som Hedin tror eller vill göra troligt, utan han är bara en reinkarnation av Amithaba.
     Taschi Lama avbildas av Hedin så här:

     Denna avgjorda brottslingstyp skildras av H. på följande sympatiska sätt. (Vilken sympati!)
»Han ser frisk och ofördärvad ut.» »Läpparna äro fint och harmoniskt modellerade.»
»Han var lika älskvärd och tjusande» ... »Tyvärr (!) hade han icke sitt t j u s and e leende, då de tre plåtarna togos. . .» Nej, det bär syn för sägen!
     Nåväl, då hela mänskligheten väntade få se Dalai-Lama i Lhassa, så blevo vi något besvikna när Hedin serverade en annan, en av dii minores, som dock av H., vilken adlar sig själv och sin omgivning, upphöjes till världens förste prelat.
     När Dalai-Lama nyligen bortschasades av kineserna från Lhassa, så var det en världshistorisk tilldragelse, och Stor-Laman blev fotograferad. jag meddelar här tre bilder, den ena från Aftonbladet, den andra från Die Woche, den tredje från je sais tout.

     Att bilderna icke likna varann ett dyft, beror väl på det hemlighetsfulla och humbugsartade som alltid omgivit Tibet.
     Emellertid: Har Hedin varit i Lhassa? Jag trodde det efter telegrammen och Furusundstalen, men när jag läst i hans förskräckliga bok, tror jag det icke. I sitt förord till Prschevalskij uppräknar Hedin dem som beskrivit sina resor i Tibet och dem som besökt Lliassa, och de äro icke få. Huc och Gabet läste vi som unga; senare utgåvos de vara humbugar, även av Prschevalskij, men Hedin tror på dem, ehuru han icke tror på Landor.

Allt som allt: Hedin har icke upptäckt några nya länder och han har sannolikt icke varit i Lhassa. Att han kartlagt trakter som alltid varit kända och genomströvade, den äran kunde han ha delat med en lantmätare.
     Geografiska sällskap och Petermanns Mittheil-ungen må hålla kartritaren, men svenska nationen behöver icke samlas, och riddarhuset icke öppna sina murkna portar för Sven Hedin.
     Att han verkligen gjort sina resor har ingen betvivlat, men, det humbugsartade ligger i det att han låter fira sig som om han upptäckt Amerika.
Nu skalljag sluta med en interpellation till Sven Hedin.
     I en färd genom Asien, sidan 189, säger Hedin att floden Tarim sökt sig en ny bana och södra Lop-nor börjat bilda sig för omkring 175 år sedan eller på 1720-talet »enligt mina beräkningar».
     Hur har d:r Hedin verkställt dessa beräkningar? Har det skett på intuitionens väg, eller genom analogier från geologien? Och varför kan icke nu Renats karta, som märkvärdigt nog är upprättad på 1720-talet, kasta ljus över dessa beräkningars värde?

Nya bidrag till ultimatum

     I denna bok utger jag hela Renats karta i stort format, då Afton- Tidningens reproduktion endast utgjorde ett förminskat fragment. Den b i l d a d e och s a k k u n n i g e skall nu få se om Lop-nor-problemet kan r ä k n a s u t, eller om det möjligtvis var uträknat förut och epigonerna kanske tittat i facitboken.
     När Prsclievalskij, mästaren, åter besökte Lop-nor, 1883-85, på sin fjärde expedition, och dröjde två hela månader vid dess stränder, är det mer än sannolikt att han känt till min utgivna Renats karta. Det är sannolikt därför att Ryska geografiska sällskapet utgivit kartan 1879 och Prschevalskij var ledamot av detta sällskap, vars sekreterare, V. 1. de Sresnevsky, jämte ledamoten A. 1. Makchiev utarbetade texten. Chefen för Ryska Generalstabens Kartografiska Institut, O. E. Schtubendorf, ombesörjde reproduktionen. Det är nästan omöjligt att icke dessa herrar skulle delgivit sin ledamot den viktiga urkunden.
     Min vidlyftiga text översände jag till den kunnige och svenskvänlige excellensen, akademikern J. C. Grote. Utgivarna stympade min franska text, men mitt original lär ligga i Helsingfors' universitets bibliotek bland mina samlingar rörande Asiens geografi och språk.
     Emellertid skall jag i dag endast ge några korta bidrag ur ryssarnas text, tagna ur min mémoire, för att ge svenska nationen en riktig föreställning om värdet av Renats karta.
    I Benzeliernas tryckta Brevväxling (1735) fann jag första spåret till kartan. Biskop Erik Benzelius skriver till brodern Censor Librorum Gustav Benzelstjerna och ber honom erinra löjtnant Renat (sic!) om Charta Geographica Calmachorum, »som han hade lovat kopiera». I flera följande brev påminnes om samma karta.
    Bland lärda män som korresponderade med bröderna Benzelius var även den berömde sinologen Theophile Sigfrid Bayer, professor i Petersburg (Museum Sinicum). Denne skriver flera brev till Erik Benzelius och ber honom »för allt vad heligt är» att skicka en kopia av Renats karta, »som den berömde d e l I s l e hade tillfälle att se under det Renat passerade Ryssland». Och Bayer fortsätter: »Upphör icke att mana på Renat; det vore kanske inte olämpligt att vända sig till hans fru, som har bättre minne. Expersus sum meo exemplo» (hela brevet är på latin).
    Härav framgår att Renat var en känd person och hans karta ryktbar i l ä r d a världen redan 1735, den 18 april.
     Alltså: mannen ingen humbug, kartan ingen apokryf.