Stilkänsla Allmänhetens konstdomare Stilkänsla (i målningskonst).      Varje artist, diktare och komponist söker ju åstadkomma verkan medelst form; och medan konstverket vill komma fram, lever konstnären i en beständig oro för att han skall tappa sugen, inte hålla färgen, förlora stämningen, råka in i nya banor. Detta missöde inträffar ofta, om man håller på för länge med ett arbete, eller börjar ändra sedan konceptionen är fullgången, eller om man tar råd, visar skissen, då andras influenser inträda störande.      När jag såg Malmströms Bråvalla slag i hans egen ateljé på 70 -talet, så fanns där något visst stort i den väldiga duken, påbörjad 1869. Men ateljén var salong, där både vänner och vem som hälst blev mottagen, dåliga rådgivare och mindre dåliga. När tavlan blev färdig efter minst tjugo år var den misslyckad, emedan målaren icke hållit färgen, figurerna stodo stilla som i ett panoptikon, och man vill hälst inte tala om Bråvalla slag, medan Älvalek håller sig ännu femtio år, mest därför att den »hänger ihop». Från 1866 då den ställdes ut har jag återsett den varje decennium minst en gång. På 70-talet fann jag den något monoton, vilket är faran med att för strängt hålla stämningen, en fara som några av Düsseldorfarna den tiden iråkade, då lokaltonerna försvunno i den »bruna såsen», som alltsedan blev stålgrå. På 80-talet såg jag Älvalek med franska ögon, och opponenterna kunde icke få korn på den, emedan Corot, som också höll stämningen, dock lyckligt upplöst lokalfärgerna utan att utplåna dem. Älvalek ansågs då vara en grisaille och tunn. Men På 90-talet och vid sekelslutet började Älvalek komma igen; och nu såg jag och några målarevänner att det fanns färg i den, och stämning. »Naturens enhet» som då var en naturvetenskaplig ekvation, hade nu blivit en formel av mer trolsk innebörd. Nattens fuktiga dimmor förmälda med sommarnattens ljus skapade så som gnistorna från Muspelhem med frosten från Nifelliem väsenlika varelser som blevo kallade älvor; de vita björkarna äro av samma tyg som älvorna, men på ett annat plan (där kom ett gott nytt ord!).      Då jag på 70-talet började skriva om konst, vill jag minnas, att jag aldrig skrev om en målning utan att ha återsett den, ty jag hade märkt, att en tavla kunde visa sig helt annan i annan belysning, vid annan väderlek, oavsett humöret för dagen. Sedan dess harjag varit rädd för att skriva om konst, ty ett fullt objektivt omdöme kan icke komma till stånd. Denna tavla är ett stort konstverk, ämnet betydelsefullt, kompositionen grandios, teckningen felfri, färgen lysande, och tavlan hänger ihop; teckningen träder icke fram på färgens bekostnad, och färgen utplånar icke teckningen. Skönt! - M e n ämnet tilltalar m i g icke, färgskalan är icke av mina liv- färger, kompositionen kan i ett vresigt ögonblick förefalla mig teatralisk, ett regissörstycke. Detta personliga måste jag antingen hålla på, emedan det är min genom studier förvärvade norm, eller måste jag uppge det och döma konstverket endast genom jämförelse med andra godkända mästerverk.      Längre kommer man icke, och man borde kanske inskränka sig i föreliggande fall och säga: Detta är ett stort konstverk, då tekniken, som ju kan objektivt bedömas av den som förstår yrket, är felfri men att tavlan strid om konstverkets innehåll, idé, ämne, så kan man nog därvidlag icke tilltalar mig beror av min personliga ekvation. Upptar man däremot fastställa en skillnad mellan det smaklösa, barocka, futtiga, svamliga, svulstiga, hjärtnupna, men då kommer ofta den dåliga smaken, okunnighetens och dilettantens beundran för »ämnet» fram. Det är dåligt målat, men ämnet tilltalar; bedömaren har icke förstått att stilkänslan fattas honom, ty njutningen av konstverket består ju i detta finnande av harmonien mellan idén och utförandet.      Ett stort skönt svenskt konstverk är Höckerts Stockholms Slottsbrand. Motivet är högst betydelsefullt, ett tidevarv brinner upp, man ser rök och vackert komponerat, med djup i planen, och omväxling i grupperingen, lågor och man ser i figurerna det avgående och det kommande; det är icke uppställt, icke arrangerat; är där något enda fel i teckningen så kan man tänka sig det såsom lämnat till korrekturet; färgen är mäktig och i stil med ämnet.      Detta är ju full bevisning? eller motiverat omdöme.      Greve von Rosens Erik XIV har hållit sig, ehuruväl färgtrycken en tid gjorde oss leda på tavlan. Där är en genomförd stil, lagom arkaiserande, något miniatyrmålning förstorad. Figurerna väl inställda i rummet, väl tecknade och modellerade; det är icke teckning kolorerad, utan måleri. Men där finns plus; själsliv och Själsstrid, individualisering, och symbolik i ordets rätta bemärkelse. Det är den historiske Erik XIV i ett dramatiskt moment, det är Karin Månsdotter och Göran Persson, men det är ännu mer; det är en själs slitning mellan god och ond makt, kanske icke så historiskt, men måleriskt berättigat. Den blir icke gammalmodig därför att den arkaiserar. Men det är rent omvänt förhållande till dramaturgen Shaksperes historiska dramer, vilka spela när som hälst, eller i en konventionell universaltid, i diktarens samtid, och därför icke heller bli gammalmodiga.      Annat är förhållandet med Rosens Sfinx. Den frapperar först, ämnet slår, så att man först glömmer tekniken, vilket kallades stoffverkan i min ungdom.      Framför Sfinxen inbjudes man ju att fråga; och jag frågade: är det Sfinxen, Som sitter inne med världsgåtornas lösning, och straffar med döden den nyfikne djärve? Eller är det något annat? Är det kanske kvinnan? Man påstår det senare, ty där ligga attribut, försmådda offerskänker, juveler och guld.      Denna föreställning om kvinnosfinxen är icke mer aktuell sedan kvinnogåtan är löst, eller befunnen olöslig, och man observerat att mången går levande ur den sfinxens klor, fastän det sett betänkligt ut understundom. Detta må vara målarens tillhörighet, då hans uppfattning delas av mången mindre gissig.      Men så kommer tekniken, och här synes den eljest notfaste ha vacklat i registret. Må vara att klippan är bakgrund, men i det näraliggande planet borde den ha varit mer utförd, då djurkroppen är så realistisk målad, nästan zoologiska planschverk. Attributen äro hållna i ett tredje maner, saftigt, djupt, pastöst, det bäst målade i tavlan. Så kommer djurets ansikte i ett fjärde maner, som är harmonifrämmande: porslinsstil.      Artisten har icke hållit färgen, och stilkänslan har svikit honom. När man nämligen målar en overklighet, en symbol, bör man ju icke måla den realistiskt, utan att stilisera. Mot den bakgrunden, som är skematisk, borde djuret ha hållits skematiskt, svävande, och då hade icke ansiktet behövt forceras som nu är fallet.      Man blir bortkommen inför Sfinxen, sliten, olustig. Artisten höll på för länge och råkade in i nya tonarter. En opponentmålare skulle ha borstat opp hela scenen på ett par månader, och fått enheten i stämning, helhetsverkan, totalintryck, och hans skissiga maner skulle just här ha kommit till sin rätt, så att betraktaren aldrig skulle ha narrats granska detaljerna; tekniken hade trätt tillbaka för idén, illusionskonstens stora hemlighet.      Liljefors' Havsörnar äro icke realistiskt målade, havsböljan nästan dekorativt, emedan målaren denna gången ville säga något mer än ett rovmord, en måltid på havet. Det är en tragedi berättad med säker stilkänsla av Liljefors, som genast vet när han i ett enkelt jaktstycke skall sätta fjädrarna på en örn, så att han ser ut som en örn.      När Liljefors låter änder sträcka i en sommarnatt, så håller han undan änderna skissigt, emedan sommarnatten är hans motiv. Men när han skildrar en andkulls familjeliv, så utför han änderna minutiöst. Detta är stil!      Kronbergs jaktnymf, som med väldig strid kom in på museum i min ungdom, håller sig, emedan den är genomförd, och emedan den är m å l a d, utgången från färgen, som lyser lika frisk efter 25 år. Ämnet, icke betydligt denna gången, betingade den behandlingen för att kunna verka.      När Kronberg sedan nalkas bibel-ämnet, så tar han till ett annat maner. Han målar tunt, lite dekorativt, kanske med en tanke på och ett minne av gamla kopparsticken från Norrköpingsbibeln (Schnorr-Karolsfeld), barnsligt, flärdlöst. Detta är icke ett fel, ty Uhdes och andras moderniseringar av Skriftens parabler äro oting. Rafael hade fler maner, och visste när vart och ett skulle användas. På väggarna i Vatikanen ritar han och kolorerar, och det gör gott på murbruket. Små madonnor målar han som porslin, stora som stafflibilder, och porträtt pastöst (dock icke alltid).      Det är svårt att skriva om konst, emedan konst är overklighet, och emedan konstnärens avsikt bör anas, om man skall kunna göra honom rättvisa.      Hur ofta svarar icke artisten då man pådyvlat honom en främmande mening: Jag har icke menat så! Eller då man anmärker som ett fel det som just varit hans avsikt.      Hur ofta har man icke beskyllt våra opponenten för att de endast målade skissigt. De svarade: Vi söka totalverkan genom en flott behandling, och vilja icke knåpa ut detaljerna, emedan det minutiösa utförandet hör till stilleben, kostymbilden, attributmåleriet, panoramat, elfenbensmålningen. Det var nog kärnpunkten och det berättigade i deras opposition. Allmänheten konstdomare      Det var inte någon förnöjelse omkring 1889 att gå på bjudningar, då Nils Forsbergs E n H j ä l t e s D ö d firades. Allmänheten och en stor del av den kritiken som kritiserar på rak arm, upphöjde ju tavlan till skyarna, och så fanatiskt, att man vädrade någon tendens, ett mäktigt intresse, ett begär att stuka, att begagna tavlan och målaren som knölpåk mot osynliga fiender.      Våra Parismålare, som voro inne i andra regioner och för vilka alla regissörstycken blivit främmande förleddes till orättvisa i en punkt. En okänslig tid, då den zoologiska världsförklaringen regerade och skyddande likhet utgjorde en del av etiken, hade förhärdas sinnena, så att varje utbrott av känslighet betraktades som en svaghet. Därmed följde en teofobi och ett irreligiöst hat, så att åsynen av en präst väckte vanföreställningar om »jesuiter». De tyckte inte om ämnet! Om jag nu däremot skulle sammanfatta det b e r ä t t i g a d e i Parismålarnas anmärkningar, sa bleve det ungefär så. - Jaa, det är ju vackert, men: 1:o) Detta ha vi sett hos Detaille och Neuville och andra i tjugo år. Deras officerare i deras chicfårg från 70-talet.      Detta ger ju tavlan ett lägre värde såsom epigon, och där svek allmänhetens omdöme, då den »trodde» det vara nytt. Okunnighetens triumf!      2:o) Tavlan förklarar sig icke själv, utan fordrar lång text. En hjälte brukar nämligen dö på slagfältet under mycket osentimentala omständigheter, men den här ligger ju under sotad ås i en bekväm säng. Anekdoten som icke berättas i tavlan handlar om en fransk Sven Duva, hederslegionen, honnör av trupperna. Därför är tavlan en illustration (till en text), och är komponerad som en sådan, och ofta sedd i L'lllustration. Det är ju reson, men när tog en subjektiv allmänhet reson?      3:o) Medgivet drama! men icke melodrama; kvinnan vid sängfoten är »Dässeldorf», ett ord som endast vi invigde förstå rätt, det är Illustrirte Zeitung och Gartenlaube, knipa applåd eller tårar.      4:o) Hjälten visar även att målaren kan anatomi, men den nakna kroppen är smaklös, ty den erinrar om lik och obduktion. Detta gamla truc med anatomin var för gammalt, och en elev skall numera kunna anatomi.      Tavlan var för Opponenterna en provkarta på all gammal slentrian som de bekämpat och ersatt med nytt bättre. De ledo kval, när de sågo de slaktade bockarna stiga upp igen och börja sitt boxarkrig. Varför, frågade grosshandlarna, fick då Forsberg stora medaljen? - Det är en fråga, som endast underkunniga förmå besvara. - Fransmannen belönar gärna den artist som går i hans fotspår, men ogärna det originella, ty han vill härska och göra skola, och för övrigt är det endast eleven som tävlar; mästaren är hors concours. Vidare var det den då konservativa Salongen som utdelade priset och icke den unga Champs de Mars. Vidare väckte ämnet minnen: där stod porträtt av general Durcos och där pater Crossé. Några sidoinflytanden hade man denna gång ingen anledning misstänka hos den hederliga Forsberg, och något sådant framkastades aldrig. Trappnaskare och klocksträngsringare var han aldrig. Att han tjänat i franska armén gjorde kanske något.      På ett annat område, teatern, veta vi nogsamt hur allmänheten, den skrivande inberäknad, kan döma alldeles barockt. Särskilt nu för tiden, då den grymmaste okunnighet sitter domare. Utom Ett resande teatersällskap av Dennery, författaren till den eleganta Don Cesar, ha vi det klassiska Hittebarnet »av August Blanche», men författat av Bayard och Varner. Bayard är författaren till Debutanten och Hennes far, Richelieus första Vapenbragd och flera av bearbetningar ofördärvade stycken. Men det gör ingenting, Kojander tilhör vår klassiska dramatik.      När jag fyllde sextio år, ville Michaelson erinra om min fyrtioåriga verksamhet vid nationalteatern, men på begäran helt enkelt, utan firande, genom att uppföra för första gången Sista Riddaren, som han värderade. När repetitionerna skulle börja var scenen upptagen, emedan den klassiska Per Olsson och Hans Käring skulle fram för att fira min födelsedag. Ett rykte löpte också att Svenska teatern ämnade fira dagen med samma författares vandalisering av Andersens trolska Storklas och Lillklas. Där såg jag hissad en svart fana, som en gång förr på min väg hissats under namnet Sveas fana. Michaelsson vaknade först, Ranft sedan; och jag fick erinras att jag varit dramatisk författare i fyrtio år.      Per Olsson kom emellertid upp, lagom för att avbryta Riddaren, och Per Olsson blev utnämnd till klassisk, nytt uppslag, tagit rekordet av Värmlänningarna, nationella folklustspelet o. s. v.      När jag nyligen läste igenom Per Olsson, så förvånades jag, som dock sett mycket förvånansvärt, över denna fräckhet att taga dramatiska motiv ur dramer, sätta sitt namn på och prångla ut. Pjäsen skulle vara absolut ihålig om där icke funnos två motiv: styvbarnsmotivet med arvsrätten och arseniken. Detta förra är stulet ur Hemsöborna, det andra ur Gillets hemlighet. Om jag säger lånat, så må gå för det, jag är inte småaktig. Men min förvåning kulminerade då jag nyss fick höra att samma författare skulle ha gjort dramatiseringen av min Hemsöborna, som jag dock gjort före P. Olsson. Detta hör ju under 1864 års strafflag, som förr eller senare måste råka i konflikt med litteraturhistorien. jag värderar icke mitt drama Hemsöborna högt, men det är fast i formen och det är skrivet före de »nya uppslagen».      Är dessutom vårt folk så grundfördärvat, som det skildras i P. Olsson? Där icke ett gott ord faller, där alla supa, svära, gräla, stjäla och slåss; där själva de unga älskande b a r a gorma och skälla? Det tror jag inte!      När jag nyss ånyo läst Värmlänningarna, så återfann jag, i all dess konstlöshet, något, något som vi förlorat, men sedan återvunnit, något som icke finns i P. Olsson. Värmlänningarna är klassisk, men underligt nog författaren icke. Likt folkvisans okända diktare har han själv utplånat sitt namn; det står inte på den tryckta texten. »Det var annat folk» bruka vi gamla säga om de gamla hädangångna, som vi beundra, emedan vi anse oss sämre än de, födda i en dålig tid. jag undrar om allmänheten vet att F. A. Dahlgren och icke C. F. Dahlgren (komministern) skrivit Värmlänningarna. Om icke, så är mig ett nöje att nämna det namnet, och på samma gång erinra alla landsmålare och falska bondesöner, att F. A. Dahlgren redan på 70- talet utgivit V i s e r på Varmlandske Tongmåle, mästerverk, som Nils Andersson (låtsamlaren) och jag beundrat för ett par kvällar sen.      Ett annat qui pro quo, som nu håller på att av okunnigheten hugfästas, är »fallet Starbäck». jag har nyligen i en teaterbroschyr förklarat att jag till mina historiska dramer brukar begagna Starbäcks (och Bäckströms fortsättning efter Kristina) Berättelser ur Svenska Historien. Nu är detta icke några berättelser utan ren historia, illa och tråkigt skriven, men ett oerhört material. Nu förväxlas av okunnighet denna historia med Starbäcks tarvliga bilder, noveller, romaner, som till stor del gått igenom Gernandts Familjejournal. Dessa äro sämre än Ingemans, Melins, Ridderstads. Starbäck var nämligen icke diktare, utan faiseur, utan fantasi och uppfinningsförmåga; skrev för illitterär underklass per fot.      Nu har jag ånyo upplyst en okunnig allmänhet och kritik om det sakförhållandet, att jag begagnar Starbäcks historia, som är ett rått råmaterial på allmänningen, och att jag icke inspirerar mig av hans torra, fantasilösa romaner och småberättelser, ofta vanställda av svenskt bondskryt och en gammalmodig beundran för det som inte alls är beundran värt, lagom dock till råmaterial åt en dramaturg.      Men för att kunna mottaga en faktisk upplysning fordras god vilja och redlig håg, sällsynta fåglar i denna rysliga tid då det litterära skojet står lika högt som det finansiella. Falska mynt, falska värden, brännvin och stenkol, bolagsväldet inom litteraturen, smyrnamattor och patriotism, Gigerl och kompani, vilken Stendahl kan rota upp i det?