Abnorma skolan

Vad blåa dunster fylla svenska hjärnor,
bilder skrytet jämt dem gycklar för!
Fast frukten ruttnat, drömma vi om blommen.
Hur stark vår ungdom var, hur hjälplös ålderdomen.

    Emile Zola blev sitt förfärliga tidevarvs skald, därför att han gav ett troget uttryck åt sin tids materiella och andliga liv sådant det var. Tiden var cynisk och dikten blev därefter, Men diktaren var icke cynisk; hans skönhetssinne och ovanliga formgivningsförmåga höjde det lägsta till konst, och redan 1875 hade han mästerverket La Faute de L'Abbé Mouret i tryck, en kolossal dikt i oversifierad stil av övernaturlig skönhet. År 1888 roar han sig att visa en tanklös allmänhet och en idiotisk kritik att han även kunde skriva »vackert», och i Dröm men lämnar han för ett ögonblick det cyniska livet och diktar en idyll. Det var ingen kovändning, det var bara en vilopunkt, en Sommerfrisch han tog sig. Kärnan i hans poetik, icke i hans filosofi eller hans metod, kan väl sägas vara den: att han kunde fa in sin tids krassa innehåll i en poetisk och konstnärlig form, då hans romaner ofta voro komponerade dramatiskt med spännande scener och praktfulla scenerier, hela arméer av mänskor, den ena inte lik den andra.
     Detta var Victor Hugos värdiga efterträdare, lärjunge blir väl svårt att säga, ty det var Balzac, säger Zola själv.
     Sin egen filosofi eller metod, om ärftlighet eller påbrå, utveckling och degeneration, neurasteni och preventiv, följde han lyckligtvis icke, eller den märks inte, så stark var hans diktargåva.
    Nåväl, han gjorde ingen skola, men hans inflytande märktes. Man lärde sig observera, studera naturen, och inte bara hitta på något, eller referera ett upplevat. Man lärde sig även att komponera en roman, dramatiskt; sätta handlingen i scen, införa personerna talande och agerande själva. Hans form var visserligen icke spritt ny, ty Dickens och Hugo hade övat metoden, och de som gått i skola hos dessa två hade icke så mycket att lära hos Zola.
    Om man nu tänker på allt lögnaktigt och dumt som skrevs om Zola på 1880-talet, särskilt i vårt arma land, där den impotenta signaturskolan satt vid färlan, så undrar man om ondskan eller dumheten var störst. Väldig stod han där mitt i sin tid, en svärtad Balder (icke svart), som alla skulle skjuta på, men han ägde tjock lejonhud och stod emot; han stod där bredaxlad mitt på vägen och var svår att komma förbi; några kröpo mellan hans ben, andra sökte med käringknop la honom omkull, men han stod kvar ändå.
     Så kom revolutionsåret 1889, även till oss hyperboréer. Nu skulle väl revolutionsmannen Zola ha blivit firad, men, nej, det var annorlunda skrivet. Vår 70-tals litteratur hade regerat mot en utlevad romantik, vilken tynade i akademien, som med en egendomlig inkonsekvens sett Byrons äckliga och efter akademiska begrepp »liderliga» Donjuan iklädas svenska dräkten av en av De arton. Röda rummet anses ju ha spelat en viss roll uti indignationslitteraturen på 70-talet. Mäster Olof påstås även haft ett visst inflytande på dramatiken såsom hälsosam motvikt mot den fotograferande riktning, som i Konjander, Blommor i drivbänk och dylikt inkräktar den kungliga skådebanan. Gillets Hemlighet lyckades intränga i hovmarskalkens repertoar och ett ögonblick visa att det fanns utvägar till poesins återvinnande åt scenen. Den fyrsatsiga symfonien Sömngångarnätter opponerade på fria men läsbara vers mot signaturskolans pedantiska former kring ett futtigt innehåll i dess små cantilenor.
    När en man söker befordran eller stipendium, brukar han fa inlämna sin meritförteckning, vilket icke anses innebära något skryt eller något illaluktande beröm.
    När en man är anklagad eller beskylld brukar han få försvara sig, antingen genom att bevisa sig icke vara saker till eller genom att meddela faktiska upplysningar om verkliga förhållandet. jag söker varken befordran eller stipendium, men jag känner mig orättvist behandlad, och därför har jag nödgats försvara min ställning, i svenska litteraturen. Därför den lilla redogörelsen för mitt fögderi här ovan.
    Jag återvänder till 1889, då en profet steg upp och profeterade sin ankomst, och profeterade även att nu skulle han göra - allt det jag redan gjort på 70-talet och 80- talet. År 1890 hade han, själv en sjukling, anställt en annan sjukling, som associé och nu skulle det förkunnas livsglädjens evangelium, men icke såsom i den sunda Giftas, inom äktenskapet, med hem, maka och barn. Utan på Lars Byrons sämre sätt och Mamsell Törnros' fördomsfria.
    Så kom Pepita-attentatet - mot Zola, icke mot akademien. Och på ett gammaldags junkeraktigt sätt begagnades namnet på ett aktat yrke som skällsord.
    Skomakarrealism? Vad är det för slag? Och vem siktades? Icke var det den store skomakaren Hans Sachs? eller den store filosofen skomakaren Jakob Böhme? Icke var det den väldige diktaren av La faute de I'Abbé Mouret? - Var det riktat mot de skrivande fruarna, som verkligen upptagit Marie Sophie Schwartz' tendensroman, men försämrat genren, så borde detta ha sagts ifrån, men de tordes icke säga ifrån emedan de voro rädda för damerna, lika litet som de tordes på akademien, emedan de redan snokade efter densamma. Emellertid nu var bebådelsen gjord, och nu skulle det stora komma.
    Det som nu skedde i svenska litteraturen är det märkvärdigaste, men också mest bedrövliga och fula som hänt:
    I Danmark har man endast en gång upplevat något dylikt, då nämligen J. L. Heiberg mitt i Oehlenschlägers och Kierkegaards stora tidevarv skrev en professorsavhandling om Vådevillen såsom höjdpunkten av poetisk konst. Vådevillen: Emilies Hjertebanken, Kong Salomo og Jörgen Hattemager fastslogos såsom varande den nationella diktkonsten, den andra, Axel och Valborg, Enten-Eller, det var ingenting. Heiberg idiotiserade sitt vackra fädernesland och sin kvicka nation, dikterade skönhetslagar från en litterär salong och med stöd av en professur.
    Så hände även med oss 1890! Vi fingo icke allenast en pekoral- estetik, utan även en poesi som vi läst som barn, med pjunk och pjåsk, Weltschmerz och falsk tuberkulos, inte ett spår livsglädje eller mannakraft, vilka utlovats i profetiorna; alltså humbug, liksom annonspuffen på Vespasianerna, där man utlovar bota maladies secrétes och skära liktornar smärtfritt utan att kunna någotdera.
    Den visdom, som nu predikas på dåliga vers, är av den beskaffenhet, att den icke kan bli föremål för kritik, därför hälsades den också av konsortiet med kritiklöst jubel.
    Att människan i ensamheten kommer att tänka, över sig själv, över liv och andra människor, är lika naturligt som förlåtligt; men att tänka ingenting har alltid ansetts vara nästa omöjligt utom för den opirökande orientalen, vilken kallar detta tillstånd Nirvana.
    I e n s a m h e t e n s t a n k a r finnes denna tankenihilism eller frånvaro av allt tänkande, realiserad till full illusion.

I

Där innerst i min ande bor en gnista:
att lyfta den i dagen blev mitt mål,
min levnads liv, mitt första och mitt sista.
Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt livs elände.

    Kan någon gissa gåtan?

VIII

Du söker ryktbarhet; för mig jag tror
ett större väl så helt att glömmas
att ingen hört mitt namn, ej ens min mor.

    Det tro vi inte på!
    Återvändom nu till utgångspunkten: Zola! vilkens sublima epos skulle ersättas av dessa fnaskiga versstycken. jämfören på nykter kaluv dessa och i föregående artikel (Två konungar) citerade versstycken med Le Ventre de Paris, Nana, L'Oeuvre, Débâcle o. s. v. Kan man verkställa en sådan jämförelse? Kan man?
Eller denna en liten prinsessas fromma önskan på Ö n s k e d a g e n?

Hur dumt som människor önska!
Jag önskar en stockros vid fönsterträt,
en enda liten misse i knät
och en liten vrå av världen
och en hjärtans kär, som höll härvans garn
och kallade mig sitt rosenbarn,
när jag satt med mitt nystan vid härden.
Jag räknar och räknar timmarnas slag,
men aldrig kommer min önskedag.

    Vad är detta? Jag skulle vilja kalla det Wilhelmina Stålberg 1850.
    Men skalden kallar sig något pretentiöst Hans Galling; jo, men det fordras andra egenskaper till att vara galen på Thorilds och Kierkegaards sätt, ty de ägde nog intelligens att bli galna av helig harm, när de sågo och hörde dumheten, ondskans och högfärdens dumhet, sitta vid styrelsen i det skönas och sannas värld.
    När emellertid det sjuka jaget genom tioårigt slit konsumerat sig själv i egen och inbördes beundran, så upptäcktes ett nytt ämne att beundras och det som låg närmast invid jaget var: fäderneslandet.
    Det blev fosterländska sånger, men nu på nya toner, icke så nya, men i alla fall toner, visserligen något spruckna, tunna, och framför allt falska.
    Nationen kallades till samling, för att lyssna; den fullständigt omusikaliska sången försågs med musik, vilken dock utelämnas för att texten skall få träda fram i hela sin ihåliga glans.

Sverige

Sverige, Sverige, Sverige (tredje gången!), fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna (!), där härar lysts (sts) av brand,
och dåd blev saga, men - med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

    Är det en sång? En renässanssång? Eller:

Soldatsång

Slå trumman, pojkar! Framåt, gå på!
Hurra för Sverige och kungen!
Hurra för riksdan, där gubbarna stå
och knacka med klubban och hjässorna klå
och hosta och titta i taket, det grå (!),
för de få släppa till pungen.

    Skall verkligen den samlade nationen sjunga denna »skomakarerealism»? Är nationen så idiotiserad, av konsortiet Pepita, Gigerl och C:o, då må hellre Åreskutan sjunka i jorden och Nils Linders skugga uppenbara sig för den falske andeskådaren på Djursholm, och be honom väcka den nation som hans sömntorn fått att somna in så djupt. Eller finns ingen ung svensk, som kan ta opp en ny Svea, lite styvare dock än de fem »raderna», en ung svensk, som kan hantera andra instrument än dragklaver och mungiga: en signaltrumpet som kan samla andra män än mikrocefalerna vid Operaterrassen och kring stoltare minnen än Sveriges förstörare och Olof Trätälja?

De fem raderna

(Fullständiga bevis att de f em raderna är humbug eller blå dunster, framlagda för dem som ännu äga intelligens nog att följa en bevisning och mottaga faktiska Upplysningar.)

    När jag i en föregående artikel framlade de fett, raderna som fröken K. önskade få höra på dödsbädden, och vilka hon satte över Tegnérs Svea, så trodde jag att varan skulle tala för sig själv, och att en upplyst samtid förmådde döma om en versstump var poesi eller prosa, trots det att förläggarannonsen efterträtt den utredande, motiverande och sakkunniga kritiken.
    Men strax kom en person och underrättade mig vänligt »att det fanns många som beundrade de fem raderna».
    Vartill jag: - Det är jag övertygad om - Asinus Asinum fricat, eller på Voltaires språk: Les beaux esprits se rencontrent.
Emellertid, med samma älskvärda uppriktighet, varmed mina kolleger bruka yttra sig om min litterära produktion, vill jag yttra mig om en kollega, men med motivering, och icke med bara hänvisande till godtycke och dålig smak. Min litterära produktion synes dock, i parentes, vara tämligen okänd i sin helhet, och genom ett avsiktligt tummande av litteraturhistorien har man slutligen bibragt publiken den falska meningen att jag styckevis vore elev hos mina lärjungar av boxarligan. Dessa uppsåtliga förfalskningar ha gått så långt, att man genom att kasta om kronologien sökt göra troligt, att jag till och med tagit (stulit) ur böcker som jag icke läst, under det att förhållandet kan vara ett helt annat. (Forts. en annan gång.)
Låtom oss nu skåda mästerverket från svenska skaldekonstens renässans 1890.

De fem raderna:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
(Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)
Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går - men ej till
människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)

    Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna, och detta sista måtte ha slagit an på fröken K., fastän hon uppger sig i tid och otid älska hela människosläktet, hennes force. Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke »lekt barn», ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna.
    Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.
Erinrom Björnsons Hemlängtan:

Syng mig hjem hvis I kan,
jeg vil dö i mit land,
syng mig frem
til mit hjem!
jeg vil dö i et syn
av dets blåhvite bryn
av dets jord,
hos min mor.
Jeg vil dö, i den tro,
at de alle er go',
at den kulde de gav
smelter hen på min grav.
At min sang står i vår
bak den barm som var hård
og gjör klar
hvem jeg var.
---
Syns mig hjem til en grav
i dets jord
hos min mor.

    Han vill icke glömmas av sin mor utan längtar först till en människa, som stått honom nära.
    Eller Herman Sätherbergs Längtan (till landet) i all anspråkslöshet:

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem; till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem åter se.
Se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattufågelns lek kring fjärd och ö.

    Detta ger ju bilder, väcker känslor, minnen, Värmer och rör; är välljudande, sång med ett ord.
    Eller denna Hemlängtan av Snoilsky, som vi kunde utantill och som jag därför drar mig för att citera, ehuru det kanske behövs.

Jag ser ett hem - jag känner det - jag ser den tända gran.
Med knäppta händer stå de små, som själv jag varit van.
Därute är det kallt och mörkt och yrar nu som bäst.
Därinne är det varmt och ljust på Jesusbarnets fest.
O. s. v.

    Där står bland annat namn på ett barn, som försvann med andra barn vid Pepitas sterila bröllop; barn älskades nämligen icke av Don Juan, men väl hundar, som äro junkrars själsfränder, och som de besjunga.
    Don Juan var nämligen prototypen. Kierkegaard har filosoferat över denna människoliknande företeelse, men Raspail har avbildat en sådan bysprätt, som låg förstenad i åtta år, och svettas fosforsyrad kalk, så att han slutligen fick guvernörens roll och blev statyn.* Don Juan är nämligen en patologisk företeelse, den impotente Alfonsen, vilken icke vill se hem, maka, barn, därför att han vet sig vara född vanlottad. Men han är även lik den sterila kvinnan däruti att han hatar barn, och är elak. Det som andra betrakta som en svaghet eller en enkel naturlig sak är för honom en bragd att skryta med, ehuruväl priapism är en sjukdom som kan botas med anti- afrodisiaca.
    Det är detta som den oförgätliga Nils Linder kallar Islam i svenska litteraturen.
    Det andliga skall andligt dömas och det estetiska estetiskt. jag har därför icke anlagt synpunkten moral eller religion vid bedömandet av de fem raderna, utan endast estetik, begreppen om det sköna, smakfulla, spirituella, känsliga. Men för att vara samvetsgrann vill jag anställa ett kontroll-experiment och avtrycka de fem raderna som prosa:
    »Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar var jag går - men ej till människor. Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.»
    Detta är ju ett pigbrev, eller en temasvenska; innehåll saknas, poetisk form saknas, och följaktligen är det bosch.
     Vilka beundra detta bosch då? De som hoppas bli beundrade tillbaka (syndikatsidén), de som äro så klena i huvudet att de låta inbilla sig vad som hälst, och slutligen de - som icke våga annat.
    Det finns ju många slags idiotism, och modets, dagens modejournal är en. I dessa tider bära förståndiga och sköna damer något på huvudet som kallas klosetthattar. Nu finna damerna dessa fula och löjliga plagg vara vackra. Om tre år, när modets skräckvälde upphört, och damernas ögon öppnas - då återtaga de något gammalt mode, som är vackert, kan bevisas vara vackert, emedan det med form och färg är klädsamt, eller förhöjer en förut befintlig skönhet.
    Men nu borde också den abnorma skolans mode vara förbi, ty det är tjugo år gammalt, ehuru det var gammalt redan då; ty sublimt svammel, som lätt blir prosa, hade vi nog av för 100 år sedan, då Atterbom sjöng Schellings filosofi på dålig vers:

Jorden sig smyckar för solens sultan
i skrud av en enda omätlig tulpan.

*Raspail: Hist. Naturelle III. Sid. 449.

Kråk-sång

"När dottern ljuger inför sin mor,
å är kärlekens prisade sol uppgången.
När hon ljuger för den hon trohet svor,
då älskar hjärtat för andra gången."
(Renässans-poesi.)

    Egentligen har jag aldrig förstått det fina i kråksången. Antingen skall man ha ett mycket grovt eller mycket långt öra för att kunna uppfatta dessa alikvottoner som apotekar Ris och skaldekonungen Ahlstrand kunde frambringa så oefterhärmligt, att endast 1890 års Gigerlmän sedan förstått att epigonisera dem.
    I franska diktkonsten fanns på 1700-talet ett slags dikt som hette amphigouri, eller medvetet pekoral, där versifex roade sig att driva gäck med läsaren. Ett behagligt nonsens, så skickligt maskerat att läsaren icke märkte driften förrän han började reflektera, och då nödgades le åt den harmlösa dårskapen.
    Som bekant (kanske dock icke i Karlstad) uppträdde mot slutet av 1880-talet en diktarskola, som kallade sig den symbolistiska, vars mest kända representanter voro: Mallarmé i Frankrike och Dehmel i Tyskland. Vad symbolismen är, det veta vi tragöder, som ofta måste begagna symbolen för att tydligare uttrycka dramats idé, I Gillets Hemlighet (1881) symboliserade jag således det förtärande tvivlet medels kyrkvalvets instörtande och den förlorade tron med gillets bortkomna hemlighet. I Damaskus föreställdes ju Saulusfärden och i Stora Landsvägen jordevandringen själv. Det var klara saker. Men symbolen förblandas ofta med allegorien, som är en gammalmodig dålig form, där abstraktioner taga kropp, såsom lasten, dårskapen, orättvisan o. s. v. Vad nu den franska symbolistriktningen i lyriken angår, så kan den svårligen definieras. Den var ett mörkt tal, som uppgav allt innehåll och sökte ensamt verka genom språkets resurser, väcka förnimmelser av färg och ljud, med ett ord dölja det som skulle synas, sätta ljuset under skäppa och operera med mörka strålar. Som den motverkade sitt ändamål var den ju absurd, och ansågs av klokare fransmän som en blague eller ett sätt att épater les bourgeois (dupera brackorna).
    I Sverige har vi endast sett ett försök att öva sådan symbolism: det var Gustav Uddgrens, men det mottogs icke väl.
    Gigerlskolan hos oss hade nämligen ingen aning om symbolism, om man frånser Åreskutan, som väl var en dålig allegori över svenska nationen, vilken kallades till samling nere i Ådalen för att dränkas i åsynen av Deukalion och Pyrrha, vilka hade förenat sig i en kysk omfamning oppe på Skutan. Så förkommen ansågs nationen vara år 1890. Pepitapoesin var nämligen rena prosan och verkade med de enklaste medel.
Exempel:

Tre ting bli löjliga: att var man går
ha otur mitt för sina egna drängar,
att ligga jordad sedan tio år
och att ha alltför gott om sparda pängar.

    Vad är detta? Jo: det är nonsens, det är vad man kallar apotekar Ris.
    Eller är det löjligt att ligga jordad sedan tio år, och är det löjligt att ha alltför gott om sparda pängar? Ligger någon undermening här, som skall gissas. Skall »ligga jordad» tolkas metaforiskt, såsom till exempel att en tragöd har spelbara tragedier liggande begravna i tio år och han själv således ligger jordad, så är det icke löjligt, utan djupt tragiskt, det vet jag! Lika tragiskt som att ha för gott om stulna pängar, vilkas källa en vacker dag kan utletas med en Stendahls välkända slagruta.
Eller detta:

Vad outgrundliga i djup blev byggt
trots alla dina docenter,
det dömer du vid din middag tryggt
och hamrar på som tangenten.

    Det väcker ju inga förnimmelser av färg eller toner, utan är den rysligaste prosa, men utan form, utan innehåll, utan tanke, utan känsla. Författaren är visserligen icke docent, och icke heller doktor, ty därtill fordras några kunskaper, men han är hedersdoktor, och därtill fordras inga kunskaper alls, det är det konstiga! Men docenterna borde han väl icke hackat på, såvida inte han avundats docenten Gigerl. Eljest är hela »poemet» obegripligt och förtjänar i formellt avseende att rubriceras under »skomakarrealism».
    Skolan uppgav sig dock reagera mot tendenspoesin, men är själv ingenting annat. Tendensromanen 1880 hade ett lovvärt syfte: att hjälpa människorna till rätta i samhällslivets tilltrasslade elände; men Pepitaskolan hade en ful tendens: att kalla det onda gott och det goda ont. Denna tendens lyser så bestämt igenom allt det vispade skummet att man kunde anse denna litteratur som propagandaskrifter och omvändelsetraktater (i bakvänd mening).
    Och eget nog den stora pekoralsymfonien Hans Alienus är bara turistkåserier, mest från Orienten, snobbens snobbiga betraktelser över världsgåtorna och det unkna jagets upplösning.
    Det var det nationella epos när »Sverige fick en skald». Men utan att äga några rötter i det nationella, varken i saga eller sång.
    Har man drivit med svenska nationen? Eller har man bedragit den? Sekelslutet var ju rysligt, och »allting var ju humbug» den gången, men att litteraturen också ingick i förnedringen och stannade i den, därtill ha de ledande männen, ungdomens lärare, hela skulden, under en tid då allting var fait, allt kunde köpas, till och med lärostolar och doktorsgrad.

Omkring 1890

(Omvärderingar.)

    Var svenska poesin i någon fara omkring 1890, eftersom den skulle pånyttfödas?
    För att besvara denna fråga måste jag från att vara kärande i målet intaga den mer fördelaktiga platsen på de anklagades bänk, där man ju som svarande har rätt att tala om sig själv och sina gärningar.
    När broschyren Renäss-ans utkom 1888, utgav den sig för att vilja reagera mot tidens materialistiska, realistiska strävan, men profeten låtsades ignorera min hela verksamhet i samma riktning och malhonett nog fick jag en släng av färlan för det brott jag icke begått. Redan åren förut hade jag skrivit Hemsöborna och Skärkarlsliv (Klockarn på Rånö), tendenslöst, stiliserar i holländska genremålningens maner, alltså l'art pour l'art, utan tendens, utan biavsikter. År 1882 hade jag utgivit Sömngångarnätter, en symfoni, då i tre satser,* på frigjorda men läsbara vers. Det var samma r y t m i s k a knittelvers som jag begagnat i Mäster Olof 1873, och som 1889 reciterats på Dramatiska teatern, utan att skådespelarna av mig begärt någon ändring eller rättelse.** Det var ju eldprovet. Sömngångarnätternas vers prövades på en matiné av den gode skådespelaren E. Så att där fanns intet att anmärka.
    Men i Sömngångarnätterna hade jag även åt samtidens prosaiska innehåll givit en poetisk form, svenska landskap och franska landskap, själva Paris, där av en lycklig tillfällighet den lilla kyrkan S:t Martin blivit industrimuseum och gav mig en motsättningsbild, som blev en symbol. Detta var i mäster Zolas egen stil, men det förstod icke Pepita-skolan, som egentligen fortsatte signaturernas blodlösa juck med egna småkänslor, pysslande med ett luetiskt jag, snobbande förakt för liv och mänsklighet, främmande för alla intressen: med ett ord det estetiska betraktelsesättet mot vilket Kierkegaard kämpade och föll. Men redan 1881 hade jag på scenen ett drama i svensk riddarviseton, Herr Bengts Hustru, däri jag reagerade mot »skomakarrealism» på scenen.
     Stycket föll då, emedan det var »för vackert» och för »moraliskt», jämfört med samtida fotografiska Dovredramer som började intaga scenen. Det återkom dock nu i fjol på Intima teatern, och föll åtminstone icke.
År 1880 hade jag räddat poesien på hovmarskalkens teater genom Gillets Hemlighet, reagerande mot den rysliga genre som nationens första scen då odlade. Dramaten hade nämligen på 60-talets utgång givit Sköna Helena och Riddar Blåskägg. Parallellt gingo franska konversationer på brysselmatta, sedan, på 70-talet, Charlotte Birch-Pfeiffers, Roderich Benedicks, Oscar Blumenthals (?), Blanches och Hedbergs farser. Den farligaste var den gode Blanche, som redan var klassisk, det vill säga oupphinnelig, mönstret.

* Den fjärde eller Finalen i D-moll utkom omkring 1890.
** Den versen höll provet ännu 1908, då Dramatiska teatern invigdes med mäster Olof

    Det var förtvivlat för oss yngre att se hur man blev klassisk i vårt fattiga land.
    Då jag nu nyligen läste Ett resande teatersällskap »av August Blanche» (som det ännu i år stod på Dramatiska teaterns affisch), så häpnade jag över att det klassiska i vår dramatik kunde vara sådan smörja. Tillyxat, hopsvängt, mer osannolikt än själva farsen tillåter, icke roliga kupletter, luktande av gamla Operakällarns Stenborgare, hälsas varje repris som ett kärt återseende.
Ännu denna sista vår fick jag uppleva att den nye dramatiska chefen, kallad Illefaciet, affischerade Ett resande teatersällskap »av August Blanche». Blanche Själv brukade annonsera sin fars »efter en främmande idé» (ofta fransk). Nu förhåller sig saken så, att (enligt Klemning: Sveriges Dramatiska Litteratur) »Komedianterne eller Ett resande téatersällskap ... av August Blanche», tryckt 1850, är författad av Dennery, auktor till Don Cesar de Bazano bland andra, i samarbete med Cormon och Romain, men efter Le Roman Comique av Scarron. Men Blanche, som var klen i franskan, hade endast »bearbetat» L. A. Malmgrens översättning (enligt Klemming).
    På så sätt blir man klassisk författare i svenska litteraturen. Man tager, icke en roman eller novell, utan ett drama, och sätter sitt namn på, sedan man gjort dialogen lagom rå och oborstad för att den skall gå i K. Dramatiska teaterns publik. Emellertid, mot dessa och dylika rysligheter fick jag reagera hela 70-talet. Inom historiska dramat hade jag Bröllopet på Ulvåsa i min väg, då min Mäster Olof fick vänta i nära tjugo år innan den slapp fram på Dramatiskan, tio år för att spelas på Svenskan. Bröllopet är ju ett nätt och omtyckt stycke, men en amplifierad anekdot utan historisk grund. På 60-talet utgjorde det stycket höjdpunkten, men på 70-talet fingo vi till vår förskräckelse läsa den danska kritikern G. B:s utlåtande, däri han kallade vårt Bröllop »det slette stycket», »som borde ha varit en Ballett». Där föll ett ungdoms-ideal och nu fick man veta att dramat för att vara något annat än en kassapjäs måste behandla ett betydelsefullt motiv, vilket jag visste förut och praktiserat i Hermione (1868) och i Blotsven=Den Fredlöse (1869).
    I den historiska novellen hade jag att förkovra G. H. Mellins vackra anekdoter, och med Svenska Öden förstorade jag den historiska novellen till tidsbild. Man kallade mig romantiker, men det var bara ett tillämnat glåpord, eftersom jag förut utgivit Röda Rummet, som dock icke är skriven efter naturalismens prospekt, ty jag kände icke till Zola den gången, men väl Dickens och Hugo.
    Nåväl, då hela min litterära strävan gått ut på reaktion mot Kleinkunst och smårealism, hur kunde jag då drabbas av Gigerlprofeternas a n a t h e m a omkring 1890? Det var ju m a l a f i d e eller mot bättre vetande, så mycket mer som mina frigjorda men läsbara vers i Sömngångarnätter givit tonen till Alienussångerna, men missförstådda, misshandlade av en obildad person. Och vilken sedermera drog fördel av min utarbetade form på den historiska novellen.
    Detta är kärnpunkten i mitt försvar mot de fräcka angrepp på min tillkämpade plats i svenska litteraturen, eller rättare, detta är mitt avslöjande av de förfalskningar och försnillningar som i svenska litteraturen blivit gjorda under de sista årtiondena understödda av ett förlagskontor, två professurer, några tidningar och två adliga namn. Dessa två namn, icke så högadliga dock, hade egendomligt nog figurerat i 70- och 90-talets brännvins- och stenkolssvindlerier, och när man nu fick återse dem i litteraturen opererande med samma fördomsfria metoder, så låg ju nära till hands att tänka på ärftlighet - utan moral.

Pekoral-poesiens anor

Tro ej det mörka är betydningsfullt;
just det betydningsfulla är det klara.
(Tegnér.)

    I dessa tider av självadling, då fullmakterna borde granskas, har även Gigerl-skolan letat i pergamenten och funnit fränder, dock efter 1809 då adelskap endast blev villkorligt arv.
    Det var 1810 då en profet steg fram i svenska litteraturen och förkunnade att nu skulle komma nytt, och han skulle göra't. Det var Atterbom som sjöng (1810):

De eviga toner
från gudarnas troner
de klinga ur glesnande skymningen fram;
de vandra kring jorden,
de nalkas till norden,
de söka den Svea som förr dem förnam.

    Han hade helt fräckt låtsats okunnighet om Tegnérs renässans alltsedan 1804, han strök ett streck över Franzén, som dock på 1790-talet Sjungit »eviga toner från gudarnas troner» och för sin djärvhet att överskrida gränserna för »snille och smak» blivit ogillad av akademien, men dock fått stora priset; och i hastigheten glömde han att Bellman sjungit oakademiskt, att Lidner och Thorild hållit fanan högt, Creutz och Gyllenborg diktat den »höga visa känslodjupa sången» som Atterbom trodde ha »lönligt flytt».
    Sådan var Atterbom 1810, när han profeterade i efterskott.
År 1820 räckte han, efter hemkomsten från agenturresan, sin hand åt Tegnér och de andra, och uppmanade dem att tillsammans med honom »samverka till en nationell diktning», som Tegnér redan diktat.
    Denna usurpator som hette Per Daniel Amadeus i förnamn, fick ett tragiskt öde. Hans namn är utstruket ur svenska litteraturen, och hans poesi är oläsbar.
    Men det mest tragiska är att läsa hans Siare och Skalder och Tal, däri han hela sitt återstående liv far sitta och berömma - allt och alla, även de minsta medelmåttor, och i detta det enda intresserade syftet: att komma in i akademien. Det var en fin pojke!
    Men Asinus Asinum fricat, den ena åsnan kliar den andra, och hans Camorrakamrater gingo alla i förgängelsen: Palmblad, Askelöf, Livijn, Zeipel och Euphrosyne läser man till examen, men icke för nöje.
    Den var dödfödd hela skolan.
    Omkring 1880 hade jag försökt att framgräva äldre svensk dramatik, närmast föranledd av Klemmings då utgivna Sveriges Dramatiska litteratur. K. Gyllenborgs S v e n s k a S p r ä t t h ö k e n fickjag fram på Svenska teatern, och den höll provet.
    Med ungdomlig inplantad vördnad nalkades jag mästerverket Atterboms Lycksalighetens Ö. Den var mig visserligen något främmande, men jag tog till sax och blyerts får att appretera den åt Ludvig Josephson, och göra den möjlig för scenen. Josephson läste, och efter första läsningen bad han om uppskov för en andra läsning. Efter en serie uppskov kommo vi till en förklaring: Han kunde inte läsa den. Och i en förtrolig stund senare utgöto vi våra bekymrade hjärtan: vi »förstodo» den inte.
    För tre år sedan, då fråga var om sommarspel, tog jag fatt i Fågel Blå och lämnade till direktör Falck på försök. Efter en kort tid lämnade han igen den endast skakande på huvet, icke böjande huvud dock för det obegripliga.
    Nu i dagarna harjag försökt läsa om Lycksalighetens Ö, med god vilja, redlig avsikt. jag kan läsa den, men blir sjuk. jag känner Schellings filosofi och mer till, jag känner Tieck, Fouqué, Novalis, och läser dem med ett visst nöje, men i Atterbom finns ingenting, det är bara blå dunster, ofta rent pekoral. Det är en blandning av svulst och platthet, ihålig grannlåt, men utsliten redan då, rosor och näktergalar, tulpaner och azur. Atterbom hade en otrolig förmåga att gå upp som en sol och falla som en pannkaka.
    Om man läser, i Lycksalighetens Ö, den rysliga Upp genom luften, som skall vara en Vindarnas Kör, så har man typen. Först loci communes: »bort över haven, hän över jorden i stormande färd... Upp till de brusande böljornas lek; Upp till de susande lundarnas smek (fraser); Människan, djuren, i kvalmiga nästen ... »
    Vindarna skriva en kria i stället för att sjunga. . . »Människan, djuren» är ju en beskrivning, nästan naturvetenskaplig, meteorologisk, av en otrolig platthet.
Hulda Rosa sjöngs i min ungdom, men ros och fjäril var redan då en fras, och om jag medger att det är en artig kuplett så är det inte mer, och icke nog för odödligheten.
    Vikingasäten sjöngo vi som studenter, men karikerade den gärna, emedan vi funno den fasligt banal.

»Och Karl Johan så kallas den dundrade gud,
när han svingar Asaklingan
tändes stjärnan av Norden vid tordönets ljud.»

    Detta kan icke vara annat än nonsens. Stjärnan: tänds av norden!!!
    Eller den mest smaklösa av alla poetiska bilder:
Jorden sig smyckar för solens sultan
i skrud av en enda omätlig tulpan.

    Som dramer betraktade verka Atterboms såsom operatexter. De röra sig med fraser, allmänna betraktelser, abstraktioner, som varken ge bild eller ton ifrån sig, och till musik kan man som bekant sjunga vad smörja som helst.
Exempel:

Vad äro tårar?
Vad är en kvinna?
Tårar och hjärtan
alla försvinna.

    Men det är icke svar på tal.
    Jag vill lämna Atterbom som poet, men icke skiljas från honom utan att erkänna det berättigade i hans opponentroll såsom filosof, och i två ord ge hans f o r m u l e: Han reagerade mot U p p l y s n i n g e n s, Kellgrens, och Fru Lenngrens snusförnuft! (Läs hans Swedenborg.)
    Det är den stora skillnaden mellan honom och Gigerl-skolan 1890!

Jag älskar prosan, livets verklighet,
urformationen utav tingens väsen,
och ofta lägger jag med flit i dikten
en bit granitberg för att hålla samman
den lösa grund, som rimmen spela på.
(Tegnér)

Ur-tjuva

     Den som stulit annans boskap, men uppgiver sig ha hittat den, åligger att göra sig »urtjuva» genom lysningsvittnen eller ed. Uttrycket är gott och kunde användas på de litterära kombandit-bolagen i vår nutid, då begreppen om den litterära äganderätten blivit så försvagade av okunnighet, ondska och dålig smak, att rätte ägaren stämplas som tjuv av tiuven.
    Om jag tager ur min erfarenhet en upplevelse och ger den en dramatisk verksam form, så är det min egendom.
    Tar jag ämnet, eller fabeln, ur historien, och ordnar den med säker formkänsla, så är det min tillhörighet, i synnerhet om jag kan sätta individualiserat liv i figurerna genom att hämta modeller ur mina kretsar.
    Tar jag något sceneri och rekvisita, kanske en scen ur en tarvlig, tämligen okänd historisk roman, så är dramat fortfarande mitt, ty romanförfattarens arbete var icke konstnärligt utarbetat. Men tar jag till exempel Ivanhoe och Rebecka utan att nämna Walter Scotts namn, då är jag inne på andras jaktmark.
    Om jag berättar för en tämligen litterär bekant min uppränning, idén till ett drama, och han går hem och skriver det, far det spelat och inbjuder mig till premiären, så är han oblyg tjuv.
    Om Bayard, författaren till Pariserpojken, Debutanten, Richelieus första vapenbragd, Regementets Dotter o. fl. har skrivit P a r i s, O r l é a n s et R o u e n, och om L. A. Malmgren översätter den från franskan, men August Blanche sedan »bearbetar» (förstör) Malmgrens översättning, kallande stycket Stockholm, Västerås och Uppsala av August Blanche, så ärju detta en »oegentlighet» av samma slag som några bankkassörer då och då låtit komma sig till last.
    Om jag berättar att jag i min ungdom blivit påverkad mest av Schiller, Goethe, Oehlenschläger, Victor Hugo och Dickens, så har jag gjort mig till deras lärjunge och vördar dem som mina lärare, men har icke bestulit dem.
    Zola kallade sig hela sitt liv Balzacs lärjunge, och Maupassant Flauberts. Tegnér sade sig ha lärt mest av Franzén, och ingenting av Atterbom. Men konsten att förringa är oerhört utvecklad. När vissa målare tala om Kronbergs jaktnymf anse de sig böra tillägga ordet Makart. Men Kronbergs bländande djupa färg, fast som om den vore murad, överträffar Makarts tämligen tunna konventionella färg. Det är att stjäla Kronbergs ära och egendom. Då Shaksperes storhet började trycka den pretentiösa oförmågan, så uppfann man de »förkomna originalen», vilka Shakspere skulle ha stulit. Denna exempellösa fräckhet överträffades dock av fabeln om Lord Bacon såsom författaren till Shaksperes dramer, och sedan fabeln om Lord Rutland (Bleibtreu).
    Dante talar om tjuvar i helvetet, som äro så oförbätterliga att de slutligen stjäla varandras personer och utseende.
År 1884 omkring utspreds av en viss Camorra, att jag stulit Lycko- Per från italienskan. Nu är saken så om Lycko-Per. Denna pjäs, som jag själv icke värderar, emedan den saknar konstnärlig form och emedan där saknas levande människor, är författad för mina barn på lediga stunder under de stormiga tider då Svenska Folket och Nya Riket sågo dagen. Lycko-Per är skriven under ett uppstigande ungdomsminne av Oehlenschlägers Aladdin, vilket varje litterärt bildad bör ha insett. Aladdin är dock ett läckert konstverk på glänsande vers, under det Lycko-Per är ett folkskådespel, vilket jag själv erkände, då jag vid reprisen bad Ranft att få den flyttad till Östermalmsteatern ifrån Svenskan. Något italienskt liknande drama känner jag inte.
     Om jag nu skulle passa på att tala om Almquist. Vid upplivandet av hans minne i detta sekels början förklarade Smyrnamannen att jag, Strindberg, var en elev av Almquist. Som jag räknar mig huvudsakligen som dramatiker och hälst slår den strängen på min tresträngade, så förklarar jag elevskapet ogiltigt, ty Almquist har aldrig skrivit ett drama, anade icke dramats form, då han berättar i oratio obliqua, i stället för att låta handlingen passera i oratio recta.
    Jag har läst i Almquist, fyra omgångar i mitt liv. Vid 20 år fann jag honom tråkig, och Går-an kunde jag med möda läsa ut. Nu vill jag bekänna, att jag icke förstår var giftet ligger i Går-an, som är en enkel vardagshistoria, allvarlig, utan framstickande tendens, handlande om ett enskilt fall, där ett olyckligt äktenskap avskräcker från ingåendes av ett nytt. Den fördomsfria August Blanches ilska mot den boken är mig ofattlig.
    Törnroshistorierna för övrigt voro mig främmande genom deras hållningslösa form, då man t.ex. i en slottsidyll ute i skogen råkar in i en litterär kritik över dagens storheter. Detta stillösa sätt som roade Almquist blev aldrig mitt mönster.
    Längre fram i livet återtog jag Almquist, men råkade nu in i rövareromaner med Eugen Sues »jesuiter», bortförde barn, enleveringar och dolkar.
Ändå längre fram tvangs jag att läsa om Kapellet och Grimstahamns Nybygge. ja, sehr nett, aber ... En berättelse skall berättas så intensivt att den verkar såsom upplevdes händelsen just nu när jag läser, men dessa två äro ojämna; författaren räknar upp i stället för att ställa fram, och berättelsen blir stundom referat. Och avslutningen i Kapellet verkar som sista scenen i ett tyskt lustspel, där alla ställa upp sig vid rampen.
    Nu nyss läste jag Palatset och Araminta May. Palatset är i Hoffmans stil, men det är intet klander, ty Hoffman själv angiver sina Phantasiestycken vara i »Callots manér».
    Araminta May är i Fredrika Bremers och Sophie Knorrings stil, vilka båda författarinnor jag nyss med stort nöje läst om igen, vilket icke var fullt fallet med fru Carlén, trots det goda sinnet som värmer igenom den stundom tillyxade formen.
    Almquists beprisade originalitet upplöser sig lätt för den belästa bedömaren. Han skrev i sin tids smak: Tiecks, Novalis', Fougué's, Hoffmans, kanske Poe's, senare Eugéne Sues. Hans filosofi utgjordes av Saint-Simons, George Sands och fleras socialistiska idéer. Han var ett barn av sin tid, bara som han kunde vara.
    Hans samhällsupplösande tendenser ha vi med nöje återvunnit i Zolas Arbete, Paris och flera, och en del av dessa ideal äro redan förverkligade. Men det var icke hos Almquist jag fick dessa modärna idéer, utan i samtidens Spencer, Mill, och i det förgångnas Rousseau, som blev min.
    Det finns mycket gott, känsligt och vackert hos Almquist, och något affischerat snobberi med ateism har jag icke funnit. Hans vers äro att studera, men icke imitera.
    Hans bisarrerier, såsom spegelreligionen i Palatset, äro minnen från den tidens ockultism, martinism, swedenborgianism, och må icke betraktas som improvisationer eller påhitt. Det finns en tanke i detta med spegeln: och Hoffman har en berättelse, där en herre är så rädd för speglar, att, när han kom in på sin Kneipe, han genast gick och vände om spegeln. Vaför var Almquist så hatad då, hatet kanske lika överdrivet som beundran varit det? Ja, där lämna vi estetiken och råka på etiken. Han förvände rätten, tog sak på bak, understundom. Det finns en möjlighet att han gjorde det i ett L a u n e, eller som Eugéne Aram i ett anfall av Uebermensch- Wahn, påminnande om våra dagars Åreskuta med Deukalion och Pyrrha.
    Då jag länge märkt hur farligt det är att av medlidande lägga ett gott ord för en orättfärdig man, och då människorna så lätt och gärna se ett försvar i en förklaring, är det med betänksamhet jag släpper ut denna förklaringsgrund för fenomenet Almquist.
Jakob Böhme, i all sin stränghet, hade trott sig finna att allt föddes av sin motsats och allt innehöll ett ja och ett nej. Denna så kallade polarisationsteori utvecklades av senare filosofer så, att dygden lätt ompolariserades till last, sparsamhet till girighet o. s. v., och därmed började den olycksbringande upplösningen av moralen, eller med trevligare ord heder och tro. Det är kasuisten (Ibsen!), som resonerar om rätt och orätt, sofisten som krånglar med ord, sist sykofanten eller brännvins-advokaten, som gör svart till vitt.
    I S m a r a g d b r u d e n läses följande tirad: » Men att bedraga en bedragare måste icke vara ett fel, ett ont, en synd, tänkte han, därest man ej annorlunda kan göra hans bedrägeri om intet.»
    Eget nog har den gode Blanche sagt liknande i Flickan i Stadsgården: »... men om man med en lögn kunde lura lögnens fader och därigenom hämma hans onda inflytande, så trorjag inte att Gud skulle straffa en för det».
    Detta jenseits von Bös und gut återfunno vi i Nietzsche vid sekelslutet, såsom konsekvens av kampen om tillvaron och den mekaniska världsåskådningen.
    Men det var icke Almquists poetik som vår Oscar-Wilde-renässans uppgrävde 1890, utan det var hans etik, som såg sin epigon i Alienus-litteraturen (och Dovredramerna). Och det var upplösningen! Därför protesterade Vetenskapsakademien mot Gigerl-professuren (1899) som dock gick igenom med den osvikliga penningehjälpen.
Almquist försonade sitt felsteg med mångårigt lidande, så att han har rätt att fordra glömska och förlåtelse, och man har gjort honom orätt, när man manat fram hans skugga, förstört hans bild som diktare, och framhävt honom som en omoralisk moralist. Men jag anhåller härmed att få göra mig urarva från Almquist, både som poet och etiker, framför allt som dramatiker; och må de göra sig urtjuva, de som stulit min person, mest min litterära.

Dålig smak

    Jag brukade gå förbi en elektrisk armaturbutik om morgnarna, och förvånades efter två års observation, att hur än lagret förnyades, det ändå alltid bara fanns fula artiklar i fönstret. Men när jag i en annan stadsdel fann en dylik affär med idel vackra saker, så slöt jag därav att den förra hade dålig smak, eller tyckte om det som var fult.
    Sådana finnas på alla håll, och det går an så länge de endast behålla det för sig själva, men när de vilja påtvinga andra sin dåliga smak, så måste man nu reagera mot dem, då de försvara pekoralpoesi, illustrationstavlor och förstörda franska originaldramer.
Är men professor eller docent i estetik eller läran om det sköna, så är det icke nog med att ha läst litteraturen och konsthistorien, utan man borde även ha ådagalagt att man har god smak, eller skönhetssinne medfött o c h odlat, så att man icke föredrar det tarvliga för det upphöjda, det futtiga för det tragiska, farsen framför tragedien, dragklaveret för lyran.
    När Puck Munthe, han kallade sig för Puck efter sin hund, på 80- talets slut skrev sina kåserier med pretention, från Italien, så mottogos dessa såsom epokgörande. Carlo Landberg hade strax förut upptäckt Orienten såsom det sanna ljusets hemland, Palestina dock icke medräknat.
    Och nu uppstod en litterär kåseristskola, som i stor skala producerade turist-, hotell - och pensionatslitteratur utgående från Davos och sträckände sig utefter Orientexpressen. Därmed inträdde Islam i svenska litteraturen, men ledsagad av en portierfilosofi rörande sig om allehanda småsaker i toalettväg, vykort, antikviteter och nipper, men blandat med snicksnack om världsgåtor, religioner, apsaras och liaremshemligheter, små erövringar av hotellpigor, Kung Salomo och Morolf Pottemager, alltsammans som ett klädstånd eller kostymmagasin oordnat, men fotograferat.
    Nåväl, när Carlo Landberg hade uppfostrat junker Hans (Alienus) på resor, gjorde Islam först skola, sedan sekt och slutligen bolag.
    Ordet litteraturlejon hade man icke hört sedan Byrons och Pelliams dagar, men nu omkring 1890 startades från östermalms-salongerna den nya dekadansskolan, kallad falskeligen renässans, om även påverkad av Oscar Wilde, vet jag icke säkert. Men här skall jag korrigera professor Levertins osanna uppgift att Wilde föll offer för det engelska hyckleriet. Oscar Wilde uppgiver själv i sin stortragiska De Profundis att han föll för sina brottsliga böjelser och sitt gränslösa övermod. Han stod nämligen i olovligt förhållande till en ung lord, och när den unge mannens fader icke såg annan utväg att rädda sin son, så sökte han tillfälle att överfalla Wilde på offentlig plats med handgripligheter. Detta i avsikt att bli stämd för domstol. Wilde var nog oförsiktig uppträda som kärande, och när den gamle lorden nu fick svara i målet, blev han åklagare.
    Det var således intet hyckleri, utan rent spel, men med renässansmoralen som norm kunde professor Levertin, »ungdomens lärare», finna det småaktigt att lägga sak mot perversitet, ehuru i detta fall det icke var mot saken själv, utan mot sitt barns förförare som lorden kärade.
    När emellertid vår Childe Harolds pilgrimstur till Österlandet såg dagen, så föll professor Warburg i extas, och med samma utrop som G. Brandes begagnat om Jacobsen skrev han ut: Sverige har fått en skald! Professor Warburg har aldrig haft hög smak, snarare litet dålig sådan.
    Som student skrev han smålustiga kupletter i skämttidningen Kasper (under signaturen Hakon Jarl). Han beundrade den lilla grisen Wadman, den större Braun och den nätta Sehlstedt, Konjander och Resande teatersällskap. Med en medfödd naturlig svaghet kom Warburg snart under inflytande av sin omgivning, och av fruktan att stå ensam inträdde han gärna i koalitionen, blev vän åt assurerade storheter, tjänande broder, och med en säker instinkt om vem han vågade på, och med en kall beräkning om återtjänst, började han gå ärenden för att göra sig behaglig.
    När svenska dikten 1890 lämnade det nationella, inhemska i saga och sång och förföll till turist-kosmopolitisk Islam, i full dekadans, då annonserade professor Warburg renässans. Men i samma veva, när jag var med på ett hörn i Berlins Freie Bühne och Paris' Théâtre Libre och gjorde renässans i den europeiska dramatiken, då skrev professorn om mitt tilltagande förfall som dramatiker. Det han då skrev om Fadren och Fröken Julie (i G. H. T.) lär ha varit ärerörigt och åtalbart, men som jag icke läste det, och icke är småaktig, motto jag den räckta handen, när professorn, förra Uppsalakamraten, bad mig om ursäkt.
    Det är icke oviktigt om en högskollärare har dålig smak, ty hans unga auditorium mottager kritiklöst varje ord av professorn, citerar honom som auktoritet och med den ofelbarhet som universiteten tagit från påven i Rom, utfärdas dekretaler, bullor, encyklikor, som fordra ett sekel för att annulleras. Det finns i litteraturen många falska dekretaler, och när man tittar i professor Warburgs Litteraturhistoria, så ser man strax var den behöver korrekturläsas, detta oberoende av tvcke och smak, men bevisligt genom framläggande av fakta.
    Några exempel ur högen. Dalin skall med Argus ha skapat den nya svenska prosan. Nej, Olaus Petri har skrivit i sin Svenska Krönika en svensk prosa, så ny och så ren att jag har lärt av den. (Läs även Domarereglerna.) Dalin skrev halvfranska, och tungrodd svenska, efterbildande även den engelska Addisons Spectator, och var en hovslink.
    Kellgren är icke skald: Nya Skapelsen deklamerar loci communes, Dumbom är en efterbildning, Ljusets Fiender är bornerad (mot Swedenborg!), och hela mannen var en hovpoet som besjöng föraktliga personer och saker. Med Kellgren sjönk den svenska diktkonsten, som med Stjernhjelms Bröllopsbesvärs ihågkommelse (Icke allenast med Herkules) tog sin början och sedan icke uppnåddes förrän Tegnér diktade svenska motiv på den skönaste svenska som är skriven.
    Atterboms Lycksalighetens Ö vågar icke professorn kritisera riktigt, ehuru han reserverar sig till protokollet, rörande den bristfälliga formen och den »oklara symboliken». Men dramats konst har professorn aldrig förstått och aldrig dömt rättvist, fastän han suttit ting i över trettio år. Han finner alltid första akten bäst, emedan han kommer till parketten utvilad, sedan sjunker stycket allt efter som professorn somnar in.
    Slutligen far man i hans lilla Lärobok läsa fabeln om 1890 års renässans, när »under åberopande av fantasiens och skönhetsglädjens rätt» man reagerade mot fotografiska realismen. Men skall jag behöva upprepa att varken Mäster Olof, Gillets Hemlighet, Herr Bengts Hustru,
    Svenska Öden, Sömngångarnätter, Hemsöborna, äro några fotografier, dessa hade tvärtom delvis blivit stämplade som romantiska. Det var ju ett attentat då, Pepita- attentatet, och emot mig, av ett rövarband, som ville beröva mig min egendom och få mig »mista min plats». Detta är en mycket ruskig historia, i vilken professor Warburg icke spelat sina kort med händerna på bordet.
    Den »gråstämning» och det »missmod», som saknas i den lättsinniga Giftas, de hurtiga Hemsöborna, de förtröstansfulla Sömngångarnätterna, den återfinnes i Alienus-sångernas hemska världsåskådning, som är larvernas och lemurernas i andra delen Faust. Kallar man fula vers för sköna, och självmordstankar för livsglädje, dekadans för renässans, då är man antingen ett dumhuvud eller en skurk!
    Och den domare som förvänder rätten, den kan avsättas, men blir det sällan, emedan de inte törs på'n.
    Men påven vid Observatorieplan har kardinaler, som genom ett mycket naturligt urval kommit in i konklaven, och när påven utnämner dem själv så kan man veta vad det är för sort! Tel maître tels valets.
    Men det finns också ett annat naturligt urval, betingat av en inneboende dålig smak för det onda och det orätta. I min ungdom fanns i Stockholm en tidning, som alltid och systematiskt försvarade orättvisor, orätt, till och med brott begångna av överklassen. Det var H ö g e r t i d n i n g e n, och det är Högertidningens hemlighet, idé och livsuppgift.
    Med en fanatism och en entusiasm, som eldades upp av en för tillfället antagen religiös anstrykning, hotades hela samhället med åtal, när en högt uppburen man begått en serie bekanta brott, därför att samhället kallade brotten vid i strafflagen uppgivet namn. Denna naturliga sympati för ondskan kan ju erhålla det mildare namnet dålig smak, ehuru instinkten att försvara orätt sak ligger djupare och brukar angiva en grundfördärvad natur; vilken förlorat förmågan att skilja ont och gott, skönt och fult, kvickt och dumt.
    Dekadansens eller förfallets försvarare ha nu självdeklarerat, och uppskattningen blir därefter.