Stora priset eller poesi och dramatik

     Utanför K. Dramatiska teatern synas två statyer i målad brons: Den ena kallas Poesi, den andra Dramatik. Vi fackmän har länge gissat på den gåtan och undrat hur dramatiken kommit att divorcera ifrån skaldekonsten. Vid något eftersinnande erinrade jag mig, då 1890 (icke 1809) års män började tala mörkt, profeterande i väderstreck, slutligen uppfunno en estetik för den tvåsträngade lyran, varigenom dramatiken uteslöts från skaldekonsten. Den silverspunna bassträngen, Tragedien, skars bort från den fullsträngade lyran, och nu kvintilerades på kvinten och filades på a-strängen. Detta var ett fagert tal för Svenska akademien, där dramatiken icke blomstrar sedan hovkanslerns och hovmarskalkens dagar. Sekreteraren som bara kunde skriva små versstycken, hade därför uppsatt versstycket såsom standard, varefter mätning och vägning skulle verkställas, och nu kallades och kröntes alla som kunde skriva visor. Därför att de inte kunde skriva dramer, så räknades icke dramat till skaldekonsten, eller ansågs underordnat.
     Detta var ju ledsamt för Shakspere bland andra, och en blivande akademist hade åter erövrat den store britten åt skaldekonsten genom att översätta hans konstiga Sonetter, varpå den tråkiga Lucretia också kläddes ut i svensk dräkt.
     Vi tragöder, som därigenom deklasserades, levde icke glada dagar, utan snarare ett hundliv, uteslutna till och med från våra teatrar, som dock öppnades för akademiska bagateller jfr: Breitenfeld). Ibland hördes dock den dramatiska oförmögenhetens saknad av ramp och ridå ge sig luft i dova rykten om en alldeles ny dramatik, där Byrons »Sardanapalus» väntades återuppstå. Ibland, särskilt sedan Pepitas silverbröllop firats på Blå jungfrun, annonserades en dramatisering av Ennes' Carl XII:s krigare.
     Men så tystnade ryktena, dock utan att vederläggas. Ibland utgick likvisst ifrån Hotell Du Nord ett manifest, att nu skulle det ske och nu skulle det nya dramat (akademiska) komma från det hållet. Tidningen meddelade dramats plan, huvudfigurerna, rollernas utdelning och sceneriet. Men det kom inte!
     Då, slutligen år 1907, fick akademien sin dramaturg, men icke från Smyrna-hållet och icke heller från Du Nord, utan från ett annat håll. Och produkten belönades med det sällsynta Stora priset. Uppståndelse i dramatiska världen.
     Vid utdelandet av priset begagnade utdelaren tillfället att pricka och förringa värdet av de andras dramatik, som han icke kände, då han uppgav sig icke besöka teatrar och icke läsa »deras» böcker. Denna bekännelse borde ju ha förintat omdömets värde, men i stora börssalen kan man säga vad som hälst, ty det går i de intresserade, och kommer aldrig ut bland de ointresserade.
     När skriften synts i tryck, frågade jag kolleger: - Nää? Vad är det för slag?
- Det är ingenting.
- Är Stora priset ingenting. Vad säger kritiken?
- Ingenting!
- Törs de inte på honom?
(Detta är karaktäristiskt!)
     Efter två års förlopp köpte jag boken. Nu skulle jag få lära hur ett drama borde se ut för att finna nåd inför högsta domstolen.
     Titeln var icke inbjudande; Olof Trätälja har aldrig tillhört mina dramatiska favoriter, då skogsskövling icke brukar ge anledning till dramatiska konflikter, men väl konflikter med konungens befallningshavande. Titlar äro icke högt taxerade nu, men titeln på ett drama är viktig, emedan den skall säga något om innehållet, locka till bekantskap.
     Men författaren, som försummat dramats titel, blir däremot minutiös när han kommer till sin egen. Där står, emot hävd och skick: A. Klinckowström, Fil. Doktor, Friherre.
     Vad betyder detta? Skall det imponera på oss, deklasserade? Och varför står inte fd. Docent i Zoologi, Fastighetsägare o. s. v.?
     Prologen, »styckets ursäkt», börjar mycket prosaiskt på vers om skogshantering och svedjebruk. På tredje sidan märker nog författaren den rådande torkan, och tillgriper det gamla goda, numera dock utslitna, att berätta en dröm. Men då fantasi brukar härska i strömmarnas land, så saknas den totalt här. Det är fortfarande topografi och trävaru-.
     En mystisk vandrare inträder, i stark teaterbelysning, och söker giva styckets filosofi, men råkar i stället tala om hela innehållet, vilket icke uppmuntrar till fortsatt läsning, av det man vet förut.
     Så blir där mörker, blixt, åskslag, och prologen är lyckligt överstånden. Icke fullt så lyckat dock, ty versen är dålig, ehuruväl förf. förr uppträtt som lyckad sångare. Där finns hela rader med enstaviga ord utan klang; där finns också fula ordställningar såsom »mig sig».
     »Framför mig sig dalen sträckte ... »
     Eljest är där så kallad prosaisk vers hela vägen, som bättre skrivits rad i rad.
     Så började jag första akten. Efter dess läsning visste jag var landet låg, men jag visste icke vad akten handlade om, så ointressant var den.
     Personerna voro väl ett dussin, men alla talade lika, tänkte detsamma och sade detsamma, men för att få dialog till stånd motsade de varandra ibland och följaktligen sig själva.
     När jag kom in i andra akten och jag läst detsamma som i första, så kunde jag inte längre utan bad en vän läsa pjäsen. Efter ett dygn fick jag igen boken med förklaringen att den var omöjlig att läsa. För att vara samvetsgrann lånte jag ut den en gång till men fick den igen oläst.
     Så låg den ett år. Då kom det för mig häromdagen: »Du skall nalkas hans bok med god vilja, så öppnar den sig.»
     Jag gjorde så: men den förblev sluten, fastän jag drog igenom den.
     Vad är det för fel då? - Jo, det är ingen dikt, den är icke diktad, den är skriven, och i syfte att vara till behag. Där finns inte en levande människa i hela dramat, och därför intresserar det icke; där finns inte en scen, som spänner, inte ett utbrott som rör eller skakar. Det är en skrift och en prisskrift!
- en akademisk, men en dålig i sin art, även saknande lyriska skönheter.
     Hur kan man då ge högsta betyget? Det är ju att utfärda falskt intyg, släppa ut falskt mynt i rörelsen. Hur kan man tillåta sig det, när man har fordran på att vara en aktad och aktningsvärd domare? Ty det finns ett objektivt omdöme om litteraturverk, särskilt om dramat som fordrar en särskild teknik för att vara ett drama.
     Om ett drama intresserar, spänner, är verksamt, är väl gjort, framställer levande väsen med individuella olikheter, säger ärligt ifrån i avslutningen, klart och utan omsvep vad hela denna rebus skall betyda, då är det ett gott arbete, som förtjänar ett gott betyg, och då återvisas allt prat om tycke och om smak, som kunna översättas med godtycke och dålig smak.
     Friherrens och doktorns arbete är gymnasistens, det olevade, det illa observerade, illa studerade, illa utförda.
     Dramat liknar på ett hår skalden Esséns drama som fick andra priset omkring 1870. Det var ingenting, och kunde varken läsas eller spelas.
     Jag har icke läst friherrens drama med illvilja, och avunden har icke kunnat vilseleda mitt omdöme, ty jag kan icke avundas författaren; han äger nämligen ingen dramatisk talang som kan väcka avund. Men min rättskänsla - och det är annat - säger mig att här är ett vanligt moraliskt brott begånget, icke så mycket vid prisets utdelning, som vid den åtföljande förkastelsedomen över annan samtida dramatik. Det finns på stora börssalen den 20 december mycken ungdom, och där finns svaga själar som kritiklöst tro varje ord som där säges. Men det är att förarga dessa små om man förfalskar deras omdöme, och kallar det onda gott och det goda ont.
     Om det är riktigt att kritiken förhöll sig skonsam mot detta drama, så undrar man ju varför. De våga inte på honom! Varför? Därför att bakom domarna stod den höge beskyddaren som man måste skona. Där råka vi på en odiös tillvägagång, som så ofta praktiseras av stackare, som icke kunna slå sig fram. De krypa bakom ett högt beskydd, vars välvilja missbrukas, och vars nådesol olyckligtvis kläcker fram detta masksläkte, som på gammalsvenska kallas trappnaskare och hovslinkar.
     På tal om omöjligheten att värdesätta litteraturverk genomjämförelse, vill jag påvisa att det sunda omdömet verkställer sådana värderingar ganska allmänt och riktigt. Om man hör en romans på två minuter, och den är utmärkt, så är den utmärkt, kan vara ett litet mästerstycke; mästerstycke, men litet. Hör jag därpå en symfoni i fyra satser, och den också befinnes utmärkt, så tillerkänner man symfonien större värde, ty det stora är dock större än det lilla, förutsatt att båda verken voro fullgoda i sin art. Men en dålig, plagierad, banal symfoni har mindre estetiskt värde än en mästerlig romans, erkännes allmänt.
     Shaksperes »Midsommarnattsdröm» är en kolossal symfoni, även inneslutande lyriska poem, som kunna isoleras. Men verket är ett drama tillika, av en särdeles rik kompositionsart med flera varandra korsande motiv. Men Dramatiska teaterns skulptör har icke förstått detta, utan han har blivit itrattad att drama icke var poesi, och han har troligen trott att han degraderat dramat, vilseförd av pepita-estetiken, godtyckets, okunnighetens, dumhetens och humbugens estetik.
     Denna estetik som avlat en klassisk poesi, klassisk i den mening, som tillagts apotekaren Ris och skaldekonungen Ahlstrand. Exempel:

Högt i det obebodda
och låsta hus, vars täta
spaljer sin sammansnodda
tapet i ro fatt fläta
kring fönsterbleck och stockar
med plommon och med flockar
av farsmässkart i grönskan
som sprungen ur en önskan
att söva in med lukter
av löv och sommarfrukter
allt, vad här hördes sucka...

     I den andan och tonen diktade apotekaren Ris på 1840-talet, och 1890 års män upptogo genren, men utvecklade den, dock med större anspråk, då de satte den i estetiskt system, som slutligen förelästes vid Stockholms Högskola.

Vad är svenska akademien?

- Vad är svenska akademien?
- Det är ett litterärt sällskap, vilket sammanträder på stora börssalen liksom sällskapet L. W. eller Litteraturvännerna.
- Men är det statsverk?
- Nej, akademien står visserligen i Statskalendern, men icke under något departement utan i jämnbredd med lärda sällskap, Fromma stiftelsen, Pensionskassor.
- Är det en from stiftelse?
- Icke så from, då Shaksperes perversa Sonetter och Byrons liderliga Don Juan stå på ledamöters meritförteckning.
- Är det en pensionskassa då?
- Det har varit ibland och den tid fonderna icke voro spolierade.
- Är det ett lärt sällskap?
- Lagom! Men för att vara domstol i litteratur, borde sakkunniga i litteratur finnas där. För att bedöma litteratur rättvist fordras ju både odlad smak och vetande. jag bör veta om detta är ett nytt, originellt så pass, att jag icke belönar ett epigonverk såsom om det vore innovation. Om jag t ex icke känner Goethes novell om ett Lejon (i Eckermann), så kan jag lätt komma att överskatta Per Hallströms Lejonnovell. jag måste ovillkorligen ha läst Törnrosens Bok och Fredrika Bremers Grannarne för att kunna rättvist värdesätta Gösta Berlings Saga, som är direkt influerad av båda. Likaså måste man ha läst Svenska Oden med Likvakan i Tistedalen för att kunna ställa Karolinerna på deras vederbörliga plats i ledet.
     Akademiens illitterata »Sjunde avdelning» sitter dock med och dömer litteratur, alltså efter valspråket »tycke och smak» (utbytt mot snille och smak). Därför blir omdömena mycket subjektiva eller godtyckliga, och ungdomen far därigenom ett falskt begrepp om litterära värden.
- Vilka kvalifikationer erfordras för att bli intagen i denna orden?
- Säg det! Man skall visst vara schangtil karl framför allt.
- Vad är det för slag?
- Attaché, hovpredikant, biskop, f. d. statsråd... Men jag tror även man skall ha goda affärer.
- Vad vill det säga?
- Tja! Det är inte lätt att säga! Men man kan mycket väl sitta i akademien som jobbare, man kan som sådan vara kallad i polisen, men inte gå dit; man kan ha mycket dåliga affärer, vägra betala sina skulder, ha vädjat till den enskilda barmhärtigheten med listors kringsändande, bara man far betäckning före kassarevisionen.
- Det kallar jag dåliga affärer.
- Men om en fattig poet, som orättvist berövats brödet och aldrig fått av statens understöd, som gått för tio kronor i månaden i ett kungligt ämbetsverk och utfört det tyngsta arbetet, ratat av de andra, om han slutligen bragt till förtvivlan själv sammankallar sina borgenärer och bönfaller om uppskov (gör ackord), om han sedermera, med nybildad familj bakom sig, inom ett par år betalat fullt, 100 procent, alla sina skulder, så förblir han dock vanhedrad för hela livet. Om han är en fattig poet nämligen. Är han däremot en jobbare, så kan han betala 3 procent och vara lika schangtil karl för det.
- Är han vanhedrad som betalat 100 procent?
-Ja! Och några togo betalt två gånger.
- Vilka andra kvalifikationer fordras för inträde i detta ordenssällskap?
- Andra? Det fordras bara en: att beundra dem! eller i nödfall gå ärenden, icke alltid så fina.
- Kan inte detta institut undergå någon tidsenlig förändring, så att prisutdelningen bleve en verklig belöning av meriten?
- Jo, mig synes: - Om t. ex. pojkar springa i kapp på sportbanan, så får ju den bästa springaren första priset; men i akademin får vanligen årets sämsta producent priset. Detta vore hjälpt med att Svenska akademien, liksom den franska, belönade den under året utkomna bästa dikten, icke versstycket utan dikten. Därmed vunnes ju ett mer välgrundat omdöme, och tävlan bleve offentlig liksom vid Panathenéerna och Olympiska spelen.
- Men akademins stadgar förbjuda sådant.
- Akademins stadgar äro ändrade flera gånger och kunna följaktligen ändras en gång till. Akademin kan till och med stängas, efter som den stängdes 1795.
- Vem kan stänga ett slutet sällskap?
- Fråga Stendahl och Folkets hus!
- Ni talade om sportbanan! Det är obegripligt att med sportens införande, då ungdomens fysiska mod har vuxit, det moraliska modet samtidigt har sjunkit. Moralisk feghet döljande sig under spelad likgiltighet för allmänna angelägenheter är ett mycket utmärkande tidsdrag. Man tiger och blundar; håller med, följer med flockens Leithammel. Men denna brist på motstånd ledsagas av viljelöshet, så att man likt ett medium kan inbillas vad som hälst, narras att taga en rå potatis för ett äpple och att sopa ett golv med en alnsticka. Slutligen samlas man kring en idiot, som inbillar en att han är en av forntidens vise, och man beundrar en sångare utan röst och öra. Detta är denna feghet, som förvandlar en storskrytande nation till abderiter, och så, att det snart är en skam att vara svensk.

Två konungar

Motto:
Hej! Döden, pulcinellan ibland gudar,
den blinde komikern, han
löjliggör, vad hälst hans tafatt burna lie rör,
och ovan allt, han tanklöst fatt
förstöra, står som en obelisk hans åsneöra!
(Ur Gigerlskolans renässanspoesi.)

     Man bör ju icke binda de fria konsterna, diktens inbegripna, med lagar och förordningar; men det finns alltid vissa praktiska hänsyn som diktaren måste taga, för att vinna sitt syftemål att verka, göra åsyftat intryck, vinna gehör. De djupaste tankar, de vackraste känslor göra intet intryck, om de utsägas lunsigt; där måste vara form på det, och formgivningen kallas teknik. Men bara teknik verkar kallt, virtuos, eller verkar icke alls. Konst är väl dock övervägande att kunna ge uttryck, i form. Övervägande, sade jag, men icke uteslutande, ty är innehållet futtigt, t. ex. ett litet pjunk med en klen hälsa, några motgångar, en sprucken vas, eller dylikt, så blir dikten futtig, fastän formen kan vara fulländad. Det betydelsefulla motivet, behandlat i en fulländad och passande form, blir alltid av högre värde än bagatellen.
     Vidare: om man vill säga något man har på hjärtat och meddela det åt en annan, så skall man ju uttrycka sig så klart att man icke blir missförstådd. Gör man motsatsen eller talar mörkt, så har man ju motverkat sin avsikt, ty det dunkelt sagda är ett missfall, förtidig börd, ofullgånget foster. Har man anspråk på att dikta, far man ju uttrycka sig förblommerat, med omskrivningar, metaforer, troper, bilder, symboler, allegorier, som allt brukar inhämtas i prosodien. Men bilden eller omskrivningen som är en liten gissgåta skall vara klar, genomskinlig, lättydd, så att den icke klickar likt en kvickhet, vilken fordrar kommentar.
     Sedan kommer språkets rytmik. Bara rim gör ingen poesi; ty är hela raden prosa, knottrig med klanglösa ord, som linka fram mot rimmet, så är det bara ett lysande elände.
     Bara välräknade versfötter med riktiga accenter göra icke heller poesi. Lediga vers, alltför lättlästa, äro ofta banala, man får intryck att man hört dem förut; och dessa innehålla ofta loci communes, allmänna talesätt, fraser med ett ord.
     Versen, även om den är rimmad, skall vara välljudande inuti också, antingen genom assonans eller allitteration, konsonantrim eller vokalrim inuti.
     Den skönaste svenska vers som finns är troligen att söka i Tegnérs Asatiden.

Där red Valfader så högväxt som stjärnströdd natt,
som ljuset enögd, på åttafotade springarn;
den vise korpen på milsbreda skuldran satt,
och allting visste den vingade tidningsbringarn.

     Den obildade amatören skall nog stå på näsan några gånger, när han försöker skandera detta, ty det går inte att räkna på fingrarna. Han skall undra vad det är för slags vers; och om han är av rätta sorten skall han vilja korrigera den.
     Den som läst sin Horatius och sina Eddor skall strax och med innerligt nöje höra hemlandstoner både från Rom och Island. Den alkaiska versens rytm, fritt behandlad, Fornyrdarlags allitteration och assonans i det mest lyckliga förbund och med romanska rimmen som vigselringar, vårdtecken av det lyckliga äktenskapet.
     Lite vetande eller kunskap befordrar i hög grad både njutandet av poesi och diktandet av sådan.
     Att taga sig friheter i versen fordrar kunskap och musikaliskt öra. Lyrik är musik och sång: och den omusikaliska poeten är sångare utan röst och öra. Skalden J. E. Ahlstrand skrev fria vers på detta sätt:

Vilar i den gudakälla rena
i det innersta av Pinde thron,
ur gudakällan öser de allena,
viskar visheten i gudaton.

     Han trodde att det gick an, därför att så roade honom; men när det inte roar läsaren att stå på huvudet, så blir det faktiskt förkastligt att skriva nonsens på haltande fot.
     En modern klassisk författare, som skall bli konung (efter skaldekonungen Ahlstrand), skriver så här:

En konung, mitt barn, han spisar
blott sinnrik mat, som så rörts till
att när han en gåta sätta vill,
han lyfter en sked och visar
samt lovar sin tron och sin dotters famn,
om någon kan gissa rättens namn.

     Detta kallas helt enkelt pekoral-poesi, som när den övas i medveten avsikt att roa, verkligen kan vara roande, men när den vill vara allvar är rena dumheten.
     Eller dessa renässansvers, varmed svenska skaldekonsten invigde sin nya besynnerliga era 1890.

Det var Förnuftets Gudinna. (Punkt.)
Vi minnas den dagen med rysning. (Punkt.)
Men bland de tusen dagars rad,
som stå på krönikebokens blad,
var kanske den den (obs.!) största. (Punkt.)

     Frågas: är detta en »dikté» eller en temasvenska? Icke är det sång, icke är det knittelvers, det är icke vers en gång. Det finns bara en i hela svenska litteraturen söm kunnat skriva s å d a n a vers, och denne ende oförgätliga är J. E. Ahlstrand, mot vilken Bager Bjugg och Ris äro duvungar.

Bland snillen som vi giva
vår beundran må det bliva
Runeberg och v. Braun, vis,
får från himmelen sitt pris,
ädla hjältar, stora skalder
snillrika i ljusets dag.

     Eller vad är detta från 1890, annat än epigoneri från 1850?

Den vise mannen skrev ett brev. (Punkt.)
Det blev för muntert hur det blev. (Punkt.)
Han såg detsamma mer i svart; (Semikolon.)
det vart för dystert hur det vart. (Slut.)

     När detta snilleverk kom ut, var bolaget redan bildat i Stockholm med agenturer i Göteborg och Köpenhamn. Aktier stod icke envar fritt att köpa, men det gällde att lösa sitt huvud eller dö inför den skräckregering som nu intog svenska litteraturen, vilken aldrig varit så djupt förnedrad som då. Islam med Den Store Bedragaren, Ex Oriente Luchs (icke Lux), ett intellektuellt harem med ointelligenta kvinnor, livsglädjen i Aachen, pappershandlarns professur, Myrstedt och Stern, Törnrosens havresoppa, Richepins hädelser, och Childe Harolds Smyrnaresa.
     Ur denna soppa kokades i häxköket en trolldryck, som förvände synen och dövade sinnen; sabbater höllos på Blå jungfrun och Åreskutan, där slutligen den stora - - - vigde sig med Hans Galning.
     Jag interpellerar nationen och frågar: Har jag orätt när jag föredrar Tegnérs Svea framför denna tarvliga versstump, som jag återger in extenso, icke lösryckt ur något sammanhang, icke stympad, icke vanställd av kursiveringar.

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen harjag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
- men ej till människor. Jag längtar marken,
jag längtar stenarne där barn jag lekt.

     Jag har ingenting att anmärka mot licensen »längtar marken», men mot hela strofens andefattiga, intetsägande och klanglösa karaktär, som ger den stämpeln av rena smörjan. Vad säger nationen om detta intyg utfärdat av Den Stora Kvinnan om denna smörja på fem rader?

    »Ställdes Sverige genom någon obeveklig censur inför tvånget att ur sin patrioti- ska diktning utesluta Sv e a (det är väl Tegnérs) eller de fem raderna 'jag längtar hem', då vore det dessa rader, som de för mig oumbärliga, jag tiggde om att f'a behålla. Kunde någon ton av den svenska sången ännu i döden nå mitt öra, då vore det visserligen Hemmet.»

(Citerat ur lektor Linders förträffliga broschyr Svenska Språket i Modern Diktkonst.)

     Vi tragöder uteslötos från Blåkullaparnassen, och vi hängde våra tresträngade harpor på pilträd, sedan vi tvingats till landsflykt, även sedan Siste Athenarn som kallat oss svin och hundar, vänt på nattkappan, ingått i bolaget och profeterat för Operakällarens nakenheter.
     Detta rysliga bolag eller boxarsällskap, som representerade fin de siécle, samlade nationen kring en mikrocefal med tuppfjäder, sedan utbytt mot en tiar, och där utdelades torra löv som guldmynt, bakgårdens hundrovor blevo vinstockar, bak blev fram. Tegnérs klarhet angreps såsom varande ett fel, svammel och nonsens upphöjdes till norm och slutligen började man tala tungomål, som beundrades såsom djupaste visdom.

Tungomålstal från 1890

En butter Spåmanstistel, vilkens tömda
och spruckna tiggarsäck blåsts (sts!) full av sand,
med gnällig stämma läste i det fromma,
men nattligt dumma Bullerblomstrets hand
och spådde allt det onda som hans tomma
förstånd hört viskas av en Skogsfrublomma.

     Detta var svenska skaldekonstens pånyttfödelse 1890 och »Tegnérs avsättning».
     Nils Linder var en modig man, som ville rädda nationen från fullständig idiotisering; men han dog strax efter kanske både p o s t och p r o p t e r. jag antar på goda grunder att han blev mördad.