Faraon-dyrkan

     Bland de många autoreligionerna är Faraondyrkan också en; och den är icke att leka med.
     I gamla Egypten dyrkades liken, även efter de största uslingar, och en anmärkning mot den store hädangångnes regering straffades som majestätsbrott. Det var icke allenast förbjudet att öppna Dödsboken över Farao; utan det var även påbjudet att prisa hans dåliga handlingar såsom varande berömliga. Därför betyder Egypten (enligt Swedenborg): Mörkret. Greker och romare avskaffade tidigt konungamakten och fingo republiker, där ingen mänskokult utövades, tvärtom. I Grekland gick fruktan för detta intrång i de odödligas rättigheter så långt, att medborgare landsförvisades för sina talanger och medborgardygder.
     Romerska kejsarna förgudades, och Caligula reste ett tempel åt sig själv, där han lät dyrka sig under gudsnamnet Jupiter Latiaris.
     Sedan dess ha ju tiderna förändrats, tidtals, och Faraonmumier har sålts för en spottstyver åt rika engelsmän; konungagravarna i Speier och Saint-Denis ha rensats; Ludvig XVI blev halshuggen. Men ehuruväl han blev exekuterad som brottsling, emedan han icke skötte sin maktpåliggande syssla, utan lekte med smedsyrket och annat skräp, blev han verkligen intagen som helgon och martyr i romerska ritualboken.
     Att nationer firar sina förtjänta män, som bidragit till landets arrondering och välstånd, det är ju vackert; men att förguda landets förstörare, det kan endast galningar eller intresserade tillåta sig. Intresserade äro mest släktingar av de avlidna, som tjänat den store hädangångne, och som uppehålla apoteosen för ätten, antingen den är äkta eller med ett självtaget von*.
     Kloka nationer bruka hålla Te Deum efter sina segrar, men galna ha tagit sig för att fira sina nederlag, och resa monument över dem, därvid Sjungande paradoxer, att döden ger seger, och att fiendens segrar äro nederlag (=Pyrrhus-segrar).

* Se Adelskalendern, där många av våra granna namn saknas, emedan de icke äro äkta, utan självalstrade. jämför lagen om namnskydd och falska prästbetyg.
Vår sista Farao, som slutade illa, såg ut så här!

     Detta var en olyckans man, som förtjänar medlidande, emedan han led för andras begångna felsteg, och hela hans liv var ett enda stort lidande; men detta fick icke hindra nationen att i nödvärn avlägsna den livsfarliga regenten.
     Runeberg har visserligen besjungit »honom», men på ett sätt, som mera hedrar skalden än föremålet. Föremålet brukade nämligen kläda ut sig i en lång livrock, med en stor pamp vid sidan för att likna den skägglösa urbilden, vilkens namn för sista gången är fäst vid enväldet, med ansvarig utgivare. Om vi i dag hugfästa urbildens minne genom en minnesbild, så är det icke för att göra honom till en farlig förebild, utan till ett avskräckande exempel.
     Carl XII:s liv och leverne äger inga hemligheter att forska efter. Hans historia är bäst skriven av Anders Fryxell. Biografiskt Lexikon ger också trovärdiga vittnesbörd, under namnen på hans generaler. Ennes' Carl XII:s Krigare är en matrikel, på orimmad prosa nästan ett epos, och äger som sådant sitt intresse. Handlingar rörande Skandinaviens Historia meddela alla nödiga urkunder i original. Men Swedenborgs Diarium Spirituale ger en symbolistisk bild av den störste tyrann som levat, d'aprés nature, ty Swedenborg var hans personliga umgänge under sista åren, och kände honom därför bättre än vi.
     Det var ett par mansåldrar sedan, då vår litteratur »behärskades» från hovförvaltningen av en hovmarskalk, som skötte Faraonkulten. Riksmarskalken sköter som bekant Faraongravarna, där även den »naturliga svärfadern» ligger framför predikstolen och den »naturliga sonen» Vasaborg fatt eget gravkor mittemot gamla riksdagshuset. Men om man talar om denna offentliga hemlighet, så ... blir man olycklig. Visavi ligger Sveriges sämsta regent, som icke kunde tala svenska, och egentligen var tysk lantgreve. Men bredvid honom ligger Pultavamannen, med vilkens usla regering Sverige upphörde att vara ett självständigt rike; ty under hela följande århundrade var Sverige besoldat av England, Frankrike och Ryssland, vilka stormakter omväxlande skötte riksdagsmannavalen och utskottens tillsättande.
     De stora personliga egenskaper man pådyvlat den skägglöse, saknade han totalt.
     Han var icke ens fältherre, ty vid »sista striden» hade han placerat artillerist bland bagaget, och uppställt sin här så att den måste bli slagen.
     En fältherre leder bataljen, men deltager icke själv i slaktandet. Carl XII deltog däremot och med nöje i det simpla slaktandet. I ungdomen, dock såsom krönt monark, hade han övat sig med att hugga huvudet av »får, kalvar och hästar», och på bron vid Kristianstad sköt han ihjäl en ko, bara »för ro skull».
     I »sista striden» flydde han, visserligen sårad; men man måste ju först vara sårad för att kunna falla.
     Det är således lögn att han inte kunde vika.
     Sitt land övergav han fegt, sedan han utarmat detsamma; och slutligen, med en sista rest av skamkänsla, skaffade han sig en ansvarig, på vilken han kunde skylla ifrån sig. Såsom enväldig voro dock hans handlingar oansvariga och hans person sakrosankt.
     Varje gång man gräver upp Carl XII:s mumie, så finns ju ett motiv, ett ändamål, ett intresse. Ibland kan tåget till Ukraine bara kombineras med inköp av Smyrnamattor, men ibland äro andra något större intressen i spelet. Ett åskat anslag, en platonisk längtan till oskyldigt envälde med gunstlingar. Ibland är det endast släktingarnas behov av litet restitution, sedan ätten är förfallen; självlösa människors saknad av något stort intresse; en drift att förstora sig, identifiera sig med fäderneslandet och fäderneslandet med sig, med uteslutande av de »andra».
     Att man firar slaget vid Lund och freden i Roskilde, det är ju reson, men inte för ofta! Att rikets grundläggare, Gustav Vasa, med övervägande stora egenskaper blir föremål för ovationer är ju också riktigt. Men när man samlar nationen kring dess plågoris och notoriska förstörare, då är det bestämt något sjukt, för att inte säga ruttet! Och man bör märka, att så fort Carl XII grävs opp, så följer allt falskt mynt med. Uslingens beundrare, beundrare genom en medfödd sympati, förvandla sin mässing till patriotiskt guld. De stifta ett nytt riddarhus, där dock fullmakterna borde granskas, innan självskrivenhet inträder.* Detta är ett symptom, som icke bör förbises, och just i detta ögonblick, då engelska riddarhusets självskrivenhet är ifrågasatt.
     Symptomet kan i vårt fall betyda: en tendens till - icke krig precis: men en liten lutning åt suveränt självsvåld med gunstlingsstyre och ansvaringssystem.

*Märkligt är att många självgjorda adelsmän av våra skriva sig von, under det de äkta knappast begagna denna tyska preposition. Ex. v. H=H. jämför: Adelskalendern med Vapenböckerna, samt Anreps och Wrangels Ättartavlor, där apokryferna avslöjas.

Carl XII

     Alltsedan Carl XII uppenbarade sig för andeskådaren på Djursholm, 1898, har det legat något bakvänt krigiskt i luften, vilket yttrade sig först i Karlstads-kongressen, där vi skötte oss så bra, att vi förlorade Norge, utan svärdsslag dock. Swedenborg säger nämligen, att där »sanningar genom nådens budskap nedsändas till de dödliga, dessa sanningar genom dåliga inflytelser bakvändas till lögner».
     Sålunda när skolgossar få till ämnesskrivning en jämförelse mellan tsar Peter och Carl XII, så utfaller jämförelsen baklänges till tsar Peters nackdel, ehuruväl Peter var en uppbyggare, och med världshistorisk rätt sökte förkovra och samla sitt land, samt skydda Europa för tartarer och turkar. Tsaren hade enklare vanor än sin fiende, fastän han begagnade starka drycker, och han prisgav sin person, sin förmögenhet, ända till hustruns juveler, för sitt land; slutligen offrade han sin egen sort, när dennes tillvaro blev hotande för det allmänna bästa. Tsaren var ingen erövrare, han återtog endast landsdelar som man avhänt honom, och med Petersburgs grundläggande gjorde han Ryssland till ett Östersjövälde, starkare än Polens och Skandinaviens, vilket var behövligt mot England och Holland, de nya sjömakterna.
     Vår lärobok i svenska historien börjar Carl XII:s krönika med att framställa honom som en fridsfurste, vilken i början av sin regering lömskt överfölls av tre fiender, som därför måste bekämpas i självförsvar.
     Nu är detta icke sanningen, utan verkliga förhållandet var i korthet detta.
     Efter slagen vid Halmstad och Lund 1676 och 1677 hade Carl XI givit Sverige naturliga gränser, och iakttog sedan en avgjort fredlig politik, efter den statskloke Gyllenstjernas visa råd. Han gifte sig även, för den goda sakens skull, med danska konungens dotter och höll sedan frid med grannarna ända till sin död 1697. Men sonen var av en annan art, inbunden, härsklysten till sjuklighet, kamplysten till galenskap. En oförklarlig sympati drev honom till Danmarks fiende, Holstein; och mot sin danske frände och vän börjar han tidigt intrigera för Holsteinarn, och vid hertigens besök i Stockholm planerades krig mot Danmark, varförutom de skatter Carl XI hade samlat till en stor del slösades på den lymmelaktiga hertigen, som snart blev svåger. Detta trolösa sätt retade Danmark, att »mot sin vilja» söka allians med Polen och Ryssland. August i Polen hade först bjudit Sverige vänskap, men denna tillbakavisades, och ifrån 1699 existerade en mot Sverige fientlig liga, »men eftervärlden kan icke utan skäl påstå att C. själv var anledningen till att en sådan kom till stånd». (Höijer.)
     När C. slutligen skickade hjälptrupper till Holstein mot Danmark, hade han ju brutit freden, och sålunda börjar Stora nordiska kriget, och icke på något annat sätt.
     Därpå kommer den sagolika landstigningen på Seland med kulmusiken och strandgången, men framställd i mirakelform. Miraklet var dock icke stort, ty danska kungen befann sig med hären i Holstein, och ett lömskt överfall i ryggen på en värnlös fiende var icke något hjälteaktigt. Och en viktig biomständighet brukar utelämnas i läroboken för att ge marinmålningen en avsiktlig kolorit: Svenska flottan låg i Sundet (det veta vi), men understödd av en engelsk och en holländsk eskader; det förändrar sagan, och bragden blir mindre ärorik, mindre vacker, nästan ful.
     Vad sedan följde? Rövartåg i två gånger nio år, utan annat synligt ändamål än äventyr, Sista Mohikanens och Läderstrumpans, don Quixotes och Sancho Panzas, dyra nöjen, som slutade med Sveriges ruin. Från Turkiet rymde han, efterlämnande en massa skulder, vilket man förlåter en fattig artist, men icke en monark. Hans fordringsägare följde dock efter och sutto länge i en bekant sydsvensk stad, tills de på exekutiv väg utfått sina fordringar. På hemvägen vigilerade han av österrikiska ambassadören, troligen utan att betala igen. (?) Från Stralsund flydde han, och när skutan för ishinder fördröjdes, lät lian piska och arkebusera skepparen.
     Så nog kunde den fly, alltid!
     Skall nu detta vara ett stort minne, ett vackert föredöme för vår ungdom, som lever i fredsprisens tidevarv? Och är det historieskrivning att ge en falsk framställning av fakta, att upphöja det låga, vörda det föraktliga, då bör historien skrivas i riksmarskalksämbetet, såsom hände på 1850- och 60-talen, då hovmarskalken B. v. B. skötte Sveriges anor. Men det finnes andra minnen, och ärofulla, fredliga sådana från den gamla tiden, då C. hade övergivit sina tappra, trogna vänner, som plågades borta i Sibiriens ödemarker.
     Det ståtligaste monumentet är Strahlenbergs karta över Asien (utg. av Sv. Geografiska Sällskapet 1879), där författaren utlagt flera dittills okända trakter. Denna karta följer den digra volymen: Das Nord- und Ostliche Theil von Europa und Asia, Sthlm 1730. (jfr: Anteckningar om De svenska fångarnas öden efter slaget vid Pultava, i: Kulturhistoriska studier, Bonnier, 18ä 1, där de många geografiska arbetena äro uppgivna.)
     Uppsala bibliotek äger en mycket stor karta över Tartariet (Mongoliet), upprättad på platsen av svenske artilleriofficeren Johan Gustaf Renat, vilken levde i Kalmuckiet i 17 år och lärde kalmuckerna gjuta kanoner samt förde denna nation i kriget mot kineserna. En mindre karta över samma trakter och av samme Renat finnes i Linköpings stiftsbibliotek och är utgiven av Ryska generalstaben omkring 1880, försedd med text.
     Lorenz Lange, även svensk, förde åtta gånger rysk ambassad till Kina, och hans Dagböcker äro utgivna i flera upplagor.
     Johan Christ. Schnitscher har även beskrivit Ajuckinska Kalmuckiet (1744).
     Ambjörn Molin har beskrivit Tschukternas land (utgiven Sthlm 1881). (Se ovan nämnda Kulturhistoriska studier.)
     Centralasien var således genomforskat av svenskar på 1700-talet och på deras kartor kan man läsa intressanta uppgifter om landets beskaffenhet: »Här finns vilda kameler»; »Här finns guldsand», o. s. v. Sjön Lop-Nor med dess hemlighetsfulla intermittenta tillvaro var känd; alla mongolspråken voro utforskade och jämförda med finskan (se Strahlenberg), antikviteter och handskrifter hemfördes, bergverk upptäcktes, naturföremål beskrevos. Med ett ord: Centralasien och Sibirien voro bättre kända då än senare; och när man nu ämnar döpa om Gaurisankar, och kanske Åreskutan, borde de första svenska Asia-geografernas namn hugfästas, och främst av alla Strahlenbergs, vars mästerverk än i dag begagnas som källskrift.

Hästen

     Man kan som resande vistas ganska länge i Danmarks huvudstad, utan att man får lära sig vad den ridande kongen heter på Kongens Nytorv. Och har man också hört det några gånger, så glömmer man det strax; det är som om glömskan måste följa den regent, vilken intager den mest bemärkta plats i Hamlets huvudstad. Och planteringarna omkring monumentet är man icke angelägen att vårda, utan träden fa växa över och dölja vad döljas kan, som icke är ärofullt. (Så var det för tio år sedan.) Statyn är icke ful, icke en tennsoldat på en pendyl, utan är väl tecknad; hästen har visserligen satt sig, emedan den är av bly (?), men det hela erinrar om den store kurfursten.
     Meyers Reisebiicher upplyser (år 1907) att den är gjord av L'Amoureux 1688, och att den av folket gemenligen kallas »Hesten».
     Ryttarens namn nämnes aldrig, icke därför att det är så heligt, utan tvärtom.
     Emellertid, den ridande mannen var Karl XI:s svåger; och han förlorade Skåne, Halland och Blekinge. Han införde tyskar i sitt land, utvecklade sin fars envälde samt upprättade en ny skeppsbroadel med grevar och baroner, lät Griffenfeld regera, samt dog, ihjälstångad på en jakt.
     Varför han fatt en så framstående ståndbild, det vet man icke. jo; han har rest den själv. Segraren vid Lund, Karl XI, har ingen fatt, men den besegrade har fått!
     Vi uppsvenskar har ingen Häst, men vi ha fatt ett par stövlar. Vi tyckte nämligen alltid att Molins stövlar voro för stora, om vi också betvivlade uppgiften att de från Bender hemsändes till rådsbordet. Man har föreslagit att höja på sockeln, men därmed skulle endast saken förvärras, ty då bleve huvudet ändå mera mikrocefalt, utan att stövlarna förminskades; nu har man stannat vid att fålla buskar och träd, varigenom man far illusion, eller symbolik, av exercisfält, härjningar och vandalpolitik. jämfört med detta sätt att exponera sitt Pultava, är onekligen danskens metod på Kongens Nytorv mera smakfullt och intelligent.
     Vi äldre som voro med vid avtäckningen av statyn, vi minnas livligt den kalabalik som då uppstod, med stenkastning, mordbrandsanläggning, krutkonspiration och trupprörelser på gatorna, och varje gång man drar på pampen, så blir det en olycka.
     Anders Fryxell, har också upptecknat en jämförelse mellan Gustav IV Adolf och Carl XII, ungefär så här. År 1709 »föll» envåldsmannen vid Pultava och 1809 hans store beundrare G. IV A. G. IV A. ville avsätta Napoleon och C. ville avsätta August i Polen. Båda tyckte om envälde, trycktvång, tvångslån och återtåg; men båda hatade riksdagar, rådgivare och - Stockholm. Båda förlorade Finland och arbetade för Rysslands förstoring, dock icke frivilligt. C. låg i Bender och »låtsades vara sjuk» i 43 veckor (=skolsjuk), men G. IV A. låg i Baden och sökte resa Tyskland mot Frankrike. Båda uppgåvo Stralsund och flydde i båt under dramatiska omständigheter. Att Georg Adlersparre gjorde samma nytta som kulan vid Fredrikshall är ju icke omtvistat, därför är Adlersparres namn blivet svenskarna kärt, och hans ord borde även räknas som vitsord då han kallar Carl XII för en »mänsklighetens fiende».
     Och här måste ett yngre släkte veta vad vi, i skolan och på gymnasium, fingo lära om kulan vid Fredrikshall. Jakob Ekelund lärde oss att kulan var en pistolkula, »och fästningsverken voro för långt avlägsna, att en sådan skulle kunnat komma därifrån».
     Denna pistolkula har sedan förvandlats 1:o till en musköt-, 2:o till en falkonett-(-kanon)kula, 3:o till en karteschkula. (Undersökningarna 1746 och 1859.) Men Jakob Ekelund var en kunnig, trovärdig och modig man, och hans lärobok (1844) tillägger: »Den sammansvärjning som berövade Sverige dess hjältekonung ... » Alltså en sammansvärjning, väl icke från fästningen, dock: -
     Då i dessa dagar Georg Adlersparres minne blivit upplivat och i sammanhang därmed ett Institut för Pultavaforskning blivit bildat, skulle jag, söm skrivit Svenska F o I k e t s Historia (under dess konungar), ju äga rätt att rekommendera till forskarens tjänst det bästa, grundligaste, trovärdigaste som är skrivet om Carl XII.
     Det är Anders Fryxells Historia, del 21-29. Nio volymer om kanske ett tusen täta sidor. Lärdom, oväld och konst hava här förenats på en hand; alla arkiv, inländska och utländska, äro anlitade, alla samtidas omdömen i skrift och tryck, vänners och fienders, opartiskt alltså, återgivna, figurer och karaktärer tecknade såsom av en skicklig dramaturg, liksom sceneri, landskap och staffage.
     Här får man även reda på C:s »politik». Hans lömska överfall på morbrodern i Danmark, endast tillkommet på grund av en oförklarlig, nästan patologisk sympati för den unga hertigen av Holstein. Här får man också veta, att rövartåget mot August i Sachsen endast var dikterat av mohikanpolitik, begäret att slåss, renommera, ty efter Narva erbjödo västmakterna åt Sverige en förmånlig fred, som icke antogs. Och det oskyldiga, nästan vänskapligt sinnade Polen plundrades och förhärjades på ett omänskligt sätt, då ju i stället Sachsen hade bort blivit föremålet.
     Då nu polackerna försvarade hem och härd, behandlades de ännu hårdare, och i brev till Rehnsköld röjer hjältekonungen sitt neroniska sinnelag:
     »Deoo invånare i landet, som I kan la fast, och ringaste misstanke är uppå, att de hava gjort något otroget, måste strax uppå halva bevis hängas upp, så att fruktan kommer, och att de måste veta om man begynner med dem, så skonas inte barnet i vaggan» ...
     Detta och andra brev, som Fryxell citerat, uppgåvos helt fräckt av hovmarskalken von Beskow vara falska. Lektor Starbäck, som sett breven i riksarkivet, förklarar dem dock vara äkta. Det är så man skriver historia i hovförvaltningen, dit svenska akademien då hörde. Men hovhistoria är icke rikshistoria, ty hovhistorien läses bäst i memoarerna, svenska folkets historia under sista mohikanen är en helt annan än mohikanens egen. Folkets krönika från 1697 till 1718 är en passionshistoria, den trogna självuppoffringens, det oförskyllda lidandets, för en endes gudlösa själviskhet, där allt gick ut på renommisteri och rekord, maskerade dock genom en otrolig förställningsförmåga som också kunde dölja moralisk feghet under en fysisk bravad.
     Man har velat tilldöma C. en plats i goodtemplarlogen, därför att han befordrat nykterheten. Även detta har visat sig vara falskt. Han söp icke själv, därför att han supit för mycket i ungdomen, men han höll soldaternas tapperhet gående med brännvin, som gavs i daglig ranson, vilket icke kan anses befordra nykterheten. Däremot var han ett notoriskt matvrak, för att begagna ett vulgärt uttryck. Han skulle alltid ha fläsk, märg, pannkakor, och hjälten medförde alltid sylt i trossen - sylt! Vid Pultava fanns både brännvin och sylt, men krut fattades eller var vått.
     Någon fin karl var han icke. Han hade svårt att fatta, kunde inte stava, knappast skriva läslig stil, låg i kläderna, även när det icke behövdes, bytte ogärna linne, tvättade sig sällan, egenskaper som gjort honom populär bland busar.
Hans moral stod icke heller högt, när han strax i början kränkte författningen med självsvåld, när han gav prästen Boethius 13 års fängelse för en predikan mot barnkammarkungar, när han lät rådbråka livländske patrioten Patkull, när han plundrade riksbanken, slog falskt mynt. Görtz, som dock var en klok karl, hade uträknat att marknaden tålde 4 miljoner nödmynt, men under G:s frånvaro släppte C. ut 18 miljoner, vilket visar att C. antingen var en klen matematiker eller en moralisk humbug.
     När nu det nya institutet, som av folkhumorn redan kallas det karolinska, ämnar forska i C:s politik, så böra de lärda herrarna veta förut, att C. aldrig fört någon politik, aldrig anat vad statskonst var, utan endast fört pampen. Men denna pamp, förd på det viset i främmande land, med försummande av rikets styrelse, gav anledning till namnstämpelns införande.
     Frågar man sig till sist om orsaken till en sådan förvänd (pervers) sinnesriktning hos skenbart kloka människor, då de upphöja lågheten, förvandla laster till dygder, så blir svaret väl endast det som Swedenborg avger, på sitt symboliska, men allt förklarande sätt.
     »Att himmelens godheter och sanningar bliva förvända till deras motsatser har blivit mig klart av ... erfarenheter, så att de som där voro syntes upp- och nedvända med huvudet nedåt och fötterna uppåt; men det sades mig, att de emellertid synas sig själva upprättstående på fötterna jämförelsevis som antipoderna ... » ... »De avlägsnas allt längre och längre bort ... och bortskaffas slutligen alldeles; och då förnimmer människan eller det naturliga andesinnet det onda såsom gott, och ser det falska såsom sant, eller tvärtom; härav följer, att hon håller elakhet för vishet, vanvett för förståndighet, illistighet för klokhet och slemma konstgrepp för skarpsinnighet.»
     Swedenborg var också andeskådare, men han såg sin C. i en helt annan dager än ateljédagern på Djursholm; och S. har skildrat sin syn på ett trovärdigt och upphöjt sätt i sitt Diarium Spirituale.

Sveriges förstörare

Motto: Marsch busar gå på.....

     Vid Carl XI:s död stod Sverige på höjden av välstånd med nyss förvärvade naturliga gränser, såsom ett avslutat helt. Provinserna på andra sidan haven var man icke längre angelägen om att behålla, och Johan Gyllenstjerna hade insett att Vorpommern bara skulle kosta pengar och att man inte kunde hindra dess annektering av brandenburgarn, som måste komma ner till sjön. Polens affärer hade också upphört intressera, och man medgav att ryssen hade rätt då han sökte sig ut till Östersjön, när turken trängt honom från Svarta Havet. Reduktionen hade befriat staten från dess skuld och inbragt 41/2 miljoner i räntor eller omkring 80 miljoner i kapital. Detta var år 1697. Tre år senare voro dessa 80 miljoner spolierade. Den 15-åriga envåldshärskaren hade förstört med blod och tårar förvärvade kronans skatter. I likhet med drottning Kristina älskade tyrannen skådespel och maskerader. I januari och februari 1700 gav han tre stora maskeradbaler efter varandra, och var och en kostade 40,000 daler silvermynt eller tillsammans 120,000 dir smt, eller ungefär vad hela reduktionen i Estland inbragt. Systerns bröllop kostade 200,000 dlr smt, avskedsgåvorna 400,000, utom drickspängar åt betjäningen 18,000 lod silver.
     När nordiska kriget bröt ut år 1700 fanns intet kvar i skattkammaren.
     Sängkammarregeringen måste utskriva gärder, det regerades nämligen i sängkammaren med gunstlingar och icke i rådet.
     Numera skrives svenska historien så här:* Carl XII hade redan genom stämplingar i Holstein retat Danmark till krig, och danske konungen hade därför ingått i förbund med sin släkting August i Polen och tsar Peter.
     Carl XII blev således icke överfallen, utan han hade lömskt brutit freden, emedan han ville ha krig för krigets skull. Den braskande men betydelselösa segern vid Narva medförde inga vinningar, men väl ett hedrande fredsanbud, som avslogs. Och så börjar Polens förhärjande utan annan orsak än en fix idé, spunnen ut från en sårad fåfänga, kanske bara ett stickord som råkat på en ömtålig punkt.
     Sex lönlösa år i Polen. Därefter börjar marschen mot Moskva, men på vägen skulle man först storma en fästning. Pultava var nämligen en befäst plats med murar, vallar och gravar.
     Nu behöver man icke ha varit mer än vicekorpral (som författaren av denna artikel) för att begripa hur en fästning först skall belägras innan den kan stormas, Till belägring hör ovillkorligen artilleri, som framföres i skyddande löpgravar, för att skjuta bräschen. Först när man fått hål i muren, brukar man storma.
     Men Carl XII hade lämnat artillerist i trossen, bland brännvin och syltburkar; krut saknades eller var det vått, så att icke ens ett muskötskott kunde lossas. Därpå stormades fästningar - med pliten. Detta nya och tämligen idiotiska belägringssätt blev Sveriges ruin.
     Voltaire, som av Fabricius fått de muntliga källorna till sin Charles Douze, tog sedermera tillbaka sina lovsånger och förklarade Carl XII vara en idiot. Nu skola vi se hur det förhöll sig med de stora dygderna, det enkla levnadssättet, måttligheten. På detta ryska tåg medförde Hjältekonungen ett helt hov: en hovintendent, två kammarherrar, tre hovjunkare, beridare, doktor, biskop, två hovpredikanter, två drabanter, köksmästare, hovbokhållare, köksskrivare, källarskrivare, munskänk (obs.!), bagare, slaktare, silvertvätterska och tenntvätterska.* » De judiska leverantörerna skaffade höns, vilt, trädgårdssaker, citroner, ägg, vildankor, järpar, orrar, drillduvor, kramsfågel, harar och trastar; Mazeppa skickar stör, rådjur och rapphöns.»

* Otto Sjögren.
*Jfr: A. Strindbergs Svenska Folket, del Il, sid. 230. Uppgifterna från författarens anteckningar i Kammararkivet.

     Därpå kommer flykten till Turkiet. För det första var det skamligt av en kristen monark att locka in turken i Europa igen, sedan denne strax förut (1683) blivit tillbakadriven från Wien. Och ändå skamligare var att icke återvända till det nödställda riket, där pesten rasade året efter Pultava (1 7 I 0). I fem år ytterligare låg konungen kvar i Turkiet, låtsades vara sjuk, mutade och intrigerade och blev slutligen bortkörd som objuden gäst eller parasit, vilket icke var till någon berömmelse för det oskyldiga Sverige.
     Vid hemkomsten 1715 började denna brandskattning av eget land som är utan exempel i historien.
     Tvångslån för det onödiga krigets fortsättande, där man tog ut från kyrko- och skolkassor och slutligen förskingrade förmyndarmedel och de fattigas understöd; därpå tog man ämbetsmännens löner, indrog posthemman och sålde kronogods. Därpå angreps banken, och slutet blev falskmynteri.
     Från 1710 behandlades Sverige som en erövrad provins av Carl XII, vilken måtte ha betraktat sig som huvudsakligen furste av Pfalz-Zweibrücken, vilket han också var. Sverige styrdes nu av främlingar. Konung Stanislaus av Polen, den stackaren, blev efter 1712 ett slags överuppsyningsman över Sveriges regering: polacken Poniatowski blev guvernör i det med Sverige genom personalunion förenade Pfalz; och år 1716 blevo utlänningarna Görtz och van der Nath storvisirer, en nyhet från turkiska resan, och deras hantlangare voro främlingarna Stambke, Eckleff, Hagen och flera.
     Den politik som då fördes harjag kallat mohikanpolitik, och med rätta, ty en gång reflekterade konungen på att bli protektor för sjörövarna på Madagaskar, en annan gång planerades landstigning i Skottland för att återinsätta den fördrivne Stuart, naturligtvis mot kontant erkänsla. Vid konungens död hade Sverige förlorat halva sin areal till fienden, och den andra hälften var utplundrad av visirerna och hantlangarna. Folkmängden hade sjunkit ned till 600,000 (1718) enligt några, enligt andra till I 1/2 miljon från 2 1/2 (år 1697). Men aldrig yttrade konungen någon sorg över landets elände utan skyllde olyckorna, på svenskarnas ogudaktighet och egennytta och på rådets och ämbetsmännens fel, på motstånd, slapphet och stämplingar.
     »Ingen konung har visat mindre ömhet för svenska folket, och ingen har tillfogat Sverige mer skada än Carl XII.» (Anders Fryxell.)
     Är det nu för detta vi skola fira honom? Då äro vi i sanning värda det öknamn Taciti germaner givit oss, en fri översättning av antikens abderiter, som en mantalsskriven svensk ogärna upprepar.
     När Myrstedt och Stern omkring 1897 utrustade tåget till Ukraine, så visste de icke vad de gjorde; och när riksdagen sedan beviljade en miljard att utgå på 12 år till armén,* så visste den icke att utvandringen skulle stiga till 100 personer om dagen. Sveriges statistik har visst icke upptagit ödehemmanens antal, men när anslaget till armén beviljats och nya regementen skulle uppsättas, så fanns inte folk till numerären. Det hjälper således icke med pängar; det skall finnas folk också, men när den nationella vantrevnaden tilltagen, så flyr folket, liksom råttorna från det sjunkande skeppet.
     Detta är följden av att dra på pampen vid Operaterrassen. Pampen liknar ett gammalt bödelsvärd, och en dag blir nog Sveriges förstörare kallad vid sitt riktiga namn: Sveriges bödel.

*Uppgiften är av överste Björlin på Rosengrens källare 1905 »80 miljoner om året» (8x12=96; summa 960 milj.).

Hov-stat

     Den konstitutionella monarken m ed sitt envälde på papperet och namnstämpeln på rådsbordet har sökt göra sig utvägar till maktutövning genom inflytande. Alldenstund han utnämner alla högre ämbetsmän, civila, ecklesiastika och militära, äger ju regenten ett oerhört inflytande, dels genom att nämna, dels genom att förbigå. Grundlagen stadgar visserligen skicklighet och förtjänst såsom enda merit, men orden äro så mångtydiga, och det personliga spelar ju in, så att staten slutligen och småningom far tycke av att tillhöra hovstaten.
     Ännu synas spåren av denna hovstyrelse i den symboliska dräkt, som bäres av regeringens ledamöter. Statsrådsuniformen liknar nämligen på ett obehagligt sätt lilla hovuniformen, vilken bäres av till och med kammarskrivare i Husgerådskammaren. (Så var det på 1870-talet, kanske det ändrat sig sedan.)
     Såsom generalissimus nämner ju regenten alla militära ämbetsmän, det veta vi noggrant, och så länge rangrullan ägde kraft syntes det också och på ett sätt som om nationen levde i ett storläger, under lilla belägringstillståndet, och såsom om konungariket Sverige vore en militärgräns.
     Detta och det andra är ju grundlagsenlig makt och därmed oundgängligt inflytande. Men sedan kommer sidoinflytandet.
     Det är icke fullt så lätt att skilja på Kunglig Majestät, Hans Majestät Konungen, Konungen i Statsråd, Konungen som Fältherre, Regerande Furste (i Almanach de Gotha), Konungen såsom Högste Beskyddare av vetenskaperna (i K. V. A.), av litteraturen (i Sv. A.), i Konstakademien, Musikaliska akademien.
     Med högsta beskydd följer inflytande och därmed auktoritet. Ett personligt tycke, grundat eller icke-grundat på kunskap, kan avgöra den rådande smaken, utöva tryck, stämpla misshagliga, utnämna och belöna celebriteter, och därmed ge anledning till orättvisor. Ett nyare släkte ler, då man nämner detta ord: orättvisor, ty de ha tyckt sig finna »att det bara är orättvisor, alltihop!»
     Inom militären heter det också: »Han står i tur - att bli förbigången.» Allt har en benägenhet att glida över från riket genom regeringen och konungen såsom föredragande i statsråd till att bli kungligt. Och i samma stund något är kungligt, så är det hov. Staten äger t. ex. ett operahus, som riksdagen vägrat mottaga, men finansministern mottagit. Detta hus uthyres först till ett bolag, kallat Kungliga teatern, vilket väl är oformligt. Vid direktörskris sökes en förändring genom personligt besök hos konungen, icke såsom föredragande i statsrådet, utan såsom sådan, då Hans Majestät symboliserar sin maktställning genom att ta emot i fältherrens insignier eller generalsuniform (förr amiralsuniform, även såsom föredragande i statsråd).
     Varför Aktiebolaget Kungliga teatern icke sorterar under ecklesiastikdepartementet liksom de andra bildningsanstalterna, Museum, Konstakademien, Musikaliska och flera, det vet man inte! Någon har med fäst avseende på Operans kroniska finansnöd funnit chefen för finansdepartementet mera skicklig att hjälpa upp finanserna, andra ha trott att kyrkodepartementet icke ville ha med balett och krogrörelse att beställa.
     Som ordförande i bolaget sitter en hovmarskalk, om musikalisk eller icke, det vet jag icke, men därmed är institutionen inne på hovbanan. Dramatiska teatern, som först skulle bli nationalteater, blev strax därpå signerad K. D. T. ifrån att 1888 ha förlorat kungligheten och riksdagen bland annat beviljat 40,000 kronor »till tillfälligt understöd åt dem bland personalen som bleve utan anställning».*
     Nu sitter en hovmarskalk som ordförande och teatern är kunglig, men icke som Kungliga biblioteket o. a., utan Dramaten är kunglig på ett särskilt sätt, med ena vingen klippt i finansdepartementet, med den andra i hovmarskalksämbetet.
     Nu finns något som kallas »särskilda bestämmelser», varigenom vissa departementschefer tillagts självständig besluträtt i åtskilliga frågor. Detta är stridande mot bestämmelsen däri statsråden förbjudas »jämte konungen regera», men där börjar den fruktade »ministerstyrelsen», vilken vid vissa tillfällen visat ansats till självsvåld, då t. ex. riksdagen med nöd beviljar anslag till ett ändamål och departementschelen använder pängarna till »annat»; eller där departementschefen utskriver rekvisition på en bristande miljon, med den sorglösa förklaringen att pängarna inte räckte.
     Om i fallet K. D. T. finansministern äger veto mot hovmarskalken blir väl svårt att utreda.
     En alldeles avgjord hybrid bland nationalinstitut är svenska akademien. Den stiftades av Gustav III före 1789, och var därför troligen en hov-institution. I vår statskalender står den inregistrerad, dock icke under ecklesiastikdepartementet, men kallas icke kunglig, och anses vara autonom, såvida icke beskyddaren äger några röster eller någon röst vid voteringarna.
     Louis de Geer, som till och med var akademiens direktör en gång, undrade »huruvida icke akademien upphört vara en tidsenlig inrättning». Rydqvist förklarade nämligen att man på de inlämnade prisskrifterna endast kunde studera poesiens »sjukdomsformer».
     Hör verkligen akademien under ecklesiastikdepartementet, så borde ju departementschefen äga kontrollerande myndighet åtminstone, men sådana erkänner icke akademien, vilken betraktar sig som suverän, men icke alltid och endast vid förefallande behov, och när beskyddaren så bjuder.
     Akademien, som alltid haft avgjord karaktär av inbördes beundran, valde ju häromåret en sakkunnig och meriterad man. Men valet kasserades, emedan mannen skildrat Gustav III sådan han var. Detta är ju väld, övervåld, att tvinga en att beundra det som icke är beundransvärt. Och man märker strax, även på de modigaste, så snart de inträtt i Sv. a., om också i föregiven avsikt att reformera, att där råder en atmosfär av hovluft, som kväver, och fruktan att skriva om någonting driver den nödställda att öva »konsten att säga någonting vackert om ingenting».

* Ha de fått ut de 40,000 kr., eller ligga dessa kvar i Statskontoret?

     Hovmän äro visserligen också människor, men i egenskap av tjänare utan kontrasignerad fullmakt äro de i beroende, och den för mycket ödmjuka tjänaren blir lätt servil. Han nöjer sig icke med att öva tjänsten, utan börjar gå ärenden, och väl inne på banan att göra sig behaglig, står han snart inför moraliskt förfall, så att han byter ut sin ärliga övertygelse mot en ny och mindre ärlig - det är uttytt: säljer sig och blir ett akademiskt hjon. Och när dessa moraliskt sjunkna människor dö, lovtalas de av efterträdaren.
     Våra konstnärers mångåriga pinsamma befrielsekrig mot hovintendenter och beskyddare har också varit mindre uppbyggligt, och det förkrossande trycket uppifrån med auktoritetsbildning, utnämningar och prickningar har också haft sin grund i statsinstitutioners förvandlande till kungliga, och lärarplatsers inräknande bland hovcharger.
     Vid detta sekels ingång gjordes en oppositionsyttring mot Sv. akademien, då nämligen en uppenbar orättvisa och en olaglighet begicks vid utdelande av litteraturpriset. Den gången funnos modiga män som förklarade akademien icke besitta litterär auktoritet, då flertalet var illiterata rådmän, icke diktade själva och icke läste litteratur. Pristagaren var sekunda vara, han ägde bara en sträng på lyran, under det first class skall äga Apollos alla tre: Epos, Lyran och Dramat. Vidare skulle pristagaren ha skrivit idealiskt (sedan tummat till idealistiska, som är något annat), men han var materalist och hade översatt Lucretius. Varför den allrådande sekreteraren gav honom priset emot statuter och testamente, det visade sig snart när en diktsamling kom ut på franska, översatt av pristagaren, där man kunde läsa hela förnedringen i översättning. Hjonet hade gått ärende.
     Några år efter oppositionen hade en deltagare sålt sig, och tog emot guldmedaljen, numera böjande sig för den förut bestridda auktoriteten. En annan av opponenterna började gira åt stora börssalen och fastigheten vid Skeppsbron, skrev om akademiers nytta; naturligtvis utlämnande efter hand sina opponentvänners huvuden; och så gick det raden utför, efterverkningar av Pepitamännen, 1890 års män, arrivister och dekadenter.
     Kring dessa ärelösa män kallas nu nationens ungdom till samling, kring »mänsklighetens fiende» och Sveriges förstörare!
     Andarna sova, och det är sannerligen ingen lust att leva.
     Every man his price! Somliga göra det för bara äran, andra för ett litet bröd; men några sätta högre pris på sin penna, så att en taxerar den till 150, en annan går ned tilljämna 100 tusen.