Olust i landet

    Omkring 1890 genomreste jag hela Sverige, utom Lappland, i och för studier till »Sveriges Natur», som först tio år senare blev tryckt. Det jag då såg var icke uppbyggligt, och om jag då skrivit ned mina intryck, hade även det förblivit otryckt.
I det rika Skåne fann jag öde stugor med inslagna fönster och hänglås, förvildad trädgård, åker i ogräs - det var emigrationens Icke framkallad av fattigdom, utan av olust.
    I Västergötland, där jag väntade ett bördigt, rikt befolkat sädesland, åkte jag nästan ensam på en smalspårig bana, där tåget stannade ett, tu, tre, och blev stående ett par timmar på stationen, som var folktom. jag gick till fots över Kinnekulle, från Råbäck, över Hjässan, ner till Gössäter, utan att råka en människa (kanske e n). Och efter dagsmarschen, utan mat och dryck, fann jag en gästgivaregård, där jag fick något, som kallades mat, men framför allt ett ovänligt bemötande - i ensamheten!
     Jag åkte på kärra en hel förmiddag mellan Mora och Rättvik, en hel förmiddag, och mötte tre människor. Dalkarln, som körde, visste inte vem Engelbrekt och Gustav Vasa var, kallade stararna för sparvar, och ville icke svara på tilltal, ehuru jag titulerade honom ni och han kallade mig du. Därpå reste jag genom hundra mils granskog, varav jag förhastat slöt att skogsskövlingen i Norrland var en fabel. Men när jag sedan råkade en sågverksägare upplyste han mig att det icke var skog jag sett, utan ved, gruvstolpar, prickar och planchettes (till vinlådor). Det växte nämligen icke ett timmer, sågtimmer, utmed banan.
     Men på tåget voro vi sex man högt, och på stationerna syntes endast inspektorn. Jag hade förut från tåget fått det falska intrycket att landet endast var befolkat av banvaktare och stationsinspektorer, men i Norrland tycktes mankönet vara utdött, ty vid vaktstugorna stodo gummor i uniformsmössor och med flaggor i händerna.
     Slutligen steg jag upp på Åreskutan, ensam och såg ut över ett stort, vackert ödeland, men då befann jag mig bara mitt i Sverige, fastän jag trodde mig vara i norra.
     Jag besökte våra största gruvor. I Dannemora var stillsamt; i Sala var silvret på upphällningen, och i Falun uppgavs kopparn vara slut.
     Och efter den nedslående resan gjorde jag som de andra - utvandrade.
     När jag kom hem vid seklets slut fann jag stämningen tryckt. Mänskorna talade bara om tuberkulos, skogarna hade fatt ohyra (Nunnan) så att armékåren mobiliserades för att bekriga - en fjäril; krusbärsbuskarna dogo av mjöldagg, de gamla goda äppelträden hade upphört att giva, så att landet måste införa äpplen från Amerika, Tyrolen, Australien, och äpplet är dock en nordisk frukt, som på 50-talet fanns i varje bond- och klockargård. Potatisen var svart, vetemjölet var grått och Själva kräftorna hade fatt pesten.
     I rika Skåne, där jag då levde, ansågos de flesta grevar ruinerade, herrgårdarna såldes till fabrikanter av vitbetor och stärkelse, emigranterna pinade hastigt ut jorden med havre för att få resbiljett. Inga glada skördefester mer, ty Betan är en dyster planta som inte går till logen, utan till fabriken; men strejker, militär, föredrag om Napoleon och Karl XII, om Kielerfreden och Norges erövring, tullkrig hetsade landsmännen mot varandra till inbördes krig så att södra Sverige »hämnades» sockerskatten på norra Sverige medelst spannmålstullar. (Så uttryckte sig skåningar.)
     Nya seklet gick in, medförde några våldsamma förändringar utåt, och efter skilsmässan i det olyckliga äktenskapet med Norge, riktades uppmärksamheten på landets egna angelägenheter.
     När då först armén skulle omorganiseras och nya regementen uppsättas gjorde man den bedrövliga upptäckten, att det fattades folk. En illustration till folkbristen bestods av Lapplandsexpressen, vilken i den vevan gick in på Stockholms Central med en passagerare. Almanack för alla bidrog med en illustration till emigrationen: Hundra man om dagen!
     Då vaknade man till besinning och började utreda emigrationsfrågan. Statistikern Sundbärg behövde bara läsa i sina protokoll för att upptäcka det landets befolkning övervägande utgjordes av ålderstigna och minderåriga; de manbara hade flytt.
     Nu i dessa dagar har jag läst hela Utredningen, som ju är ganska målande, ibland lite blomstermålande, och när jag frågar mig: Vad är orsaken till landets avbefolkning, så besvara emigranterna frågan i tre tempo: Värneplikten, Skogsskövlarna, Det föråldrade styrelsesättet, med en lagstiftande självsvåldig överklass och en förslavad, rättslös underklass, där samhällets o u m b ä r l i g e regeras av de u m b ä r l i g e.
     Värneplikten, eller militärtjänsten är såsom sådan icke fruktad av våra pojkar, vilka förr betraktat den som ett nöje, men nu ryckes den unge mannen från sitt arbete, hans nyss började bana avbrytes, hans pågående utbildning till yrket avklippes, och livet i kasernen svävar mellan dagdriveri och överansträngning, halvsvält och därav följande superi. Men det ointelligenta sysslandet med skräp, paradexercis och hälsning, gatusopning och städning förslöar honom, och gör honom trilsk och rå. Värneplikten utpuffades först såsom demokratisk, lika för alla, men är icke så, ty den bemedlade skaffar sig förmåner och permissioner, och den adlige är oftast reservofficer. Kasernen! Var återfinner man en sådan existensform, som endast straffången och sjukhjonet fatt nöjas med? Kasernen, där mänskor båsas, är ju den förmänskligade lagården. Det kan inte vara på annat sätt, svarar man. jo, men det kunde förr, då den varma årstiden var anslagen till fritt lägerliv i tält, och då den enkla vapenövningen lärdes på lediga stunder i skolan. Vid tolv års ålder kunde jag och samtida all infanteriexercis, till och med i bataljon; vid femton fäktade vi med bajonett, vid sexton florett och sabel. Samtidigt inskriven som skarpskytt hade jag lärt skjuta, och ägde vid aderton år utbildning, motsvarande officers, med extra skola i ridning och voltige (på levande häst). Detta störde icke studierna, betungade icke föräldrarna, och det militära är just ägnat för pojkar, då deras lekar härigenom fä en organisation och äger ett givet ändamål. Vi skarpskyttar befriades då från första årets beväring, och andra årets tjänst var mycket lindrig i läger på fältet.
Har den moderna krigsföringen till lands utvecklat sig så enormt, att utbildningen fordrar år? Nej, den har förenklats, såsom vi erfarit av japanska kriget. Alla rörelser företagas nu i spridd ordning, utan synnerlig vikt vid rättning och vackra marscher; allt kommer an på de taktiska rörelserna, som beräknas av befälet. Skjutningen blir som den kan, numera är det skottmängden som avgör.
     Vad är då värnepliktens idé? Denna hemlighet uttalades i ett oförsiktigt ögonblick av dåvarande v.K. »De skulle uppfostra nationen!» - i lagårdar, av underofficerare, med hälsningar och gevärslära, halvsvält, elakheter och råheter, till lydnad och tystnad, medan de övre arbetade i deras fickor, fick makt över deras förstånd, så att de kunde inbilla dem vad som hälst. Och med kroppslig utveckling följde intelligensens förfång, moralisk feghet framför allt.

     Just nu har jag slutat läsa Emigrationsutredningen, idel bekräftelsen på mina iakttagelser i G ö t i s k a R u m m e n. Bondeståndet utrotas av skogsskövlarna, torparna försvinna, emedan om en torpare upparbetar jorden, så böjes genast arrendet och han får betala liksom plikt för att han gjort överarbeta och odlat upp värdelös jord; barnen på landet misshandlas, tjänarna leva i livegenskap; jorden lägges i vanhävd, och den försummade åkern blir icke äng, utan blir ogräs, förbannelsens örter som följa ruiner, sopbackar och brända tomter, och som icke duga till bete. Men ogräsåkern förstör även grannarnas åkrar, då vinden driver sitt fria spel med de bevingade ogräsfröen.
     Människorna fly, och när i ensliga bygder en har flytt, så följa grannarna efter, av fruktan för ensamheten. Den som vill komplettera Utredningen må läsa Adelskalendern, där man på var femte sida finner en amerikansk adress. Det är således icke bara de fattiga som fly.
     Och när emigrationen ett par år sjunker, då trösta sig de minst beskattade och jubla över utvandringens avtagande, bestyrkt av statistiken. Men avtagandet berodde bara på dålig skörd och strejker, som för tillfället omöjliggjorde inköp av biljetten. En liten bättring bara, och vandringen har åter ökat. Den som ännu för några år sedan vid riksdagens öppnande lät avlämna en berättelse om rikets tillstånd och behov, besökte för 20 år sen en teaterföreställning och fick se framställd en scen från bondlandet, där fattighjon bortauktionerades åt den minstbjudande. Efter spektaklets slut uttalade högstdensamme sitt missnöje över pjäsen, och i dessa ord: »Inte finns det sådant på landet» (=fattighjonsauktioner). V å g a d e någon upplysa om förhållandet? Det tror jag inte! År 1879 slutade jag Röda Rummet med dessa, då som hädelse ansedda, ord: »Vad vet H.M. om rikets tillstånd och behov?» Minnens I det?

Namnstämpeln

     I dessa dagar har åter en monark avlidit, en älskvärd gammal tok, som allmänt »sörjes» av sitt folk, i synnerhet av dem som icke kände honom. Han var nämligen en strängt konstitutionell regent, som icke lade sig i det han icke förstod eller det som icke intresserade honom. Regenten har nog i brittiska riket sitt veto mot parlamentet, men detta veto lär icke vara begagnat sedan 1707. Det har fallit i vanhävd, för att icke säga vanrykte, ehuru det kvarstår i författningen; och, om en vacker dag den nye konungen skulle vilja hävda sin makt, begagna sin lagliga myndighet, så blev han troligen boykottad, emedan ingen ville sitta i hans ministär.
     Detta är ju ganska sällsamt: en regent, som icke regerar, en monark med grundlagsenlig makt, som han icke vågar begagna, numera anser icke ha rätt att begagna. Han kontrasignerar bara, ehuruväl han skulle signera, och ministrarna kontrasignera.
     Detta svårbegripliga sakförhållande, som bär namnet parlamentariskt styrelsesätt och innebär, att riksdagsmajoriteten regerar med och genom ministrarna, majoritetsministrarna, är ju vår frihetstids med riksens maktägande ständer och - n a m n s t ä m p e l n.
     Hos oss infördes detta finurliga instrument av Fredrik I »för bekvämlighets skull» först på mindre viktiga papper, sedan även på de viktiga; och under Adolf Fredrik år 1756 »förklarade» (!) ständerna att rådet »finge» använda namnstämpeln, om konungen vägrade underteckna. Faktiskt försvann denna egendomliga riksklämma efter 1772.
     När Karl XIV blev varm i kläderna införde lian sängkammarregering och skrev själv inunder, ibland oläst, emedan han icke kunde läsa (svenska). Men senare, efter 1866 ändrade sig förhållandet. Dåvarande regenten Karl den femtonde, som verkligen tyckes ha både förstått och intresserat sig för rikets styrelse, fann sig dock snart överrumplad av det parlamentariska styrelsesättet, och en vacker dag hade regenten på visst sätt fatt en förmyndarregering. Han, den stolte manhaftige mannen fick kontrasignera regeringsbeslut, som voro tvärtemot hans åsikter och övertygelse. Mot sin övertygelse, mot sin vilja befordrade han representationsförändringen; mot hans vilja skedde allt av betydenhet under hans regering: i utländska politiken, strafflagsreformen, befordringsväsendet o. s. v. (Louis de Geer). Vad var det annat än namnstämpeln? Fredrik I hade dock två eller tre röster i rådet, vilket var ständernas fullmäktige; vår konstitutionella har visserligen sin diktamen till protokollet, men den är lika kraftlös som representantens reservation. Jfr: Flaggfrågan.)
     När nu grundlagen uttryckligen stadgar att konungen äger allena besluta, och statsrådet »far ej bliva en i hans styrelse deltagande kår eller jämte honom regera» (R. F.§ 2 anm.), så undrar man, i synnerhet om man står utanför allt politiskt liv: är grundlagen upphävd, är författningen kränkt, har här varit en statskupp före?
     R.F. 4 § säger uttryckligen: »Konungen äger att allena styra riket ... » Det är början till allena-styrelsen, men så kommer fortsättningen: »på det sätt, denna regeringsform föreskriver; inhämte dock, i de fall här nedanföre stadgas underrättelse och råd av ett statsråd ... »
     Detta är visserligen restriktioner, men Sveriges konung äger en laglig makt, som står på gränsen av envälde.
    I Utrikes-ärenden och kommandomål är han enväldig: sluter förbund, förklarar krig.
     Han har absolut veto mot riksdagen (med undantag dock). Han tillsätter alla ämbetsmän, även de lägre, om han vill.
     Han har hand om hela den ekonomiska och administrativa lagstiftningen, inbegripna polisförfattningarna, som kringskära kommunallagarna på ett betänkligt sätt genom ukaser vilka beydligt inskränka medborgarnas personliga och lagliga frihet att röra sig. Hans gärningar äro mot allt åtal fredade.
     Detta står på papperet och besvärjes av alla parter vid sina tillfällen, men synes sakna tillämpning. Vill regenten begagna sin makt mot riksdagen, så svarar riksdagen med strejk=anslagsvägran.
     Begagnar regenten sin makt mot ministrarna, så svara de med boykott=han far ingen kontrasignation, eller avgå ministrarna=storstrejk. Då återstår endast lockout=riksdagen upplöses och nya val till urtiman anställas.
     Strejkar urtiman, då kan man stå inför provisoriet eller estrupiatet, som icke är statskuppen, utan nästan lagligt förfarande. Ty vägrar riksdagen votera budgeten, så uttagas de ordinarie bevillningarna (kanske det heter skatterna) exekutivt, enligt R. F. § 64: »Så väl rikets ordinarie statsmedel och inkomster, som ... extraordinarie ... vare under Konungens disposition ... »
     En författning som arbetar med procedyrer förvillande lika dem som arbetarrörelsen begagnar, borde taga steget ut och söka en fastare byggnad, med ett ord en organisation. Framför allt stipulera avtalen mellan statsmakterna, så att samhället sluppe skakas av eviga ministerkriser, som medföra rubbningar i alla system och till och med skada det ekonomiska livet, med ett ord: lära av arbetarnas organisation.
     Vid det rådande lagbundna men likafullt laglösa parlamentariska styrelsesättet har man att befara icke två klippor såsom Scylla och Charybdis, utan tre.
     Är monarkens intresse för styrandes stort och lian äger en bestämd vilja att begagna sin makt, så kan man stå inför provisoriet, som stöder sig icke blott på ovanför citerade R. F. § 64 utan än mer på R. F. § 109, vilken lyder: »Där så oförmodat skulle hända, att Riksdag, när den avslutas icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämt belopp sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen intill nästa riksdag.»
     Kommentatorn, prof. Falilbeck tillägger (i »Regeringsformen»): »Lagstiftarne ville därmed förhindra, att riksdagen skulle kunna, efter nutida uttryckssätt, göra obstruktion för att förlänga sin sammanvaro, eller genom skattevägran sätta staten i fara.»
     Inträffade åter, att regenten icke lade sig i regeringen, så finge man ministerstyrelse, i synnerhet i det fall att riksdagen vore besatt med ointresserade eller fega personer. Det är då ministrarna författa kungliga propositionen i konungens namn, eller utfärda ukaser såsom departementschefer, och detta på grund av »självständig besluträtt» i åtskilliga departementsärenden.
     Den tredje klippan heter ständerregering, då majoriteten i riksdagen är så stark, att inga andra ministrar än majoritetens kunna sitta kvar.
     Detta kan ju icke kallas ett ordnat styrelsesätt, icke ens författningsenligt, då ju konungen skulle ensam regera (enväldet) och äga veto emot riksdagen. Är det anarki eller laglöshet? Man vore ibland frestad instämma i professor Boströms mening om detta styrelsesätt, att det inte alls är något. Vi ha nyss sett en staty resas på Djurgården över vår förste parlamentariska monark. Folket, som oftast är illa underrättat i statssaker, ville sätta monumentet utanför riksdagshuset, »emedan konungen i fråga infört det nya statsskicket». Men konungens förste statsminister (L. de Geer) hade straxt förut upplyst oss att konungen var emot förslaget, men böjde sig, icke av övertygelse om dess förträfflighet, utan av ett slags tvång.
     Detta är ju namnstämpeln!
     »Då vi ha en armé, skall den ju begagnas,» har man sagt, och man kan lika väl säga: När konungamakten icke begagnas, så har vi den ju icke, eller rättare: Vad skall vi med den att göra? Eller med andra ord: Då vi faktiskt äga en personlig namnstämpel varför icke hos xylografen beställa en opersonlig, som är både bättre och billigare, framför allt billigare!

Religion

     Innan jag tar fatt detta stora ämne, måste jag skrifta mig och självdeklarera mig, på heder och tro.
     Sedan 1896 kallar jag mig kristen (se Inferno). jag är icke katolik, har icke varit, men under sju års bosättning i katolska länder och i släkt med katoliker upptäckte jag att skillnaden mellan katolsk och protestantisk lära var ingen, eller blott utvärtes; och att söndringen som en gång ägde rum, endast var politisk eller också rörde sig om teologiska spörsmål, vilka egentligen icke höra till religionen. Därav min tolerans mot katoliker, särskilt i min Gustav Adolf, vilket gav anledning till fabeln om min katolicism. Mantalsskriven protestant är jag och förblir, men jag är nog icke bekännelsetrogen och icke läsare heller, snarast swedenborgare. jag begagnar min bibelkristendom till invärtes privatbruk för att tämja min något förvildade natur, förvildad av den veterinärfilosofi och djurlära (darwinism), i vilken jag som student uppfostrades; och att jag praktiserar så gott jag kan de kristna lärorna, däröver böra människorna icke beklaga sig, jag försäkrar det. Ty endast genom religion, eller hoppet om ett bättre, insikten om livets innersta mening såsom prövotid, skola, kanske tukthus, är det möjligt att draga livets börda med lagom resignation. Inseende de yttre livsvillkorens relativa värdelöshet, då man lever i hopp och tro, erhåller man detta moraliska mod som den gudlösa aldrig far, att försaka allt, lida allt för att följa en kallelse, sjunga ut, då andra tiga. Det är ingen slö resignation som följer religionen, ehuru man stundom fattas av missmod vid åsynen av de övres oförbätterlighet, de lyckligt lottades okänslighet, och ibland kan förledas tro att det skall vara som det är, eller icke kan vara på annat sätt. Men då kommer evangelierna, med Kristus som läraren och tröstaren, Kristus som i vrede utdriver växlare och jobbare ur templet, och med ett gissel; som säger till lärjungarna att de skola sälja sina kläder och köpa svärd, men när lian ser blod gjutas, dock inställer striden och lierar den sårade. Man kan även se upp till den djupt religiösa Cromwell, som var en väldig krigare och även lät halshugga Karl 1, och därmed gav anledning till Englands frihet sedermera. Washington var en troende, som grundade amerikanska fristaten genom krig. Själva Robespierre återställde religionen, gjorde slut på aristokraterna och de »liberala» junkrarna, men hans historia är så förfalskad, att man har svårt att fa fason på hans bild. Japanerna i våra dagar leva visserligen icke som änglar, men deras orubbliga tro på livet efter detta, och det här såsom en resa genom främmande land, ger dem en sådan glad förtröstan i motgångar och livsfara, att de därför möta döden som en alls icke sorglig tilldragelse.
     Med litet religion blir det en annan kulör på livet; å ena sidan då man umgås med föreställningarna om tillvaron av ett fullkomligt annanstädes kan detta livet förefalla ohjälpligt svart, hopplöst, men i missmodets djupaste stunder fäller man ankaret Hoppet, och då börjar det ljusna inom en, och i samma ögonblick synes en gryning i fjärran; ens egna lidanden må förefalla självförvållade eller oförskylta, men man ser ett slut på dem och ett ändamål med dem.
     Den världsåskådning, som förförde min ungdom, kallades den transforimistiska, mekaniska, utvecklingsläran (darwinismen). Darwin själv behöll tron på Skaparen, som en gång skulle i den formade materien ha inlagt en drift till utveckling, varigenom arterna uppkommit under inflytande av naturligt urval under kampen för tillvaron o. s. v. Detta var ungefär den religiösa Linnés ståndpunkt, som också insåg att en utveckling eller ett gradvis fortskridande skapelseverk icke uteslöt Skaparen. Men Darwins lärjungar »utvecklade» läran baklänges, och förkunnade att skapelsen skapat sig själv, vilket ju är orimligt. Men därmed följde alla dessa rysliga läror om den starkares och mera lömskes rätt att sitta på den stol han huggit för sig; kapitalistens berättigade tillvägagående att utpina den fattige, sedan han med halvsvält berövat honom motståndskraften i kampen för tillvaron; de orkeslösa junkrarnes inkräktande av ämbeten, vilka ursprungligen varit tjänster, men förvandlats till levebröd och äreställen; krigsmaktens organisation som gendarmeri under den falska ursprungsbeteckningen: fosterlandets försvar. Allt vad som är stridande emot mänsklighet, humanitet, barmhärtighet, billighet, är följdsatser av darwinismen.
     »Varför lät du lura dig?» - »Den som inte ser opp med pungen o. s. v.» - Översättes med: Varför föddes du av lägre stånd i betryckta omständigheter i torpet? jo, därför att dina förfäder voro stackare, som i kampen för tillvaron icke ägde kraft, råhet eller lömskhet att hugga för sig.
     Darwinismen är överklassens filosofi, den är således konservativ, folkfientlig, rakt emot socialismen. Men när darwinismen upptäckte, att det icke var de bästa arterna som sutto allra högst uppe, utan att urartade ynkryggar ersatte den sunda styrkan med bakslugheten (alla dumhuven äro baksluga), så upptäckte de systemets brister, och anlade som skyddande likhet ett slags liberalism, för att med de underkuvades hjälp komma upp - till makten. För darwinisten finns intet annat liv än detta, därför skall han inrätta sig, och njuta sitt enda liv till vad pris som hälst; där kan ingen sammanslutning (socialism) finnas, ty utan religion existerar ingen heder, ingen tro, intet offer; de kan inte lita på varann, emedan de alla äro trolösa. Det är vetenskapens seger över barmhärtigbeten. När dessa kallhamrade räknekarlar togo fatt nationalekonomien, och med statistiken började upptäcka järnhårda naturlagar, om tillgång och efterfrågan, om mervärde och existensminimum, så glömde de medtaga de viktiga biomständigheter som i den mänskliga naturen förefinnas. Det är icke så ofta som ökad tillgång ensamt nedsätter priset; den nödställda t ex far betala ett par hundra procent på ett litet lån, under det den rikejobbaren betalar bara fem. Det är den inneboende ondskan, som ockrar på nöden. En annan »lag» är den att ockra på andras okunnighet om affärer, då bonden narras sälja sin skog för 500 kronor, när den är värd 50.000 (=lura bönder). En tredje är den att förmå en uthungrad förskriva sitt arbete eller sin egendom (=tjuvkontrakt). Allt detta orätta, ondskapsfulla far icke någon plats i djurlärans nationalekonomi, ty begreppen rätt och orätt äro utstrukna i zoologien, där den ena fisken äter upp den andra, bara han kan svälja den.
     Eller vad är detta för en »lag» att alla fördärvade varor skickas till förstäder och landsbygd; att handelsresanden nästan alltid sänder sämre vara än provet; att guldsmeden säljer som nya begagnade ringar, dem han köpt på pantauktion; att arbetsgivaren ofta genom sitt »dubbla» italienska bokhålleri räknar ut så, att arbetaren alltid är skyldig, även då han tror sig ha att fordra?
     Det är inga lagar som så bjuda; det är i stället tvärtemot gällande gudomliga och mänskliga strafflagar; men den iskalla vetenskapen har upptäckt dessa naturlagar och söker nu kringgå dem med knep eller möta dem med våld, räknande ut det listigaste sättet.
     Det är ju kampen mellan ormen och tigern, och det är icke ett människoliknande sätt att ordna de trassliga angelägenheterna till ömsesidig belåtenhet och trevnad.
     Detta djuriska betraktelsesätt av mänskliga angelägenheter är vetenskapens.
     Religionens är ett annat! Det är Laveleys och Tolstois, Victor Hugos (i Samhällets olycksbarn och Skrattmänniskan), tre religiösa män, som dock icke voro bekännelsetrogna och icke heller läsare.
     Överklassen som först fick i sig de nya lärorna om de järnhårda lagarne, har tillämpat dem på ett fasansfullt sätt; men när den förtvivlade underklassen först återvunnit tron, så följer hoppet efter, och därmed en viss förtröstan om det berättigade i striden, ett moraliskt mod, sådant som skapade en Cromwell i det ögonblick han behövdes.

Brandskattning

     När Dramatiska teaterns lotteri slutligen redovisade, så fick man icke reda på det viktigaste: eller hur mycket lottförsäljningen inbragt, åtminstone inte i min tidning. För omkring fem år sedan nämndes 20 miljoner. För ungefär tre år sedan uppgavs sista dragningen skola äga rum; men kort efter hade »förlängning» beviljats. Sedan blandades Operans dåliga affärer ihop med Dramatens och lotterier urartade till ett slags långtoddy, som spädes på ännu.
     Nu ville ju allmänheten veta: 1:o För hur mycket lotter man sålt? 2:o Hur mycket har utfallit i vinster? 3:o Hur mycket har gått till provisioner och till teatern? 4:o Var är resten?
     När nationen kallas till samling kring ett lotteri för att fa en nationalteater, alltså icke en hovteater, eller bolagsteater, så fordrar man ju få veta hur mycket denna brandskattning gått löst på. Hela Stockholms skatteuppbörd ansågs för tio år sen gå upp till 20 miljoner, ungefär vad lotterier ursprungligen anslogs till. Sedan annonserades ett nytt lotteri på 16 miljoner juni 1909): Summa 36 miljoner. I det kungliga lotteriprospektet framhölls i väl valda ordalag att »genom den tillsatta kommittén har utrönts, att för ett tidsenligt ordnande av pensionsväsendet vid de k. teatrarna tarvas ett tillskott till kassans nuvarande fonder av i runt tal 2,100,000 kronor».
     Detta är hovspråk, som behöver översättas. Vad menas med tidsenligt ordnande, och varför tarvas 2,100,000 kronor. Att operafonden »gått åt», som sjöministern nyss sade om ett visst anslag när han begärde mera, det kände man, men att pensionskassan också strukit med, det bara glunkades om.
     Ett sådant sorglöst ordnande av affärer brukar nämnas kassabrist, och upphovsmannen plägar ställas till ansvar, såvida han kan anträffas, vilket icke alltid är fallet trots telegrafens anlitande av konungens befallningshavande.
     Återvända vi nu till Dramatiska lotterier och betrakta redovisningen, så ser man teatern kostat inemot sju miljoner. Förslaget gick ursprungligen ut på 2,500,000 kr., utom tomten. Förhöjningen 4,500,000 kr. tillskrives strejkerna. Har man kontrollerat det? Och tror någon på det? Det är skönt att ha strejker att skylla på - ibland, va?
Vidare: tomten »skulle» inköpas av livförsäkringsbolaget Victoria för en miljon kronor. I redovisningen st . år Inköpta tomter 1,275,000. Då fick väl ägaren till den exproprierade bakre tomten 275,000 kr. Dennes tomt uppgavs ett ögonblick vara såld igen av Dramatiska bolaget, men uppgiften ändrades sedan till uthyrd, och man har verkligen sett ett Tivoli med Ormkvinnan bakom marmorhuset, ehuruväl ett Tivoli icke kan berättiga till expropriation.
     För att sedan förstå tablån bör man visserligen vara i en person byggmästare, murare, målare; dock har även den oinvigde en aning om att kontot diverse icke är affärsmässigt. En ung man började att skriva upp sina utgifter, och redan tredje dagen såg hans konto ut så här.
    Frimärken: 20 öre; stadsbud 35 öre; reparation av en rock: I kr 50 öre o.s.v. Slutligen: Diverse: 25 kronor »som icke så noga kan specificeras». Det var en kalesch och Lidingöbro. Dramatiska tablån har så här: Sceninredning: 415,690 kr.; Möblering: 112,856 kr.; Dekorering: 152,660 kr.; Målning: 87,942 kr.; Diverse inredning: 141,805 kronor.
     Ordet extra är också ett otillåtet ord i dubbla italienska, så att Extra byggnadskostnader=77,627 kr. likaså gärna kunnat utbytas mot det mera klassiska uttrycket: »som icke så noga kan specificeras».
     Därpå står Ränteutgifter. Lottförsäljningens medel brukar insättas i bank och giva ränta i inkomst. Här däremot har räntorna förorsakat en utgift på 371,301 kronor, eller ungefär årsräntan på 6 miljoner. Har bolaget lånat, fastän lotteri är kontant affär? Med ett ord, här borde sakkunnig bokförare granska, icke allenast siffrorna utan även posterna, om de äro rimliga. Varje orimlig post är ju en minskning av vinsterna och de förslaget överskjutande 4 och 1/2 miljoner äro ju brandskatt, penningutpressning under statsskydd.
     När nu jobberiet icke lyckades finansiellt, och man hållit stormiga bolagsstämmor, så återstod endast gå till Konglig Majestät. Den 1 mars 1910 inlämnades till K. M:t denna konstiga ansökan: Bolaget begärde bildandet av en reservfond för teaterns verksamhet och på samma gång ansöktes om ett lån på 160,000 kr. K. M:ts svar är alldeles för märkvärdigt att lämnas åt glömska. Dramatiska byggnadskonsortiet skulle till Statskontoret överlämna vinsten 285,660 kronor 75 öre, och av denna summa skulle Dramatiska teaterns aktiebolag få låna räntefritt 160,000 kr., men kronans rätt till teaterbyggnaden och tomten befästas. Här är svårt att utreda om K. M:t är finansministern, regeringen eller själva H. M:t; att kronan i detta fall betyder nationen kan man antaga då det gäller kassabrist. Men att Statskontoret kan bevilja lån, och räntefritt, till enskilt bolag, det tror jag är olagligt, ty i Statskontoret brukar man inte fa vigilera, tvärtom!
     Men detta kallas konungens »ekonomiska lagstiftning», vilken ofta visat sig vara mycket oekonomisk.
     Intresserade vågade icke be riksdagen om en nationalteater, men att narra på staten en hovteater under betäckning av ett bolag, bestående av junkrar och jobbare, det vågade man, med rävens hela negativa mod.
     Hur ett folk kan bli så förfåat, att det låter pungslå sig utan protest, det vet överklassen som tagit nationens uppfostran om hand.
     Där landet blivit ett storläger och lilla belägringstillståndet kan proklameras av konungens befallningshavande, där lagarna äro så skrivna, att den ena paragrafen upphäver den andra vid förefallande behov, där konungens » rådgivare» kunna bortskänka allmänna medel när det gäller miljoner, men riksdagen skall sitta votera tre hundra kronor åt en brevbärares änka; i den laglösa anarkiststaten kan man tillåta sig vad som hälst - om man är överklass nämligen, eller åtminstone dess anställda hjon.

Gustav Björlins saga

Motto:
Lik don Ranudo hälst i purpurlappar
plär svensken skyla naken fattigdom. - - - -
Till fåfängt glitterprål, till band och stjärnor
hans sinne fikar, och han gärna hör
i skrytsam sång av gamla minnets tärnor
vad fädren gjorde och vad han ej gör.
(Tegnér.)

     Nu menar jag inte den om fjärrsynen i Varberg, ty den är otvivelaktigt bevisad för dem som äro mottagliga för bevisföring, utan jag menar den sagolika intervjuen på källaren Östergötland år 1905, då generalmajor Gustav Björlin upplyste om att vår armé kostade 80 å 90 miljoner om året.
     Alltsedan Sandels' historiska frukost i Pardala by har frukostbordet spelat en viss roll i krigshistorien Jfr: Rysk-japanska kriget), och nu 1905 förkunnades vid ett dylikt bord att Sverige måste taga nordligaste Norge, och att när man ägde en armé, som kostade 80 å 90 miljoner om året, så skulle den begagnas.
     Vid den tiden umgicks jag ined en bemärkt ledamot av andra kammaren, och jag skyndade fråga honom om vi skulle betala en miljard på 12 år till armén och om vi kunde det.
     Märkvärdigt var att riksdagsmannen icke förmådde svara tydligt på den första delen av frågan eller om vi skulle betala 80 miljoner om året.
     Då frågade jag här och där, och en bokhållare i ett bolag berättade att han med sina 5,000 kronors lön fatt en förhöjning av 80 kronor på kronoskatten när arméorganisationen började, vilket är enormt såsom ökning.
     Jag frågade min uppbördskommissarie om skatteökningen, men han som åt på kronans kaka ville icke röra vid armén, dock berättade han om en liten civil tjänsteman i en urbygd vilken blev ordinarie, och första året fick betala hela sin lilla lön i skatt, detta dock mera beroende på kommunens skuldsättning och därpå att han var en av de få som kunde betala skatt där i orten.
     Mera fick jag inte veta om arméns miljard, vilken syntes vara insvept i ett visst dunkel, ty om flottan räknas till armén är också osäkert, då armén brukar ställas som motsats mot flottan. Till nya pansarfartyg voteras ju extra i riksdan och likaså till fästningar, varför man ju har rättighet att gissa på miljardens otillräcklighet för fredliga krigsbehov under 12- årsperioden.
     När jag sedan såsom skattskyldig intresserade mig för arméns numerär, så var den icke lätt att frå fatt i. I arméns rulla fanns ingen armé, bara befäl; i Sveriges officiella statistik stod ingenting (sade man mig i boklådan); men i sammandraget stod under »Folkmängdens fördelning efter yrken, så här:
     Militärer: Yrkesutövare: 38,846 män och l kvinna. Hustrur 18,495. Barn under 15 år: Mankön: 24,214, kvinnokön: 23,7 l 0 (tjänstehjon och övriga medlemmar av familjen här oräknade). Hela antalet militärer: Mankön: 67,941 och kvinnokön: 50,882. Summa: 118,823.
     Hur farlig statistiken är, visste jag förut, men att 38,000 värvade man kunde svälla till 118,000, detta var oberäknat, och ändå mer att 50,000 tillhörde kvinnokönet under rubriken militärer.
     Detta betyder helt enkelt i översättning: Svenska armén i fredstid 38,846 man (utom kvinnor och barn).
     För att få reda på krigsfoten måste jag slå i en pålitlig tysk statistisk Jahrbuch (Otto Hilbner) 1909. Där fann jag slutligen Svenska Arméns Fredsfot: 62,277; Krigsfot: 347,675; Landstorm: 175,000. Inemot en halv miljon män i krigstid kunde man säga.
     Norge äger däremot enligt samma källa: Linie- och Landwehr 75,000, Landstorm 20,000. Då nu Sveriges rustningar ansågos och uppgåvos (vid frukostbordet) vara riktade mot Norge, särskilt det nordligaste, men dessa planer förföllo efter Norges neutralisering, så frågas ju med skäl: Mot vem rusta vi nu? Eller för att vara närgången: För vilkens räkning?
     Denna fråga är icke oberättigad, då vi ju sågo på 1880-talet hur vår granne vid Sundet i söder rustade och byggde fästningar med okända medel och mot okänd fiende, som dock icke var Sverige. År 1889 visste icke en framstående dansk riksdagsman vem som betalat 50 miljoner till Köpenhamns befästande eller han ville icke säga det, emedan alla visste det. Danmarks fredsfot uppgives nu (1908): 9,769 och krigsfot 61,582 (utan Depots och Trains o. s. v.). Och Danmark har ändå rustat. Därav kan man ju sluta att Sverige rustar »värre» med sin halva miljon och sin hela miljard.
     Adolf Hedin är död, gravens tystnad och stilla skuggor ha brett sig över konstitutionsutskottets och riksdagens lokaler, ingen frågar mer efter landets utrikesöden, som dock äro de viktigaste för statens tillvaro som stat.* Icke långt före sin bortgång minns jag Hedin i riksdagen tog sig anledning fråga utrikesministern, om han visste av något dynastiskt hemligt fördrag mellan Sverige och någon främmande makt. Grundlagen tillstädjer nämligen sådana liksom även familjefördrag dfr: Åbo 1812), och Hedin, som brukade ha reda på sig, måtte ha ägt anledning fråga, men svaret var så otydligt (diplomatiskt) att jag glömt det. Att rusta i fredstid anses ju som hot mot grannarna, liksom att bygga fästningar på gränsen jfr: Glommensskansarna), och varför Sverige rustar är lika hemlighetsfullt som arméns numerär. jag tänkte en gång fråga efter i Kammarrätten, som ju skall granska alla statens räkenskaper och se till om statsanslagen användas till uppgivet ändamål, samt följaktligen återbörda vakansmedel (besparingar), men en svensk medborgare hyser en berättigad fruktan för att besöka ett ämbetsverk, arméförvaltningen icke undantagen, tvärtom!
     Man har svarat mig att arméns numerär och organisation måste vara hemlig; men när utlänningen känner den, varför skola icke vi fa känna den? Det berättas dock att vid Karlstadskonferensen en tablå över vår armé blivit framlagd för norrmännen, som endast inför den fruktansvärda siffran gåvo vika.
     Är siffran så stor, att man fruktar uppgiva den, eller är den så liten, att man skäms för den!
     Att armén kostar 80 miljoner eller hälften av rikets årsinkomst (= 160 miljoner) det fingo vi veta på Rosengrens källare, och att vi ämna erövra nordliga Norge likaså, fastän det låter som en saga.
     I dessa dagar, då sagohjälten från Pultava börjar uppenbara sig, och junkrarna skramla med pampen, under det Roosevelt tar fredspriset i Kristiania och samtidigt mönstrar tyska armén på Tempelhoferfeld, kan ju frågan vara berättigad om svenska arméns numerär bara finns på papperet eller om den äger full verklighet. Gustav Björlin är författare; han har diktat historiska romaner, även en om Carl XII. Det kan ju vara möjligt, att han icke förmår klyva sin personlighet, och giva var och en sitt utan att han sammanblandar sina fögderier. Men att släppa ut farliga hemligheter vid frukostbordet, det kan man förlåta endast en diktare, som inga hemligheter äger. »När vi äger en armé, så väldigt stor, så böra vi begagna den,» detta är farliga läror, lika farligt som att rusta och bygga fästningar i fredstid, även om till förevändning tages arméns omorganisation. När fransmännen år 1887 byggde bara provianteringsbaracker på östra gränsen, frågade tyska rikskanslern vad meningen var; och när svaret blev näsvist undvikande, voterade tyska riksdagen Septennatet, och låtsades mobilisera.
     Man får icke leka krig i fred.

*Jo! Borgmästar Lindhagen! Förlåt! Författaren.

     Då ryssarna år 1859 reste ett Pultavamonument som var berättigat, så svarade de kvicka svenskarna med att insamla till ett Carl-XII-monument; och när inte den kvickheten träffade, så reste de slutligen själva ett Pultavamonument - på Artillerigården, till minne av artilleriets mindre ärofulla och fullständigt overksamma roll, i trossen vid Pultava.
     Det börjar bli genant att vara svensk.
     Sedan ovanstående var nedskrivet har jag i 1910 års Svenska militärkalender fatt veta att arméns fredsstyrka är 18,000 man fast anställda och 24,000 »av yngsta årsklassen». Och att på krigsfot kan mobiliseras 160,000.
     I 1904 års Almanack för alla uppges stammen vara 35,500 man och hären på krigsfot: 1-8:e klasserna 180,000, 9-12:e klasserna 75,000, landstormen 150,000, summa: 405,000. Statistikern Sundbärg (La Suéde) år 1900 uppger maximum 498,000.
     Hartlebens Statistisches Taschenbuch 1910 uppger däremot: 60,492 man fredsfot och 363,342 krigsfot.
     Med sådana variabler borde differentialräkning kunna användas men jag vet inte om kammarrätten känner den högre matematiken.
     Om jag emellertid kan lita på Svensk militärkalender, som dock är utgiven från Generalstaben (?), så är 18,000 fast anställda, det betyder väl värvade, vilka dock icke kunna motsvara Almanackans (1904) 35,500 stam. Men låt gå för stam 35,500. På 1850-60-talen ägde Sverige en stam (indelt och värvad) på omkring 37,000 man och omkring 100,000 beväring. Och denna armé kostade mycket litet. Grundskatterna avskrevos sedan, och i vederlag skulle nationen åtaga sig den nya armén, som skulle med förlängd övningstid även betydligt ökas till numerären. Hela grundskatteräntan med rustnings- och roteringsbesvären gick bara upp till 10 miljoner om året.
     Detta var vad man kallar en sämre affär!
     Japanska armén opererar med 335,000 man territorialarmé och den svenska med 347,675, vilken dock år 1900 (Sundbärg: La Suéde) uppgavs vara 498,000, som bör jämföras med 347,675 och 160,000.
     Men att uträkna differensen mellan kostnaderna för 1850-alets 37,000 stam och 100,000 beväring och 1910 års 35,000 stam och 160,000 krigsfot, därtill behövs nog maximi- och minimi-beräkning aldraminst, men under tiden borde Statistiska byrån lämna bestämda uppgifter om arméns numerär. Varje sann fosterlandsvän har rätt att få veta om vi kunna försvara oss med Militärkalenderns 160,000 man innan vi med Myrstedt och Stern företaga ett lättsinnigt tåg till Ukraine, med ett Pultava bakom oss och miljarder framför oss.