TRIUMFATORN OCH NARREN

  Det var den vårkvällen 1880 som vi svenskar aldrig glömma, emedan vi fira den varje år, och det var på Blockhusudden samma oförgätliga kväll. Där stod ett gammalt par, lantfolk, enkla människor, som vandrat större delen av det knogiga livet tillsammans. De spanade utåt segelleden som låg i mörker under de tårögda stjärnorna, och de betraktade en man som i dunklet rustade med något okänt ute på bron. Länge stodo de, mycket länge; än skådande utåt mörka segelleden, än betraktande det stora liusskenet från staden.
Slutligen sågo de en lykta ute på fjärden, två lyktor, många lyktor. Då tryckte de gamle varandras händer, och i tysthet, under stjärnorna, tackade de gud som återgivet dem deras son, vilken delat äran av den stora bragden att ha seglat runt Asien, och som ett helt år hade sörjts som död.
  Han hade visserligen icke varit den främste, men han hade varit med; och nu skulle han fä äta hos kungen, mottaga ordensstjärnor och bli utnämnd till något som kunde ge bröd också, sedan riksdagen redan röstat en nationalbelöning i reda pengar.
  Lyktorna blevo större och kommo närmare; en liten ångbåt släpade ett stort mörkt barkskepp, som såg så enkelt ut på nära häll, liksom mycket annat stort kan göra.
  Och nu syntes mannen på bron vid den sällsamma tillrustningen repa eld på en tändsticka.
- Vad kan det vara? sa gubben. Det ser ut som stora, stora stearinljus.
Och de gingo närmare för att se på't.
- Det ser ut som en gistgård till fiskbragder, sa gumman, som var från kusten.
  Ratsch! Its-ch! Si-si-si-si! sa det! Och de gamla stodo omvärvda av eldar och lågor.
  Upp mot himlens stjärnor rusade nu hela eldkvastar, som högst upp tände nya stjärnor, att om en stjärnkikare sett dem från observatorium, han skulle trott att det kommit nya sådana på himlavalvet.
  Det kom verkligen nytt, på himmelen och på jorden med det året 1880, ty det kom nya tankar i nya sinnen, och nytt ljus och nya upptäckter. Ogräs kom ju också med det nya vetet, men ogräset skall stå där, ge fukt och skugga, för att vid skördeanden skiljas från vetet. Men med skall det vara, för det hör till, som agnarne till kornet.
  Det var en riktig raketkista i alla fall; och när röken skingrats - för röken hör till elden - så var ståten förbi.
- Det hade allt varit roligt fått vara med i stan i kväll! sa gumman.
- Inte! sa gubben. Vi hade bara skräpat, och ringa folk, som tränger sig fram, få så lätt ett anseende av högfärd. Gossen träffar vi alltid i morgon när han blir ledig från fästmön, som är närmare till'et än vi.
  Det var ju förståndigt sagt av den gamle, och de gamle ska ha förstånd, för vem skulle annars ha det?
  Och så gick de till stan!

  Nå! Nu voro de stora festligheterna i huvudstaden förbi, och studentstaden ville också hylla de hemkomna hjältarna. Och så reste de dit.
  Studenterna äro nu ett aparte folk som bara läser i böcker hos doktor allvetande, och därför tro de att det vet mer än andra. Och de äro ungt folk och därför tanklösa och grymma.
  När nu de gamla doktorerna på middagen hållit sina förståndiga och aktningsfulla tal till sjöfararnes ära, så skulle studenterna på eftermiddagen göra ett festtåg.
  Sjömätaren satt på en balkong med sin fästmö invid de andra storgubbarne; det ringde i kyrkklockorna, sköts med kanonerna; det trumpetades, trummades, flaggades och viftades. Och så kom tåget.
  Först syntes ju skeppet, med matroser och allt; så kom det valrossar och isbjörnar med det som ska vara till; så kommo utklädda studenter som föreställde hjältarna. Den Store själv var där med sin päls och sina glasögon. Inte var det riktigt aktningsfullt, kan tänka, och äran var ju si och så att bli avritad på det sättet; men det fick gå! Välment var det i alla fall. Så kom den, och så kom den, alla föreställde av utklädda studenter.
  Sist kom sjömätaren. Han var visst icke någon vacker karl, men det behöver icke en karl, bara han är en duktig sjömätare eller något annat duktigt. Men så de hade ritat till honom! En riktig fuling och grinolle hade de utvalt till hans ställföreträdare. Det gick väl an; men naturen hade givit honom den ena armen för kort, och det hade de också satt ut. Och det var fult gjort, för ett lyte det är något man inte rår för.
  Men när narren som spelte sjömätarn kom fram till balkongen, så sa han något på skånsk brytning som skulle göra sjömätarn löjlig, därför att han var skåning. Och det var dumt gjort, ty var och en talar sitt landsmål som han lärt av sin mor, och det skall äras.
  Att allt folket skrattade var ju bara artighet, då man blev road gratis, men att fästmön blev sårad i sitt hjärta, det var i sin ordning, ty hon ville icke se sin blivande make förlöjligad. Sjömätarn blev mörk och stum inom sig. All festens glädje var borta för honom. Men han fick icke visa det, ty då skulle han anses dum som inte förstod skämt. Men så kom det värsta! Narren dansade fram och gjorde ett apspel som skulle vara en rebus på sjömätarns namn, det tillnamn som han ärvt av sin far och det förnamn han fått i dopet av sin mor, och det var honom som heligt, och han ville aldrig ändra det, fastän det var litet braskande.
  Då ville han resa sig och gå, men fästmön höll honom kvar, och han blev sittande.
  När upptåget var förbi och alla på balkongen reste sig, gick Den Store fram till sjömätarns fästmö, lade en vänlig hand på hennes axel, och sade med sitt goda leende:
- De har ett konstigt sätt här i landet att fira sina Storheter. Men det får man tåla!   På aftonen blev en ny fest, där sjömätarn också var med; men hans nöje var borta, och han kände sig så liten, så utskrattad som han blivit; han var ju mindre än narren, vilken gjort lycka som upptågsmakare; och därför var han modstulen, orolig för framtiden, tvivlande på sig själv. Och vart han gick i den stora trädgården, såg han sin vrångbild i narren som var överallt. Och han såg sina fel förstorade, sin högfärd aldra mest, sin stortalighet härmad; och det värsta var att hans hemliga tankar och böjelser voro röjda.
  På tre plågsamma timmar hade han hunnit gå igenom sitt samvetes räkenskapsbok; och det ingen människa vågat säga honom, det hade narren sagt. Det är ju gott att känna sig själv; Sokrates kallar det till och med för det högsta goda; och mot slutet av den aftonen hade sjömätarn övervunnit sig, erkänt inför sig själv sina svagheter och beslutat ändra sig.
  Så gick han förbi en grupp och hörde en röst bakom en häck.
- Det är märkvärdigt vad sjömätarn ändrat sig till sin fördel! Han är ju en riktigt hygglig människa.
  Detta gjorde honom gott i hjärtgropen. Men det som gladde honom i själens botten det var ett ord av hans fästmö.
- Du är så snäll i afton, och därför är du så vacker!
  Han vacker? Det var ju ett underverk, och sådana ske ju icke numera, men han måste tro på det, då han visste han var ful.
  Slutligen klingade Den Store i bålen och höll ett tal, som började ungefär så här:
- När. den Romerske Segraren höll sitt triumftåg, stod alltid en slav bakom honom på vagnen, ropande till fältherren under det han hyllades av Senaten och folket: "Kom ihåg att du blott är en människa!" Och bredvid segrarens fyrspann gick en narr som förringade triumfens värde med sina smädelser, och neddrog triumfatorns karaktär med sina nidvisor. Det var en gammal god sed, ty intet är människan så farligt som att tro sig vara en gud, och intet är gudarne så misshagligt som människors övermod! - Mina unga vänner; den bragd som vi hemvändande utfört, har kanske blivit överskattad; segerns rus har nog stigit oss åt huvudet, och därför var det välgörande att i dag se ert narrspel; icke som om jag ville avundas narren hans roll, eller låta mig förledas tro på era vackra avsikter, långt därifrån, men jag tackar er i alla fall för den något egendomliga hyllning ni bragt oss. Den skall lära mig, att jag ännu har mycket kvar att erövra, och den skall alltid påminna mig, när förgudningen frestar, att jag blott är en människa!
- Bravo! skrek sjömätarn.
  Och festen fortgick ostörd i uppriktig fröjd och gamman, ostörd till och med av narren, som skamsen dragit sig undan och försvunnit.
  Det var sjömätarn och Den Store! Nu ska vi se hur det gick med narren!
  Narren, som stått vid bordet under Den Stores tal, hade fått en blick av sjömätarn, en sån där blick som likt en liten eldpil kan tända på en stor fästning. Och narren var besatt som om han fått eld i kläderna, när han gick ut i natten. Han var ingen snäll man. Narrar och bödlar äro visserligen folk de också, men icke av värt bästa. Många fel och svagheter hade han också, som vi alla, men dem förstod han dölja. Nu skedde något märkvärdigt. Genom att hela dagen ha härmat sjömätarn, och under inflytande av ruset, hade han så krupit in i sin roll, att han icke kunde komma ur den igen; och som han framställt sjömätarns fel och svagheter hade han liksom fått dem i sig; och sjömätarns omtalade blick hade stött ner dem i botten på hans själ liksom laddstaken stöter ner krutladdningen. Han var laddad av sjömätarn, och därför började han skräna och bli stortalig när han kom ut på gatan. Men den gången hade han otur. Det kom nämligen en poliskonstapel och bad honom vara tyst. Narren svarade något roligt, med sjömätarns skånska brytning. Kan man tänka sig! Konstapeln, som råkade vara från Skåne, tog illa vid sig och avförde narren till finkan. Nu ha narrar lika svårt att förstå allvar som polisen att förstå skämt, och därför gjorde narren våldsamt motstånd mot förrättningen, med den påföljd att hasselkäppen kom fram, och det blev rapp! rapp! rapp!
  Och så släpptes han!
  Nu tycker man ju att det kunnat vara nog med bestraffningen, men det var icke!
  Narren kände sig långt ifrån förbättrad av tuktan; snarare förbittrad i sitt sinne, gick -han ut på krigsstråt som en Siouxindian, för att se vem han kunde hämnas på.
  Slumpen eller någon annan, ledde hans steg ner på Tullgatan och in i ett bondkvarter. Kring ett bord på gården sutto bönder och mjölnare, drickande de store männens skål vid en lykta. När de fingo se narren, togo de honom för sjömätarn, och de blevo högligen fägnade, när han ville vara så gemen och dricka ett glas med dem.
  Nu flög sjömätarns högmodsande in i narrens krutkammare och han tog eld. Han talade stora ord om sina bragder: huru han varit den, som lett expeditionen; ty hade icke han mätt havets djup, skulle de satt på grund; och hade icke han läst på stjärnorna, skulle de aldrig ha kommit hem.
  Smack! sa det. Narren hade fått ett ägg mitt mellan ögonen.
  Och mjölnaren talade så här:
- Sjömätarn är en skrävlare; det visste vi förut, och det är han som skrivit i bladet att Den Store var en humbolt!
  Nu flög sjömätarns andra svaghet in i narren, och han talade det icke sant var: - Den Store är en humbug!
  Det där var för mycket, och gick inte i bönderna. De gjorde en resning; och därpå najades narren med en oxtöm vid en fylld mjölsäck. Med finaste siktat vetemjöl sminkades han i ansiktet; med en ljusbrand från lyktan ritades han. Och under tiden sydde en mjölnardräng fast honom vid säcken med en skärnål och ett segelgarn.
  Men det var inte slut ännu. Med lyktan i spetsen drog bondehären kärran, mjölsäcken och narren, ut på gatan upp till stora torget.
  Och där visades narren för folket som skrattade. Det var rätt åt honom!
  När han kom loss, gick han avsides för sig själv och satte sig på en trappa att gråta. Stora karlen grät. Det var nästan synd om honom.