TOBAKSLADANS HEMLIGHETER

  Det var en gång en ung flicka vid Operan. Hon var skön så att folk vände sig om på gatan, och hon sjöng som icke många.
  Så kom kapellmästarn och kompositören och erbjöd sitt konungarike med sitt hjärta. Konungariket mottog hon, men hjärtat fick ligga.
  Nu var hon stor, så stor som ingen! Och hon åkte i en Viktoria gatan framåt och nickade åt sitt porträtt som satt i alla bokhandlares fönster.
  Hon blev ändå större, och kom på brevkort, tvålar och cigarrlådor. Slutligen hängde hennes porträtt i foajén bland de döde odödliges; och då blev hon rent ut sagt mycket uppblåst.
  En dag stod hon på en brygga ute vid havet, där sjön gick hög och strömmen var stark. Kapellmästarn stod bredvid, förstås, och många andra ungherrar med. Den sköna lekte med en ros; och den ville alla herrarne ha; men blott den skulle få den som kunde ta den.
  Och så kastade hon rosen långt ut i vågorna. Ungherrarne tittade så långt efter blomman, men kapellmästarn hoppade genast i sjön, sam som en mås på vågen och hade snart blomman mellan läpparne.
  Då skallade en applåd från bryggan; och han som låg i sjön säg i hennes öga, att hon älskade honom. Men när han nu skulle vända till land, så kom han icke ur fläcken. Där var ström med bakvatten, men det förstod inte hon på bryggan, utan hon trodde att han lekte, och därför skrattade hon. Men han som kände dödsfaran, missförstod hennes skratt, vilket icke var något gott skratt; och han kände ett styng i sitt hjärta, och därmed var hans kärlek slut.
  Dock, han kom i land med blodiga händer, som han rivit på bryggan.
- Du skall ha min hand, sade den sköna.
- Den vill jag inte ha, svarade kapellmästarn,, vände ryggen och gick.
  Det var majestätsbrott mot skönheten, och därför måste han dö.
  Hur det gick till att kapellmästarn kom från sin plats, det vet endast teaterfolk som förstår sig på sådant. Hårt satt han, och det behövdes två år för att skaka ner honom.
  Men föll gjorde han; och när hon fått undan sin välgörare, så triumferade hon, och blev ändå mer uppblåst, så att det började synas till och med. Och publiken såg under sminket att hjärtat var elakt; därför kunde den icke röras mer av hennes sång, och den trodde icke på hennes tårar eller leenden.
  Det märkte hon och blev bitter. Hon regerade ännu teatern; kvävde alla som ville spira upp, och lät hugga ner dem i tidningarne.
  Gunsten miste hon, men makten var henne mer; och när hon nu var rik, mäktig och nöjd, så trivdes hon med livet; och folk som trivas bli åtminstone inte magra, snarare ha de böjelse att bli feta; och hon började verkligen bli något litet korpulent. Hon började så sakta och varligt, så att hon icke märkte det själv, förrän det var försent. Pang! Utföre går hastigt, och den här resan gick med en svindlande fart. Men tortyren hon underkastade sig hjälpte icke. Hon hade det läckraste bord i staden, men måste svälta, och ju mer hon svalt, dess fetare blev hon.
  På ett år var hon ute ur leken, och fick lönen nedsatt. På två år var hon halvförgäten och ersatt av yngre. På tredje året blev hon uppsagd; och då hyrde hon en vindskammare.
- Det var en onaturlig fetma, sade regissören till sufflören.
- Det är inte fetma; det är uppblåsthet, sade sufflören!

  Nu satt hon på vindskammarn och såg ner på ett stort plantage. Där stod en tobakslada också, och den tyckte hon om, för det fanns inga fönster på den, där folk kunde sitta och se på henne. Och där bodde sparvar under takpannorna; men där hängdes aldrig in tobak, emedan ingen sådan planterades där.
  Sålunda satt hon hela sommarn och såg på sin lada, undrande vad den skulle vara till, ty portarne voro stängda med stora hänglås och ingen syntes gå in eller ut. Att den gömde några hemligheter anade hon, men av vilket slag skulle hon snart få se.
  Det fanns av den förgångna berömmelsen ännu ett par strån som hon höll fast vid och levde på: det var hennes glansroller, Carmen och Aida, som ännu voro obesatta, av brist på efterträderska; och i publikens hågkomst levde ännu hennes framställning, som varit utmärkt.
  Nåväl, det blev augusti; lyktorna tändes igen, och teatrarna skulle öppnas.
  Sångerskan satt vid sitt fönster och såg ner på ladan, som nyss blivit rödfärgad och fått tegeltak.
  Så kom en man klivande i potatislanden; och han bar på en stor rostig nyckel. Han öppnade ladan och gick in.
  Så kommo två män till, som hon tyckte sig känna igen; och de försvunne också in i ladan.
- Nu börjar det bli intressant.
  Efter en stund kommo de tre karlarne ut, bärande på något stort underligt, som liknade sängbottnar eller avdelningsskärmar.
  Utanför porten vände de på skärmarna och ställde dem ifrån sig på lut mot laduväggen; och där syntes en kakelugn, men den var målad, illa målad. Därpå syntes en dörr till något lantligt hus, kanske en jägares hydda. Så kom en skog, ett fönster och ett bibliotek.
  Det var teaterdekorationer. Och efter en stund kände hon igen rosenbusken i Faust.
  Det var Operans dekorationsmagasin, och vid denna rosenbuske hade hon själv en gång sjungit "Lilla blomma du är ju".
  Ont gjorde det i det arma hjärtat, när hon förstod att Faust skulle opp, men en tröst fanns: att hon icke sjungit huvudrollen som ju är Margaretas.
- Låt gå för Faust! Men rör de vid Carmen eller Aida, då är jag död!
  Där satt hon nu och såg hur repertoaren ändrades: och hon visste fjorton dagar före tidningarna vad Operan skulle ge. Det var ju alltid något roligt! Hon såg Friskytten dras fram med vargklyftan och allt; hon såg Den Flygande Holländarn med skeppen och havet; Tannhäuser och Lohengrin och många flera.
  Men så kom det en dag, ty det oundvikliga måste komma. Karlarne släpade (den ene hette Lindkvist mindes hon och han skötte blockgångarne); och så kom det fram ett torg i Spanien. Kulissen stod på sned så att hon icke riktigt kunde se vad det var; men en av karlarne vickade sakta på ramen, och som han krängde, syntes baksidan, som alltid är ful. Och där stod med stora svarta bokstäver, vilka visade sig en efter en, sakta liksom för att pina henne; där stod skrivet, oåterkalleligt, tydligt: C, A, R, M, E, N. Det var Carmen!
- Nu dör jag! sade sångerskan.
  Men hon dog icke, den arma, icke ens när Aida kom fram. Dock, hennes namn var utplånat ur människornas hågkomst, från bokhandlarnas fönster, från brevkorten; och slutligen försvann på ett okänt sätt hennes porträtt ur foajén.
  Hon kunde icke förstå att människorna så snart glömde; det var alldeles oförklarligt. Men hon sörjde sig själv som man sörjer en död; och sångerskan, den firade, var ju död!
  Så gick hon en dag ensam och spatserade på en öde gata. Där var en avstjälpning för sopor. Hon stannade utan att tänka vidare på någonting, men såg tillräckligt av förgängelsen, ty på sophögen låg ett brevkort, och på det syntes hennes bild som Carmen.
  Hon gick hastigt därifrån och grät i sitt sinne. Kom in på en tvärgata, där en liten bokhandlares fönster fick henne att stanna; hon var ju van att stanna vid sådana fönster och se efter om hon hängde ute. Men här hängde hon icke. Däremot hängde ett plakat, på vilket hon mot sin vilja läste de märkliga orden: "Herrans ansikte står över dem som göra ont, så att han utskrapar deras åminnelse av jorden."
  Dem som göra ont! Det var därför hennes åminnelse var utskrapad. Där var förklaringen på människornas glömska.
- Men kan ont icke göras gott igen? Har jag icke lidit straff nog? klagade hon.
  Och så gick hon ut i skogen, där inga människor funnos. Som hon gick, förtvivlad, förkrossad, ödmjuk, såg hon en annan ensam människa som stod framför henne.   Och han frågade med ögonen om han tordes hälsa.
  Det var kapellmästarn. Men hans ögon talade icke förebråelser, icke förödmjukande medlidande, utan de sade fram beundran, förundran, och ömhet.
- Vad du blivit smärt och fin, Hanna, sade hans mun.
  Hon såg på sig, och hon fann att det var sant. Sorgen hade bränt upp det överflödiga, uppblåsta köttet, och hon var skönare än fordom.
- Och lika ung är du! Yngre!
  Det var det första goda ord hon hört på länga tider; och när det kom från honom som hon gjort så illa, då förstad hon vad en god människa var värd, och det sade hon.
- Har du din röst kvar, Hanna? frågade kapellmästaren, som icke tålde böra artigheter.
- Jag vet icke! snyftade hon.
- Kom upp i sångrummet i morgon ... Ja, på Operan hos mig, få vi höra. Jag är nämligen reengagerad där ...
  Sångerskan kom; kom igen och kom sig fram igen.
  Publiken hade förlåtit och glömt, glömt det onda; och nu är sångerskan lika stor igen, ja mycket större än förut.
  Det var en uppbygglig berättelse!