STORA GRUSHARPAN

  Det låg en gång en ålkusa med sin son nere på sjöbotten invid ångbåtsbryggan, och säg på hur en gosse gjorde i ordning sitt spö för att meta.
- Se på den! sade ålkusan, så ska du få lära dig världens ondska och försåt ... Se nu på'n; han har en piska i hand; och så kastar han ut snärten; där är den! Så kommer kläppen som drar neråt; där är den; men så kommer haken med en orm på! Det är den som du inte ska ta i mun, för då är du fast! Nå, det är bara dumma abborrar och mörtar som låter narra sig. Så nu vet du det!
  Men nu började tångskogen med musslor och snäckor att gunga; och det hördes ett plaskande och trummande, och så sköt en stor röd valfisk fram över deras huven; han hade en stjärtfena lik en korkskruv som han arbetade med.
- Det är ångbåten! sa den gamla ålkusan. Maka åt dig!
  Ja, så blev det ett fasans buller däroppe. Det trampade och klampade, när de byggde bro på två sekunder mellan båten och land. Men det var svårt att se, för de släppte ut sot och oljor däroppe.
  Det var något mycket tungt på bron, så att den skrek, och några karlar satte i att sjunga:
- Å baxa med den! - För hå! hej med den! - Å! samsa tag! - För hå, hej med den! - Å, jämka m'en! - För hej med den!
  Nu skedde något som var alldeles obeskrivligt. Först lät det som när sextio dalkarlar spräcka ved; så öppnades en grop i vattnet som räckte ända ner på sjöbotten, och mellan tre stenar stod ett svart skåp som sjöng och spelte så det klingade och klangade, alldeles intill ålkusan och hennes son, vilka gåvo sig ut på djupet.
  Nu hördes en röst oppifrån som skrek:
- Tre famnars vatten! Det går inte! Lät en ligga, för det lönar inte ta opp det gamla skrället som kostar mer i lagning än det är värt.
  Det var bergmästarn som fått sitt pianino i sjön.
  Så blev det tyst; stora rödfisken slog sig ut med skruvfenan, och det blev ändå tystare. Men när solen gått ner, började blåsten; svarta skåpet ner i tångskogen gungade och dunkade mot stenarne; vid varje stöt spelade det till, så att fiskarne i trakten kommo simmande för att se och höra.
  Ålkusan kom först för att skåda; och när hon kunde spegla sig i skåpet, sade hon: - Det är ett spegelskåp!
  Det var logiskt, och därför sade alla: - Det är ett spegelskåp!
  Så kom en smörbult och luktade reda på ljusstakarne som blivit kvar; och det satt ännu ljusstumpar nedbrända i piporna. - Det här duger äta, sa han, bara inte snärten vore.
  Så kom en stortork och lade sig på trampen; men då blev ett dånande ini skåpet, så att alla fiskarne flydde.
  Längre kom de inte den dagen.
  Till natten blev det halv storm, och spelkistan dunkade som stenläggarns jungfru ända tills solen gick upp. Då, när ålkusan kom igen med hela sällskapet, hade skåpet ändrat sig.
  Som ett hajgap hade locket slagit upp; där syntes en tandrad så stor så de aldrig sett maken; men varannan tand var svart. Och hela maskinen hade svällt upp i sidorna som en romfisk; bräderna slogo bukt, trampen pekade i vädret som en sparkande fot, ljusstakarnes armar knöto sig som nävar. - Den var rälig!
- Det skiljer sig! skrek torsken och lade ut en fena, klar att vända.
- Det skiljer sig! skrek de alla.
  Och nu lossnade bräderna, kistan öppnade sig, och man fick se hur hon såg ut inuti, det var det roligaste av alltsammans.
- Det är en katse! Gå inte dit! sa ålkusan.
- En vävarstol är det! sa spiggen som virkar sitt bo och förstår vävarsakerna.
- En grusharpa, sa abborn som brukade hållas under kalkbruket.
 Ja, en grusharpa var det! Men där fanns så mycket grunkor och chikaner därinne som inte var likt den där de harpa grus med. Det var små manicker som liknade tår i vita ullstrumpor; och när de rörde på sig, så gick en fot med hundra benrangelsfinger; den gick och gick, men kom aldrig ur fläcken.
  Det var en konstig kropp. Men spelet var slut, för benranglet kom inte åt strängarna mer, utan fingererade i vattnet som om det knackade med knogarne för att slippa in.
  Spelet var slut! Men då kom ett stim med spiggar och gick mitt igenom skåpet. Och när de släpade med sina piggar över strängarna, då spelte det igen, men på ett nytt sätt, för nu voro strängarna omstämda.

  En rosig sommarafton straxt efter, suto två barn på ångbåtsbryggan, en gosse och en flicka. De tänkte just inte på något, kanske på lite odygd; då med ens hördes en sakta musik från sjöbotten, och de blevo allvarsamma.
- Hör du?
- Ja. Vad är det? De spelar skalor.
- Nej det är myggen som sjunger.
- Inte. Det är sjöjungfrun.
- Det finns inte någon sjöjungfru har magistern sagt.
- Det vet inte magistern.
- Ja men bör ändå.
  De hörde en lång stund, och så gick de sin väg.
  Ett par nykomna badgäster satte sig ner på bryggan; han såg i hennes ögon som speglade hela den rosiga solnedgången och de gröna stränderna. Då hörde de musik som glasharmonika, men i nya tonarter, sådana endast de hade drömt, de som ville göra nytt på jorden. Men det föll dem icke in att söka utom sig, ty de trodde att det sjöng inom dem.
  Så kom ett par gamla badgäster som kände knepet; och de gjorde sig ett nöje att säga högt:
- Det är bergmästarns sjunkna fortepiano.
  Men bara det kom nya badgäster, som icke kände sveket, så suto de och undrade och gladdes åt den okända musiken, ända tills det kom några äldre badgäster och upplyste dem om sveket. Sen gladdes de icke mer.
  Men spelkistan låg där den låg sommaren ut; och spiggarne lärde ut sin konst åt abborrarne, som kunde bättre. Pianot blev ett abborrgrund för badgästerna; lotsarne satte nät omkring det, och en vaktmästare försökte en dag att torska i det. När han fått ner torsklinan med gamla klocklodet och skulle dra opp, hörde han en löpning i X-moll, och så satt kroken fast. Han lirka och röck, och slutligen fick han upp fem fingerknotor med ylle på ändarne, och det knäckte i benen som på ett benrangel. Då blev han rädd och slängde bytet i sjön, fast han visste vad det var.
  Så kom rötmånan, när vattnet blev varmt och alla fiskarne gingo sin väg ut på djupet för att söka det svala. Då blev musiken tyst igen. Men augusti månsken kom och badgästerna höllo regatta. I en vit båt sutto också bergmästarn och hans fru; och de roddes sakta fram och åter av sina gossar. Som de rodde på det svarta vattnet, vilket var försilvrat ovanpå med lite mattförgyllning därjämte, hörde de en musik under båten.
- Haha! si bergmästarn, det är vårt gamla skrälle till piano! Haha!
  Men här tystnade han, då han såg sin hustru böja huvudet djupt mot bröstet, som man ser pelikanerna på bilder, liksom hon ville bita sig i barmen och dölja sitt ansikte.   Det gamla pianot och dess långa historia hade hos henne väckt minnen ur djupet, från första matsalen de redde in, från första barnet, som lärde spela, från långa kvällarnas ledsnad, som endast kunde förjagas med de stormande tonmassorna, vilka fick hela våningen att skaka slöheten av sig, och som stämde om lynnen och satte ny glans på själva möblerna ... Men den historien hör inte hit.

  När hösten var inne och första stormen gick, då kom strömmingen i tusende tusental och sam igenom spelkistan. Det var en avskedsmusik kan man tro; fisksvalor och måsar samlades för att höra. Och den natten reste spelkistan till sjös; och så var det slut med hela härligheten.