SANKT GOTTHARDS SAGA

Det är lördagskväll i Göschenen i kantonen Uri, en av de fyra Urkantonerna, Wilhelm Tells och Walter Fürsts kanton. På norra sidan av Sankt Gotthard, där germanisk tunga talas, och stilla, vänsälla människor bo, som äga självbestämmelserätt i sina angelägenheter, där den "heliga skogen" står skyddande mot laviner och bergras, där ligger den grönskande byn vid en bäck, som driver kvarnhjul och håller foreller.
  Nu på lördagskvällen, när aftonklockan ringer angelus, nu samlas byfolket vid brunnen under det stora valnötsträdet. Där kommer postmästarn, amtmannen och själva översten, alla i skjortärmarna och med liar på axeln. Från dagens slåtter komma de för att tvätta liarne, ty här är arbetet ärat, och självgjort är bäst. Så komma gossarne också med liar och flickorna efter med mjölkstävorna; sist samlas de hemfödda korna av jätteras där varje ko är stor som en tjur. Fett är landet och välsignat är det; men vinet växer där icke på norra sidan av Gotthard, icke oliven heller, icke silkesträdet, icke den frodiga majsen. Grönt gräs och gyllene korn, det höga valnötsträdet och den feta mangold, det är landets äring.
  Värdshuset Gyllene Hästen ligger vid brunnen, nedanför ett stalp av Sankt Gotthard; och där i trädgården vid ett enda långt bord sitta de nu efter dagens arbete, de trötta slåttermännen, alla vid samma bord, utan rangordning: amtmannen, postmästarn, översten, dränggossarne med; fabrikanten, som gör halmhattar och hans arbetare, byns lilla skomakare, skolmästarn och alla de andra.
  De språka om grödan och mjölkningen; och de sjunga tillsammans, sånger som klinga i enkla treklanger likt vallhornet och skällkoklockorna. De sjunga om våren och dess rena fröjder, så trofastgrönt och förhoppningsblått.
  Och de dricka det blonda ölet.
  Därpå stiger ungdomen upp att leka, brottas, och hoppa, ty i morgon är skyttefest med tävlingsspel, och då gäller det vara smidig.
  Och därför blåstes tidigt taptot i lurarne, den aftonen, så att ingen skulle komma osövd och dåsig till festerna, där byns ära stod på spel.

  Söndagen gick in med klockeklang och solsken; festklädda människor samlades från närliggande byar, och alla sågo utsövda och nyvakna ut. Nästan alla karlarne hade bytt lien mot bössan; flickorna och de gifta kvinnorna gåvo dem granskande och uppmuntrande blickar, ty det var för hus och hem de lärde sig skjuta; och mästerskytten visste att han skulle få öppna dansen med den skönaste.
  Nu kom en väldig skrinda dragen av fyra morska hästar klädda med band och blommor; och hela skrindan var en enda stor lövsal med bänkar ini; man såg icke människorna ini den, men man hörde säng inifrån, vacker, högstämd sång, om schweizerland och schweizerfolk, det vackraste och det tappraste folket.
  Så kom barnens tåg; de gingo två och två, hand i hand, som om de voro goda vänner, eller som små brudar och brudgummar.
  Och när klockorna gingo, drogo sig alla uppåt kyrkan.
  Men när gudstjänsten var slut, så började festen; och vid skjutbanan som var stödd mot Sankt Gotthards väldiga stalp knallade snart skotten.
  Postmästarns son var byns mästerskytt, och det fanns inga tvivel om att han skulle ta priset. Han sköt sin serie, och tog fyra prickar av sex skott.
  Men då hördes oppe i berget ett hojtande och knakande; stenar och grus rullade ner för branten, och man såg granarne i den heliga skyddsskogen gunga som för en storm. Snart syntes på ett stenblock med bössan på axeln och viftande med hatten den vilde gemsjägaren Andrea från Airolo, den italienska byn i kantonen Tessin, på andra sidan fjället.
- Gå icke i skogen! ropade alla skyttarne.
  Andrea förstod icke.
- Gå icke i heliga skogen! berget kommer över oss! skrek amtmannen.
- Så låt det komma då! svarade Andrea och åkte i en rasande fart ned för branten. Och här är jag!
- Du kommer för sent! svarade amtmannen.
- Aldrig för sent kom jag, gentog Andrea, och gick fram till banan, slängde geväret sex gånger till kinden och tog sex prickar.
  Nu skulle han varit segraren; men gillet hade sina lagar, och man tyckte icke om det svarta, wälska folket från andra sidan berget, där vinet växte och silket blev spunnet.
  Där var gammal fiendskap och Andreas skott kunde icke räknas.
  Men Andrea gick fram till den skönaste, som var amtmannens egen dotter, och han bad höviskt att få öppna aftonens dansgille med henne.
  Den sköna Gertrud rodnade, ty hon hade ett gott öga till Andrea; men hon måste avböja hans anbud.
  Då mörknade Andrea, och lutande sig framåt, viskade han i hennes öra, som därvid blev blodrött:
- Min skall du bli, om ock jag skall vänta i tio år. Åtta timmar har jag gått över berget för att råka dig, därför kom jag för sent; men nästa gång skall jag komma i tid, om jag så skall gå mitt igenom berget!
  Festen var slut och dansen också. Alla skyttarne sutto utanför Gyllene Hästen, och Andrea var med; men postmästarns Rudi satt i högbänk, emedan han var mästerskytten, efter reglerna förstås, men Andra var det i verkligheten.
  Rudi ville gnabbas.
- Nå du Andrea, sade han, du är en väldig jägare; men du vet: att skjuta gemsen är ingenting mot att få den.
- Har jag skjutit den, så har jag fått den, svarte Andrea. - Vackert ock! Barbarossas ring ha alla skjutit på, men ingen har fått den! gentog Rudi.
- Vad är Barbarossas ring! frågade en främling, som icke varit i Göschenen förr.
- Jo, svarade Rudi. Där kan du se'n!
  Och han pekade uppåt bergväggen, där en stor kopparring hängde på en krok.
Och han fortfor:
- Kejsar Fredrik Barbarossa brukade nämligen gå den här vägen till Italien; han gick sex gånger och lät kröna sig, både i Milano och Rom. Och som han därmed blev tysk-romersk kejsare, så lät han sätta denna ring i berget på tyska sidan till ett tecken att han vigt Tyskland vid Italien.
  Och när den ringen, säger sagan, kan lyftas av haken, då är det äktenskapet upplöst, som icke var lyckligt.
- Då skall jag upplösa't, sade Andrea, såsom mina fäder löste mitt arma land Ticino från tyrannerna i Schwütz, Uri och Unterwalden.
- Är du icke schweizare? frågade amtmannen strängt.
- Nej, jag är italienare av Schweiziska Edsförbundet.
  Därmed laddade han sitt gevär och lade in en järnkula. Siktade och sköt!
  Ringen lyftes underifrån; och löst från haken föll den ner, Hohenstauferns, Barbarossas ring.
- Leve det fria Italien! ropade Andrea, och svängde sin hatt.
  Men ingen svarade.
  Andrea tog upp ringen, lämnade den till amtmannen och sade:
- Göm den ringen, som ett minne av mig, och av denna dag, då ni gjorde mig orätt
.   Därpå gick han fram till Gertrud och kysste hennes hand. Och så steg han upp för berget och försvann; syntes igen och försvann i ett moln. Men efter en stund syntes han åter, högre upp. Det var icke han, ty det var hans jätteskugga på molnet; och han stod med lyftad näve, hotande, över den tyska byn.
- Det var satan själv! sade översten.
- Nej, det var en italienare! invände postmästarn.
- Efter det är sent på kvälln, sade amtmannen, skall jag berätta en regeringshemlighet, som står i tidningen i morgon! - Hör! Hör!
- Jo, det telegraferas, att sedan fransmännens kejsare blivit fången vid Sedan, ha italienarna utjagat franska trupperna från Rom; och Viktor Emanuel går i detta ögonblick mot huvudstaden.
- Det var stort nytt. Då är det slut med tyskarnas romerska promenader! - Det visste nog Andrea efter han var så stor i snuten!
- Han måtte ha vetat mer ändå! sade amtmannen.
- Vad då? Vad då?
- Få väl se! Få väl se!
  Och de fick se
.

  En dag fick de se främmande herrar komma med sina instrument och kika på berget; och det såg ut som om de kikat efter Barbarossas ring, för just dit riktade de kikarn. Och de tittade på kompassen, liksom de inte visste var norr och söder var.
  Och så blev det en stor middag på Gyllene Hästen, där amtmannen var med. Där taltes vid desserten om millioner och millioner.
  En tid efteråt fick de se hur Gyllene Hästen revs ner; hur kyrkan bars bort, bit för bit och sattes opp ett stycke därifrån; de fick se hur halva byn raserades; hur kaserner byggdes; hur bäcken ändrade lopp och kvarnhjulen slopades, fabriken stängdes, kreaturen såldes.
  Och så kom tre tusen svarta arbetare, som talade italienska.
  Då tystnade de vackra sångerna om gamla schweizerland och om vårens rena fröjder.
  I stället hördes dag och natt ett bultande; och där Barbarossas ring hade suttit, drevs en bergborr in; och så började skjutningen, ty där skulle tunneln in genom berget.
  Det var nu, som man visste, ingen svårighet att göra ett hål i klippan; men det skulle sprängas två hål, ett från vardera sidan; och de båda hålen skulle råkas, jämnt som en spik, och det trodde ingen på, för det var en och en halv mil att springa. En och en halv mil!
- Tänk om de inte råkas! Då får de börja om igen!
  Men överingenjören hade sagt: De skall träffas.
  Och Andrea från italienska sidan han trodde på överingenjören; ty han var själv en träffsäker karl, som vi veta. Därför inträdde han i arbetslaget och blev första man.
  Det var ett arbete som passade Andrea. Solens ljus, de gröna mattorna och de vita alperna fick han icke se mer; men han tyckte han sprängde sig en väg till Gertrud, den väg genom berget han i ett stortaligt ögonblick lovat komma.
  I åtta år stod han ini mörkret och slet en hund. Naken stod han mest, ty där var tretti grader varmt. Ibland stötte de på en flods källa; och då levde han i vatten; ibland träffade de ett lerlager, och då levde han i smuts. Nästan alltid var luften skämd, och kamraterna stupade; men det kom nya. Slutligen stupade Andrea också, och lades in på sjukhuset. Där fick han den föreställningen, att de båda tunnlarne aldrig skulle träffas, och det plågade honom mest. Aldrig träffas.
  Det låg Uribor också på salen och yrade; deras stående fråga i feberfria stunder var den:
- Tror ni vi ska träffas?
  Ja, aldrig hade Tessinare och Uribor så längtat att få råkas som här, inne i berget. De visste att om de råkades där, skulle tusenårig fiendskap upphöra och de försonande falla i varandras famn.
  Andrea blev frisk och kom igång igen. Han var med om strejken 1875; kastade något sten, rök in i finkan, men kom ut igen.
  År 1877 brann Airolo, hans födelseby.
- Nu har jag bränt mina skepp bakom mig; och nu måste jag fram, sade han.
  Är 1879 blev den 19 juli en sorgens dag. överingenjören för hela tunneln hade gått in i berget till att mäta och räkna; och som han stod där, fick han slag och dog! Mitt på banan! Där skulle han haft sin grav, som en Farao, i den största stenpyramid som finns; och hans namn, Favre, skulle varit ristat där.
  Emellertid: åren gingo. Andrea samlade pängar, erfarenhet och kraft. Göschenen besökte han aldrig; men en gång om året gick han till Heliga skogen och såg på förödelsen, som han kallade det.
  Han såg aldrig Gertrud, skrev icke till henne; det behövde han ej, ty han levde med henne i sina tankar, och han kände, att han fått hennes vilja.
  På sjunde året dog amtmannen, i fattigdom.
- Vilken lycka att han var fattig! tänkte Andrea; och så ha icke alla mågar tänkt.
  På åttonde året hände något märkvärdigt. Andrea stod som första man längst in i italienska tunneln och slog på sin borr. Luften var knapp och kvävande, så att han hade öronsusning. Då hörde han ett knäppande, som liknade den trämaskens, kallad dödsuret.
- Är min sista stund kommen? tänkte han högt.
- Din sista stund! svarade något inom honom, eller utom honom. Och han blev förskrämd.
  Följande dag hörde han återigen knäppningarne, men tydligare, så att han trodde det var uret han bar på sig.
  Men dagen därpå, som var en helgdag, hörde han ingenting; och nu trodde han det var örat bara; då blev han rädd och gick i mässan; och i stilla tankar klagade han över livets ostadighet. Hoppet hade svikit honom, hoppet att få uppleva den stora dagen, hoppet att få det utsatta stora priset för den första borren, som gick igenom väggen, hoppet att få Gertrud.
  På måndagen stod han dock återigen främst med sin borr, men modstulen; ty han trodde icke mer de skulle råka tyskarne i berget.
  Han slog och slog, men utan fart, såsom hans saktade hjärta slog efter tunnelsjukan. Då med ens hörde han som ett skott och ett väldigt brakande, men ini berget, på andra sidan.
  Och nu gick det upp för honom att de råkats.
  Först föll han på knä och tackade Gud; sedan reste han sig och började slå. Han slog förbi frukost, förbi middag; förbi raster och aftonvard. Han slog med vänster arm, när den högra domnat. Därunder tänkte han på överingenjören, som stupat mitt framför väggen; och han sjöng de tre männens sång i den brinnande ugnen, ty luften liksom brann omkring honom, under det vattnet dröp på hans hjässa och fötterna stodo i lera.
  På slaget sju, den 28 februari 1880, föll han framstupa emot borren som flög mitt igenom bergväggen.
  Ett skallande hurra från andra sidan väckte honom, och han förstod, förstod att de råkats, att hans sista mödas stund var kommen, och att han var ägare till tio tusen lire.
  Då, efter en kort suck till allförbarmaren, lade han munnen till borrhålet, viskade, så ingen hörde't: Gertrud; och därpå höjde han ett niofaldigt hurra till tyskarne.
  Klockan elva på natten hördes ett rungande si opp! från italienska sidan, och vid ett brak som av belägringskanoner ramlade väggen ner. Tyskar och italienare föllo i varandras famn och gräto, italienarna kysstes, och alla föllo på knä sjungande ett Te Deum laudamus.
  Det var ett stort ögonblick; och det var 1880, samma år då Stanley blev färdig med Afrika och Nordensköld med Vegafärden.
  När lovsången till den Evige tystnat, steg en arbetare fram från tyska sidan och lämnade italienarna ett textat pergament. Det var en äres- och minnesskrift till överingenjören, Louis Favre.
  Han skulle först passera tunneln, och Andrea skulle föra hans äreminne och hans namn på det lilla arbetståget till Airolo.
  Det gjorde Andrea troget sittande på en skjutvagn framför lokomotivet.
  Det var en stor dag! Och natten var icke mindre.
  Det dracks vin i Airolo, italienskt vin; och det brändes fyrverkeri. Där hölls tal, för Louis Favre, Stanley och Nordensköld; där hölls tal för Sankt Gotthard, den hemlighetsfulla bergstocken, som i årtusenden varit en skiljemur mellan Tyskland och Italien, mellan nord och syd. Ja, visserligen en söndrare, men också en samlare. Ty Sankt Gotthard har stått där och lika ärligt delat sitt vatten åt,den tyska Rhen som åt den franske Rhone, åt Nordsjön som åt Medelhavet ...
- Och åt Adriatiska, avbröt en Tessinare. Var så god och glöm icke Ticino som vattnar Italiens största flod, den väldiga Po.
- Bravo! Bättre! Leve Sankt Gotthard, det stora Tyskland, det fria Italien och det nya Frankrike!
  Det var en stor natt! på en stor dag.

  Följande morgon stod Andrea på ingenjörskontoret. Han var klädd i sin italienska jägardräkt; fjäder i hatten, bössa på axeln och ränsel på ryggen; vit i ansiktet och vit om händerna.
- Jaså du är nöjd med tunneln nu, sade kassaingenjören, eller penningmannen de kallade. Nå det kan ingen förtänka dig, och det är bara merarbete kvar för övrigt. Alltså avräkningen!
  Penningmannen slog i en bok, skrev en lapp och räknade upp tio tusen lire i guld.
  Andrea ritade sitt bomärke, stoppade guldet i ränseln och gick.
  Han kastade sig på ett arbetståg; och på tio minuter var han vid den nerfallna skiljeväggen.
  Eldar brunno inne i berget på båda sidor om skenorna, arbetarne hurrade för Andrea och svängde med mössorna. Det var härligt!
  På tio minuter igen var han framme vid tyska sidan. Men när han såg dagsljuset i öppningen, stannade tåget, och han steg ur.
  Så gick han mot det gröna ljuset, och såg byn igen, solig och grönskande; och byn låg där nybyggd, vit, strålande, vackrare än förr. Och när han gick fram hälsade arbetarna sin första man.
  Rakt på ett litet hus styrde han sina steg; och under ett valnötsträd bredvid bikuporna stod Gertrud, stilla, fagrare, mildare, alldeles som om hon stått där och väntat honom i åtta år. - Nu kommer jag, sade han; så som jag skulle komma, mitt igenom berget! - Följer du mig till mitt land?
- Jag följer dig, vart du vill.
- Ringen har du redan; är den kvar?
- Den är kvar!
- Då gå vi med detsamma! - Nej, icke vända om; ingenting får du ta med dig!
  Och de gingo hand i hand! Men de gingo icke åt tunneln. - Upp på berget! sade Andrea, och styrde upp på gamla passvägen. Genom mörkret gick min väg till dig; nu vill jag leva i ljuset med dig, för dig!