LOTSENS VEDERMÖDOR

  Lotskuttern låg på slaget utanför sista fyren; vintersolen hade gått ner för länge sedan och det gick hög sjö, riktig havssjö. Då signalerade förgasten: seglare i lovart!
  Ute till sjöss syntes en brigg som brassat back, hissat lotsgös; han ville följaktligen i hamn.
- Passopp! kommenderade mästerlotsen vid roret. Den där blir svär att ta i sån här sjö; men du, Viktor, vi taschar honom på lä-låring, så får du kasta dig opp i riggen var du kan komma åt ... Nu vänder vi! - Klart!
  Kuttern vände fint och höll ner på briggen som låg och högg.
- Konstig kropp som inte brassar fullt! - Ser ni något ljus om bord? - Nej! - Och ingen lanterna på förtopp. Fullt! - Passopp Viktor!
  Kuttern kom för fullt; Viktor stod på lovarts ledstång; och när en stor sjö lyfte båten nästa gång, satt Viktor uppe i briggens vant, under det kuttern gick vidare, vände och höll ner på inseglingsfyren.
  Viktor satt halvvägs till salningen och pustade ut innan han gav sig ner på däck. När han kom ner, gick han straxt till roret, där hans plats ju var, men man kan tänka sig hans förskräckelse, då han icke fann någon vid ratten. Han ropade hallå, men fick intet svar.
- De sitter väl och super därinne, tänkte han och gick till kajutfönstret. Nej, där fanns ingen! Han gick för över, till kabyssen och skansen, men där fanns icke heller ett liv. Då begrep han att fartyget var övergivet, antog det var läck och att det befann sig i sjunkande tillstånd.
  Han tittade nu först efter lotskuttern, men den hade försvunnit i mörkret.   Att styra på land var omöjligt, ty att hala brassar, gårdingar och boliner, och samtidigt stå till rors, det var inte att tänka på.
  Här var ingenting att göra, bara låta driva, fastän det drev ut till sjöss.   Glad blev han inte, men en lots är beredd på allt; och nog skulle någon seglare komma förbi bara han fick ljus för att kunna ge signal. Därför gick han till kabyssen att söka tändstickor och en lanterna. Fastän sjön var mycket hög, märkte han ingen rörelse på fartyget, vilket förvånade honom. Men ändå mer förvånad blev han, när han kom för om stormasten, och såg att han gick på ett parkettgolv med en lång gångmatta, som var vit och blå i ett smårutigt mönster. Han gick och gick, men mattan ville aldrig ta slut, och någon kabyss såg han icke mera till. Det var hemskt visserligen, men på samma gång roligt, ty det var nytt.
  Mattan var icke slut, när han befann sig vid ingången till en passage med butiker som voro upplysta. Till höger stod en personvåg och en automat. Utan att tänka sig för, ställde han sig på vågen och stoppade ner slanten. Som han visste att han vägde åttio kilogram, måste han le, när visaren angav bara åtta kilo. Antingen pekar vågen galet eller har jag kommit till en annan planet, som är tio gånger större eller mindre än jorden, tänkte han, för han hade gått på navigationsskolan och läst astronomi.
  Nu skulle han se vad som låg i automaten!
  När slanten fallit, sprang en lucka opp och ut ur den stacks ett brev i hans hand. Det var ett vitt kuvert om det, med ett stort rött lack; men sigillet kunde han icke läsa, och det var också detsamma när han inte visste vem det var ifrån. Han bröt brevet emellertid och läste ... underskriften först som man ju brukar. Där stod ... ja, det ska vi få veta sedan. Nog av, han läste brevet tre gånger, och stoppade det sedan i sin bröstficka, med en mycket tankfull min; mycket!
  Så gick han vidare in i passagen, men höll sig numera samvetsgrant mitt på mattan. Där fanns alla möjliga slags butiker, men inte en människa syntes, varken innanför diskarne eller utanför. När han gått en stund, stannade han framför ett stort fönster, innanför vilket syntes en hel utställning av snäckor. Som dörrn stod öppen klev han in. Från golv till tak voro hyllor med snäckor av alla slag samlade från jordens många hav. Ingen fanns därinne, men det låg tobaksrök som en ring på luften och tycktes nyss vara utblåst av någon som roat sig med att blåsa ringar. Viktor som var en munter ture stack fingret genom ringen och sade: - Hej! nu är jag förlovad med fröken Tobak! Då hörde han ett underligt ljud som av en klocka, men där fanns ingen klocka, utan i stället märkte han att det var en nyckelknippa som gav ljudet. En av nycklarna syntes nyss vara stucken in i kassalådan, och de andra nycklarna dinglade fram och åter med pendelns regelbundna rörelse, och därmed hölls det på en stund. Så blev det tyst, och när det blivit alldeles tyst, hördes ett stilla susande som när vinden går genom tackel, eller ångan strömmar genom ett smalt rör. Det var snäckorna som susade; men som de voro olika stora, blevo sustonerna också av olika höjd, och det lät som en hel orkester av sus. Viktor som var född på en torsdag och därför kunde tyda fåglalåt, spetsade sin öronmussla för att fatta vad de susade, och efter en stund kunde han förstå vad de sade:
- Jag har det vackraste namnet, sade en, för jag heter Strombus pespelicanus.
- Jag är den vackraste! sa purpursnäckan, som heter murex och något konstigt till.
- Jag sjunger vackrast! sa tigersnäckan som kallas så, för att hon ser ut som en panter.
- Tyst, tyst, tyst, sa trädgårdssnäckan, jag är den som köpes mest, för jag ligger på rabatten på sommarnöjena. De tycker jag är tråkig, men de måste ha mig ändå. Men om vintern ligger jag i vedboden i ett kålfat.
- Det var ett fasligt sällskap som bara lovsjunger sig själva, mente Viktor, och för att förströ sig, tog han en bok vilken låg uppslagen på disken. Som han hade ögonen med sig, märkte han straxt att sidan 240 var uppe, och att kapitlet 51 började på vänstra sidan. Ovanför kapitlet stod som motto en vers ur Coleridge; och dess innehåll slog honom som en blixt. Med rodnad på kinderna och återhållen andedräkt läste han ... ja det ska vi tala om sen, men det handlade icke om snäckor, så mycket kan vi ju säga nu.
  Stället behagade honom emellertid, och han satte sig ner, dock icke för nära kassalådan, ty det är ett farligt grannskap. Och så började han tänka över alla dessa underliga djur som gingo på sjön, de som han; varmt hade de icke på sjöbotten, men svettas gjorde de, och när de svettades kalk så blev det straxt till en ny tröja. Och de vred sig som maskar; somliga vred sig åt höger, och andra åt vänster, men det var klart, för de skulle åt något håll vrida sig, och alla kunde inte vara lika.
  Då hördes en röst inifrån bodkammaren genom den gröna gardinen:
- Ja, det där vet vi, men det vi inte vet, det är: att örats snäcka är en Helix och att småbenen på trumhinnan på håret liknar djuret ini Limnxus stagnalis, för det står i boken.
  Viktor som genast förstod att han hade med en tankeläsare att göra, svarade vänligt men brutalt, och utan att röja någon förvåning, genom gardinen, han också:
- Det vet vi, men varför vi ha en Helix ini örat, det vet inte boken lika litet som snäckhandlaren kan säga ...
- Jag är ingen snäckhandlare, röt den osynlige inifrån kammaren.
- Vad är ni då? röt Viktor tillbaka.
- Jag är ... ett troll!
  I detsamma gläntades på gardinerna, och ett huvud stack fram så fasligt att vilken annan än Viktor skulle ha tagit till benen. Men han, som visste hur troll skulle behandlas, tittade först på det rödglödgade piphuvudet, ty så såg trollet ut, där det stod och blåste ringar i gardinspringan. När en rökring kom nära, tog Viktor den på fingret och kastade den tillbaka.
- Du kan kasta ring, du, sade trollet hånfullt.
- Ja något, svarade Viktor.
- Och inte är du rädd heller!
- Det får inte en sjöman vara, för då tycker ingen flicka om honom.
- Hör du, du som inte är rädd, gå litet längre in i passagen, får vi se om du inte blir rädd.
  Viktor som fått nog av snäckorna, begagnade tillfället att avlägsna sig utan att synas fly, och gick nu ut ur butiken, men baklänges, för han visste att man aldrig skall vända till ryggen, emedan den är ömtåligare än bröstet nånsin kan bli.
  Och så började han gå igen, följande den blåvita mattan. Passagen var icke rak, utan gick i krokar så att man aldrig såg slutet på den; och alltid var där nya butiker, men intet folk; och butikägarne syntes inte. Men Viktor som lärt av erfarenheten förstod att de höllo sig inne i bodkamrarne.
  När han kom till en parfymbutik, som doftade likt ängens och skogens alla blommor, tänkte han: jag går in och köper mig en flaska eau de Cologne till min fästmö. Sagt och gjort! Butiken var ganska lik snäckbutiken, men lukten var så stark, att han fick huvudvärk och måste sätta sig på en stol. Särskilt var det en bittermandeldoft som gav öronsusning, men lämnade en fin smak i munnen som av körsbärsvin. Viktor som aldrig var rådlös, tog upp sin mässingdosa med spegel, och lade in en pris grovsikt, vilket klarade opp hjärnan och tog bort huvudvärken. Därpå knackade han i disken och hojade:
- Hallå, är det någon där?
  Intet svar följde. Då tänkte han: jag går väl in i kammarn och gör opp min affär. Han lade högra handen på disken, tog sats och var med ett hopp på andra sidan. Därpå sköt han undan gardinerna och tittade in i kammarn. Där såg han en syn, som fullständigt bländade honom. På ett långt bord med persisk duk stod först ett orangeträd med blommor och frukter, och de blanka löven liknade kamelians. I rader voro slipade kristallglas uppställda med alla jordens välluktande blommor, från jasminen, genom tuberosen, violen, konvaljen, rosen, ända ner till lavendeln. På ena änden av bordet, till hälften dolda av orangen, såg han två små vita händer under uppkavlade klädningsärmar syssla med en liten destillationsapparat av silver, men av damen säg han icke ansiktet, och hon såg icke honom heller. Men när han märkte att hennes klädning var gul och grön, förstod han att det var en löfjerska, ty gul och grön är Sphinx-fjäriIns larv som också kan förvända synen. Det som är bak hos honom ser ut som det vore fram, och där har han ett horn som enhörningen, så att han skrämmer sina fiender med det falska ansiktet, under det han äter med det som ser ut som baken.
  Viktor tänkte: här blir nappatag, men börja du! Mycket riktigt, vill man ha folk att tala, så tiger man bara.
- Är det herrn som söker sommarstället? frågade damen och trädde fram.
- Ja, det är jag, svarade Viktor för att icke vara svarslös, ty han hade aldrig tänkt på något sommarnöje till vintern.
  Damen blev förlägen, men var skön som synden och kastade en förtrollande blick på lotsen.
- Ja, det är icke värt att du söker förtrolla mig, för jag är förlovad med en bra flicka! sade lotsen och såg på henne mellan ringfingret och långfingret som häxor, när de ska döva domaren.
  Damen var ung och skön upptill, men nertill från midjan var det något mycket gammalt, som om hon var hoplappad av två stycken.
- Nå, låt mig se på stället, sa lotsen.
- Var så god, svarade damen och öppnade en dörr i bakgrunden.
  De gingo ut, och befunno sig i en ekskog.
- Mitt igenom skogen, bara, så äro vi framme! sade damen och bad lotsen gå först, ty hon ville naturligtvis inte vända ryggen till.
- Det är väl här som tjurn går, kan jag förstå, sade lotsen, som hade tankarne med sig.
- Du är väl inte rädd för tjurn? svarte damen.
- Vi får väl se på'n, mente lotsen.
  De gingo över bergknallar och trädrötter, träsk och svedjor, fällen och milbottnar, men Viktor måste vända sig om ibland och se efter om hon var med, ty han hörde icke hennes steg; och även när han vänt sig om och hade henne framför sig, måste hans öga leta opp henne, ty hennes klädning i gult och grönt gjorde henne nästan osynlig.
  Slutligen kommo de till en glänta eller öppen rödja i skogen, och som Viktor stod mitt på den gröna planen, kom tjurn fram som om han stått och väntat. Han var svart, hade en vit stjärna i pannan och blod i ögonvrårna.
  Som ingen flykt var möjlig, fanns endast angrepp och försvar. Viktor kastade en blick på marken, och se, där låg en gärsgårdsstör nyss huggen med en klump i ändan. Den tog han opp och ställde sig i posityr.
- Du eller jag! kommenderade han! Ett, två, tre!
  Nu började dansen. Tjurn backade först som en ångbåt, och genom näsborrarne släppte han ut ånga, rörde på svansen som en propeller; och så gick det för fullt, framåt.
  Det susade i luften, och så small det som ett skott när stören träffade mitt emellan tjurens ögon. Viktor var med ett språng åt sidan, men tjuren höll kursen för fullt. Då förändrades sceneriet; till Viktors stora förskräckelse säg han odjuret styra ner mot skogsbrynet där i en ljus klädning hans fästmö skyndade fram att möta sin fästman.
  Då skrek han ur djupet av sin själ: - Upp i ett träd, Anna! tjuren kommer!   Och så sprang han efter odjuret, slog honom på bakbenen på smalaste stället för att krossa en benpipa om det var möjligt. Och med övermänskliga krafter fick han kolossen att sjunka ner på marken. Anna var räddad och lotsen höll henne i sina armar.
- Vart skall vi nu gå? sade han. Vi gå väl hem?
  Att fråga henne varifrån hon kom, föll honom icke in på grunder vi sedan få veta.
  De gingo hand i hand, gångstigen framåt, och voro lyckliga vid det oväntade återseendet. Men när de gått en stund, stannade Viktor plötsligt och sade:
- Vänta ett ögonblick, jag måste gå och se om tjurn, för det är synd om honom i alla fall.
  Då förvandlades Armas anlete och hennes ögonvrå blev blodig. Med ett vilt elakt uttryck sade hon bara: gå, jag väntar!
  Lotsen betraktade henne med sorgsna blickar, ty han hörde att hon talade osant. Men han följde henne. Hennes gång var så ovanlig dock, och han började frysa i hela vänstra sidan.
  När de gått en stund till, stannade Viktor igen.
- Giv mig din hand, sade han; nej, den vänstra.
  Då såg han att ringen icke fanns där.
- Var är ringen? frågade han.
- Den har jag tappat, svarte hon.
- Du är min Anna, men du är icke. Det har flugit en främmande i dig.
  I detsamma gav hon honom en blick åt sidan, och han såg att det icke var en människas utan det var tjurens blodiga blick, och han förstod.
- Vik hädan löfjerska! sade han och spottade henne i ansiktet.
  Då skulle man sett! Den falska Anna skiftade hamn, blev gulgrön i ansiktet som galla, sprack av ilska, och i nästa ögonblick skuttade en svart kanin bort över blåbärsriset och var försvunnen.
  Nu stod han där i villande skogen, men han var icke bortkommen för det, utan tänkte: jat går väl på; kommer så själva den, så läser jag mitt fadervår framlänges, för det räcker långa vägar.
  Så gick han på, och fick se en stuga. Han knackade, och togs emot av en gammal gumma; frågade om han kunde få härbärge över natten. Gumman svarade att det kunde han få, men att det inte var något att bjuda på, för det var bara en kammare på vinden som var si och så.
- Den får vara hur han vill, nu måste jag sova.
  Ja, hur de jämkade, så fick han följa med opp på vinden och in i kammaren. Där hängde en stor getingbilla ovanför sängen, och gumman bad om ursäkt för att de hade sådant främmande.
- Skadar inte; getingar äro som människorna, de äro snälla ända tills man retar dem. Kanske ni har ormar också?
- Ja, vi ha några stycken förståss.
- Skadar inte; de tycker om sängvärmen, så vi ska nog bli sams! Är det huggorm eller snok?
- Jag är visserligen inte noga på sällskapet, men jag föredrar snoken!
  Gumman stod svarslös, när lotsen började reda i sängen och visade bestämd avsikt att sova i rummet.
  I detsamma hördes utanpå det stängda fönstret ett ängsligt surrande, och en stor bålgeting försökte komma in.
- Släpp in den stackarn! sa lotsen och öppnade fönstret.
- Nej, sådan en! Gör slut på'n! skrek gumman.
- Varför ska jag det? Han kanske har ungar här som ska svälta, och så får jag ligga och höra på barnskrik, nej tack! ...
- Kom du lilla geting.
- Han bits! gick gumman på.
- Nej vars, han biter bara elaka människor ...
  Och nu öppnades fönstret. In tågade en bålgeting så stor som ett duvägg: och surrande som en bassträng begav han sig straxt upp i boet. Och så blev det tyst.
  Gumman gick, och lotsen kröp i säng.
  När han kom ner i stugan följande morgon fann han icke gumman där; men på den enda stolen satt en svart katt och spann; kattorna äro ju dömda att spinna därför att de äro så lata, och något ska de göra.
- Stig upp, katt, sa lotsen, för jag ska sitta.
  Och så tog han katten och satte den i spisen. Men det var ingen vanlig katt, för nu började han gnistra med rygghären så att det tog eld i spånorna.
- Kan du göra eld, så kan du koka kaffe också, sa lotsen.
  Men katten är av den ullen att han icke vill det en annan vill, och nu började han fräsa och spotta så att elden slocknade.
  I detsamma hörde lotsen en spade ställas mot stugväggen; och när han tittade ut, fick han se gumman som stod vid en grop hon kastat upp ute i trädgården.
- Jaså, du gräver din grav, du gamla, sade han.
  Och i detsamma kom gumman in. När hon fick se Viktor frisk och sund, blev hon alldeles utom sig av förvåning; och nu bekände hon, att ingen gått levande ut ur den kammaren, och att hon därför grävt hans grav i förvägen. Men som hon såg lite illa, tyckte hon att lotsen fått en underlig halsduk.
- Ja, har du sett maken till halsduk, sa Viktor och strök
med handen under sin haka.
  Där satt en orm som gjort en fin knut med två gula fläckar på; det var dess öron; och ögonen lyste som ädelstenar. - Visa faster dina kråsnålar, sa lotsen.
  Och när han kliade ormen på huvudet, så syntes båda kråsnålarne mitt i gapet.
  Då föll gumman i farstun och utbrast:
- Jag ser nu att du fått mitt brev och förstått det. Du är en bra karl!
  Jaså det var ditt automatbrev, sa lotsen, och tog upp brevet ur bröstfickan. Det skall jag sätta i glas och ram när jag kommer hem.
  Vet ni vad som stod i brevet? - Det stod bara så här: "Mann muss sich nie verbluffen lassen," vilket kan översättas med: "Lyckan står den djärve bi."

Anne-Marie, som hörde sin mamma sluta historien så där, frågade nu:
- Ja, men, hur kom det sig till att lotsen kunde gå från skeppet till passagen; och gick han inte tillbaka sen, eller hade han bara drömt alltihop?
- Det skall du fä höra en annan gång, lilla frågvis, svarte mamman.
- Ja, men det stod också några verser i en bok...
- Vad för verser? Jaså de där i snäckbutiken... ja, dem har jag glömt bort ... sa mamman.
  Men inte ska man fråga sådant; det är ju bara en saga, kära barn!