GULLHJÄLMARNE I ÅLLEBERG

  Anders var född på Falbygden och hade i sin ungdom marscherat kring land och rike med alnstickan och tygpackan. Men en dag tyckte han det var bättre marschera med gevär och slita kronans kläder, och därför tog han karvning på Västgöta-Dal. Detta gjorde att han en gång blev kommenderad opp till Stockholm på bevakningstjänst.
  Vännen Kask, så hette han numera, fick en dag permission; och följaktligen skulle han gå på Skansen. Men när han kom till porten, så hade han ingen femtiöring och fick alltså bli utanföre. Han titta så långt på staketet och tänkte: jag går väl omkring; allti finns det en stätta; i nödfall så äntrar jag.
  Det var i solbärgan, när han följde sjölaggen och strök långs med bergroten; men staketet syntes högt upp i luften och därinnanför hördes sång och musik. Kask gick och gick, runt, runt, men såg ingen stätta, och staketet försvann inni nötskogen. Trött, slog han sig ner i backen och sprita nötter.
  Då kom en furufnatt och satte svansen i vädret:
- Låt bli mina nötter! sa ekorrn.
- Ja, om du visar mig till stättan, sa Kask.
- En bit på vägen, svarte ekorrn.
  Han skutta före och soldaten efter. Så var fnatten borta.
  Där kom en igelkott prasslande i lövet.
- Följ mig, sa han, så ska du se stättan.
- Gakkmä sa pinnson! Nej tack!
  Men igelkotten följde ändå.
  Så kom huggormen. Det var en fin karl; han kunde läzzpa med tungan och göra krumbukter.
- Följ mig, sa han, zå zka du phå ze ztäddan!
- Jag följer, sa Kask.
- Men du zga vara phin; du zga inte tzrampa på mig! Jag dycker om det phina.
- Så fin karl är ju inte en soldat, sa Kasken, men jag har inte alstövlarne på, likvisst.
- Träd på'n, sa igelkotten, annars biter han dig så fint! I detsamma lyfte huggormen på halsröstet och krokade av:
- Pass! sa igelkotten, och rök på ormen. Jag är inte så fin, men jag visar mina pinnar, jag.
  Så gjorde han slut på ormen, och försvann.
  Nu stod soldaten ensam i skogen och ångrade att han försmått den taggiga pinnson.
  Det hade mörknat, men halvtunglet syntes mellan björklövet, och det var alldeles nedtyst.
  Då tyckte sig soldaten se en stor gul hand som vinkade, fram och tillbaks. Han gick ditåt, och fick se att det var ett lönnlöv, vilket brukar gestikulera så där med fingerna, utan att man vet vad det menar.
  Som han stod och tittade, hörde han en asp skälva:
- Hu, jag fryser, sa aspen, för jag har blitt våt om fötterna; och jag är så rädd.
- Vad är du rädd för då? frågade soldaten.
- Jo, det sitter en pyssling ini berget. Då förstod soldaten vad lönnen menat, och han såg verkligen en pyssling sitta ini berget och koka gröt.
- Vad är du för en? sa pysslingen.
- Jag är på Vässkötta-Dal, var är du nånstans?
- Jag är i Ålleberg, jag, sa pysslingen.
- Men Ålleberg ligger i Västergylln, svarte soldaten.
- Vi ha flyttat hit, nu! sa pysslingen.
- Det lögst du, svarte soldaten, fick fatt i grytstjärten och lade gröten i elden.
- Nu ska vi se på Musbot, sa han och gick in i berget. Där satt jätten vid en stor brasa och glödgade en järnstång
- God dag, god dag, sa soldaten och räckte handen.
- God dag igen! svarte jätten och gav järnstången, så rö han var.
  Kask tog emot och kramade järnet så att det väste:
- Du är varm om händerna! Vad hetter du?
- Jag heter jätten Svensk, sa trohet.
- Det var ett gammalt bra handtag, det var svenskt och nu förstår jag att jag är i Ålleberg. Kanske Gullhjälmarne sover där ännu?
- Tyst! tyst! sa jätten och hyttade med eldkäppen. Du ska få se dem, efter du är på Vässkötta-Dal; men du ska lösa min gåta först, mente jätten.
- Vill du mulbändas med en landsman, så låt gå! Men lägg bort eldgaffeln först.
- Jo, Kask, du ska säga svenska historien medan jag röker en pipnubb, så ska du få se på Gullhjälmarne sedan; hela svenska historien.
- Det maxar jag, fast jag inte var något övernöt på korpralskoln. - Jag ska dra mig till minnes lite först, ändå.
- Men det är ett villkor: du får inte nämna namn på en kung, för då blir de onda där inne; och när de bli onda, då vet du ...
- Det var farlig svårt; men, tänd nubben du, så börjar jag. Här har du eld!
  Soldaten gastkramade sitt huvud en stund, därpå började han:
- Ett, två, tre! Anno 1161 och där omkring blev Sverige till; ett rike, en kung och en ärkebiskop - är det nog?
- Nej, sa Svensk, det var för litet. En gång till!
- Så här då - Anno 1359 var svenska folket färdigt, ty då sammanträdde fyraståndsriksdan och den varade med avbrott ända till 1866.
- Du som är soldat, sade Svensk, du ska väl tala lite om krig.
- Det finns bara två krig, som ha någonting att säga: och de slutades med två freder, den i Brömsebro 1645 då vi fick Härjedalen, Jämtland och Gottland, och den i Roskilde 1658, då vi fick Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Och därmed är svenska historien färdig; det andra var bara slagsmål.
- Nå men konstitutionerna då?
- Ja, vi fick envälde 1680 och det varade till 1718; sen blev frihetstiden till 1789, då enväldet kom igen. Och så gjorde Adlersparre revolution 1809 samt lät Hans Järta skriva konstitutionen som lever än. Nu behöver du inte veta mer. Har du rökt ur nubben?
- Tja! sa jätten. Det var jämnt skägg. Och nu ska du få se på Gullhjälmarne!
Den gamle reste sig med möda och gick in åt berget följd av soldaten.
- Gå tyst! sa jätten och visade på en riddare i gullhjälm, som satt sovande vid en klippdörr. Men i detsamma snavade Kask och slog sitt klackjärn mot en sten så att det eldade om'et. Då vaknade Gullhjälmen genast; och så kvickt som om han sovit på vakten ropade han:
- Är det tider än?
- Ännu icke! svarte jätten.
Gullhjälmriddaren satte sig ner och somnade åter straxt in.
  Jätten öppnade bergväggen; och soldaten säg en stor sal framför sig. Ett ändlöst bord sträckte sig mitt genom salen, och i halvskymningen syntes den lysande samlingen av gullhjälmar sitta i karmstolar med guldkronor på ryggstöden. Vid kortändan satt en man som var huvudet högre än de andra; och hans skägg räckte ner till midjan som på Moses eller Jesaias; och han hade klubban i sin hand.
  Alla tycktes sova, men icke den sömn som om natten återgiver krafter, icke heller den sömn som kallas den eviga.
- Pass nu på, sade jätten, så skall du få höra på årsmotsmässan.
  Han tryckte på en stor granat i berghällen, och tusen lågor tändes.
  Då vaknade gullhjälmarne.
- Vem där? frågade mannen med profetskägget.
- Svensk! svarade jätten.
- Gott namn! sade Gustav Eriksson Vasa, ty det var han. Hur långt är det lidet?
- Till året efter Kristi börd, ett tusen, nio hundra och tre.
- Tiden går, han I också gått framåt? Åren I än ett land och ett folk?
- Vi äro! Men sedan Gustav den förste har landet vuxit.
Med Jämtland, Härjedalen och Gottland.
- Vem tog det?
- Jo, det skedde under drottning Kristina; men det var hennes förmyndare som tog.
- Och sedan?
- Sedan fick vi Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.
- Det var dalern! Vem tog det då?
- Karl den tionde Gustav.
- Än sedan då?
- Sedan är det inte mer!
- Det är allt?
  Nu knackade det i bordet.
- Erik den Helige begär ordet! sade Gustav Vasa.
- Erik Jedvardson är mitt namn och helig var jag aldrig. Får jag fråga Svensk var mitt Finland tagit vägen?
- Finland gick tillbaks till Ryssland på egen begäran av Anjalaförbundets män, och genom freden i Fredrikshamn 1809, då finnarne hyllade czaren.
  Gustav II Adolf begärde ordet.
- Var äro Östersjöländerna? frågade han.
- Återtagna av ägarne, svarade Svensk.
- Och kejsarn, finns han kvar?
- Det finns två kejsare, en i Berlin och en i Wien.
- Två Habsburgare?
- Nej, en Habsburgare och en Hohenzollare och det kallas för Tysklands enhet, sa Bismarck!
- Ofattligt! - Och katolikerna i norra Tyskland äro de omvända?
- Nej! katolikerna äro majoritet i nordtyska riksdagen, och Berlinerkejsarn inverkar för närvarande på kardinalkollegiet för att få bestämma påvevalet.
- Finns påven kvar då?
- Ja, väl finns han kvar, fastän det dog en nyss.
- Och vad vill Brandenburgarn i Rom?
- Det vet man inte; några säger att han vill bli romersktysk kejsare av evangeliska bekännelsen.
- En synkretist-kejsare som Johan Georg av Sachsen drömde om. Nu vill jag inte höra mer.
Försynens vägar äro underbara och vi dödlige, ja, vad äro vi? Stoft och aska!
  Carl XII begär ordet.
- Kan Svensk säga mig vad Polen nu är?
- Polen finns icke mer. Det är delat!
- Delat? Och Ryssland?
- Ryssland firade nyligen Petersburgs grundläggning, och borgmästarn i Stockholm gick med i processionen.
- Som fånge?
- Nej, som inbjuden. Alla nationer äro numera lite vänner, och i Kina har nyligen en fransk armékår godvilligt stått under tysk fältmarskalk.
- Det var dyrbart! Är man vän med sin fiende numera?
- Ja, man är genomträngd av kristendomens anda, och man har stående fredsdomstol i Haag.
- Vad har man för slag?
- Fredsdomstol.
- Då är min tid ute! Ske Guds vilja!
  Konungen fällde hjälmens visir och talade icke mer.
  Carl den XI begärde ordet.
- Nå, Svensk, hur är det med gamla Sveriges finanser?
- Det är svårt att säga, ty jag tror inte de kan bokhållerit riktigt. Men ett är säkert, eller två; att halva svenska jorden är pantsatt i utlandet, belånad till nära 300 millioner.
- Å herre Gud!
- Och kommunernas skulder uppgå till nära 200 millioner.
- 200?
- Och åren 1881-1885 utvandrade 146 tusen svenskar.
- Låt mig inte höra mer!
  Gustav Vasa slår klubban i bordet.
- Av allt vad jag förstått är det icke väl beställt med landet. Dröngöter ären I, lata, avundsamma, sorglösa; tröga att göra något, snabba att hindra. Men du Svensk, hur har min kyrka det, och mina präster?
- Kyrkans präster äro jordbrukare och mejerister; biskoparne sitta med ända till 30 tusen kronors lön och samla pengar, alldeles som före Västerås recess; för övrigt äro de kättare nästan allesammans, eller fritänkare vi kallar. Det väntas nog ett slags reformation igen, vad det sen blir.
- Så? Så? ... Men vad är det för musik och sång här ovanpå?
- Det är Skansen! Det är ett berg, på vilket man samlat alla fosterländska minnen, liksom om man i förkänslan av slutet gör sitt testamente och plockar ihop souvenirer av det förgångna. Det visar vördnad för fädren, men mer är det inte.
- Av vad som framgått av detta årsmot, synas förfädrens verk och gärningar ha uppslukats av tidens ström; somt flyter opp, annat sjunker ner. Här sitta vi som skuggor av oss själva, och för er levande böra vi icke vara annat ... Släck ljusen!
  Jätten Svensk släckte ljusen och gick ut, följd i hälarne av soldaten, som han bad stiga in i liksom en bur.
- Om du nu talar om det här, sade jätten, så är du olycklig.
- Ja, det förstår jag, svarade Kask. Men jag skall lägga det på minnet! Tänk i alla fall: att de har supit opp gamla Sverige och stampat på't i utlandet! - Det är ju alldeles vådligt; om det är sant!
  Knäpp! sa det i turbinen; hissen gick upp med soldaten, upp på Skansen. Och där stod han mitt i solnedgången, just som det ringde i Håsjöstapeln och Gustav Vasa höll sitt intåg i Stockholm omgiven av sina dalkarlar.