FOTOGRAFI OCH FILOSOFI

   Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt, profiler och facer, knästycken och helfigurer, och han kunde utveckla och fixera, tona, guldblad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt, och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.
  Han hade en kompanjon, som var en vanlig människa, full av små egenheter. Han rökte till exempel tobak hela dagen; han kunde aldrig lära sig stänga en dörr; han stack kniven i munnen i stället för gaffeln; han gick med hatten på huvet ini rummen; han putsade naglarne mitt på ateljégolvet; och om kvällarna skulle han ha tre glas öl. Han var full av fel.
  Filosofen, som däremot var felfri, hyste ovilja mot sin ofullkomlige broder, och han ville skiljas från honom, men kunde icke, ty deras affärer höllo dem ihop; och därför, att de måste hälla tillsammans, började filosofens ovilliga känslor att övergå till ett oresonligt hat. Det var förskräckligt!
  När det så blev vår, skulle det hyras sommarnöje; kompanjonen sändes ut att anskaffa sådant. Och han skaffade. Därpå reste de ut en lördagskväll på ångbåten. Filosofen satt på överdäck hela vägen och drack punsch. Han var mycket korpulent, och var besvärad av flera åkommor, såsom något åt levern; och med fötterna var det också något trassel, kanske reumatism eller sådant. Nåväl, framkomna till ort och ställe, stego de i land på bryggan.
- Är det här? frågade filosofen.
- Bara en liten bit att gå, svarte kompanjonen.
  De gingo på en gångstig med trädrötter; och så var vägen slut mitt framför en gärsgård. Den måste äntras. Därpå kom en gångstig med stenar. Filosofen klagade över sina fötter, men glömde snart smärtan för en ny gärsgård, som måste äntras. Därpå försvann vägen som av sig själv; man måste gå på bara bergknallar och trampa väg i buskar och blåbärsris.
  Innanför tredje gärsgårn stod en tjur, som jagade filosofen fram till den fjärde gärsgårn, varav han erhöll ett svettbad, vilket öppnade porerna. Efter sjätte gärsgården syntes stugan. Filosofen gick in, och kom ut på verandan.
- Varför är det så mycket trän? sa han. De skymma utsikten.
- Jo, de ska skydda för havsvinden, svarte kompanjonen. - Och här ser ut som en körgärd; vi bor ju mitt i granskog.
- Det är hälsosamt, sa kompanjonen.
  Så skulle de gå och bada. Men det fanns ingen badstrand i filosofisk bemärkelse. Där var bara stenbotten med gyttja.
  Efter var ett rostbrunt vatten med en amper smak. Det dugde inte. Ingenting dugde. Kött kunde man icke få köpa, och fisk var det enda som fanns.
  Filosofen blev mörk och satte sig under en kurbits att klaga.
  Men stanna måste han; och kompanjonen återvände till staden för att sköta affären under kamratens ledighet.
  Sex veckor hade gått, då kompanjonen återvände till sin filosof. På bryggan stod en smärt yngling med röda kinder och brun hals. Det var filosofen, föryngrad och levnadslustig. Han hoppade över de sex gärsgårdarne och jagade själv tjuren framför sig.
  När de kommo på verandan, sade kompanjonen:
- Du ser frisk ut, hur har du haft det?
- Jo, sade filosofen, utmärkt! Gärsgårdarne ha tagit fettet
av mig; stenarne ha masserat mina fötter; gyttjan har givit mig gyttjebad mot reumatismen; den klena kosten har botat min lever; granskogen mina lungor, och kan du tänka dig, det bruna källvattnet höll järn, just vad jag behövde.
- Ja, du filosof, sade kompanjonen; av negativplåten får man en positiv plåt, där skuggorna bli dagrar igen. Om du ville ta en sådan plåt av mig, och se efter vilka fel jag saknar, skulle du icke hata mig. - Tänk efter bara: jag super inte, och därför sköter jag affären; jag stjäl inte; jag talar aldrig illa om dig; jag klagar aldrig; jag gör aldrig vitt till svart; jag är aldrig ohövlig mot kunder; jag stiger tidigt upp om morgnarne; jag putsar naglarne för att hålla utvecklaren ren; jag bär hatten på huvet för att inte fälla här på plåtarne; jag röker tobak för att rena luften från giftiga ångor; jag lämnar dörrarne på glänt för att slippa bullra i ateljén; jag dricker öl om kvällen för att icke falla ner i whiskyn, och jag skjuter in kniven i munnen för att slippa sticka mig på gaffeln.
- Du är verkligen en stor filosof, sade fotografen; nu ska vi vara vänner, så kommer vi att gå långt.