BLÅVINGE FINNER GULDPUDRAN

  Den rike mannen hade en gång kommit ut till den fattiga ön och förälskat sig i honom. Varför, kunde icke den rike mannen säga, men han var betagen; möjligen liknade denna ö ett förgätet barndomsminne eller en vacker dröm.
  Han köpte ön, byggde en villa och planterade allehanda ljuvliga trän, buskar och blomster. Havet låg utanför; egen brygga hade han med flaggstång och vita båtar; ekar stora som kyrkor beskuggade hans hus, och friska vindar ströko över grönskande ängar. Han hade maka, barn, tjänare, dragare; han hade allt, men en sak fattades honom; det var en småsak, men den viktigaste av alla, den han hade glömt att tänka på: det var källvatten. Där grävdes brunnar och sprängdes i berg, men det kom bara salt, brunt vatten. Det filtrerades, blev klart som kristall, men förblev salt. Där satt sorgen.
  Då kom i de tiderna en Herrans benådade, som haft lycka i alla sina förehavanden, och var en av världens berömdaste män. Vi minnas hur han slog sin diamantstav i berget och, som Moses, fick han klippan att ge vatten. Nu skulle diamantborras, såsom man borrat i andra berg och fått vatten ur alla. Man borrade här; för hundra riksdaler, för tusen, för flera tusen, men man fick bara saltvatten. Här var tydligen ingen välsignelse; och den rike mannen märkte sig noga, att man icke får allt för pengar, icke ens en dryck friskt vatten, när det vill sig illa.
  Då blev han tung i sinnet, och livet log icke längre. Skolmästarn på ön började emellertid läsa i gamla böcker, och skickade efter en klok gubbe som gick med slagruta; men det halp icke.
  Men prästen som var klokare än så, sammankallade en dag skolbarnen, och utfäste en belöning för den som kunde finna en ört kallad guldpudran och som visade källdrag.
  Den har blommor som Daggkåpan och blad som Mandelblomman, vilken ock kallas Stenbräckan. Och det ser ut som guldstoft på de översta bladen. Kom nu ihåg det!
- Blommor som Daggkåpan och blad som Mandelblomman, upprepade barnen; och så rände de ut i skog och mark att söka Guldpudran.
  Ingen av barnen fann den. En liten gosse kom visserligen hem med Rävmjölken, som har lite guld i toppen; men den är giftig, och den var det inte. Och så tröttnade de att leta.
  Men det fanns en liten flicka, som inte gick i skolan än; hennes far var dragon, ägde ett litet torp, var mera fattig än rik. Hans enda skatt var den lilla dottern; och hon kallades i byn med det vackra namnet Blåvinge, därför att hon alltid var klädd i en himmelsblå tröja med vida ärmar, som viftade när hon rörde på sig. Blåvingen är för övrigt en liten blå fjäril som syns i högsommarn på grässtrån, och hans vingar likna bladen på linblomman, en flygande linblomma som har munspröt, där stoftsträngarne sitta.
  Blåvinge, dragonens nämligen, var ett ovanligt barn, talade så förståndigt men sällsamt, så att ingen visste var hon fick orden ifrån. Alla människor tyckte om henne, och djuren med; höns och kalvar följde henne, och hon vågade klappa själva tjurn. Hon gick ofta ut ensam, blev borta, och kom igen; men när man frågade var hon varit, kunde hon inte säga det. Då hade hon likvisst så mycket att berätta. Hon hade sett ovanliga ting, och mötte både gubbar och fruar, som hade sagt det och det. Dragonen lät henne hållas, ty han trodde sig ha märkt att hon hade någon som skyddade sig.

  En morgon gick Blåvinge ut på strövtåg. Genom ängar och hagar styrde hon sina små steg; och hon sjöng mest för sig själv, sånger som ingen hört förr och som kom för henne. Morgonsolen sken så ungt som om den var nyfödd, luften kändes kraftig och utsövd, daggen dunstade och dess friska fukt svalkade det lilla ansiktet.
  Som hon kom in i skogen, mötte hon en grönklädd gubbe.
- God dag, Blåvinge, sa gubben. Jag är trädgårdsmästarn på Solglänta. Kom med skall du få se på mina blommor. - För stor ära för mig, svarte Blåvinge.
- Nej, ty du har aldrig pinat växter.
  Så gick de tillsammans och kom till stranden. Där var en liten vacker bro, som ledde ut till en holme, och dit gick de.
  Det var en trädgård! I den fanns allt, stort som smått, och det var ordnat som en bok.
  Själv bodde han i ett hus, som var byggt av växande alltidgröna träd, tallar, granar, enar med riset på; golven voro lagade av växande alltid-gröna buskar och örter. Mossor och lavar växte i golvspringorna, för att hålla tätt; kråkris, mjölon, linneor utgjorde själva tiljorna. Taket bestod av slingerväxter: jungfruvin, kaprifolium, clematis, murgrön; och det var så tätt att inte en droppe regn gick igenom. Utanför dörren stodo bikupor, men i stället för bin bodde där fjärilar. Och när de svärmade ut, så var det en syn.
- Jag tycker inte om att pina bin, sa gubben. Och för resten är de så fula; de ser ju ut som ludna kaffebönor, och sticks gör de också, som huggormar.
  Och så gick de ut i trägårn.
- Nu ska du få läsa i naturens A-B-C-bok, du skall få veta blomstrens hemligheter och örternas känningar. Men du får icke fråga, bara höra och svara ... Ser du, barn; på den här gråsten växer något som liknar gråpapper. Det är det första som kommer, när berget blir vått. Berget möglar; möglet kallas lavar. Här ha vi två stycken; den ena liknar renens horn; kallas också renlav, och är renens viktigaste föda. Den andra heter Islandslav och liknar ... Vad liknar den?
- Den liknar en lunga, för det står i naturläran.
- Ja, den liknar under förstoringsglas lungans luftblåsor, och därav lärde sig mänskorna att begagna den i bröstsjukdomar, ser du. - När nu emellertid bergets lavar samlat mylla, så komma mossorna. De ha ett slags enklare blommor och sätta frö; de likna isblommorna, men du skall se att de även likna ljung, och barrträd och allt möjligt, för alla växter äro släktingar. Den här väggmossan ser ut som en gran, men har fröhus som vallmon, fastän enklare. På mossorna växer snart Ljungen. Om du nu ser på ljungen med ett starkt förstoringsglas, så blir han en mjölkört, epilobium på latin, eller en rododendron, alldeles som almen, vilken bara är en stor nässla. Myllmattan är färdig, och i matjorden växer allt; människan har till sin nytta infångat en del växter, men naturen själv har givit henne anvisningar om, vilka hon skulle taga och huru de skulle användas. Detta är icke märkvärdigare än de prydnader och färger som blommorna fått för att säga insekterna var honingen finnes. Du har själv sett på rågaxet, där bakarens redskap hänga utanför som bagarskyltar. Och om du ser på linet, den nyttigaste av alla växter, så har han själv lärt människan spinna. Se bara i blomman så finner du lintotten, där stoftsträngarne sno sig omkring stiftet som blår kring tenen. För att uttrycka sig tydligare lät naturen en liten snyltört, kallad Binda, slingra sig kring hela plantan, opp och ner, fram och tillbaks som skytteln i vävstolen. Underligt är att det icke var en människa, utan en fjäril som först kom på att linet kunde spinnas. Han heter linvecklaren; och av bladen spinner han med sitt eget silke små vaggtäcken och lakan åt sina barn. Men sen linet börjat odlas, är han slug att passa tiden, så att hans små äro flygfärdiga straxt innan linet ryckes.
  Och läkedomsörterna, må du tro! Se på den där stora vallmon; eldröd som febern och vansinnet! Men i botten på blomman är ett svart kors; det är apotekarns giftetikett. Och mitt i korset sitter en romersk vas med refflor på. I dessa refflor repar man, så rinner läkemedlet ut, som kan ge döden, illa använt; men kan ge dödens snälla broder, sömnen, rätt använt. Ja, så klok och givmild är naturen. Men nu ska vi titta på Guldpudran! ...
  Här gjorde han en paus för att se om Blåvinge var nyfiken. Men det var hon inte.
- Nu ska vi se på Guldpudran!
  En paus till! Nej, Blåvinge kunde tiga, fast hon var så liten. - Nu ska vi se på Guldpudran, som har Daggkåpans blommor och Stenbräckans blad. Detta är hennes känne, och säger var källan finns. Daggkåpan samlar både dagg och vatten i sina blad, är själv en liten klar källa; men Stenbräckan spränger berg. Utan berg får du ingen källa, berget må ligga hur långt bort som hälst. Detta säger Guldpudran åt dem som förstå. Hon växer här på ön, och du skall få veta platsen, därför att du är snäll. Ur din lilla hand skall den rike mannen få det friska vattnet för sin torra själ, och genom dig skall denna ö bli välsignad. Gå i frid, mitt barn. När du kommer in i nötskogen, finner du en silverlind till höger; under den ligger en kopparorm, som inte är farlig. Han skall visa dig vägen till Guldpudran. Men innan du går, skall du ge gubben en kyss, endast dock, om du vill själv.
  Blåvinge räckte fram sin lilla mun åt gubben och kysste honom. Då förvandlades gubbens ansikte, och han stod där femtio år yngre.
- Jag har kysst ett barn, jag har fått ungdom! sade trädgårdsmästarn; och du är mig ingen tack skyldig. Farväl!
  Blåvinge gick till nötskogen. Där spelade silverlinden, och humlorna sjöngo därtill i lindblommen. Kopparormen låg där mycket riktigt, men han såg ut som han ärgat något.
- Se där är Blåvinge, som skall ha Guldpudran, sade kopparormen. Du skall få den, men på tre villkor: inte skvallra, inte narras, inte vara nyfiken. Gå nu rakt fram, så hittar du Guldpudran.
  Blåvinge gick rakt fram. Så mötte hon en fru.
- God dag, sa frun. Har du varit hos trädgårdsmästarn i Solglänta?
- God dag, fru, svarte Blåvinge och gick vidare.
- Du skvallrar åtminstone inte, sade frun.
  Så mötte hon en zigenare.
- Vart skall du gå? frågade zigenaren.
- Jag skall gå rakt fram! svarade Blåvinge.
- Då narras du inte! sade zigenaren.
  Så mötte hon ett mjölkbud. Men hon kunde inte förstå varför hästen satt inne i kärran och mjölkkusken var spänd i skaklorna och drog.
- Nu skenar jag, sa kusken och satte i att springa, så att hästen föll i diket ... Nu ska jag vattna rågen, sa kusken och tog locket av en mjölkflaska för att vattna i åkern.
  Blåvinge tyckte nog det var konstigt, men såg inte dit, utan gick vidare.
- Du är inte nyfiken heller, sade mjölkkusken.
  Och nu stod Blåvinge vid en bergrot; solen lyste in mellan hasslarne på en grön sträng av den saftiga örten, vilken sken som det klaraste guld.
  Där var Guldpudran; och Blåvinge såg hur hon följde källådern från berget ner i den rike mannens äng.
  Då föll hon på knä, och plockade tre Guldpudror, som hon gömde i sitt förkläde; och med dem gick hon hem till sin far.
  Dragonen tog på sig kaskett, sabeln och tröjan; och så gick de till prästen. Sedan följdes de åt alla tre till den rike mannen. - Blåvinge har funnit Guldpudran? sade prästen när han kom i salsdörrn! Och nu är vi rika hela byn, för nu blir det badort!
  Och det blev badort; det kom ångbåt och handelsman; där blev värdshus och postkontor, läkare och aptek. Guld strömmade om somrarne ini byn, och det var sagan om Guldpudran, som kunde göra guld.