Slitningar

    Han hade fått upp ögonen för världens fånighet, men han ägde icke kraft att genomtränga mörkret och se efter vari orsaken till dess fånighet låg; därför blev han förtvivlad, söndersliten, zerrissen. Så kom han att älska en flicka, vilken gifte sig med en annan. Han beklagade sig för sina vänner och väninnor, men de skrattade bara åt honom. Så gick han ensam, "oförstådd", sin väg framåt ett stycke. Han tillhörde societeten och deltog i dess nöjen, emedan de förströdde honom; men han föraktade dem och han dolde det icke.
    En afton var han på en bal. Han dansade med en ung flicka av ovanlig skönhet och med livfulla drag. När valsen var slut, ställde han henne mot en vägg. Han måste tala vid henne, men han visste icke vad han skulle säga. Slutligen bröt flickan tystnaden och sade med ett hårt leende: Baron är mycket road av att dansa? - Nej, inte alls! svarade han. Är ni? - Jag vet intet fånigare, svarade hon. - Han hade träffat sin man, eller rättare sin kvinna! - Varför dansar Ni då? frågade han. - Av samma orsak som Ni, sade hon. - Kan Ni känna mina tankar? frågade han. - Vad är det för svårt. Personer, som tänka detsamma, känna alltid varandras tankar. - Hm! Ni är en underlig flicka; tror ni på kärleken? - Nej! - Inte jag heller! Men man måste gifta sig i alla fall! - Ja, jag börjar tro det! - Skulle ni vilja gifta er med mig? - Varför inte? Vi skola åtminstone aldrig slåss! Fy! Men hur vet Ni det? - Därför att vi äro av samma mening! - Ja, men det kan bli enformigt! Vi ha ju aldrig något att tala om, ty vi känna ju varandras meningar! - Ja, men det blev ändock enformigare att gå ogift, oförstådd, Ni vet! - Det är sant! Vill Ni ha betänketid? - Ja till kotiljongen! - Inte längre? - Varför längre?
    Han förde henne in i salongen och lämnade henne. Därpå drack han några glas champagne. Vid supén observerade han henne. Hon lät sig serveras av två unga diplomater, men tycktes håna dem och behandla dem som vaktmästare.
    När kotiljongen kom, gick han genast fram till henne och lämnade sin bukett. Accepterar Ni? frågade han. - Ja, svarade hon. Och så voro de förlovade.
    Det var ett rätt äktenskap, sa världen. De voro som skapta för varann. Samma samhällsställning, samma förmögenhetsvillkor, och samma "blaserade" åsikter om livet. Med blaserade menade världen, att de icke tycker om barer, spektakel, basarer och andra ädla nöjen som skänka livet dess värde. Och de voro som två nytvättade griffeltavlor, alldeles lika nu, men utan någon aning om huruvida livet skulle komma att skriva samma text på båda. Aldrig frågade de under förlovningens ömma stunder: Älskar du mig, ty de visste ju, att de icke älskade varann, efter som de icke trodde på kärleken. De talade litet, men de f örstodo varandra så väl. Och så blevo de gifta.
    Han var alltid uppmärksam, alltid artig, och de voro goda vänner. Barnet inverkade icke något på deras förhållande, om icke att de nu fingo något att tala om.
    Emellertid började hos mannen en viss verksamhetslusta yppa sig. Han började känna ansvar och, vad mera var, ledsnad vid overksamhet. Han var räntetagare, men hade icke tagit någon befattning i statens tjänst. Han började nu emellertid att se sig om efter någon sysselsättning, som kunde fylla tomheten i hans liv. Han hörde andarnes första morgonskrik när de började vakna, och han kände som en plikt att ta del i det stora forskningsarbetet efter det mänskliga eländets orsaker. Han tog sig till att läsa, att följa med politiken, och skrev slutligen ett betänkande i en tidning om läroverksfrågan. Följden blev att han insattes i läroverkskommissionen. Men nu blev ett studerande, ty frågorna skulle utredas i grunden.
    Friherrinnan låg på sin soffa och läste Chateaubriand eller Musset. Hon hade uppgivit allt hopp om mänsklighetens vederfående, och det plågade henne att riva i allt damm och boss, som sekler lagt över de mänskliga institutionerna. Emellertid såg hon, att hon icke höll jämna steg med mannen. De voro som två kapplöpningshästar. De vägdes innan de startade, och de hade befunnits ha samma vikt; de hade lovat att hålla jämna steg på banan; allt var så väl beräknat, att de skulle fullborda loppet på samma tid och gå ut ur tävlingen på en gång. Men nu hade mannen redan vunnit en hästlängd på henne. Raskade icke hon på, skulle hon bli efter.
    Så inträffade också! Året därpå var han statsrevisor. Han blev borta på resor två månader. Nu kände friherrinnan att hon älskade honom, hon kände det av den fruktan att förlora honom, som så hade intagit henne.
    När han kom igen, var hon eld och lågor, men han hade huvudet fullt av vad han sett och hört under resan. Han insåg nog att skilsmässans stund var inne, men han ville uppskjuta den, hindra den om det var möjligt. Så började han visa henne i stora levande bilder huru denna kolossala jättemaskin, som heter staten, är inrättad; sökte förklara hjulens gång, utväxlingarnes mångfald, dess regulatorer och spärrhakar, dåliga pendlar och osäkra ventiler. Hon var med en stund, men så tröttnade hon. I känslan av sin underlägsenhet, av sin värdelöshet, kastade hon sig på barnets uppfostran; hon ville som ett mönster av moder visa att hon dock ägde ett värde. Men mannen uppskattade icke detta. Han hade gift sig med en god kamrat och nu hade han en god bonne. Vem kunde hjälpa det, vem kunde förutse allt?
    Huset var numera fullt av riksdagsmän och revisorer, och herrarne talade politik vid middagen. Frun inskränkte sig till att se efter det servisen gick oklanderligt. Baron hade dock alltid den omtanken att sätta en ung sekreterare på var sida om värdinnan för att kunna tala vid henne om teater och musik, men friherrinnan svarade alltid med barnuppfostran. Vid desserten glömde man aldrig att dricka värdinnans skål och så hals över huvud fly in i herrns rum och rökande fortsätta politiken. Friherrinnan gick då in i barnkammaren och kände med bitterhet, att nu var han före, så långt före att hon aldrig kunde nå honom mer. Han arbetade mycket hemma om kvällarne och skrev långt in på natten, men då var han alltid inlåst. När han sedan såg sin hustru förgråten, skar det honom i hjärtat, men de hade ju intet att säga varandra. De hade aldrig haft något att säga varandra. Men stundom, när arbetet vämjde honom, när han kände hur hans egen person blev allt fattigare, erfor han en tomhet, en torrhet, en längtan efter något varmt, intimt, som han mindes, att han drömt om i sin ungdom. Men varje sådan känsla slog han bort såsom en otrohet och han hade en djup föreställning om plikt mot sin hustru. För att göra hennes liv något drägligare, föreslog han, att hon skulle bedja en kusin hon alltid talat om och som han aldrig sett, komma och bo hos dem under vintern. Detta hade länge varit friherrinnans önskan, men nu när frågan kom å bane ville hon det ej. Hon ville det bestämt inte. Mannen begärde skäl, men hon hade inga. Detta retade hans nyfikenhet, och slutligen bekände hon, att hon var rädd för kusinen; hon skulle ta hennes man ifrån henne; han skulle bli kär i henne. - Det var en underlig flicka, den måste vi se. Friherrinnan grät och varnade, men baronen skrattade, och så kom kusinen.
    Det var en middag. Baronen kom hem trött som vanligt, hade glömt kusinen och sin nyfikenhet på henne. De satte sig till bords. Baronen frågade kusin, om hon tyckte om teatern. Nej, det gjorde hon icke. Hon tyckte mera om verkligheten än dess skenbild. Hon hade uppsatt en trasskola där hemma och stiftat en förening för lösgivna fångar. - Haha! De hade just nu fångvårdsfrågan på tapeten. Hon hade många upplysningar att meddela. Och det talades fångvård ända till middagens slut. Och så hade kusin lovat att sätta upp en liten skrift i ämnet, som baronen skulle granska och utarbeta.
    Allt vad friherrinnan förutsett inträffade. Herr baron avslöt ett andligt äktenskap med kusinen och hustrun var övergiven. Men kusinen var skön också, och när hon lutade sig ner över baronen vid skrivbordet, erfor han ett varmt välbehag av att känna hennes mjuka arm mot sin axel och hennes heta andedräkt på sin kind. Och de talade icke alltid om fångvård. De talade också om kärlek. Hon trodde på själarnas kärlek, och hon förklarade så tydligt hon kunde, att ett äktenskap utan själarnas kärlek var prostitution. Baron hade icke följt med de nya åsikternas utveckling om kärleken och tyckte att detta var ett hårt tal, men det hade dock skäl för sig.
    Men kusinen hade också andra egenskaper, som voro ovärderliga för ett rätt andligt äktenskap. Hon fördrog tobak och kunde röka cigarrett. Detta hade till följd, att hon efter middagarna följde med in i herrarnas rum och kunde tala politik. Då var hon förtrollande. Gripen av små samvetsagg kunde baron då stiga upp ett ögonblick, gå in till sin hustru i barnkammaren, kyssa henne och den lilla och fråga huru de hade det. Och friherrinnan var tacksam, men hon var icke lycklig. Baronen återvände vid briljant lynne till sällskapet såsom efter en fylld plikt, och där stannade han. Ibland kränkte det honom, att icke hans hustru, i egenskap av hans, kunde vara med, och han kände sig neddragen till sin ena hälft av denna tyngd.
    När våren kom, reste icke kusin hem utan följde med till en badort. Där anställde hon ett sällskapspektakel för ortens fattiga, och hon och baron spelte mot varandra, naturligtvis älskaren och älskarinnan. Med den lika naturliga påföljden att lågan blossade upp, fångvårdsfrågan fick sommarlov och kärleken tog eld. Men det var bara andlig eld. Gemensamma intressen, samma åsikter och kanske liknande lynnen.
    Friherrinnan hade haft god tid att tänka över sin ställning. En dag sade hon åt mannen att, efter som det var slut emellan dem, det vore bättre att skiljas. Detta ville han i grunden icke, och han blev förtvivlad. Kusinen skulle rappelleras och hon skulle se, om han var en man av ära.
    Kusinen rappellerades. Så började korrespondensen. Friherrinnan måste läsa alla brev. Hon ville det icke, men baronen fordrade det. Slutligen gav han med sig och han läste ensam sina brev. Slutligen kom kusinen igen! Då brast det löst! Baronen hade upptäckt, att han icke kunde leva utan henne! Vad skulle man göra! Skiljas? Det vore att dö! Fortsätta! Omöjligt! Upplösa äktenskapet, som baronen numera insåg vara prostitution, och gifta sig med varandra? Ja, det var det enda hederliga, om ock det var smärtsamt.
    Men det ville hon icke! Hon ville icke betas ha lockat en man från sin hustru; och skandalen, skandalen!
- Vad? Vad menade han? Vart skulle det gå?
- Det kunde man icke veta!
- Å! Så skamligt! Vad tänkte han om henne?
- Att hon var en kvinna! Och så föll han på knä och tillbad henne, och förklarade, att han gav fan i hennes fångvård och trasskolor, att han icke visste om hon var den eller den, men att han visste att han älskade henne! - Då föraktade hon honom och reste hals över huvud till Paris. Han reste ögonblickligen efter och skrev ett brev från Hamburg till sin hustru. Förklarade att de begått ett misstag och att det vore omoraliskt om icke misstaget rättades. Begärde skilsmässa!
    De skildes, och ett år efter var baronen gift med kusinen. Då hade de ett barn. Men det störde icke deras lycka, tvärtom. Så mycket nya idéer, så mycket starka vindar här ute blåste! Han fick henne att skriva en bok om "Unga brottslingar". Den blev nertagen av kritiken. Då blev hon rasande och lovade att aldrig skriva mer. - Då tog han sig den friheten att fråga, om hon skrev för att få beröm, om hon var ärelysten. - Hon svarade med att fråga varför han skrev? Detta gav anledning till ett litet meningsutbyte. Men det var bara uppfriskande att en gång få höra en annan mening än sin egen. - Sin egen? Vad ville det säga? Hade hon icke sina egna meningar. - Det blev numera hennes stolthet att visa det hon ägde egna meningar och dessa måste därför alltid vara olika mannens för att icke något misstag skulle ske. - Då förklarade han, att hon skulle få ha vilka meningar hon ville, bara hon älskade honom. - Älska? Vad var det för slag? Han var ju ett djur som alla andra karlar och han hade varit falsk mot henne. Det var icke hennes själ han älskade utan hennes kropp! - Jo, det var båda delarne! Henne hel och hållen. - O, så falsk han hade varit! - Nej, icke falsk, han hade varit rov för ett självbedrägeri, då han trott sig endast älska hennes själ.
    De hade gått sig trötta på Boulevarden, och måste sätta sig utanför ett kafé. Hon tände en cigarrett. Kyparen kom fram, helt oartigt, och sade att man icke rökte här. Mannen begärde en förklaring. Kyparen sade, att det var ett bättre ställe och att man icke ville skrämma bort sina gäster genom att släppa dit "sådana fruntimmer".
    De stego upp, betalade och gingo. Baronen rasade; den unga friherrinnan var färdig att gråta. - Se där fördomens makt! Att röka var för mannen en dumhet, ty det var dumt att röka, men för kvinnan ett brott! Tag bort den fördomen den som kan! Och den som vill! Baronen ville icke, att hans hustru skulle bli det första offret med den tarvliga äran att ha brutit med fördomen. Ty annat var det ju ej. I Ryssland rökte ju societetens damer mellan rätterna vid stora middagar. Begreppen förändrades sålunda med latituderna. Och likväl voro dessa småsaker icke betydelselösa i livet, ty livet består av småsaker. Hade män och kvinnor samma ovanor skulle de lättare umgås, lära känna varandra och draga jämnare än nu! Fingo de samma uppfostran skulle de ha samma intressen och aldrig råka ifrån varandra under hela livet. Här stannade baronen såsom han sagt något dumt. Men friherrinnan hörde icke på, ty hennes tankar hade stannat vid skymfen. - Hon hade blivit skymfad av en kypare, utvisad från bättre folks sällskap. Det låg något under detta! Bestämt! Man kände dem på stället! Säkert, ty hon hade märkt det förut. - Vad hade hon märkt? -Jo, att man behandlade dem med ringaktning på restauranter. Folket trodde icke de voro gifta, därför att de gingo arm i arm och voro artiga mot varandra. Hon hade burit på det länge, men nu förmådde hon icke mer. Dock, vad var det mot vad hon fått höra hemifrån? - Vad hade hon fått böra hemifrån, som hon icke talat om för honom! - Å sådana saker! Sådana brev! Och de anonyma! - Än baronen då! Man behandlade honom som en brottsling! Och han hade ändock icke begått något brott! Han hade iakttagit alla lagens fordringar och hade icke begått äktenskapsbrott. Han hade lämnat riket enligt lagens föreskrift, låtit lysa efter sig, fått ansökan om skilsmässa av kongliga konsistorium beviljad; prästerskapet, den heliga kyrkan hade på stämplat papper löst honom från hans förra äktenskapslöfte; han hade sålunda icke brutit det! Man kunde ju lösa hela folk från deras trohetsed till monarken, när ett land erövrades, varför erkände icke samhället denna lösning från ett löfte? Hade icke samhället varit med när konsistorii rättighet att upplösa äktenskap utfärdades? Huru kunde då samhället ställa sig dömande över sin egen lag? Samhället stod sålunda i strid mot sig självt! Han behandlades som en brottsling, ja! Hade icke ambassadsekreteraren, hans gamle vän, då han sände honom sitt och friherrinnans kort, blott återsänt ett kort! Blev han icke försummad vid alla offentliga kortutdelningar. - Nå ja, friherrinnan hade varit ute för värre ändå. En av hennes väninnor i Paris hade stängt dörren för henne och flera hade vänt sig bort, då hon gick emot dem på gatan.
    Ingen vet var skon klämmer utan den som har den på! De hade nu fått skorna på, riktiga spanska stövlar, och de kände sig i fejd med samhället. Societeten hade desavouerat dem! Societeten! Denna samling av halv-kretiner, som levde i hemlighet som hundar, men ärade varandra så länge de icke gjorde skandal, det vill säga voro nog ärliga att uppsäga kontraktet, avvakta förfallotiden och återvinna den frihet lagen skänkte. Och denna societet, samhället par preference, satt där i sin lönnliga lastbarhet och utdelade socialt anseende, efter en skala, på vilken ärlighet stod längst under noll. Samhället var sålunda en vävnad av lögn! Att man icke sett detta förut. Men nu skulle man göra sina undersökningar på den sköna byggnaden och se efter huru det stod till med dess grund.
    De hade icke varit så ense på länge, som när de kommit hem den gången. Friherrinnan stannade sedan mest hemma hos barnet och hon väntade snart sitt andra. Den här kampen var henne för svår och hon var redan trött på den! Hon var trött på alltsammans! Att i ett elegant möblerat och varmt rum skriva om lösgivna fångar och på vederbörligt avstånd räcka dem en väl behandskad hand, det hade societeten varit med om, men att räcka handen åt en kvinna, som gift sig med en lösgiven äkta man, det ville icke societeten. Varför? Svaret låg icke nära.
    Emellertid var baronen ute i livet. I kamrarne, på möten, på sammankomster och överallt hörde han vilda utbrott mot samhället. Han läste tidningar och tidskrifter, följde med litteraturen, gjorde studier. Hans hustru hotades av samma öde som den förra: att bli efter! Men underligt var det! Hon kunde icke följa alla detaljer i hans undersökningar, hon ogillade mycket i de nya lärorna, men hon kände att han hade rätt och verkade för en god sak. Han visste alltid, att han därhemma hade ett "medhåll", som icke tröttnade, en vän, som ville honom väl. Deras gemensamma öde drev dem ihop som skrämda duvor, när ovädret går fram. Det kvinnliga hos henne, som nu är så litet aktat, och som dock är blott en reminiscens från modren, den naturkraft kvinnan f ätt, bröt nu f ram. Den föll som värmen från en kvällsbrasa över barnen, som solsken över mannen och som friden över hemmet. Han undrade ofta över, att han icke saknade denna kamrat, som han förr kunde tala med om allt, hans upptäckte, att hans tankar vunnit i styrka, sedan han upphört att genast prata fram dem; och han tyckte sig ha vunnit mer i det tysta bifallet, den vänliga nicken, den deltagande handtryckningen. Han kände sig starkare än förr och friare från kontroll på sina meningar; han var ensam nu, men mera ensam förr, ty då rönte han stundom motsägelser, som bara väckte tvivel.
    Det var julafton i Paris. I deras lilla châlet vid Cours la Reine var stöket undangjort och en stor julgran hämtad från Saint Germainskogen. Baronen och friherrinnan skulle ut tillsammans efter frukosten och köpa julklappar åt de små. Baronen var något tankfull, ty han hade nyss förut givit ut från trycket en liten skrift kallad: Är societeten Samhället? Men han visste ej huru den blivit emottagen. De sutto vid kaffebordet i den vackra matsalen och dörrarne ändatill barnkammaren stodo öppna. De hörde hur amman lekte med dem och friherrinnan log av lycka och tillfredsställelse. Hon var bliven så blid och hennes glädje var lugn. En av de små kom att skrika till och hon steg upp från bordet för att se efter huru det förhöll sig. Med detsamma kom betjänten in i matsalen med posten. Baron rev upp två korsband. Det första var en "stor ansedd" tidning. Han vände ut och in på den och såg genast en rubrik med feta bokstäver: "Varg i Veum!" Och så läste han några rader: "Julen var inne! Denna högtid, kär för alla rena hjärtan. Denna högtid, som helighålles av alla kristna folk, då frid och försoning råder över hela mänskligheten, då till och med mördaren sticker sin kniv i fickan och tjuven respekterar den heliga äganderätten, denna högtid som särskilt; Nordanlanden är av både de historiska förutsättningarna, av våra urgamla hävder o. s. v. Och så kommer som stanken från en kloak, en individ, vilken icke ansett under sin värdighet att bryta de heligaste band, och utspyr sin ondska mot samhällets mest vördade medlemmar, en ondska, dikterad av den lumpnaste hämnd . - ." Han vek ihop tidningen och stoppade den i nattrocksfickan. Han rev upp det andra korsbandet. Det var en karikatyr över honom och hans hustru. Han lät "tidningen" gå samma väg som den andra, helt hastigt, ty hustrun kom in. Han slutade kaffet och gick för att kläda sig. Därpå gingo de ut tillsammans.
    Solen sken på de rimfrostiga platanerna i Champs Elysées, och Place de la Concorde öppnade sig som en stor oas av solljus mitt i stenöknen. Han hade hennes arm under sin, men han kände det som om hon stödde honom. Hon talade om vad de skulle köpa åt barnen, och han svarade så gott han kunde. Slutligen avbröt han mitt i samtalet och frågade såsom apropos ingenting: Vet du vad det är för skillnad mellan straff och hämnd? - Nej, det hade hon icke tänkt över. - Jag undrar menade han, om det icke är så: att när en anonym tidningsskrivare hämnas, då är det straff, men när en namngiven icke- tidningsskrivare straffar, då är det hämnd! Låtom oss inregistrera oss bland de nya profeterna! Hon bad honom icke störa deras jul med att tala om tidningar. "Denna högtid", upprepade han för sig själv, "då frid och försoning o. s. v."
    De gingo under arkaderna på rue de Rivoli, togo av uppåt Boulevarderna och handlade. De åto frukost i Grand Hôtel. Hon var vid ett soligt lynne och sökte muntra honom. Men han förblev tankfull. - Slutligen kastade han fram: Hur kan man ha ont samvete, då man har gjort rätt? - Det visste hon ej! - Var det därför att societeten uppfostrade oss till att ha ont samvete var gång vi reste oss mot den? Troligen! Varför hade icke den rätt att anfalla orättfärdigheten som blivit kränkt av orättfärdigheten? Därför att någon annan än den som blivit kränkt aldrig skulle komma sig för att anfalla, och societeten ville icke bli anfallen. Varför anföll han icke societeten förut, när han tillhörde den? Därför, naturligtvis, att han då icke visste vad den var! Man måste avlägsna sig från en tavla för att kunna få synpunkten på den! - Inte tala om sådana grymma saker nu på julafton. - Det var sant, det var julafton, "denna högtid . . ."
    Och så åkte de hem. Och julgranen tändes och det lyste frid och lycka ifrån den, men det mörka granriset luktade begravning och såg dystert ut, dystert som baronens ansikte. Men så kom amman in med de små. Då klarnade han upp, ty, tänkte han, när de vuxit upp, då skola de skörda i glädje, där vi sått i tårar, då skola de ha ont samvete, när de bryta emot naturens lagar och icke som nu, när vi ridas av griller, inpiskade med rotting, inskrämda med prästhistorier, och författade av societeten, till societetens fromma. Och friherrinnan satte sig vid pianot, när flickorna från köket och betjänten kommo in. Och hon spelade gamla vemodiga danser, som nordbon gläder sig åt, och folket dansade med barnen, men sågo icke glada ut. Det var som en skyldig del av en offentlig gudstjänst. Så fingo barnen och folket sina julklappar. Och så skulle de små gå att lägga sig.
    Friherrinnan gick in i salongen och satte sig i en fåtölj. Baronen satte sig på en pall vid hennes fötter. Därpå lät han huvudet sjunka ner i hennes knä. O, det var så tungt, så tungt! Och hon strök hans panna, men sade ingenting. - Vad! Han grät? - Ja, det gjorde han. Hon hade aldrig sett en man gråta! Det var förfärligt! Han skakade bara i hela den kraftiga gestalten, men han snyftade icke och det hördes icke ett ljud från honom! - Varför grät han? - Han var så olycklig! - Olycklig med henne? - Nej, nej, icke med henne, men ändock! - Hade de varit stygga mot honom? - O, ja! - Kunde han tala om det?
- Nej! - Han ville bara sitta här hos henne! Så som han satt hos sin mor, en gång, för längesedan!
    Hon jollrade med honom som med ett barn! Hon kysste hans ögonlock och torkade hans ansikte med sin näsduk. Hon kände sig så stark, så underligt stark, och hon grät icke; men när han såg henne så, fattade han mod igen. - Att han kunde vara så svag! Det var förfärligt vad det i verkligheten var svårt att bära dessa tillverkade motopinioner! Trodde de själva vad de sade, hans fiender! Ohyggligt att tänka, men det gjorde de nog. Man såg stenar växa fast i tallar, varför skulle icke meningar kunna växa fast i hjärnor. - Men hon trodde ju han hade rätt, att han ville gott! - Ja, det trodde hon!
    Men han skulle icke bli ond, saknade han icke sitt barn, det andra! Jo visst, men det fanns ju ingen hjälp för det! Nej, ännu icke! Men han och de andra som arbetade för de kommandes räddning måste tänka ut någon hjälp för dem! Ännu hade han icke något förslag, men starkare huvuden än hans och många tillsammans skulle nog en gång kunna lösa den frågan, som nu syntes olöslig. - Ja, de måste det! - Men deras äktenskap, nu, var det ett rätt äktenskap, då han icke ville säga henne sin sorg? Var det icke också pro. . .? - Nej, det var ett rätt äktenskap, ty de älskade varandra; det hade icke de gjort, förut, då! Älskade de icke varandra? Kunde hon neka det? Nej, kära, älskade, det kunde hon ej! - Nå, då var det ett rätt äktenskap av Gudi, av naturen!