Otur     - Du kan tänka dig hur delikat det skall vara att bo tillsamman med ett fruntimmer för hela livet, när knappt två kamrater hålla ut ett par terminer. Och karlarne ha ju ändå mest samma vanor och okynne. Se dig för, innan du väljer och lär känna din fästmö, innan du gifter dig:     Så brukade den gamle farbrodern predika för den unga brorsonen, men vad hjälpte det? Mannen väljer icke sin hustru, ty det valet, det naturliga urvalet, det gör sig i de flesta fall själv.     Och så träffade han den rätta! Det var en grann flicka på tjugotvå år. Hon hade varit giftasfärdig vid sjutton, och hade suttit i fem år och väntat på att bli befriad från hemmets tvång, mammas käx och systrarnas gnat. Och så kom han, räddaren, riddaren. Riddaren var grosshandlare, och hade ärvt en gammal god affär vid Skeppsbron. Hon hade lugna, stilla vanor och längtade bara att få sätta bo och komma i ro. Han var skapad till att bli den aldra bästa och snällaste äkta man. Och så gifte de sig!     Han hade ställt det i ordning och räknat ut det så bra allting och de skulle bli så lyckliga.     Nå! Dagen efter bröllopet var det ingen reda med någonting, ty då voro de på middag hos föräldrarna. Men dagen därpå! Han skulle vara på kontoret klockan nio. -Vi dricka ju kaffe klockan åtta, sa han åt hustrun.     Hon svarade visst ja, ty hon var så sömnig. Han steg upp halv åtta och såg efter att kaffebordet dukades, och så ställde han en blomkruka framför hennes plats, och så tände han på spriten till äggkokaren. Så gick han in i sängkammaren. - Opp, liten, nu är kaffet färdigt, sade han.     Men hon vände sig åt väggen och sa, att hon ville sova litet till. - Hm! Han skulle vänta till halv nio.     Så kom han igen. - Det var märkvärdigt, att du inte kan låta mig sova! Drick kaffe, du, jag får nog sen.     Han blev ledsen, men beslöt att vänta. Det var tråkigt i alla fall, ty han skulle på kontoret till morgonposten. Men det blev desto roligare sen. En liten tęte-ā-tęte vid kaffebordet hade alltid ingått i hans beräkningar om huslig sällhet.     Klockan halv tio vågade han ett nytt försök. Men nu var det ändå märkvärdigare, att hon inte fick sova. Hon var van att få sova så länge hon ville, och hon hoppades att han icke ville uppfostra henne. Varför hade han icke druckit kaffe? Vad hindrade honom? Hon ville ha kaffe på sängen när hon vaknade, men sin sömn ville hon ha i fred.     Då blev han ledsen, men hade intet att invända. Och när han nu satt där ensam med sitt kaffe, tyckte han, att han var ungkarl som förut. Och han var icke glad när han gick till kontoret.     Om middagen var all mat avredd i socker. Han avskydde sött i maten, men ville icke göra henne ledsen. Emellertid frågade han sig för, om det var efter hennes eller köksans önskan. Det var efter hennes, ty hon var van vid det i sitt hem. Sallaten var lagad med grädde, ägg och socker. Han framkastade en ny fråga om hon icke föredrog den lagad med olja. Nej, hon tålde icke olja. Men man kunde ju laga särskilt med olja åt honom. Inte ville han bråka, det var inte värt alls. Det fick vara som det var.     Efter maten brukade han dricka kaffe, men hon var förbjuden av läkaren att dricka kaffe. Han fick sitta ensam med sin kaffekopp. Skulle han läsa tidningen för henne? Det var en intressant artikel om Irländska rörelsen. - Hu, nej, hon ville inte höra något ohyggligt.     Så tände han en cigarr. En god Havannacigarr, som han köpt direkt från Bremen. Stor uppståndelse! - Röker du? - Naturligtvis. Visste du inte det? - Nej! Min far ansåg det alltid osnyggt att röka, och jag blir sjuk av tobakslukten.     Han lade bort cigarren på bordskanten och såg med smärta hur den förkolnade till en fin läcker aska, vit som vadd.     På aftonen ville han läsa högt. Vad för slag? Dickens! Nej hon tålde inte engelska och engelska författare. Hade han något franskt. Nej, han avskydde allt som kom från Frankrike. - Skada det!     Och så måste han ut på baler, supéer, och på teater. Det senare plågade honom mest, ty han såg nog, att skådespelet i salongen var intressantare än det på scenen. Och så fick man icke talas vid, icke hålla varandra i hand, ännu mindre kyssas.     De skulle så fram på våren ha sommarnöje. Han röstade för Mälaren, ty där var han uppfödd, men hon kunde icke bo vid Mälaren, ty hon hade fått frossan där, och så togo de ett ställe vid Saltsjön. Han älskade fiske och jakt och hade en segelbåt. Det var hans tre lidelser i livet, och med dem reparerade han under den korta sommaren vad han i hälsa förlorat om vintern.     Första söndagsmorgon han var ute på landet, steg han upp klockan fem, tog matsäck, fiskeredskap och en karl med sig. Och vad det smakade att få röka en pipa, en riktig god rotpipa med birdseye och dra opp abborrar.     Och så kom han hem strålande glad klockan tolv. Han skyndade genast att kyssa sin hustru, men hon stötte honom tillbaka. Han luktade rå fisk och tobak. Att en bildad man kunde finna nöje i en sådan simpel sysselsättning. Och så hade hon fått vänta med frukosten.     Katten fick så många abborrar han orkade med och resten kastades bort.     På middagen skulle hon nog bli god igen, ty han hade en överraskning åt henne. De gingo i parken och kommo ner till båtbryggan.     Där låg en fin blekingseka, och en karl klädd till båtsman stod med hatten i hand för att segla herrskapet. - Seglar du? Är det din båt? - Ja visst, min vän, svarade han med stolthet. - Och det har du inte talt om för mig! Jag tillåter aldrig att du seglar. Du måste lova mig, Ernst, att aldrig segla. Om du älskar mig!     Ernst måste lova, ehuru han tvekade i valet mellan onåd och sin högsta förnöjelse.     Jag har haft en brinnande otur, tänkte han. Och så gingo de i parken och hade tråkigt. Men frun skickade efter grannar på eftermiddagen; och då kommo löjtnanten och häradshövdingar, och de sutto på verandan och talade om teater och musik; och herr Ernst fick gå och snoppa deras cigarrer och bjuda tändstickor och fylla i punschglasen, så att när kvällen kom, var han trött som en kypare. Och när han försökte blanda sig i samtalet, fick han alltid en replik, som han icke kunde svara på, ty de voro så kvicka de unga herrarne. Och han tyckte att han varit källarmästare en hel eftermiddag och att hans hem varit en krog.     På hösten märktes spår av blivande barnskap. Frun blev ond, ond på sin man, ond på sig själv. Men hon snörde sig och gick ut i världen ända i det längsta. De två sista månaderna var hon rasande. Detta skulle aldrig få hända mer! Han måste läsa franska romaner, som kväljde honom, och draga hem några närmare vänner, som kunde muntra frun. Och huset var alldeles fullt med vänner.     Så föddes barnet. Hån ville icke ge själv naturligtvis, ty sedan kunde man icke gå dekolleterad.     När hon blev frisk, talade hon vid sin man om ridlektioner. Han frågade sin läkare till råds. Denne avrådde. Dagen därpå kom frun hem från "Professorn", som på det strängaste ordinerat ritt. Han hade "ordinerat" hör du! Det fanns ingen hjälp.     Herr Ernst hade en panisk fruktan för ridhuset. När han kom dit ner, slog en lukt av brunstiga djur, svett och ammoniak emot honom. Genom glänsande smådörrar såg man halvklädda fruntimmer i byxor och chemise. Han fann det vedervärdigt denna kroppsliga beröring av stallmästaren, när han hjälpte hans hustru upp i sadeln, när den där starkskänklade sergeanten tog hans hustru om livet och lade hennes ben tillrätta över sadelbommen. Och alla dessa kavaljerer och dessa brinnande ögon, som följde hennes kropps alla rörelser. Här låg liderlighet i luften och här skedde ont i det fördolda. Men läkaren hade "ordinerat". - Rid med, du, sade hustrun, när han en gång var missnöjd. Han red med två gånger men fick mjälthugg och tappade hatten, fick glåpord av stallmästaren och blev utskrattad.     Slutligen kom hustrun en dag och sade att ridtimmarne voro ändrade till kvällstimmar. De skulle ha kvadrilj med musik. Han skulle få sitta på läktaren om han ville. Han satt där en kväll, men han satt där aldrig mer. Han fick mellan turerna springa och passa upp på herrar och damer, dra upp champagnebuteljer och sodavattensflaskor.     Slutligen blev han sittande ensam hemma hos barnet. Det var hans drömda lycka! Och så tänkte han på alla hustrur, som få sitta hemma, medan männen sutto på krogen. Varför hade han icke träffat en sådan olycklig kvinna på hennes väg, så skulle de två icke varit ensamma? Otur! Otur!     Kvadriljen upprepades, och följdes snart av supéer.     En natt klockan tolvtiden hördes ett fasligt ringande i tamburen. Herr Ernst satt som vanligt utanför barnkammaren och läste Dickens. Han sprang upp för att öppna; hans hustru stod där utanför ensam, och han hörde steg smyga sig utför trappan. Hon var sjuk. Han ledde henne in. Hon var alldeles blek och ögonen voro glansiga. - Ernst, sade hon, och föll i ett konvulsiviskt skratt, som liknade gråt. Älskar du mig? Ja, det gjorde han. - Jag är så sjuk, så sjuk.     Hennes drag blevo slappa och hennes mun log vemodigt. - O, vad jag älskar dig!     Herr Ernst blev orolig, ty han hade icke hört dessa ord på länge, länge. - Är du ond på mig? sade hon och vred sig i smärtor. Han, nej, visst inte, men han skulle vara så lycklig, om hon icke var så mycket borta. - Jaså, hon var för mycket borta; när läkaren hade "ordinerat" det. Var då hennes hälsa ingenting för honom? -Jo, jo, men den lilla! - Gick det någon nöd på den lilla! Var hon icke så god mor som någon, som går och koketterar med sina ungar ...     Nu måste hon upp från stolen - och hon var sjuk.     Han hjälpte henne in i sängkammaren och ville ropa på Kristin. - Nej, det behövs inte, inte Kristin, ingen!     Och så fick hon vatten och satte sig på soffan.     Herr Ernst var alldeles blek. Rummet luktade cognac - och tobak. - Såå! Vad har du roat dig med, din gamla mal? sade hon. Du har väl läst Dickens igen! Hu, vad jag är sjuk.     Och så var hon sjuk igen!     Därpå ville hon gå in och kyssa den lilla. Men mannen ställde sig för dörren. - Du går inte dit! - Vem förbjuder mig det? - Jag! Du är full, din satan! - Hahahaha! Det ska du inte ha sagt för intet! Ett sådant as till karl, fy fan!     Hon lyftade en bok för att kasta på honom, men hon föll på golvet.     Herr Ernst väckte Kristin och fick frun i säng. Därpå lade han sig på ett par mattor framför barnkammardörren och blev där liggande hela natten.     Han såg henne icke på morgonen. Men när han gick till kontoret var det hans fasta beslut att begära skilsmässa. Men för vad? Fylleri. Lagen hade icke förutsett ett sådant fall. Och så skandalen! Societeten! Men det måste ske!     Han gick igenom nattens scen. Vilka ord där fallit. Utan förberedelser, genast. Men det var förberett i det tysta.     Hela förmiddagen gick han som en sörjande och betraktade sig som död. Vad kunde livet numera ge honom? Och barnet utan mor! Det var tunga steg han gick hem om middagen. Vilken storm som förestod! Vad skulle ske. Han gick sista biten av gatan; stannade utanför kryddkrämarn och tittade på hans varor i fönstret. Skulle han gå upp? Vore det inte bättre att göra slut på eländet. Men barnet, barnet!     När han korn i trappan hörde han sång och pianospel. När han kom in, satt hon och ackompanjerade en väninna som sjöng. Och så sprang hon emot sin kära gubbe och kysste honom. Och han var som han fått igen sin hälsa i ett ögonblick. Så vacker hon var i dag. Och med vilket behag hon talade om för väninnan hur sjuk hon var i natt, utan att vidröra någon obehaglig detalj. Och en sådan glad middag på tre man hand.     Och så blevo de ensamma. Inte ett ord om gårdagen. Han låg i sängen och såg på hur hon klädde av sig. Han tyckte hon var oblygare än hon varit förut, men så skön. Han hatade henne, men hans kött var slaget i bojor. Han skulle aldrig kunna leva utan denna kvinna.     Och så fortsattes samma liv som förut. Han satt och hängde på ridhusläktaren och slog upp champagnebuteljer. Han stod i matsalsdörrar och bar hennes schal, knäppte hennes kängor blott för att ett ögonblick se hennes vad.     Men så tröttnade han emellanåt och satt hemma. - Vilket fä till man, sade herrarne. - Vilket stycke till kvinna, sade somliga kvinnor.     En dag fick han läsa i en lördagstidning om en dam ur societeten.     Det var rysliga saker. Man hade sett henne kyssa karlar i portgångar. En förfärlig misstanke vaknade. Men han kunde icke få bevis, ty man tar icke vittnen med sig på sådana äventyr. Men hans ro var slut. Han kände, att han var bedragen, men han kunde ingenting göra åt det.     I ett anfall av raseri skaffade han sig en älskarinna. Hon bedrog honom efter två månaders förlopp. Han tog en ny med samma påföljd. Han ville att hustrun skulle få veta det. Men hon visste ingenting eller låtsades icke veta något.     Och så gick det! År ut, år in. Bryta? Nej, det kunde han ej för barnet. Och dessutom, han kunde icke leva utan henne.     En natt när han druckit mycket och satt ensam uppe hos en vän, öppnade han sitt hjärta och sade allt, vad vännen visste förut. - Du är inte ensam, du, sade vännen. Det är ju mannen, som ensam har initiativ. Följden blir, att han i nästan alla fall är slaven, ty den som älskar är slaven. Nästan alla äktenskap ingås med kärlek från mannens sida. Så är det i naturen. Hanarne göra angreppet; honan sitter och väntar. Vem? Den som kommer! Och tro du mig, det är kvinnorna, som regera världen, fast de icke ha rösträtt. Hon gifte sig för att komma ut från hemmet, och det göra de flesta kvinnor; du gifte dig för att komma in i hemmet! Är hon lastbar? Nej, det är natur hos henne att vara polyandrist; det är natur hos dig att vara monogamist. Det är otur att ni råkat på varandra! Otur, min vän!     Ja, det var en förklaring, trodde också herr Ernst, men någon tröst var det inte!     Det var ett misstag begånget, men det stod icke att rätta. - Ty om man passar för varandra, det får man inte veta förr än efteråt, och då är det för sent! sade vännen. - Vad skall man göra då? Vad skall man göra? - Man får väl göra som bönderna till sist, sade skämtsamt vännen, som var trött på sin roll. - Vad göra bönderna då? - De ta reda på't förut! - O de bönderna! De ä' slipade, de!