Naturhinder     Hennes far hade låtit henne lära bokhålleri, för att hon skulle undgå kvinnans vanliga sorgliga lott att sitta och vänta på att bli gift.     Hon hade nu varit bokförare vid järnvägarnas bagagestyrelse och var erkänd som en duktig sådan. Hon kunde sköta drängar så att det var en lust att skåda, och hon hade en vacker framtid för sig.     Så kom den gröna jägaren från skogsinstitutet och så blev det giftas av. Men inga barn skulle det vara. Det skulle bli ett andligt äktenskap på det rätta sättet, och världen skulle se, att kvinnan också var ett själiskt väsen och icke någon hona.     De båda makarne träffades om middagarna och om nätterna, och det var ett sant äktenskap, två själars förening, och nog var det två kroppars med, men det talade man naturligtvis inte om.     En dag kom frun hem och berättade, att tjänstgöringstiden var ändrad. Nya natt-tåg på Malmö hade av riksdagen blivit påbjudna och hon måste tjänstgöra hädanefter mellan sex och nio om kvällarne. Det var ett streck i räkningen. Han kunde icke komma hem förrän klockan sex! Omöjligt!     Nu fingo de äta middag var för sig, och träffades bara om nätterna. Det var väl lite, tyckte han. Och de långa kvällarna sen!     Han kom och hämtade henne. Men han tyckte inte om att sitta på en stol i bagageexpeditionen och bli knuffad av drängar och bärare. Han var alltid i vägen. Och när han ville prata med henne där hon satt med pennan bakom örat, så kunde han bli avklippt med ett: var snäll och var tyst, så länge!     Och då vände drängarne sig bort, och han såg på deras ryggar att de grinade.     Ibland fick han bli anmäld av en bokhållare med dessa ord:     "Fruns man väntar på Frun!"     Fruns man lät så försmädligt.     Men det som retade honom mest var att se hur hon hade till knäkamrat vid pulpeten en ung glop, som kikade henne rätt in i ögonen och ibland lutade sig över hennes axel för att titta i huvudboken, så att hans haka låg ner mot hennes bröst!     Och de talade om fakturor och certifikat och saker som kunde ha betytt vad som helst, ty han begrep ingenting. Och de kollationerade tillsammans och tycktes vara mycket förtroligare och inne i varandras tankar än mannen och hustrun var. Och det var mycket naturligt, ty hon umgicks mer med den glopen än med mannen. Och när mannen sedan ville tala om skogsskötsel, svarade hon med bagagetrafik, ty det huvudet är fullt med talar munnen. Han började anse, att det icke var ett rätt andligt äktenskap, ty skulle det ha varit det, måste han ha varit vid bagagestyrelsen. Men nu var han vid skogsinstitutet.     En dag, eller rättare en natt, förkunnade hustrun, att hon skulle på ett möte nästa lördag med järnvägskamraterna, och de skulle ha sexa efteråt. Mannen mottog underrättelsen med någon förlägenhet. - Ska du vara med? var han nog naiv att fråga. - Vilken fråga! - Ja, men du är ensamt fruntimmer bland så många karlar, och när karlar ha druckit, bli de råa! - Nå, går inte du på lärarkollegier utan mig? - Jo, men inte ensam bland bara fruntimmer! - Karlar och fruntimmer voro ju lika, och det förvånade henne att han, som alltid predikat kvinnans frigörelse, kunde ha något emot att hon gick!     Han erkände, att det var gamla fördomar som sutto kvar i honom, han erkände att hon hade rätt, att han hade orätt, men han bad henne låta bli; han kände det så obehagligt! Han kunde inte frigöra sig från det! - Det var inkonsekvent av honom! - Ja, det var inkonsekvent av honom, men det behövdes tio generationer, för att individerna kunde arbeta sig ifrån detta! - Ja, men då skulle han icke gå mer på lärarkollegier! - Det var inte samma förhållande, ty där funnos endast karlar! Det var icke det, att hon gick bort utan honom, utan det att hon gick bort ensam, med så många karlar. - Hon skulle icke bli ensam, ty kassörns fru skulle vara med i egenskap av ... - Vad? - Kassörns fru! - Nå, kanske han kunde få vara med i egenskap av "fruns man"! - Å, skulle han vilja förödmjuka sig så och hänga sig på! - Ja, han ville förödmjuka sig! - Han var svartsjuk? - Ja, varför inte! Han var rädd att det skulle komma något emellan dem. - Fy, han var svartsjuk, vilken förolämpning! Vilken skymf, vilket misstroende! Vad hade han för tankar om henne! - De aldra bästa! Han ville visa henne det, och därför fick hon gå, ensam! - Jaså, hon fick verkligen den äran att gå bort ensam! Så nådigt!     Hon gick! Och kom hem på morgonen! Hon måste väcka mannen och tala om så roligt hon haft! Och vad det roade honom att höra det! De hade hållit tal för henne, och de hade sjungit kvartett, och dansat. - Hur hade hon kommit hem då? - Herr Glop hade följt henne till porten. - Trevligt för honom, om någon av hans bekanta hade mött hans hustru klockan tre på morgonen med herr Glop under armen. - Vad skulle det göra? Hade hon dåligt rykte? - Nej, men hon kunde få! - Pah! Han var svartsjuk, och vad värre var, han var avundsjuk. Han unnade icke henne ett nöje. Jo, så var det att vara gift! När man var borta och hade roligt, så skulle man komma hem och få ovett! Fy vad äktenskapet var dumt! Och var detta något äktenskap! De träffades om nätterna, alldeles som annat gift folk. Och männen voro alla likadana. Artiga innan de gifte sig, men sedan, sedan! Han var precis lika alla andra män. Han ansåg sig äga henne, rå om henne! - Han trodde, att de en gång trott sig få äga varandra, men han hade misstagit sig. Det var hon som ägde honom liksom man äger en hund, den man alltid är säker på. Var han annat än hennes vaktmästare, som kom och hämtade henne om kvällarna; var han annat än fruns man? Men ville hon vara mannens fru? Var det likställighet? - Hon hade inte kommit hem för att gräla. Hon ville alltid vara hans fru, och han skulle alltid vara hennes lilla man. - Champagnen verkar! tänkte han och vände sig åt väggen. Hon grät och bad honom vara rättvis, och ... förlåta henne. Han gömde sig i täcket.     Hon frågade ännu en gång, om han ville vara ... om han icke ville, att hon skulle vara hans fru? - Jo, visst ville han det! Men han hade haft så fasligt tråkigt om kvällen, att han aldrig ville ha en sådan kväll mer. - Ja, men det skulle vi glömma nu!     Ja, och så glömde de det, och hon var hans lilla fru igen.     Följande afton, när den gröna jägaren kom ner för att hämta sin fru, var hon ute i magasinerna. Han blev ensam på kontoret och satte sig på hennes stol. En glasdörr öppnas och herr Glop sticker in huvudet. - Annchen! Är du där!     Nej, det var hennes man!     Han steg upp och gick sin väg! Herr Glop kallade hans Anna för Annchen och för du! Annchen! Det var för mycket.     Hemkomsten firades med ett stort gräl, varunder gröna jägarn överbevisades fullständigt om, att hans teorier om kvinnans frigörelse bara var nojs, efter han tyckte illa vara att hans hustru duade kamrater.     Det värsta var, att han erkände sina teorier vara nojs! - Se, det var inte meningen det! Han ändrade åsikt! Va? - Ja, gunås! Åsikterna ändrades efter verkligheten, som var så föränderlig! Men, hade han trott på ett andligt äktenskap förut, så trodde han numera icke alls på något äktenskap. Det var ju ett framsteg i radikal riktning! Och vad det andliga beträffade, så var hon mera andligen gift med herr Glop, vars alla idéer om bagagetrafik hon dagligen och stundligen delade, än med honom, vars skogsskötsel hon icke alls intresserade sig för! Var slutligen deras äktenskap andligt? Var det så andligt? - Nej, icke numera! Deras kärlek var död. Han hade dödat den, när han övergav deras stora tro, tron på ... kvinnans frigörelse!     Det blev allt ettrigare och gröna jägaren sökte andliga äktenskap med skogsskötare och övergav bagagetrafiken, som han aldrig förstått. - Du förstår mig inte, upprepade hon så ofta! - Nej, jag har inte lärt på det, sa han.     En natt, eller rättare en morgon, berättade han, att han skulle gå ut med en flickpension och botanisera. Han var lärare i en flickpension. - Å! Och det hade han inte talat om! Stora flickor? - Kolossala! Sexton till tjugo år! - Hm! ... Det var på förmiddagen? - Nej, på eftermiddagen. Och så skulle de ha en liten sexa på Lidingöbro! - Hm! Lärarinnan var väl med? - Nej! Men hon hade sådant förtroende till jägmästaren, för han var gift! Ser du, det är gott att vara gift ibland.     Följande dag låg frun sjuk. Skulle han ha hjärta att gå ifrån henne? - Tjänsten framför allt! Var hon mycket sjuk? - Å, så förfärligt!     Läkaren eftersändes oaktat fruns protester. Han förklarade, att det icke var farligt och att mannen kunde gå!     Och fram emot morgonen kom gröna jägarn hem! Hej, vad han var glad! Och så roligt han hade haft: Kors i Herrans namn! Han hade aldrig haft en sådan dag på länge, länge!     Nu brast det lös: Huhuhuhu! Den kampen var henne för svår! Och han måste gå ed på, att han aldrig skulle älska någon annan än henne! Aldrig!      Det blev konvulsioner och vinättika!     Han var för ädelmodig att ingå i några detaljer om sexan på Lidingöbro, men han kunde inte låta bli att uppta den gamla liknelsen om sitt hundskap, och han tillät sig fästa hennes uppmärksamhet på, att i kärleken ingår begreppet äganderätt - även från kvinnans sida. Vad grät bön för? Detsamma som han svor över, när hon var ute med tjugo karlar! Fruktan att förlora honom! Men man förlorar endast vad man äger! Äger!     Och så tappades det ihop. Men bagagestyrelsen och flickpensionen stodo med sina saxar och klippte upp allt efter som det tråcklades och det var icke något harmoniskt äktenskap.     Pang! Så blev frun sjuk!     Hon hade bestämt förlyft sig på en packe i magasinet. Hon var så ivrig och kunde aldrig se hur drängarne stodo och huttlade. Hon skulle alltid ta i själv. Det var bestämt bråck! Det kändes något hårt, sa barnmorskan.     Och så var det färdigt! Vad hon var ond! Ond på honom, ty det var bestämt bara elakhet av honom! Hur skulle det gå med henne, med hennes framtid. De måste sätta bort barnet på ett barnhus. Så hade Rousseau gjort. Han var ett dumhuvud för övrigt, men i den punkten hade han rätt.     Och så mycket nycker! Jägaren måste sluta i flickpensionen, ögonblickligen!     Men det värsta! Hon kunde icke gå i magasinet mer. Hon fick sitta och skriva uppe på kontoret. Och det aldra värsta: hon fick en medhjälpare, vars hemliga uppgift var att remplacera henne, när hon skulle bli liggande.     Och kamraterna voro icke mer som förr. Och drängarne grinade. Hu, hon ville gömma sig av skam. Gömma sig i sitt hem och hellre laga mat än gå här som ett spektakel. O, vilka avgrunder av fördomar, som dölja sig i männens falska hjärtan.     Sista månaden tog hon permission. Hon orkade icke gå från och till Ladugårdslandet fyra gånger om dan. Och så blev hon hungrig mitt på förmiddagen och måste skicka efter smörgåsar. Och ibland var hon sjuk och måste gå avsides. Vilket liv! Vilken ömklig lott kvinnan hade fått!     Och så kom den lilla! - Ska vi skicka'n på barnhuset? sade jägaren. - Å, han hade då intet hjärta? - Jo då, vad han hade!     Och den lilla blev hemma!     Men så kom det ett mycket artigt brev från trafikstyrelsen och frågade hur det stod till med lilla frun!     Hon mådde bra och skulle komma i tjänst i övermorgon. Hon var klen och måste åka ner. Men hon blev snart stark igen. Men hon måste skicka en springpojke först två gånger om dagen, sedan varannan timme för att fråga hur den lilla mådde. Och när hon fick höra, att han skrikit, blev hon alldeles vild och sprang hem. Men medhjälparen stod till reds att remplacera henne. Styrelsen var mycket artig och sade ingenting.     En dag upptäckte frun, att amman sinat och att den maran icke angivit sig, av fruktan att gå miste om sin plats.     Upp och begära permission för att söka en ny amma. Å, de voro likadana allihop. Intet intresse för andras barn, bara råa egoister. Man kunde aldrig lita på dem! - Nej, sa mannen, i det fallet kan man bara lita på sig själv! - Du menar, att jag skall lämna min plats? - Jag menar, att du gör som du vill! - Och bli din slavinna! - Nej, det menar jag alls inte!     Den lilla blev sjuk, som alla små barn bli. Han skulle få tänder! Permission på permission! Den lilla fick så kallat tandslag! Vagga om nätterna, så upp i verket om dagarne, sömnig, trött, orolig, och så permission. Gröna jägarn var snäll, och han gick och bar den lilla om nätterna, men sade aldrig något om fruns plats.     Men hon kände hans tankar. Han gick bara och väntade på, att hon skulle stanna hemma; men han var falsk och därför teg han! Vad de männen äro falska! Hon hatade honom, och hon skulle döda sig hellre än ge upp sin plats och bli hans slavinna!     Jägaren hade nu fullständigt uppgivit allt hopp om kvinnans emancipation från naturlagarna, under nuvarande förhållanden, var han nog klok att tillägga.     När barnet var fem månader var frun i grossess igen. Kors i Herrans eviga namn! - Ja, si, när det börjar en gång, så är hin lös!     Jägarn måste återta sin plats i flickpensionen för utkomstens skull, och nu - nu sträckte frun gevär! - Jag är din slavinna, utbrast hon, när hon kom hem med avskedet, jag är din slavinna.     Icke desto mindre har frun hand om huset och mannen lämnar vart enda öre under hennes nycklar. När han vill ha en cigarr, så kommer han och håller ett långt tal, innan han vågar sticka fram med sin anhållan. Hon nekar inte, aldrig, men han känner det ändå litet genant att tigga om slantarna. Och kollegier får han gå på, men icke på sexor, och botanisera med flickor är slut!     Han saknar det inte heller så mycket, ty han tycker det är roligast att leka med barnen!     Kamraterna säga, att han står under toffeln, men det ler han åt, och säger att han finner sig bäst vid det, ty hans hustru är en så förståndig och snäll kvinna.     Men hon påstår fortfarande, att hon är hans slavinna, hon är det ändå, och det är hennes enda tröst i bedrövelsen, stackars liten!