Kärlek och spannmål     Notarien hade helt visst icke sett efter spannmålsnoteringen, när han for ut till majoren att fria, men det hade majoren. -Jag älskar henne, sade notarien. - Hur mycket tjänar du? frågade den gamle. - Tolvhundra kronor visserligen, men vi älska varann, Farbror ... - Det rör mig inte; tolvhundra är för litet. - Ja och så har jag extra, men Louise känner mitt hjärta ... - Prata inte smörja - hur mycket har du extra? - Det var på Boo vi träffades första gången .. . - Hur mycket har du extra? Och han satt med blyertspennan i högsta hugg. - Och sina känslor, vet farbror dem ... - Hur mycket har du extra? Han ritade några kråkfötter på läskpapperet. - Å, det blir nog väl med det, bara man kommer ... - Vill du svara mig eller vill du inte! Hur mycket har du extra? Siffror! Siffror! Fakta! - Jag har översättningar för tio kronor arket, jag har lektioner i franska, jag har löfte på korrekturläsning ... - Löften ä inte fakta! Siffror, gosse, siffror! Så, nu skriver jag. Vad har du för översättning? - Vad har jag för översättning? Inte kan jag stå och säga det så här! - Kan du inte stå och säga det? Du har ju översättning säger du, kan du inte säga vad det är? Vad är det för prat. - Jag har Guizot Civilisationens Historia, tjugofem ark. - A tio kronor, lika med 250 kronor. Och sedan? - Sedan? Inte vet man det förut! - Nå se där, man vet inte det förut! Men det är just det man skall veta förut! Du tror att giftas är bara att flytta ihop och fjollas! Nej, min gosse, det blir barn på nio månader, och barn skola ha mat och kläder! - Det behöver icke bli barn med detsamma, när man älskar varann som vi, farbror, som vi ... - Hur fan älskar ni varann då? - Hur vi älska varann? Han lade handen på sitt västuppslag. - Blir det inte barn när man älskar varann som ni? Stolle! Du är en djävla stolle! Men du lär vara en ordentlig karl, och därför ska du få förlova dig; men begagna väl din förlovningstid att skaffa bröd, ty här stunda hårda tider. Spannmåln stiger!     Notarien blev alldeles röd i ansiktet, när han hörde slutet, men glädjen att få henne var så stor, att han kysste gubbens hand. Och Gud i himlen, vad han var lycklig! Och vad de voro lyckliga! När de tågade fram på gatan arm i arm första gången, så lyste det av dem, och de tyckte att människorna stannade och öppnade lederna på trottoaren för att göra dem en hedersvakt på deras triumftåg, och de gingo fram med stolta, höga blickar, högt med huvudena och fjädrande steg.     Och så kom han till henne om kvällarna; och de satte sig mitt i salen och läste korrektur; hon läste emot. Och gubben tyckte, att det var en duktig karl. Och när de slutat, sade han: "nu ha vi förtjänat tre kronor!" Och så kysstes de. Och nästa kväll voro de på teatern och åkte hem, och det kostade tolv kronor.     Och ibland när han hade kvällslektioner, Så - Vad gör man icke för kärleken - då inställde han lektionen, och kom till henne. Och så gingo de ut och promenerade.     Men så led det till bröllopet. Då blev det annat av. Då gingo de till Brunkeberg och skulle se på möbler. Och då måste de börja med det viktigaste. Louise ville inte vara med, när han skulle köpa sängen, men hur det var, så gick hon med. De skulle ha två sängar, förstås, som skulle stå bredvid varandra, för att det inte skulle bli så många barn, förstås! Och valnöt skulle det vara, varenda bit, äkta valnöt. Och så skulle de ha rödrandiga madrasser med resårer och långkuddar av fjäder. Och var sitt täcke, men likadana naturligtvis, och Louise ville ha sitt blått, för hon var blond.     Och så gingo de till Leja. Först, naturligtvis, en veilleuse av röd fluss till sängkammaren, och en venus i biscuit. Och så bordsservisen; sex dussin glas av var sort med slipade kanter. Och så knivar och gafflar, räfflade och märkta. Och slutligen köksattiraljen. Men då måste mamma gå med.     Och Gud vad han hade mycket att göra! Acceptera växlar, springa i banker, söka hantverkare, få våning, sätta opp gardiner. Och han räckte till. Arbetet fick ligga litet efter, men vänta, bara han blev gift, så skulle han nog ta igen det!     De skulle bara ha två rum att börja med, ty de skulle vara så förståndiga, så! Men efter man nu bara skulle ha två rum, så kunde man ha råd att ha dem trevligt. Och så fick han två rum och kök en trappa upp på Regeringsgatan för sex hundra kronor. Och när Louise anmärkte att de lika så gärna kunnat ta tre rum och kök fyra trappor upp för fem hundra kronor, så blev han litet förlägen, men vad gör det, bara man höll av varandra. Ja, det menade Louise också, men hon såg intet hinder för avhållningen i tre rum för lägre hyra än i två för högre. Ja, han var dum, det visste han, men det gjorde ingenting bara man höll av varann.     Och så voro rummen i ordning. Och sängkammaren var som ett litet tempel. Och de båda sängarne stodo där bredvid varann som två ekipage. Och solen lyste på det blåa täcket och de vita, vita lakanen, och de små öronkuddarne med namnen broderade av en ogift tant; det var stora blommiga bokstäver, som slingrade sig i varandra som i en enda omfamning och kysstes här och där när de råkades i knutarne. Och frun hade sin alkov för sig och en japansk skärm före. Och i salongen, som var matsal och arbets- och mottagningsrum, där stod hennes piano (som kostat tolv hundra kronor), och där stod hans skrivbord, med tio lådor, "valnöt varenda bit" och trymåerna med hela glas, och fåtöljer och skänk och matbord. "Det såg ut som det verkligen bodde folk i det rummet", och de kunde inte förstå vad man skulle med matsal att göra, som alltid var ett sådant otrevligt rum med sina rottingsstolar!     Och så blev det bröllop, på en lördagskväll! Och så på söndagsmorgonen! Hej! vilket liv! Är det inte skönt att vara gift! Är inte äktenskapet en härlig uppfinning! Man får ju rakt göra vad man vill, och så komma föräldrar och syskon och gratulera en till på köpet!     Och sängkammaren ligger mörk ännu klockan 9 på morgonen. Han vill ej öppna luckorna för dagsljuset, utan tänder än en gång den röda veilleusen och den kastar sitt förtrollande sken över det blåa täcket och de vita lakanen som ligga litet skrynkliga, och biscuit-venus står där rosenröd och oblyg; och där ligger den lilla frun, så saligt förkrossad, men så utsövd, som om det varit första natten hon sovit gott i hela sitt liv. Och det kör inte på gatan i dag, ty det är söndag, och klockorna ringa förstgången, så jublande, så raska tag, som om de kallade hela världen till samman att tacka och lova den som skapade man och kvinna. Och han viskar i örat på lilla frun, att hon skall vända sig bort, ty han vill gå ut och säga till om frukost. Och hon sticker huvudet i kuddarne. Och han smyger åt sig nattrocken och går bakom skärmen att få på sig litet kläder.     Och så kommer han ut i salen, och solen har slagit en stor strålande väg på golvet; och han vet icke om det är vår, sommar, höst eller vinter; han vet bara, att det är söndag! Och han känner sin ungkarlstid som något otäckt mörkt vika undan, och i sitt hem känner han en fläkt från det gamla hemmet och på samma gång sina blivande barns hem!     Hej, vad han är stark! Han känner framtiden komma emot sig som ett berg! Han skall blåsa på det och det skall störta ner, ner som sand för hans fötter, och han skall flyga över skorstenar och takåsar med sin lilla hustru på armen.     Och så plockar han ihop sina kläder som han kastat runt kring rummet; och vita halsduken hittar han på en tavelram, där den satt sig som en vit fjäril.     Och så går han ut i köket. Ha, vad den nya kopparn lyser blank, och de nyförtenta kastrullerna! Det är hans och hennes! Och så får han upp flickan, som kommer ut i underkjolen. Och han förvånar sig över att han icke ser hennes nakenhet. Hon är könlös för honom! Ty för honom finns icke mer än en kvinna! Han känner sig kysk som en far inför sitt barn och han ger henne order att gå ner på Tre Remmare och beställa en frukost, genast, men briljant skall den vara. Porter och Bourgogne! Källarmästarn vet nog för resten. Hälsa från mig bara!     Och så går han och knackar på sängkammardörrn. - Får jag komma in? Ett litet skrik: Nej, min vän, dröj lite!     Och så dukar han själv. Och när frukosten kommer, lägger han upp på deras nya assietter. Och så krusar han servetterna. Och så torkar han vinglasen. Och så sätter han brudbuketten i ett glas framför fruns kuvert. Och när hon slutligen kommer ut i den stickade morgonrocken, och solen bländar henne, får hon en liten svimning, bara en liten, så att han får henne ner i fåtöljen framför frukostbordet. Och nu måste frun ta en liten, liten kumminsup i ett likörglas, och så en kaviarsmörgås. "Å, så roligt! Man får ju göra precis som man vill, när man är gift! Tänk, vad skulle mamma säga, om hon såg sin Louise supa." Och han serverar henne och springer och passar opp alldeles som hon vore hans fästmö ännu. Vilken frukost efter en sådan natt! Och ingen har rätt att "säga något". Och det är rätt och riktigt, och man roar sig med det allra bästa samvete, och det är det roligaste av alltsammans. Han har nog förr varit med om sådana frukostar, men vilken himmelsvid skillnad! Olust, oro, han ville inte tänka på det! Och när han efter ostrona dricker ett glas äkta Göteborgsporter, då kan han icke nog förakta alla ungkarlar. "Tänk sådana dumma människor som inte gifta sig! Sådana egoister; skulle det inte vara skatt på dem som på hundar!" Men frun vågar invända, så vänligt och undfallande som möjligt, att "hon tycker det nog är synd om de stackarne ändå, att de icke alla ha råd att gifta sig, ty hade de råd, skulle de nog gifta sig allesammans!" Och notarien känner en tagg i hjärtat, och blir rädd ett ögonblick, som efter att ha varit övermodig. Hela hans lycka vilade ju på en ekonomisk fråga, och om, om ... Bah! Ett glas Bourgogne! Nu skulle det bli arbeta av! De skulle få se!     Och så kommer en stekt orre med lingon och Västeråsgurkor. Frun blir litet häpen, men det är så roligt. - Kära Ludvig lilla, och hon lägger sin darrande lilla hand på hans överarm, ha vi råd med detta! Hon säger lyckligtvis vi! - Bah! En gång är ingen gång! Sen få vi äta sill och potatis! - Äter du sill och potatis? - Tror ja' det! - Ja, när du har varit ute och rumlat och får en Chateaubriand ovanpå! - Hon skulle inte prata! Nej, skål! Det var en makalös orre! Och så kronärtskockor! - Nej, men är du alldeles förryckt, Ludvig! Kronärtskockor den här årstiden! Vad skulle inte de kosta! - Kosta? Äro de inte goda? Nå! Det är ju huvudsaken. Och så vin! Mera vin! Tycker du inte livet är skönt! Å! Det är härligt, härligt!     Klockan sex eftermiddagen stod en Westerlingare, en kalesch, utanför porten. Frun höll på att bli ond. Men vad det var skönt att så där halvligga bredvid varandra på baksätet och sakta gunga fram ut åt Djurgården. Det var alldeles som att ligga i samma säng, viskade Ludvig, och fick ett slag av parasollen på fingrarna. Och bekanta som stodo vid vägkanten och hälsade, och kamrater som viftade med handen, som om de sade: haha din filur, du har fått pengar! Och vad människorna där nere voro små, och hur jämn var icke vägen, hur lätt färden på fjädrar och resårer. Så skulle det alltid vara!     Det räckte en hel månad! Baler, visiter, middagar, supéer, teatrar. Men dessemellan voro de hemma. Där var ändock bäst! Hur härligt att efter en supé ta sin hustru från pappa och mamma, mitt för näsan på dem ta henne och sätta henne in i täckvagnen, smälla igen dörren, nicka åt föräldrarna och säga: nu fara vi hem till oss! Och där göra vi vad vi behaga. Och så hemkomna ta fram en liten nattsexa och sitta och prata till framåt morgon!     Och hemma var Ludvig alltid förståndig! I princip! En dag skulle frun pröva honom med skivlax och stuvad potatis och havresoppa. Å vad det smakade gott! Han var led på den välsignade matsedeln. Nästa fredag då det skulle bli salt lax igen kom Ludvig hem med två ripor! Han stannade i dörren och skrek: - Kan du tänka dig Lisen, kan du tänka dig något så oerhört? - Nej, vad då? - Ja, du kan inte tro det när jag säger dig, att jag har köpt, själv 'köpt på Munkbron ett par ripor för, gissa?     Frun såg mera ledsen än gissig ut. - Tänk du, en krona paret!     Frun hade köpt ripor en gång för 80 öre paret, men, tillade hon försonande, för att inte alldeles dekontenansera sin man, det var mycket snö den vintern! - Ja, men du erkänner i alla fall att det är billigt!     Vad ville hon inte erkänna för att se honom glad. Men om kvällen skulle de ha gröt, på prov. Men sedan Ludvig ätit en ripa, var han så ledsen, att han inte orkade så mycket gröt som han velat, för att visa henne att han verkligen ville äta gröt. Och gröt åt han gärna, men mjölk hade han så svårt för, sedan han hade frossan. Han kunde omöjligt förtära mjölk, men gröt skulle han äta var kväll, vareviga kväll, bara hon inte var ledsen på honom. Och så blev det aldrig gröt mer!     Efter sex veckors förlopp blev frun sjuk. Hon fick huvudvärk och kräkningar. Det var bara en liten förkylning. Men kräkningarne fortfor. Hm! Kunde hon ha ätit något giftigt. Var inte kopparn nyförtent. Läkaren skickades efter. Han log och sa, att det var som det skulle vara. Vad var det som skulle vara? Något tokigt? Prata! Det var inte möjligt. Hur skulle det kunna vara möjligt? Nej, det var tapeterna i sängkammaren, tro mig, så säkert är det inte arsenik i dem! Skicka till apoteket bara, genast, och undersök! Arsenikfritt, skrev apotekaren. Det var då märkvärdigt? Inte arsenik i de tapeterna! Frun fortfor att vara sjuk. Han läste i en läkarbok, och så frågade han sin hustru något i örat! Ja, se där ha vi det! Hå! Ett varmt fotbad bara!     Fyra veckor senare förklarade ackuschörskan, att allting var som det skulle vara! - Skulle vara! Ja, det förstås, men det kom så fasligt hastigt!     Nå efter som det var så, så - å, så roligt det skulle bli! Tänk en liten! Hurra! Man skulle bli pappa och mamma! Vad skulle han heta? Ty det måste bli en gosse. Det var klart det!     Men nu tog frun och talade allvarsamt med sin man! Han hade icke haft någon översättning eller något korrektur sedan de blevo gifta. Och bara lönen räckte inte. - Ja, ja, man hade levat i sus och dus. Herre Gud, man var ung bara en gång, men nu skulle det bli annat av.     Dagen därpå gick notarien hem till aktuarien, sin gamle vän, och bad honom gå i borgen på ett lån. När man står i begrepp att bli far, ser du min kära bror, får man lov att vara betänkt på utgifter! - Alldeles min tanke, kära bror, svarade aktuarien, och därför har jag inte haft råd att gifta mig, men du är lycklig du, som har råd, du.     Notarien skämdes att insistera. Skulle han ha panna att bedja denne ungkarl hjälpa sig med hans barn, denne ungkarl, som icke hade råd att hålla sig med barn själv. Nej, det kunde han ändock inte.     När han kom hem till middagen berättade frun, att två herrar varit och sökt honom. - Hur såg de ut? Var de unga? Haha, de hade pincenez? Då var det bestämt två löjtnanten, gamla goda vänner från Vaxholm. Nej, det var inga löjtnanter, de sågo äldre ut! Ha, då visste han; det var gamla Uppsalavänner, troligen docenten P. och adjunkten Q., som ville se efter hur gamle Ludde hade det som gift. - Nej, de voro icke från Uppsala, de voro från Stockholm! Flickan inkallades. Hon tyckte de sågo ruskiga ut och hade käppar. - Käppar! Hm! - Han kunde inte förstå vad det kunde vara för ena! Nä, tids nog fick man veta det, efter som de skulle komma igen. Emellertid hade han varit nere åt Kornhamn och kommit över en kanna jordgubbar för ett riktigt rövarpris, ja, det var nästan löjligt! - Kan du tänka dig jordgubbar för en och femti kannan, den här årstiden! - Ludvig, Ludvig, vart skall det här ta vägen? - Det skall gå galant. Har i dag fått lov på en översättning! – Men du har skulder, Ludvig! - Bagateller! Bagateller! Vänta bara när jag får mitt stora lån! - Ditt lån! Det blir ju en ny skuld! - Ja, men på sådana villkor! Låt oss inte tala om affärer nu! Voro inte jordgubbarna goda? Va! Skulle det inte smaka att få ett glas sherry på det här? Vasa? Lina! Gå ner i kryddboden efter en butelj sherry. Pale! Äkta!     Sedan han sovit middag på salssoffan, bad frun att få säga honom ett ord. Men han skulle inte bli ond! - Ond? Han! Gubevars: Hushållspengar kan jag tro? - Nåväl, ja! Kryddbodboken var obetald! Slaktarn fordrade, hyrkusken "sprang", det var med ett ord krångligt! - Inte annat! De skulle få varenda skilling i morgon dag! Så oförskämt, komma och kräva såna där smulor! De skulle få varenda skilling i morgon, och så skulle de förlora en kund! Men nu skulle vi inte tala mer om den saken. Vi skulle gå ut och promenera. Ingen vagn! Vi skulle åka på spårvägen till Djurgården och ruska av oss litet.     Och så åkte vi till Djurgården, och när vi gingo in på Alhambra och togo enskilt rum, så viskade ungherrarne i stora salen. De trodde att vi voro ute på äventyr. Så roligt! Så galet! Men frun tyckte icke riktigt om det! - Och en sådan nota sedan! Tänk om vi varit hemma i stället, vad vi fått förde pengarne!     Månader gå! Tiden nalkas! Det skall vara vagga och små kläder. Och det skall vara så mycket. Herr Ludvig är hela dan i affärer. Men spannmålen har stigit. De hårda tiderna nalkas! Ingen översättning, intet korrektur. Mänskorna ha blivit materialister. De läsa inte böcker mer, utan de köpa mat för sina pengar. Vilken krass prosaisk tid man lever i! Idealen försvinna ur livet och riporna säljas icke under två kronor paret. Hyrkuskarne vilja icke köra notarier gratis till Djurgården, ty de ha hustru och barn de också, och kryddkrämarn vill till och med ha betalt för sina varor. O, vilka realister!     Dagen kommer och natten är när! Han får ta på sig och springa efter barnmorskan! Han får gå ifrån sjukbädden ut i tamburen och ta emot fordringsägare. Och så har han sin dotter i armarna! Då grät han, ty han kände ansvar, ett ansvar tyngre än hans kraft att bära, och han gör sig nya löften. Men hans nerver äro förstörda. Han har fått en översättning, men han kan icke sitta vid den, ty han måste oupphörligt ut i affärer.     Han störtar upp till svärfar, som kommit till stan, med den glada nyheten. - Jag är far! - Gott, säger svärfadren, har du nu bröd åt barnet? - Nej, inte för ögonblicket. Svärfar måste hjälpa! - Ja, för ögonblicket! Men inte framdeles! Har icke mer än han och de andra barnen behöva!     Och nu skall frun ha höns, som han köper själv på Hötorget, och Johannisberge för sex kronor buteljen. Äkta ska det vara!     Och så skall barnmorskan ha hundra kronor. - Varför skulle vi ge mindre än de andra. Gav inte kapten hundra?     Frun är snart på benen igen. Å, hon är som en liten flicka igen, smal om livet som en vidja, litet blek, men det klär henne.     Svärfar kommer hem och talar enskilt igen vid Ludvig. - Nu är du så god och inte kommer med flera barn på en tid, säger han, ty då är du ruinerad. - Vilket språk av en far! Är man inte gift! Älskar man inte varann! Skall man icke ha barn? - Jo, men man skall ha bröd åt barnen också! Älska det vill nog alla unga människor, leka, krypa i säng, roa sig, men ansvaret! - Svärfar har också blivit materialist! O, vilken usel tid. Inga ideal mer!     Huset var underminerat. Kärleken levde, ty den var stark, och de ungas sinnen voro mjuka. Men exekutionsverket var icke mjukt.     Utmätning förestod och konkurs hotade. Hellre då utmätning. Svärfar kom med en stor resvagn och hämtade ut sin dotter och dotterdotter och förbjöd mågen visa sig förr än han hade bröd och sina skulder betalade. Åt dottern sade han ingenting, men när han förde henne hem, tyckte han att det var som att komma tillbaka med en förförd. Han hade lånat ut sitt oskyldiga barn åt en ung herre på ett är, och så fick han ju igen henne "skämd". Hon ville nog stanna hos sin man, men hon kunde icke bo på gatan med sitt barn!     Och så fick herr Ludvig stanna kvar och se på huru hans hem skövlades. Men det var ju icke hans, när han ej betalat det. Hu! De två herrarne i pincenezer togo sängarne och sängkläderna; de togo kopparkastruller och bleckkärl; bordservis och kronor och ljusstakar, allt, allt! Och när han stod ensam i de två rummen, o huru tomt, huru eländigt. Om han blott hade haft henne kvar! Men vad skulle hon göra här i de tomma rummen! Nej, då var det bättre som det var. Hon hade det ju bra!     Och så började det grymma livets allvar! Han fick anställning i en morgontidning att läsa korrektur. Vid midnatt skulle han vara på byrån, och klockan tre gå därifrån. Han fick stanna i verket efter som det icke gått till konkurs, men befordran, den var stängd!     Slutligen fick han tillstånd att hälsa på sin hustru och dotter en gång i veckan, men alltid under bevakning. Och han måste alltid om lördagsnatten ligga på en kammare bredvid svärfaderns. På söndagskvällen måste han in till stan igen, ty tidningen skall ut på måndagsmorgonen.     Och när han då tar avsked av hustrun och dottern, som följa honom till grinden, och han viftar åt dem från sista backen, då känner han sig så eländig, så olycklig, så förödmjukad. Och hon då!     Han har räknat ut, att han behöver tjugo år att betala sina skulder! Och sedan! Sedan kan han icke försörja hustru och barn ändå! Men hans hopp? Intet! Om svärfadern dör, stå hans hustru och barn på bar backe, och ha©n vågar icke önska livet ur deras enda stöd!     O vad livet är grymt, som icke kan skaffa mat åt människobarn, när det dock kan ge för intet åt alla andra skapade varelser!     O så grymt, så grymt! Att det livet icke kan ge ripor och jordgubbar åt alla människobarn! Så grymt, så grymt!