Interview Förf. Har herrn nu fått klart för sig vad jag menar? Interv. Jo alldeles tillräckligt! Förf. Inga missförstånd alltså? Det är gott! Interv. Herrn har vågat angripa Ibsen; det är farligt gjort! Förf. Den som angripit Carl XII, herre, den fruktar varken fan eller tronen! Sju resor har jag fallit och stått upp igen; tål väl falla en gång till! För övrigt har jag bara angripit Ett Dockhem såsom codex! Jag tycker inte om codexar! Slår man fast en codex, så sitter han där i minst tjugofem är och så kommer man inte ur fläcken! Vad Ibsen beträffar, så har hans exempel visat farorna av skönlitteraturen. Han skrev Brand mot kristendomen, och läsarne gjorde en kristendomscodex av den! Det var ju skönt! Han skrev Gengangere mot osedligheten, och de sedliga gjorde den till en osedlighetscodex. Han skrev Folkefienden mot samhället och samhällets värsta fiender kastade sten efter honom. Så där är det att vara Moses på berget och tala tungomål med ett blått skynke över huvudet. Han skrev om sin ungdoms sorger och bitterhet i Kongs-Emnerne, och en filosofie kandidat i Hälsingfors skriver en akademisk avhandling om den och bevisar att den var ett rent historiskt drama. Om kandidaten gått mera rationellt till väga skulle han skrivit till Ibsen och frågat honom om det förhöll sig så; då skulle han, såvida Moses hade svarat honom, fått reda på saken. Ibsen tog av skynket en gång och talade mänskligt tungomål. Det var som vi minnas efter Gengangere. Då desavouerade han sig själv! Kanske han vill bli missförstådd. Gott, då har jag förstått Dockhemmet bäst av alla. Men lämnom detta. Är det något annat herrn har missförstått? Interv. Jo, herrn är socialist! Förf. Javisst! Som alla upplysta människor nu för tiden. Har jag inte lov till det? Interv. Jag undrar det? Förf. Undrar ni? Grundlagen vill ingens samvete tvinga eller tvinga låta! Sålunda har jag rätt till det! Men om herrn kallar mig anarkist' så ljuger herrn. Är det något vidare? Interv. Jo, herrn har skrivit själv en pjäs om kvinnan, som jag inte förstår! Förf. Det kan vara mitt fel, men det kan vara herrns. Ni menar Herr Bengts hustru! Jo, kära herrn, det är 1:0 ett angrepp på kvinnans romantiska uppfostran. Klostret, det är pensionen! Riddaren, det är han; alla äro riddare för våra unga flickor. Så komma de i livets verkligheter, då får hon se att han är en bonde. Han tror hon är en fjolla, men verkligheten utvecklar henne till en kvinna, vilket pensionen icke kunde göra. 2:0 är det en apologi för kärleken såsom naturkraft, vilken överlever alla griller och kuvar den fria viljan. 3:0 är det ett uppskattande av kvinnans kärlek såsom varande av högre art (med tillsats av modrens kärlek) än mannens. 4:0 är det ett försvarstal för kvinnans rätt att få äga sig själv. 5:0 är det en teaterpjäs, och det är synd. Men det fick sitt straff. En romantisk dogg, som hade för låg panna, bet mig i benet och ville bevisa mig att jag var romantikus, just då jag angrep och förlöjligade romantiken och det var rätt åt mig, för man kan låta bli att skriva teaterpjäser när man vill tala allvarsamt. Kom ihåg att alla teaterpjäser annonseras under "Offentliga nöjen". Interv. Men herrn angriper ju på ett oförklarligt sätt kvinnofrågans försvarare och själv är herrn ju radikal! Förf. Just så! Jag angriper det oförsvarliga sätt varpå frågan behandlas. Och kvinnofrågan har fått en ful kurtis-anstrykning i våra dar. Hela Dockhemmet är ett gammalmodigt romantiskt galanteri, fullt av idealistiska skröpligheter. I Frankrike har Dumas fils velat ge rösträtt nu, åt alla dessa prästuppfostrade pensionsflickor. Vet herrn vad följden skulle bli? Jo, att jesuiter och kapuciner genast skulle röstas in igen i landet och kejsarinnan Eugénie sättas på tronen! Jag har angripit kvinnans försök att emancipera sig från barnaföderi, icke från vaggan och köket. Jag har angripit kvinnans åtrå att få förstöra mödrarne genom att lära dem latin, likasom fädren blivit förstörda förut. Jag har, hör på det herre, och skriv upp det, jag har angripit äktenskapet under nuvarande förhållanden, jag har visat att en fullkomlig sällhet är orimlig, jag har visat att kvinnan under nuvarande förhållanden är ofta (icke alltid) genom uppfostran bliven en tossa, jag har alltså, skriv upp det herre, angripit kvinnans uppfostrare, kyrkans äktenskap och männens galanteriemancipation, jag har alltså icke angripit kvinnan utan jag har angripit, skriv opp det med stora bokstäver, De Nuvarande Förhållandena. Kvinnan behöver icke mitt försvar! Hon är modren, och därför är hon världens härskarinna. Och den frihet hon begär nu, det är samma frihet alla män begära! Den skola vi skaffa oss som vänner, icke som fiender, ty som sådana få vi ingenting. Har herrn nu förstått?