Fågel Fenix     Det var i smultrontiden, i prästgården han såg henne första gången. Han hade sett många flickor förr, men när han såg henne, då visste han, att det var hon. Men han vågade icke säga något, och hon log åt honom, ty han var bara gymnasist ännu. Men han kom igen som student. Och då tog han henne om livet och kysste henne, och han såg raketkistor, hörde klockringning och jägarhorn, och han kände jordbävning under stövlarna.     Hon var en fjorton års kvinna. Hennes bröst stodo svällande höga som om de väntade små giriga nosar och små gripande labbar, hennes gång var fast på spänstiga vador och vaggande ron, som om hon skulle kunna bära ett par små under sitt hjärta när som helst. Hennes hår var gult och mjällt som skirad honung och stod alltid som ett vattenstänk omkring pannan. Ögat brann och huden var frisk och mjuk som ett handskskinn. De voro förlovade och kysstes som fåglar i trädgården under linden, i skogen, och livet låg som en solig oslagen äng för dem. Men han skulle ta examen först, bergsexamen, och den räckte med utländsk resa i tio är! Tio år!     Och så for han till Uppsala! Om sommaren kom han till prästgården igen, och hon var lika fager. Tre gånger kom han igen, men fjärde gången var hon blek. Hon hade små röda ränder i näsvinklarna och barmen hade sjunkit. När sommaren sjätte gången föll in, tog hon järn och den sjunde for hon till en badort. Den åttonde hade hon tandvärk och var nervös. Håret hade förlorat sin glans, rösten var skarp, näsan hade små svarta prickar, barmen var borta, gången var släpande och kinderna ihåliga. Om vintern fick hon en nervfeber, och måste klippa av håret. När det växte igen blev hon cendré. Han hade förälskat sig i en blond fjortonåring, han kunde aldrig se på en brunett, och han gifte sig med en cendré tjugofyraåring, Som icke ville vara barhalsad som brud.     Men han älskade henne ändock. Hans kärlek var icke så stormande som förr, men var stadig och lugn, och i den lilla bergsstaden var intet, som störde deras lugna lycka. Hon fick två gossar i rad, men mannen ville så gärna ha en flicka. Och så kom det då en flicka, en liten blond flicka.     Och det blev fadrens ögonsten. Hon växte upp och blev lik sin mor. Hon blev sju år, och vid åtta var hon så lik modren, sådan denna en gång varit. Och fadren sysselsatte sig aldrig med annat än sin dotter, när han var ledig. Modren gick i hushållet och hade fått grova händer. Näsan var maskäten och tinningarne urholkade. Hennes gestalt lutade något av vanan att stå över spisen. Och far och mor träffades endast vid måltiderna och om nätterna. De grälade aldrig, men icke var det som det var förr.     Men dottern, det var fadrens glädje. Man skulle nästan kunna säga, att han var kär i henne. Det var som om han i henne såg den återuppståndna modren, och som om hans första syn, som så hastigt försvunnit, skulle gå igen. Han var nästan blyg för henne och gick aldrig in, när hon klädde sig. Han avgudade henne.     En morgon blev hon liggande i sängen och ville icke stiga upp. Mamma trodde hon var skolsjuk, men pappa skickade efter läkaren. Mordängeln hade kommit på besök; det var difteri. En av föräldrarne måste fly med de andra barnen. Fadren ville icke fly. Modren måste flytta ut i staden med de andra barnen och fadren stanna( e hos den sjuka. Och där låg hon nu! Man rökte med svavel, så att alla förgyllningar på tavelramar blevo svarta och silversakerna på toaletten också! Fadren var utom sig, där han gick i de tomma rummen, och när han om natten låg ensam i den stora sängen, tyckte han sig vara änkling. Han köpte leksaker åt den lilla och hon log, när han spelade Kasper på sängkanten, och hon frågade efter mamma och syskonen.     Och fadren fick gå ut på gatan och nicka uppåt fönstret åt modren och kasta slängkyssar åt barnen. Och modren telegraferade med blåa och röda pappersark genom fönsterrutorna.     Men en dag ville icke den lilla mer se på Kasper, och hon log icke mer. Hon kunde icke tala längre. Döden kom, kom med sina långa knotiga armar och kvävde henne. Men det var en hård kamp.     Då kom modren dit! Och hon hade samvetskval, att hon övergivit sitt barn. Och det var stor jämmer och stor nöd.     Och när läkaren ville komma och obducera den lilla, så ville icke fadren det. De skulle icke få göra henne illa med sina knivar; ty för honom kunde hon icke vara död. Men det måste ske. Och då ville han slå läkaren och bita honom.     Men när hon kom i graven, byggde han en gravvård, och gick dit varenda dag hela året. Andra året mindre ofta. Arbetet var tungt och tiden knapp. Åren började tynga, stegen blevo mindre lätta och sorgen växte bort. Ibland blygdes han över, att han icke sörjde så mycket, men så glömde han bort det. Han fick två döttrar till, men det var inte detsamma; hon, som gått bort, kunde aldrig ersättas.     Livet var hårt, förgyllningen hade omärkligt gått av den unga kvinnan, som en gång var så - som ingen annan kvinna på jorden. Förgyllningen hade gått av det en gång så blanka och skinande boet. Barnen hade bugglat till silvret på fruns lysningspresenter, repat i sängen, sparkat på stolsfötterna. Stoppningen stack fram ur soffans revor, och pianot hade icke varit öppnat på långa år. Sången hade tystnat för barnskriken, och rösterna hade blivit sträva. Smekorden voro bortlagda som barnkläderna, smekningarna hade blivit massage. Man började bli gammal och trött. Pappa låg icke längre på knä för mamma, utan han satt i sin nötta länstol och lät mamma gå efter strykstickorna, när han skulle tända sin pipa. Man var gammal!     Så dog mamma, när pappa var femtio år. Men då, dök det upp igen, allt det gamla. När hennes brutna gestalt, ful av dödens brottningar, grävdes ner i jorden, då steg den unga fjortonåringens minne upp. Då sörjde han denna, som han för så länge sen förlorat, och med saknaden kom ångern. Men han hade aldrig varit stygg mot gamla mamma, och hon, den där fjortonåriga i prästgården, som han aldrig fick, ty han fick ju bara den bleksotiga tjugofyraåringen, den hade han ju legat på knä för, varit trogen, dyrkat. Och när han var uppriktig, var det henne han saknade nu, ehuru gamla mammas goda mat och aldrig tröttnande omtanke också fick sin andel av saknaden, men det var på ett annat sätt.     Men efter den betan var han mera intim med barnen. Några hade flugit ur boet, men några voro ännu hemma. När han ett helt år tröttat sina vänner med biografier över sin avlidna hustru, hände något märkvärdigt. Han fick se en ung flicka, en blond adertonåring, som var precis lik hans hustru vid fjorton. Han tog det som en vink från den givmilda himlen, vilken då äntligen ville ge honom henne, henne den första. Han blev kär i henne, därför att hon liknade den första. Och så gifte han sig igen. Nu hade han fått henne. Men barnen, i synnerhet flickorna, visade den unga styvmodren ovilja, de skämdes att se på henne, de tyckte, att något orent låg över förhållandet, att fadren var otrogen mot deras mor. Och så kommo de ur hemmet, ut i världen!     Han var lycklig! Men han var mera stolt över att en ung flicka kunde vilja ha honom. - Efterslåtter bara! sade hans gamla vänner.     Om ett år fick frun en liten. Pappa var ovan vid barnskrik och ville sova om nätterna. Flyttade in i sitt rum, men frun grät. Han tyckte fruntimmerna voro så efterhängsna. Och så var hon svartsjuk på den förra frun. Han hade nämligen, när de voro förlovade, varit nog dum att säga, att hon liknade hans första fru. Och så hade hon fått läsa deras kärleksbrev. Nu, när hon fick vara mera ensam, erinrade hon sig allt. Hon visste sålunda, att hon ärvt alla smeknamnen efter den andra, och att hon bara var en ställföreträderska. Detta retade henne, och hon gjorde allt, alla möjliga dumheter, för att vinna honom för sig personligen. Detta tröttade honom. Och när han i ensamheten anställde jämförelse, förlorade den nya frun bra mycket. Hon var icke så mild som den andra, och hon retade hans nerver. Därtill kom saknaden efter barnen, som han drivit ur boet. Så kommo elaka drömmar, och han tyckte sig ha varit otrogen mot sin avlidna hustru.     Det var inte trevligt mer hemma. Det var dumt, det som var gjort, och det kunde ha varit ogjort.     Så började han gå på stadskällaren. Men då blev frun rasande. Han hade bedragit henne. Han var en gammal stork, men han skulle akta sig. En sådan gammal kamrat skulle inte lämna sin unga fru ensam, det kunde vara farligt! - Gammal? Var han så gammal? Det skulle han visa henne!     Och så flyttade de ihop. Men då blev det sju gånger värre. Han ville inte hjälpa henne vagga om nätterna och den lilla skulle bo i barnkammaren! Nej, pass, så hade han inte gjort med den förras barn.     Han blev utpinad. Två gånger hade han trott sig se fågel Fenix flyga upp ur den fjortonårigas aska, först i dottern, sedan i den andra hustrun, men i hans minne levde nu bara den första, den lilla i prästgården, vid smultrontiden, under linden, i skogen, henne som han aldrig fick; men nu, när det led mot hans sols nedgång och dagarne blevo korta, nu såg han aldrig i sina mörka stunder annat än bilden av "gamla mamma", som var snäll mot honom och hans barn, som aldrig grälade, som var ful, som stod i köket, som lagade gossarnes skinnbyxor och flickornas kjolar; och när hans segerrus var över och hans öga såg klart, så undrade han, om icke "gamla mamma" ändock var den rätta fågel Fenix, som steg så vacker och så lugn ur den fjortonåriga guldfågelns aska, sedan hon lagt sina ägg och plockat dunet ur bröstet åt ungarne och närt dem med sitt blod, tills hon dog!     Han undrade länge över det, och när han äntligen lade sitt trötta huvud ner på kuddarne för att aldrig stiga upp mer, då var han viss på det.