Ett dockhem     De hade varit gifta i sex år, men de voro som ett par förlovade. Han var kapten vid flottan och var på expedition ett par månader varje sommar och hade två gånger gjort en långtur. Det gjorde så gott dessa små expeditioner, och hade det visat sig tecken till unkenhet under vinterns stillasittande, så friskade den där sommarturen opp förhållandet. Första sommarturen var svår! Då skrev han formliga kärleksbrev till sin hustru, och han kunde icke möta en seglare ute på havet förr än han genast lät signalera post! Och när han slutligen fick landkänning av svenska skären, visste han icke hur han nog hastigt skulle få se henne. Men det visste hon. Vid Landsort fick han ett telegram emot sig, att hon skulle vara emot honom vid Dalarö. Och så när ankaret gick utanför Jutholmen, och han såg en liten blå näsduk på gästgivargårdens veranda, då visste han att det var hon. Men det var så mycket att styra med ombord och det blev kväll innan han fick gå i land. Men när han då kom med giggen, och plikthuggaren tog törn vid bryggan, och han såg henne på bron, lika ung, lika vacker, lika frisk, då var det som att leva om sin första bröllopstid. Och när de kommo upp på gästgivargården, vilken liten supé hon hade förstått arrangera i de två små rummen som hon beställt! Och så mycket de hade att tala om! Om resan, om de små, om framtiden! Och så gnistrade vinet och kyssarne smällde, och så hördes taptot utifrån strömmen. Men det rörde icke honom, han skulle icke gå förr än klockan ett. Vad? Skulle han gå? - Ja, han måste ligga ombord, men bara han vore hemma till reveljett, så var det bra! - Hur dags var revelien då? - Klockan fem! - Fy så tidigt! - Men var skulle hon bo i natt? - Det fick han inte veta!     Det gissade han, och så ville han se var hon bodde. Men hon ställde sig för dörren! Han kysste henne och tog henne på armen som ett barn och så öppnade han dörren. - Hu vilken stor säng! Det var ju som stora barkassen! Var hade de fått den ifrån?     O Gud, vad hon rodnade. Men hon hade ju förstått hans brev så att de skulle "bo" på gästgivargården. - Ja visst skulle de bo där, fast han måste vara ombord till reveljett, den där förb. morgonbön, som just kunde vara detsamma! - Hu så han talade! - Nu ska vi ha kaffe och en liten brasa, för lakanen kännas fuktiga! - En sån liten förståndig skälm hon var, som skaffat en sådan stor säng! Var hade hon fått fatt i den? - Inte hade hon fått fatt i den! - Nej, det kunde han nog tro! Vad han kunde tro det! - Han var så dum så! - Var han dum? Och så tog han henne om livet. - Nej, han skulle vara beskedlig! - Beskedlig; det var lätt att säga det! - Nu kommer flickan med veden!     När klockan slog två och det började brinna i öster över skär och vatten, sutto de vid det öppna fönstret. Det var ju som om hon vore hans älskarinna och han hennes älskare. Var det icke? Och nu skulle han gå ifrån henne! Men han skulle komma igen klockan tio till frukost och sedan skulle de segla. Så satt han på kaffe på sin reskokare och så drucko de kaffe vid soluppgång och måsars skrik. Därute på strömmen låg kanonbåten, och han såg förvaktens huggare blänka till då och då. Det var svårt att skiljas, men det var gott att känna det man så snart skulle råkas igen. Och så kysste han henne för sista gången, spände sabeln om livet och gick. Och när han kom ner på bron och ropade "båt ohoj" gömde hon sig bakom gardinen alldeles som om hon skämdes. Men han kastade slängkyssar med båda händerna ända tills matroserna kommo med giggen. Och så ett sista ”sov gott, och dröm om mig", och när han mitt på strömmen vände sig om och satte kikaren för ögat, såg han en liten vit gestalt med svart hår inne i kammaren, och solen lyste på hennes linne och bara axlar och hon såg ut som en sjöjungfru!     Och så gick reveljen. Signalhornets långa toner rullade mellan gröna öar ut över det blanka vattnet och kommo igen bakom granskogar på andra vägar. Och så alle man på däck och Fader vår och Jesu låt mig städse börja. Den lilla klockstapeln på Dalarö svarade med en liten ringning, ty det var söndagsmorgon. Och nu kommo kuttrar i morgonbrisen och flaggor flaggade, skott smällde, ljusa sommarklädningar skymtade på tullbryggan, ångbåten med röda vattengången kom in från Utött, fiskarne togo upp sina nät och det lyste av sol på det brisande blå vattnet och över de grönskande landen.     Klockan tio stötte giggen ut och gick med sex par åror mot land. Och så hade de varandra igen. Och när de åto frukost i stora matsalen, viskade de andra gästerna mellan sig: är det hans hustru? Han talade halvhögt som en älskare och hon slog ned ögonen och log eller smällde honom på fingrarna med servetten.     Båten låg kvar vid bryggan och hon skulle sitta till rors. Han skötte focken. Men han kunde icke ta ögonen från hennes ljusa, sommarklädda gestalt, med det höga fasta bröstet, den lilla beslutsamma minen och den starka blicken som såg upp mot vinden, medan den hjortskinnshandskade handen höll storskotet. Han ville prata och fumlade ibland vid vändningarna. Då fick han en skrapa som en skeppsgosse och det roade honom så oändligt. - Varför tog du inte lillan med? sade han för att retas med henne. - Var tycker du jag skulle ha lagt henne då? - I stora barkassen naturligtvis!     Och så log hon, och det tyckte han var så roligt att se henne le på det där sättet! - Nå, vad sa värdinnan i morse? fortfor han. - Vad skulle hon säga? - Tyckte hon att hon sovit lugnt i natt? - Varför skulle hon inte ha gjort det? - Å inte vet jag, men det kunde ju ha varit råttor som knaprat på golvtiljorna, eller en gammal vindslucka som knarrade; inte kan man veta vad som kan oroa en gammal mamsells ljuva sömn. - Om du inte är tyst, så gör jag fast skotet och seglar dig i sjön!     De landade vid en holme och togo en middagshöjd ur en liten korg; och så sköto de till måls med revolver. Därpå lade de ut metspön och låtsades meta, men det tog inte, och så seglade de igen. Ut på fjärdarne, där ejdrarne sträckte, in i sund, där gäddorna slogo i vassen, och så ut igen, och han tröttnade aldrig på att se henne, prata med henne, kyssa henne, när han kom åt.     Så träffades de på Dalarö i sex somrar, och alltid voro de lika unga, alltid lika galna, och de voro lyckliga. Om vintern sutto de på Skeppsholmen i sina små kajutor. Och då riggade han båtar åt gossarne, eller roade dem med äventyr från Kina och Söderhavsöarne, och frun satt och hörde på och måste skratta åt hans tokiga historier. Och det var ett förtjusande rum, som icke liknade något annat. Där hängde japanska parasoller och rustningar, ostindiska miniatyrpagoder, australiska bågar och lansar; negertrummor och torkade flygfiskar, sockerrör och opiipipor. Och pappa, som började bli litet kal, trivdes aldrig att vara borta. Ibland dunkade han bräde med auditören och ibland togs en liten vira och en måttlig grogg. Frun spelade förr med, men sen de fått fyra barn, så hade hon inte tid, men hon satt gärna en stund och tittade i korten, och när hon kom till pappas stol, tog han henne om livet och frågade henne, om han skulle gaska på de där lapparne.     Korvetten skulle ut och bli borta sex månader. Kapten kände det hemskt, ty barnen voro nu vuxna och mamma hade litet svårt att sköta det vidlyftiga departementet. Och kapten var icke mer så ung och fullt så livlig som förut men - det måste ske, och så reste han. Vid Kronborg avlämnade han redan första brevet, vilket hade följande lydelse: "Min lilla älskade topplänta! Vinden svag. S. S. t. o., + 10 Cels., 6 glas på frivakten. Jag kan inte skriva hur det känns den här resan att vara ifrån dig. När vi kattade varpankaret utanför Kastellholmen (6 och 30 e. m. vid stark N. 0. t. N.), var det som de tagit in en pall i bröstkorgen och det kändes ackurat som om man stuckit kätting genom båda öron-klysen. Man säger att sjömän ha förkänslor av olyckan. Det vet jag ingenting om, men innan jag får din första brevlapp är jag ganz orolig! Ingenting passerat ombord, av den enkla anledningen att ingenting får passera. Hur må ni hemma? Har Bob fått sina nya stövlar än? Hur passade de? Jag är en dålig brevskrivare som du vet och slutar nu! Med en stor puss mitt på det här krysset+! Din gamle Pall.     P.S. Du skall söka dig något sällskap, liten (kvinnligt naturligtvis!). Och glöm inte att be mamsellen på Dalarö att hon förhyder stora barkassen tills jag kommer hem! (Vinden ökar; vi få den på Norden till natten!)"     Utanför Portsmouth erhöll kaptenen följande brev från sin hustru.     "Käre gamle Pall!     Här är kusligt efter dig, kan du tro! Och svårt har det varit, för Alice har nu fått sin tand. Doktorn sa, att det var ovanligt tidigt, och det lär betyda (ja, det får du inte veta!). Bobs stövlar passade utmärkt och han är mycket stolt över dem. - Du nämnde i ditt brev, att jag borde söka en kvinnlig bekantskap. Det har jag redan gjort, eller rättare hon sökte mig. Hon heter Ottilia Sandegren och har gått på seminarium. Hon är mycket allvarlig så Pall behöver inte vara rädd, att hon för hans topplänta på några avvägar. Och så är hon religiös. Ja ja, vi kunde allt tåla vid att vara litet mera stränga i vår religion litet var. Hon är med ett ord ett utmärkt fruntimmer. Och nu slutar jag för denna gång, för Ottilia kommer och hämtar mig. Hon kom just nu och ber om sin obekanta hälsning! Din egen Gurli!"     Kaptenen var icke nöjd med det brevet! Det var för kort och det var icke så muntert som vanligt. - Seminarium, religiös, allvarlig, och Ottilia; två gånger Ottilia! Och sedan Gurli! Varför inte Gullan som förr! Hm! - Åtta dar senare utanför Bordeaux erhöll han ett nytt brev beledsagas av en bok i korsband. "Kära Vilhelm!" - Hm, Vilhelm! Inte Pall mera! ~ "Livet är en strid ifrån . . ." Vad fan nu? Vad ha vi med livet att göra! "början till slut! Lugnt som en bäck i Kidron . . ." Kikron! Det är ju bibeln det! - "har vårt liv flutit fram. Vi ha gått såsom sömngångare över avgrunder utan att se dem!" Seminarium, seminarium! - "Men så kommer det etiska" - Etiska! Ablativus! Hm, hm! - "och gör sig gällande i dess högre potenser!" Potenser?! - "När jag nu vaknar upp ur vår långa sömn och frågar mig själv: har vårt äktenskap varit ett rätt äktenskap? så måste jag med ånger och blygsel erkänna, att det icke varit så! Kärleken är av himmelskt ursprung (Matt. XI: 22 o. f.)." - Kaptenen måste stiga upp och ta sig ett glas vatten med rom innan han fortsatte. "Huru jordisk, huru konkret har icke vår varit. Ha våra själar levat i denna harmoni om vilken Plato talar (Phaidon Bok VI kap. 11 § 9)? Nej, måste vi svara! Vad har jag varit för dig? Din hushållerska - och o blygd! - din älskarinna! Ha våra själar förstått varandra? Nej, måste vi svara!" - För millioner djävlar och Ottilior och alla satans seminarier! Har hon varit min hushållerska? Hon har varit min hustru och mina barns mor! - "Läs denna bok jag sänder dig! Den skall ge dig svaret på alla frågor. Den har uttalat vad som dolt sig på botten av hela kvinnosläktets hjärtan under sekler! Läs den och säg mig sedan, om vårt äktenskap varit ett rätt äktenskap! Beder på sina knän din egen Gurli."     Det var detta hans onda aning! Kaptenen var alldeles utom sig och han kunde inte förstå vad som tagit vid hans hustru! Detta var värre än läseri!     Han rev upp korsbandet och läste på omslaget av en häftad bok: Et Dukkehjem av Henrik Ibsen. Ett Dockhem! Ja! Vad mer! Hans hem hade varit som ett litet fint dockhus och hans lilla hustru hade varit hans lilla docka och han hade varit hennes stora docka. De hade lekt sig fram över livets vassa makadamiserade väg, och de hade varit lyckliga! Vad fattades dem då? Vad var det för orätt begånget? Han måste se efter, alldenstund det stod att läsa i den där boken.     På tre timmar hade han läst den! Men hans förstånd stod stilla. Vad rörde detta honom och hans hustru! Hade de förfalskat växlar? Nej! Hade de icke älskat varandra? Jo! - Han stängde in sig i kajutan och läste om boken; och han prickade med blått och rött och när det led mot morgonen satte han sig ner att skriva till sin hustru. Och han skrev:     "Ett välment litet Ablativus om pjäsen Ett Dockhem, sammanklåtat av gamle Pall ombord på Vanadis i Atlantiska Oceanen utanför Bordeaux (lat. 451 long. 160).     § 1. Hon hade gift sig med honom, därför att han älskade henne, och det gjorde hon förbannat rätt i, för skulle hon ha väntat att den kom som hon älskade, så kunde kasus ha blivit att han icke älskat henne, och då hade hon fått se på fan i en röstkaus. Ty, att båda äro stormkära i varandra inträffar så ytterst sällan.     § 2. Hon förfalskar en växel. Det var dumt gjort, men hon skall icke säga, att det bara var för mannens skull, ty hon har ju aldrig älskat honom; om hon sagt att det var för bådas och för barnets skull, så talade hon sant! Är det klart?     § 3, Att han efter balett tycker om henne, det bevisar bara att han älskar henne, och det är icke något fel hos honom; men att det visas på teatern, det är ett fel. 11 y a des choses qui se f ont mais qui ne se disent point, tror jag en fransman säger. För övrigt skulle författaren, om han varit rättvis, presenterat ett motsatt fall: la petite chienne veut, mais le grand chien ne veut pas, säger Ollendorff. (Jämför barkassen på Dalarö!)     § 4. Att hon, när hon upptäcker att mannen är ett suggskaft, ty det är han, när han vill förlåta henne, därför att fuffens icke blivit upptäckt, vill gå ifrån barnen, därför "att hon icke är värdig att uppfostra dem", är ett mindre skarpsinnigt koketteri. Om hon var ett nöt (ty icke får man väl lära sig på Seminarium, att det är tillåtligt förfalska växlar), och han var en oxe, så borde de numera gå bra i spann. Aldra minst skulle hon lämna sina barns uppfostran åt en sådan gök som hon föraktade.     § 5. Nora har sålunda ännu större anledning att stanna hos barnen, när hon får se vilket fä mannen är.     § 6. Att mannen icke uppskattat henne efter verkligt värde förut, det rådde han icke för, ty hennes verkliga värde fick hon ju först efter kalabaliken.     § 7. Nora var en tossa förut, det förnekar hon inte själv.     § 8. Alla garantier för att de hädanefter skola draga jämnare föreligga ju: han har ångrat sig och vill bättra sig; hon också! Bon! Se här labben, och så börja vi om . igen! Lika barn leka bra! Hugget som stucket. Du var ett nöt och jag uppförde mig som en oxe! Du, lilla Nora, var illa uppfostrad, jag mitt gamla as hade inte bättre lärt. Beklaga oss båda! Kasta ruttna ägg efter våra uppfostrare, men slå inte bara mig i skallen. Jag är, fastän jag är man, lika oskyldig som du! Kanske litet oskyldigare, ty jag gifte mig av kärlek, du av ekonomi! Låt oss därför vara vänner och tillsammans lära våra barn av den dyra lärdom livet givit oss!     Är det klart? All right! - Detta har kapten Pall skrivit med sina styva fingrar och sitt tröga förstånd!     Och nu, min lilla älskade docka, nu har jag läst din bok och sagt min mening. Men, vad rör den oss? Ha vi icke älskat varandra? Älska vi icke varandra än! Ha vi icke uppfostrat oss båda och skrubbhyvlat av kanterna, för du minns nog. att det var litet kvistar och fnassel i början! Vad är då detta för griller! Åt h-e med Ottilior och seminarier! - Det var en benig bok du gav mig. Den var som ett illa utprickat farvatten, där man kunde törna när som helst. Men jag tog besticket och prickade ut på kortet, så jag fick smult vatten. Men jag gör min själ inte om det. Det skall hin hårde sitta och knäppa såna nötter, som äro svarta ini när man väl får hål på dem. Och nu önskar jag dig frid och lycka och ditt goda förstånd igen. Hur må mina små? Du glömde sist att skriva om dem! Det var väl för den myckna omtanken om den där Noras välsignade ungar (som inte finnas annat än i pjäsboken!). Gråter min son, spelar min lind, sjunger min näktergal och dansar min lilla docka? Det skall hon alltid göra, ty då blir gamle Pall glad. Och nu Gud välsigne dig och låt inga onda tankar komma emellan oss. Jag är så ledsen Så jag kan inte säga det. Och så skall jag sitta och skriva recensionsartiklar om teaterpjäser! Gud bevare dig och de små, och kyss dem mitt på mun från din gamle trofaste Pall."     När kaptenen fått av brevet gick han ner i gunrummet och fick sig en grogg. - Han hade läkaren med sig. - Häu! sa han, har du känt hur det luktar av gamla svarta byxor. Häu! Surabaja! Skulle fan ta mig hissas i kattblock på förloppen och vädras med en bottenrevad N. V. t. N. - Men läkaren förstod ingenting! - Ottilia, Ottilia mig i -! Hon skulle ha sin ranson av en handspak! Skicka ner den fan grå i skansen och släppa andra backlaget på henne med skalkade luckor. Han visste nog vad en gammal nucka behövde! - Men vad är det åt dig, gamle Pall? frågade läkaren. - Plato! Plato! Fy fan för Plato. Ja, när man är på sjön i sex månader, då är det Plato! Då blir man etisk! Etisk! Häu! Jag håller en märlspik på en syskonhake att fick Ottilia sin varma mat, så fan i mig hon skulle tala om Plato! Men vad är det då? - Äh! Det är ingenting. Hör du! Du som är läkare! Hur är det med fruntimmerna, du, egentligen! Va? Är det inte farligt att gå ogifta länge? Bli de inte lite ... kuckeliku, så där på en hals? Va? - Läkaren avgav sitt utlåtande, som slutade med ett beklagande att icke alla honor kunde bli befruktade. I naturen, där hanen mest levde i Polygami, vilket han i de flesta fall kunde göra, då mat fanns åt ungarne (utom för rovdjuren), där inträffade icke sådana abnormiteter som ogifta honor. Men i kulturen, där det var en lyckträff att få bröd som räckte, där var det vanligt, helst det fanns flera kvinnor än män. Man skulle därför vara snäll mot ogifta flickor, ty deras lott var bedrövlig! - Ja, man skulle vara snäll! Det var lätt att säga det, men när de inte ville vara snälla! - Och så ränn det ur honom alltihop och till och med att han skrivit en pjäsrecension. - Ack, de skriva så mycket goja, sade läkaren och lade locket på toddykannan. Det är vetenskapen, som avgör de stora frågorna i sista hand! Vetenskapen!     När kaptenen efter sex månaders frånvaro och en ledsam brevväxling med sin hustru, vilken tagit hans pjäskritik i en skarp upptuktelse, slutligen landsteg i Dalarö, mottogs han av sin hustru, alla barnen, två pigor och Ottilia. Hustrun var öm, men icke hjärtlig. Hon räckte fram sin panna att kyssas. Ottilia var lång som ett stag och hade skurit av håret så hon såg ut som en svabel i nacken. Supén var tråkig med té. Barkassen stuvades med barn och kaptenen fick en vindskammare. O, vad det var olikt mot förr! Gamle Pall såg så gammal ut, och snopen var han med. Det var ett rent helvete, menade han, att vara gift och ingen hustru ha!     Följande morgon ville han ha frun med att segla. Men Ottilia tålde icke sjön. Hon hade haft så ont av ditresan på Baggensfjärden. Och för övrigt var det söndag. Söndag? Där hade vi det! Men de skulle gå ut och spatsera i stället. De hade nog mycket att tala om! Jojo men, vad de hade att tala om. Men Ottilia skulle icke vara med!     De gingo ut arm i arm. Men de talade icke mycket; och det som sades var mera ord att dölja tankarne än tankar uttryckta med ord. De kommo förbi den lilla kolerakyrkogården och togo vägen ner åt Schweizerdalen. En svag bris sög in mellan granarne, och genom det mörka riset lyste fjärden så blå. Så satte hon sig ner på en sten. Han vid hennes fötter. Nu smäller det snart, tänkte han. Och så small det! - Har du tänkt något över vårt äktenskap? började hon. - Nej, sa han, som om han haft sin parad uttänkt; jag har bara känt det! Jag tror nämligen att kärleken är en känsloaffär; man seglar på landkänningar, och går i hamn, men tar man till kompass och kort, så går man på grund. -Ja, men vårt äktenskap har icke varit annat än ett Dockhem! - Lögn, med förlov. Du har aldrig förfalskat någon växel, du har aldrig visat dina strumpor åt någon syfilitisk doktor, av vilken du ville låna pengar mot natura-säkerhet; du har aldrig varit så romantiskt stupid, att du väntade på, att din man skulle gå och ange sig för ett brott som hans hustru begått av dumhet, och som icke blev brott, därför att ingen åklagare fanns; du har aldrig ljugit för mig! Jag har behandlat dig lika hederligt som Helmer behandlade sin hustru, då han gjorde henne till sin själs förtrogna, lät henne resonera om bankens affärer, lägga sig i tjänstens tillsättande and so on! Vi ha sålunda varit man och hustru enligt alla begrepp, både gammalmodiga och nymodiga! - Ja, men jag har varit din hushållerska! - Lögn, med förlov; du har icke ätit i köket; du har icke tagit lön, du har aldrig behövt redovisa för pengar, aldrig fått skubbor för att det och det icke varit i lag! Och anser du mitt arbete, att hala och brassa, att sticka ända och skrika: skyldra ertsch, räkna ut sillar och mäta upp supar, väga ärter och prova mjöl, anser du det vara mera ärofullt än att se efter pigor och gå till torget, föda barn och uppfostra dem! - Nej, men du har betalt för det; du rår dig själv, du är man och du rår! - Min lilla vän! Vill du ha lön av mig? Vill du bli min verkliga hushållerska? Att jag är en man, det är en slump, ty det lär icke avgöras förr än i sjätta månaden! Det är sorgligt, ty det är numera ett brott att vara man, men icke är det ett fel. Och fan må ta den som retade upp mänsklighetens två hälfter mot varandra! Den har ett stort ansvar. Rår jag? Rå vi icke båda? Gör jag något viktigt utan att fråga dig till råds! Va? Men du, du uppfostrar dina barn efter ditt huvud! Minns du, när jag ville avlysa vaggningen, som jag ansåg brottslig, emedan det är att berusa barnen till sömn. Då fick du råda! En annan gång rådde jag; nästa gång rådde du! Någon medelväg fanns inte, ty emellan vagga och icke vagga finns intet! Det gick dock bra ihop ändock, ända tills nu! Du har övergivit mig för Ottilia! - Ottilia! Alltid Ottilia! Skickade du icke henne på mig själv? - Icke precis henne! Men nu är det hon som rår! - Allt vad jag tycker om, skall du skilja mig ifrån! - Är Ottilia allt? Det ser så ut! - Men jag kan icke sända bort henne nu, då jag engagerat henne att läsa pedagogi och latin med flickorna! - Latin! Ablativus! Herre Jesus, ska de också förstöras? - Ja, de skola veta lika mycket som en man vet, när de komma att gifta sig, så att det blir ett rätt äktenskap! - Men, kära själ, icke kunna alla äkta män latin! Jag kan ju inte mer än ett enda ord latin och det är Ablativus! Och vi ä lyckliga ändå! För övrigt håller man ju på att avlysa latinet för männen såsom varande onyttigt. Ska ni nu gå igenom samma fördömelse! Kan ni inte lära av exemplet! Har man inte nog av att ha fördärvat mankönet; skall man nu också fördärva kvinnokönet! Ottilia, Ottilia, vi gjorde du mig detta! - Jag vill inte tala mer om denna sak! Men vår kärlek, Vilhelm, har icke varit såsom den bort vara. Den har varit sinnlig! - Kära hjärtans, hur skulle vi ha haft barn om icke vår kärlek varit sinnlig - också! Men den har icke bara varit sinnlig! - Kan någonting vara svart och vitt på samma gång! Det vill jag fråga? Svara på det! - Ja, det kan det; din parasoll är svart utanpå, men vit inunder! - Sofist! - Hör du, min älskade vän, tala med din egen tunga och med ditt eget hjärta, och icke med Ottilias böcker! Tag ditt förnuft till fånga och bliv dig själv, min egen lilla älskade hustru! - Din, din egen, egendom som du köper med vad du förtjänar på ditt arbete! - Likasom, märk ordet, jag är din man, din egen man, som ingen annan kvinna får titta åt, om hon vill ha sina ögon kvar i huvet, och som du fått till skänks, nej, till ersättning för att han fick dig! Är det icke partie égale! - Men ha vi icke lekt bort vårt liv? Ha vi haft några högre intressen, Vilhelm! - Ja, vi ha haft de högsta intressen, Gurli; vi ha icke lekt alltid, ty vi ha haft allvarsamma stunder också! Vi ha haft de högsta intressen man kan ha; ty vi ha givit liv åt det blivande släktet, vi ha släpat och stretat ganska tappert, och du icke minst för de små som skola bli stora. Har du icke varit nära döden fyra gånger för dem! Har du icke försakat nattens sömn för att vagga dem, dagens nöjen för att sköta dem; skulle vi icke ha kunnat haft sex rum och kök vid Drottninggatan och betjänt i stället för att bo i Långa Raden, om vi icke haft de små; skulle icke Gullan kunnat ha haft siden och pärlor, och skulle icke gamle Pall sluppit gå med skatbon på knäna om vi låtit bli att ha de små! Äro vi sådana dockor? Äro vi då så själviska som gamla nuckor påstå; vilka oftast ratat män, emedan de icke anstått dem! Tag reda på orsakerna du till att så många flickor gå ogifta! De veta nog alla att skryta med, att de haft anbud, men vilja ändå så gärna vara martyrer! Högre intressen! Att läsa latin! Att klä sig halvnaken för välgörande ändamål och låta barnen ligga och fara illa i sina våta blöjor! Jag tror jag har högre intressen än Ottilia, när jag vill ha starka, glada barn, som kunna en gång uträtta i livet det vi icke hunno med! Men icke går det med latin! Farväl Gurli! Nu skall jag på vakt! Kommer du med?     Hon blev sittande och svarade icke. Han gick; med tunga steg, så tunga. Och den blåa fjärden blev mörk och solen lyste icke mer för honom. Pall, Pall, vart skall detta taga vägen, suckade han för sig själv, när han klättrade över stättan vid kyrkogården; jag önskade jag låge där under en trästicka, därnere bland trädrötter; men jag kunde bestämt icke få någon ro om jag låg där ensam! Gurli! Gurli! - Nu är det rakt på tok, svärmor, sade kaptenen en dag på hösten, när han kom upp till gumman vid Sturegatan. - Vad är det nu, kära Ville? - De voro hemma hos oss i går. I förrgår voro de hos prinsessan. Och då blev lilla Alice dålig. Det var otur förstås, och jag vågade inte skicka efter Gurli, för hon skulle bara trott det var tillställa. Å! När förtroendet är rubbat en gång så ... Jag var hos krigskommissarien häromdan och frågade om man enligt svensk lag har rättighet att röka ihjäl sin hustrus väninnor! Nej, det hade man inte. Och hade man det, så vågade man inte, för då var det slut med ens. Fan så mycket bättre om det var en älskare; den kunde man ta i nacken och sparka ut. Vad ska jag göra? - Ja ja, det är ett svårt fall, kära Ville, men vi få hitta på något. Inte kan du, stora karlen, gå ogift på det här sättet! - Nej, det är det jag säger! - Jag sa åt henne på skarpen härom dan, att om hon inte var snäll, så skulle hennes man komma att gå till flickor i rappet! - Nå, vad sa hon då? - Hon sade: att det fick han, ty sin kropp rådde var och en om. - Hon med då, förstås? Det är trevliga teorier. Jag blir gråhårig, svärmor! - Ett gammalt gott sätt är att göra henne svartsjuk. Det brukar vara radikalkuren, för då kryper kärleken fram, om den finns kvar! - Den finns kvar! - Säkert! Ty kärleken dör inte knall och fall; den kan gnagas av under årens lopp - om den ens kan det! - Ta och kurtisera Ottilia, så få vi se sen! - Kurtisera! Henne! - Försök! Är det ingenting som du kan, och som intresserar henne. - Jo, låt se! De hålla på med statistiken nu! Fallna kvinnor, smittosamma sjukdomar, häu! - Om man skulle leda det där in på matematiken! Den kan jag åtminstone! - Nå, se där ha vi det! Börja med matematiken, övergå till schalpåtagning och bottinknäppning. Följ henne hem om kvällarna. Drick du med henne och kyss henne så Gurli ser det. Behövs det, så var närgången. Å! Hon blir inte ond, må du tro. Och så, mycket matematik, så mycket att Gurli får sitta och höra på och tiga. Kom så igen om åtta dar och tala om för mig!     Kaptenen gick hem och läste igenom de sista broschyrerna om osedligheten, och därpå skred han till verket.     Om åtta dar satt han glad och nöjd hos sin svärmor och drack en god sherry. Han var riktigt glad. - Berätta, berätta, sa gumman och sköt upp glasögonen. - Jo, ser du; det satt hårt åt första dan, för hon misstrodde mig. Hon trodde jag drev med henne. Men så talade jag om vilket oerhört inflytande probabilitetskalkylen haft i Amerika på sedlighetsstatistiken. Den hade helt enkelt gjort epok. Såå, det visste hon inte, och det retade henne. Jag kastade fram ett exempel och visade med siffror och bokstäver, att man kunde med en viss sannolikhet beräkna huru många kvinnor som skulle falla. Detta förvånade henne. Nu såg jag, att hon var nyfiken och ville skaffa sig en trumf till nästa sammanträde. Gurli var glad att se det vi blevo vänner, och hon riktigt puffade på. Hon skuffade in oss i mitt rum och stängde dörren; och där sutto vi och räknade hela eftermiddan. Hon var lycklig, den schanan, ty hon kände att hon vann något på mig, och på tre timmar voro vi vänner. Vid supén tyckte min hustru, att Ottilia och jag varit så gamla bekanta att vi skulle säga du. Jag tog upp av mitt gamla goda sherry för att fira den stora händelsen. Och så kysste jag henne mitt på mun, Gud förlåte mina synder. Gurli såg litet häpen ut, men blev icke ond. Hon var idel lycka. Sherryn var stark och Ottilia var svag. Jag hjälpte henne på med kappan och följde henne hem. Tryckte hennes arm på Skeppsholmsbron och förklarade hela stjärnkartan. Å! Hon var hänryckt! Hade alltid älskat stjärnorna, men icke fått lära vad de hette. De stackars kvinnorna få ingenting lära. Hon svärmade ordentligt och vi skildes som de aldra bästa vänner, vilka misskänt varandra så länge, så länge. Dan därpå mera matematik. Vi sutto ända till supén. Gurli kom in ett par gånger och nickade åt oss. Men vid kvällsbordet talades bara matematik och stjärnor, och Gurli satt tyst och hörde på. Så följde jag henne hem. Men på kajen mötte jag kapten Björn. Vi slunko in på Grand Hotel och fingo ett glas punsch. Kom hem klockan ett. - Gurli satt uppe. "Var har du varit så länge, Vilhelm?" sade hon. - Då for djävulen in i min själ och jag svarade: vi gingo och pratade på Holmbron så länge att jag alldeles glömde vad klockan var. Det tog skruv.     "Jag tycker inte det är riktigt passande att gå ute om natten med ett ungt fruntimmer", sa hon. - Jag låtsade bli förlägen och framstammade, att när man har så mycket att tala om, så vet man icke alltid vad som är passande. "Vad talade ni om då?" sade Gurli och gjorde en liten min. - Inte kunde jag minnas det. - Det är bra marscherat, min gosse, sade gumman; vidare, vidare! - Tredje dagen, fortfor kaptenen, kom Gurli in med ett arbete och stannade till matematikens slut. Supén var icke fullt så glad men dess mera astronomisk. Hjälpte schanan på med bottinerna, vilket gjorde ett djupt intryck på Gurli, som vände bara kinden att kyssas åt Ottilia när hon gick. Tryckte arm på Holmbron och talade om själarnes sympati, om stjärnorna såsom själarnas hem. Drack punsch på Grand Hotel och kom hem klockan två. Gurli satt uppe; jag såg det, men jag gick in till mig direkt, ungkarl nu si, och Gurli skämdes att komma efter och fråga. Dan därpå, Astronomi; Gurli förklarade, att hon hade stor lust vara med, men Ottilia sade, att vi kommit för djupt i ämnet och hon skulle sedan meddela Gurli de första grunderna. Gurli var retad och gick ut. Mycket sherry till supén. När Ottilia tackade för mat, tog jag henne om livet och kysste henne. Gurli vart blek. Vid bottinknäppningen tog jag ett litet tag med hand, hm ... - Genera dig inte för mig, du, Ville, sa gumman, jag är gammal jag! - . . . så här om skänkeln. Inte så dåligt för resten! Hm! Verkligen inte så illa! Häu! Men när jag skulle ta på mig rocken, så, hast du mir gesehen, där stod Lina färdig att följa fröken hem. Och Gurli gjorde en ursäkt för mig; hade förkylt mig i går kväll; var rädd för nattluften. Ottilia såg flat ut och kysste inte Gurli när hon gick. Dan därpå skulle jag visa Ottilia astronomiska instrument uppe på skolan klockan tolv. Hon kom också, men var ledsen. Hon hade just varit hos Gurli, som var ovänlig mot henne. Kunde inte förstå orsaken. När jag kom hem till middan var Gurli alldeles förändrad. Hon var kall och stum som en fisk. Hon led. Jag såg det. Men nu skulle kniven in. - Vad hade du sagt åt Ottilia, eftersom hon var så ledsen? tog jag upp. - Vad hon hade sagt? Jo, hon hade sagt åt henne att hon var en kokett. Det hade hon sagt. - Hur kunde du säga det, sa jag. Du är väl aldrig svartsjuk heller! - Jag, svartsjuk på den där! brast hon ut. - Ja, det förvånade mig, ty ett så intelligent och förståndigt fruntimmer kunde väl aldrig gå och se på en annans man! - Nej (nu kom det!), men en annans man kunde gå och bära sig illa åt mot ett annat fruntimmer. - Huhuhu! - Nu var det färdigt. Jag försvarade Ottilia ända tills Gurli kallade henne nucka, och jag fortfor att försvara henne. Och den eftermiddan kom inte Ottilia. Hon skrev ett svalt brev och ursäktade sig, men hon såg nog att hon var överflödig. Jag protesterade och ville gå och hämta henne. Men då blev Gurli vild. Hon såg nog, att jag var förälskad i den där Ottilia, att hon (Gurli) var ingenting för mig; hon visste, att hon var ett våp, att hon ingenting kunde, ingenting dugde till, och att, huhuhu, matematik, det var alldeles omöjligt för henne. Jag skickade efter en rack och så åkte vi till Lidingöbro. Där drucko vi glödgat vin och åto en dundrande sexa, och det var som på bröllop igen, och så foro vi hem! - Än sedan då? sade gumman och tittade över glasögonen. - Sedan! Hm! Gud förlåte mina synder! Men jag förförde henne. Ta mig fan förförde jag inte henne i min egen ungkarlssäng, och så går det till på bröllop! - Vad säger du om det, mormor? - Det gjorde du rätt i! Och sedan då? - Å, sedan! Sedan så, så var det all right, och nu tala vi om barnuppfostran och kvinnors frigörelse från gammalt skrock och nuckeri, och romantiken och fan och hans ablativus, men vi tala på tuman hand nu, och då förstår man varandra bäst! inte sant, gumma? - Jo kära hjärtans, och nu ska jag komma och se på er igen. - Gör det, du! Där ska du se hur dockorna dansa, och lärkefåglar och spillefåglar sjunga och kvittra, och där ska du se glädjen i tak, för där går ingen och väntar på vidunder som bara finnas i sagoböckerna, du! Där ska du se på ett riktigt dockhem, du!