|
Ersättning
Han var ett akademisnille på sin tid och det var intet tvivel om,
att han icke skulle bli något stort. Som juris kandidat måste han emellertid gå till Stockholm
att söka sig tjänst, och avhandlingen blev uppskjuten. Han var mycket äregirig, men han
saknade förmögenhet. Därför hade han beslutat gifta sig rikt och förnämt. Man såg honom
därför både i Uppsala och senare i Stockholm endast i de finaste sällskap han kunde råka. I
Uppsala drack han som äldre student alltid brorskål med de nykomna adelsmännen, och dessa
kände sig ganska hedrade av en äldre landsmäns bekantskap. Och så knöt han "matnyttiga"
vänskapsförbindelser med dem, varför han om somrarne alltid var utbjuden på föräldrarnes
slott.
Det var där han jagade. Han hade sällskapstalanger, spelade
och sjöng och kunde underhålla damerna, och därför var han gärna sedd. Hans toalett
antydde mer solid elegans än han hade råd till, men han lånade aldrig penningar av adelsmän
eller vänner. Han hade till och med köpt två värdelösa aktier i Kropp och Wäng, och han
glömde icke tala om när han skulle på bolagsstämma.
Två somrar hade han gjort sin kur för en adlig fröken med
någon jordegendom, och man talade om hans apparenser, då plötsligt han försvann från den
förnäma horisonten och var förlovad med en fattig flicka, vars far var tunnbindare utan
jordegendom.
Hans vänner kunde icke förstå detta, att han så gick i ljuset för
sig själv. Han som hade det så bra förspänt, han som hade det rent på gaffeln, och bara
behövde gapa. Ja, han förstod det icke själv, hur hans mångåriga planer så hastigt kunde
korsas av ett litet flickansikte, som han såg en enda gång på en ångbåt. Han var förgjord, han
var besatt. Han frågade sina vänner, om de inte tyckte hon var vacker. Nej, det kunde de
icke tycka, för att vara uppriktiga.
Men hon var intelligent. Se in i de ögonen. De tala. Vännerna
kunde inte se någonting och höra ännu mindre, ty flickan talade aldrig.
Men han var hemma hos tunnbindaren, å en sådan intelligent
karl, ta mig fan, varenda kväll. Han låg på knä, en reminiscens från sommarslotten, och höll i
garnhärvan; han sjöng för henne, spelade, talade om teater och religion och han läste alltid ett
jakande svar i hennes djupa ögon. Han skrev vers till henne och lade sin lagerkrans, sina
äregiriga drömmar, ja, sin avhandling för hennes fötter. Och så gifte han sig.
Tunnbindaren överlastade sig på bröllopet och höll ett
oanständigt tal för flickorna; men häradshövdingen fann så mycken natur, så mycken
älskvärdhet i gubbens uppträdande, att han i stället för att nedtysta den gamle tvärtom
uppmuntrade honom att gå på. Han trivdes så gott bland dessa enkla människor, där man fick
vara sig själv.
- Se, det är kärleken, sade hans vänner. Det är dock något märkvärdigt med den kärleken!
Och så voro de gifta. En månad, två månader. Och han var så
lycklig, så lycklig. Om kvällarna sutto de ensamma, och han sjöng om Rosen i Nordanskog;
det var hennes älsklingssång. Och han talade om teater och religion och hon satt så andäktig
och hörde på! Men hon sade aldrig något, hon var alltid av hans mening och virkade
antimakassar.
I tredje månaden återtog han sin gamla vana att sova middag.
Frun ville sitta bredvid honom, ty hon kunde icke vara ensam. Detta generade honom, ty han
kände ett stort behov av att vara ensam med sina tankar.
Ibland kom frun och mötte honom på Norrbro om middagarna, och då var hon stolt att se,
hur han sprang ifrån sina kamrater och över till henne. Och så förde hon honom hem i triumf
med sig; han var hennes ensam!
I fjärde månaden började han tröttna på att sjunga
Rosen i Nordanskog. Den var så utsliten! Och så tog han en bok, och så sutto de
tysta.
En kväll skulle han på ett stärbhussammanträde med sexa. Det
var första kvällen han var från sitt hem. Frun skulle ta en väninna hem till sig och gå sedan i
tid och lägga sig, ty han komme nog att dröja.
Och väninnan kom, och så gick hon klockan nio. Frun satte sig
i salongen att vänta, ty hon gick bestämt inte och lade sig förr än han kom hem. Hon hade
ingen ro att sova.
Och så satt hon där i våningen ensam. Vad skulle hon göra!
Flickan hade gått och lagt sig, och huset blev tyst. Pendylen knäppte och knäppte. Men
klockan var icke mer än tio när hon trött lade bort sin antimakassar. Hon gick omkring och
småstädade och var nervös. Detta var att vara gift. Ryckas ut från sin omgivning och sättas i
tre tomma rum, tills mannen kom hem halvrusig och rå. Men han älskade ju henne och han
måste ju vara borta i kväll i affärer. Hon var en toka, som icke kunde förstå det. Men
älskade han henne ännu? Hade han icke härom dagen nekat hålla i garnhärvan, som han så
gärna gjorde förut ~ innan de blevo gifta. Hade han icke i går middag sett likasom missnöjd
ut när hon kom och hämtade honom! Och om han också hade affärssammankomst i kväll, så
behövde han väl icke vara med på sexan.
Klockan var bara halv elva, när hon genomgått denna examen
till slut. Hon förvånades över, att icke dessa tankar kommit på henne förr. Och så ställde de
mörka tankarne upp sig igen och så defilerade de en gång till. Men nu hade förstärkning
anlänt. Han talade sällan vid henne mer. Han sjöng aldrig, och pianot var stängt. Han hade
ljugit då han sagt att han sov middag, ty han låg och läste en fransk roman.
Han hade ljugit för henne!
Klockan var bara halv tolv. Tystnaden var ohygglig. Hon
öppnade fönsterluckan och tittade ut på gatan. Där nere stodo två herrar och dividerade med
två fruntimmer. Jo, så äro männen! Tänk om han också! Då gick hon i sjön.
Hon stängde luckan och tände kronan i sängkammaren. Han
hade yrkat på att de skulle ha en stor ljuskrona i sängkammarn. "Man skall se vad man gör",
hade han sagt vid ett intimt tillfälle. Ännu var allting så blankt, så fint därinne. Det gröna
sängtäcket låg som en slagen äng, och de små vita kuddarna lågo som kattungar på gräs;
hennes toalett var så skinande i polityren; glaset hade ännu icke dessa fula fläckar, som det
får av vattenstänk, och silver på hårborsten, på puderasken, tandborsten, allt var så blankt
ännu. Deras tofflor stodo där under sängen så styva och nya, som om de aldrig skulle bli
nedtrampade. Allt var fräscht ännu, men ändå var det så gammalt. Hon kunde alla hans
sånger, alla hans salongsstycken, alla hans ord, alla hans tankar. Hon visste precis vad han
skulle säga, när han om middagen satte sig till bords, allt vad han skulle säga, när de voro
ensamma om kvällen.
Hon var led, hon var trött vid alltihop. Hade hon älskat
honom? Åja! Ja! visst hade hon det! Men var detta nu alltihop, alla hennes ungdoms
drömmar! Skulle hela livet bli så här! Ja! Men, men, men, de skulle väl få barn! Ja, men
ännu hade de inga tecken sett! Tänk! Då vore hon icke mer ensam; då skulle han få gå bort
så mycket han ville, ty då hade hon ju alltid någon att tala vid, att pyssla om. Kanske det var
barn som fattades. Kanske äktenskapet verkligen vore gjort för ett annat, än att en herre
skulle få ha en hålldam, som lagen garanterade honom att få ha i fred! Ja väl! Men han
skulle väl älska henne ändå, och det gjorde han icke! Och så grät hon!
När mannen kom hem klockan ett, var han icke det minsta
rusig. Men han blev nära på ond, då han fick se hustrun sitta uppe.
- Varför har du inte lagt dig? var hans första hälsning.
- Hur kunde jag ha ro att lägga mig, när jag väntade dig?
- Jaså! Jo det här blir trevligt. På det viset skall jag aldrig våga gå bort! Jag tror du har
gråtit också!
- Ja, jag har gråtit, och det må jag väl göra, när du icke; älskar - mig - mera.
- Älskar jag dig inte, därför att jag måste vara borta i affärer.
- En sexa är inga affärer.
- Se så där ja! Nu törs man inte gå ut mer! Det är då fan, vad fruntimmerna äro
efterhängsna av sig.
Efterhängsna! Ja jag såg nog det i går middags, när jag mötte
dig på Norrbro. Men jag skall aldrig gå och möta dig mer.
- Men, min lilla vän, när jag gick med min chef ...
- Huhuhu! Nu brast gråten ut, och frun fick konvulsioner. Ut och väcka Lina och få varma
krus.
Han grät, han också! Hjärtats tårar! Över sig själv, sin hårdhet,
sin uselhet, över illusionerna, allt! Men det var ju mer än illusioner! Han älskade ju henne!
Gjorde han icke? Och hon sade ju, att hon älskade honom igen, nu när han låg på knä vid
soffan och kysste hennes ögon. Ja, de älskade varann! Det var bara ett moln som dragit
förbi! Stygga tankar i ensamheten. Hon skulle aldrig, aldrig vara ensam mer. Och så
somnade de i varandras armar, och hon log igen.
Men dagen därpå gick hon inte och mötte honom. Han frågade
ingenting vid middagsbordet. Han talade mycket, men mer för att tala, och det lät som han
talade vid sig själv. Om aftonen underhöll han henne med långa skildringar om livet på
Sjöstaholm, och vad fröknarne sa till baron och vad grevens hästar hette. Och dagen därpå
talade han om sin avhandling.
En middag kom han hem och var mycket trött. Hon satt i
salongen och väntade på honom. Hennes garnnystan hade fallit på golvet. Han går förbi och
får garnet om foten, rycker antimakassarn ur hennes hand och släpar den med sig. Blir ond
och sparkar undan; han var för trött att buga sig ner och ta opp.
Hon säger något vasst om hans oartighet.
Han svarar, att han inte har tid att tänka på hennes skräp, och
hon kunde för resten ta sig för något nyttigt. Han måste tänka på sin avhandling om han ville
ha en framtid. Och därför måste de tänka på inskränkningar.
Nu var det färdigt.
Följande dag satt frun och stickade på en strumpa åt sin man,
med förgråtna ögon. Han upplyste henne, att det var billigare att köpa vävda strumpor. Då
brast hon i gråt. Vad skulle hon göra? Lina skötte ju huset, och i köket fanns icke mera att
göra än för en person. Hon städade själv i rummen. Ville han, att de skulle avskeda
Lina.
- Å nej, nej.
- Hur ville han ha det då!
- Det kunde han inte säga, men det var bestämt något galet. Huset var för dyrt. Det var
alltsammans! Det här gick inte i längden, och han fick aldrig skriva på sin avhandling. Och
så tårar och kyssar och stor försoning!
Men han började nu vara borta ett par kvällar i veckan.
Affärer! En man måste visa sig bland folk. Det var nu en gång så, annars blev han
bortglömd.
O, de långa, långa kvällarna. Men numera gick frun och lade
sig och låtsades alltid sova, när mannen kom hem.
Ett år hade gått, men inga tecken till barn märktes.
Häradshövdingen tyckte, att det började likna ett litet förhållande han förut haft med en
hålldam, utom det att det var tråkigare och dyrare. Samtalet hade upphört och endast
kallprat om hushållssaker kvarstod. Hon var ju dum, tyckte han. Det var ju sig själv han
lyssnat på, och djupet i hennes blickar, det var ju bara det, att hon hade så stora pupiller, så
ovanligt stora pupiller. Han talade numera öppet med henne om sin forna kärlek, som
något passerat. Nej, då stack det i hjärtat, och så kände han den gamla kärleken igen, igen
som något upprörande, obarmhärtigt, något som aldrig kunde dö. Men så talade han vid
sig själv understundom. Allting på jorden är underkastat nötning. Varför skulle då Rosen i
Nordanskog vara outslitlig? När man hört den trehundrasextiofem gånger, så var den
utsliten, det kunde inte fan hjälpa. Nå! Hade hustrun rätt, då hon därav slöt, att kärleken
också var utsliten. Nej, och ett sakta ja! Men tänk om det bara var ett konkubinat? Det
var det ju, efter som det icke var några barn.
En dag beslöt han sig för att tala vid en gift kamrat; de voro ju
båda medlemmar av de giftas frimurarorden.
- Hur länge har du varit gift, bror?
- Sex år!
- Tycker du det är tråkigt vara gift?
- I början blev det litet jolmigt, men bara barnen kom, så fick man andas igen.
- Nej, vad säger du? Det är märkvärdigt, att jag inte får några barn.
- Det är inte ditt fel, men det kan vara lätt hjälpt. Skicka din hustru till läkaren!
Han talade förtroligt vid hustrun och hon gick till läkaren.
Pang! Sex veckor efter var det färdigt.
Nu blev det annat liv i huset! Oj så mycket göra! Och så låg
det småkläder på salongsbordet som smusslades under fotografialbum och poesiböcker när
någon kom i dörren. Och så kröpo de fram när man fick se, att det bara var han som kom.
Och så skulle man hitta på namn åt honom. Ty en gosse skulle det bli. Och så var det
konsultationer med "frun", och så köpa läkarböcker, och vagga och sängkläder.
Och så kom han! Och se det var en gosse!
Och när han såg "den lilla röda babianen som luktade smör"
ligga vid dessa bröst, som förut endast varit hans leksaker, och när han såg den lilla kvinnan
vara kvinna, och de stora pupillerna, som sågo så djupt på den lilla, som om de skådat in i
framtiden, då förstod han, att det ändå låg något djupt i de ögonen, djupare än som hans teater
och religion kunde förstå. Och nu flammade allt det gamla, det kära, första gamla upp, och
det kom med något nytt, något som han anat men aldrig förstått.
Och vad hon var vacker, när hon kom upp igen. Och så
intelligent i allt som rörde den lilla.
Och han kände sig som en karl. I stället för att tala om grevens
hästar och baronens kricketpartier talade han numera nästan för mycket om sin son.
Och när han var ute en kväll, så längtade han hem, icke därför
att hustrun satt och väntade som ett ont samvete, utan därför att han visste hon ej var ensam.
Och när han kom hem, så sovo de, både hon och den lilla. Han skulle nästan ha blivit
svartsjuk på den lilla och känt sig undansatt, ty det var dock ett visst behag i att vara
efterlängtad.
Nu fick han sova middag; och när Harald kunde vara bland
människor, då kom pianot upp igen, och då sjöngs Rosen i Nordanskog, ty den var spritt ny
för Harald, och den blev också ny för den stackars Laura, som icke hört den på så
länge.
Och aldrig var det tid med att virka mer, men huset var också
fullt med antimakassar. Men det blev icke heller tid med avhandlingen.
- Den skall Harald få skriva, sade häradshövdingen, ty nu kände han, att hans liv icke var
slut.
Och sedan sutto de mången kväll som förr och talade, men nu
talade de båda, ty nu förstod hon vad de talade om. Hon erkände, att hon var ett enfaldigt
kräk, som icke förstod teater och religion, men hon hade ju sagt honom det, fastän han icke
ville tro det. Men nu trodde han det inte alls.
Och de sjöngo Rosen i Nordanskog och Harald skrek med, och
de dansade efter Rosen i Nordanskog och de vaggade efter den, och aldrig blev den utsliten,
inte!
|