Ersättning     Han var ett akademisnille på sin tid och det var intet tvivel om, att han icke skulle bli något stort. Som juris kandidat måste han emellertid gå till Stockholm att söka sig tjänst, och avhandlingen blev uppskjuten. Han var mycket äregirig, men han saknade förmögenhet. Därför hade han beslutat gifta sig rikt och förnämt. Man såg honom därför både i Uppsala och senare i Stockholm endast i de finaste sällskap han kunde råka. I Uppsala drack han som äldre student alltid brorskål med de nykomna adelsmännen, och dessa kände sig ganska hedrade av en äldre landsmäns bekantskap. Och så knöt han "matnyttiga" vänskapsförbindelser med dem, varför han om somrarne alltid var utbjuden på föräldrarnes slott.     Det var där han jagade. Han hade sällskapstalanger, spelade och sjöng och kunde underhålla damerna, och därför var han gärna sedd. Hans toalett antydde mer solid elegans än han hade råd till, men han lånade aldrig penningar av adelsmän eller vänner. Han hade till och med köpt två värdelösa aktier i Kropp och Wäng, och han glömde icke tala om när han skulle på bolagsstämma.     Två somrar hade han gjort sin kur för en adlig fröken med någon jordegendom, och man talade om hans apparenser, då plötsligt han försvann från den förnäma horisonten och var förlovad med en fattig flicka, vars far var tunnbindare utan jordegendom.     Hans vänner kunde icke förstå detta, att han så gick i ljuset för sig själv. Han som hade det så bra förspänt, han som hade det rent på gaffeln, och bara behövde gapa. Ja, han förstod det icke själv, hur hans mångåriga planer så hastigt kunde korsas av ett litet flickansikte, som han såg en enda gång på en ångbåt. Han var förgjord, han var besatt. Han frågade sina vänner, om de inte tyckte hon var vacker. Nej, det kunde de icke tycka, för att vara uppriktiga.     Men hon var intelligent. Se in i de ögonen. De tala. Vännerna kunde inte se någonting och höra ännu mindre, ty flickan talade aldrig.     Men han var hemma hos tunnbindaren, å en sådan intelligent karl, ta mig fan, varenda kväll. Han låg på knä, en reminiscens från sommarslotten, och höll i garnhärvan; han sjöng för henne, spelade, talade om teater och religion och han läste alltid ett jakande svar i hennes djupa ögon. Han skrev vers till henne och lade sin lagerkrans, sina äregiriga drömmar, ja, sin avhandling för hennes fötter. Och så gifte han sig.     Tunnbindaren överlastade sig på bröllopet och höll ett oanständigt tal för flickorna; men häradshövdingen fann så mycken natur, så mycken älskvärdhet i gubbens uppträdande, att han i stället för att nedtysta den gamle tvärtom uppmuntrade honom att gå på. Han trivdes så gott bland dessa enkla människor, där man fick vara sig själv. - Se, det är kärleken, sade hans vänner. Det är dock något märkvärdigt med den kärleken!     Och så voro de gifta. En månad, två månader. Och han var så lycklig, så lycklig. Om kvällarna sutto de ensamma, och han sjöng om Rosen i Nordanskog; det var hennes älsklingssång. Och han talade om teater och religion och hon satt så andäktig och hörde på! Men hon sade aldrig något, hon var alltid av hans mening och virkade antimakassar.     I tredje månaden återtog han sin gamla vana att sova middag. Frun ville sitta bredvid honom, ty hon kunde icke vara ensam. Detta generade honom, ty han kände ett stort behov av att vara ensam med sina tankar. Ibland kom frun och mötte honom på Norrbro om middagarna, och då var hon stolt att se, hur han sprang ifrån sina kamrater och över till henne. Och så förde hon honom hem i triumf med sig; han var hennes ensam!     I fjärde månaden började han tröttna på att sjunga Rosen i Nordanskog. Den var så utsliten! Och så tog han en bok, och så sutto de tysta.     En kväll skulle han på ett stärbhussammanträde med sexa. Det var första kvällen han var från sitt hem. Frun skulle ta en väninna hem till sig och gå sedan i tid och lägga sig, ty han komme nog att dröja.     Och väninnan kom, och så gick hon klockan nio. Frun satte sig i salongen att vänta, ty hon gick bestämt inte och lade sig förr än han kom hem. Hon hade ingen ro att sova.     Och så satt hon där i våningen ensam. Vad skulle hon göra! Flickan hade gått och lagt sig, och huset blev tyst. Pendylen knäppte och knäppte. Men klockan var icke mer än tio när hon trött lade bort sin antimakassar. Hon gick omkring och småstädade och var nervös. Detta var att vara gift. Ryckas ut från sin omgivning och sättas i tre tomma rum, tills mannen kom hem halvrusig och rå. Men han älskade ju henne och han måste ju vara borta i kväll i affärer. Hon var en toka, som icke kunde förstå det. Men älskade han henne ännu? Hade han icke härom dagen nekat hålla i garnhärvan, som han så gärna gjorde förut ~ innan de blevo gifta. Hade han icke i går middag sett likasom missnöjd ut när hon kom och hämtade honom! Och om han också hade affärssammankomst i kväll, så behövde han väl icke vara med på sexan.     Klockan var bara halv elva, när hon genomgått denna examen till slut. Hon förvånades över, att icke dessa tankar kommit på henne förr. Och så ställde de mörka tankarne upp sig igen och så defilerade de en gång till. Men nu hade förstärkning anlänt. Han talade sällan vid henne mer. Han sjöng aldrig, och pianot var stängt. Han hade ljugit då han sagt att han sov middag, ty han låg och läste en fransk roman.     Han hade ljugit för henne!     Klockan var bara halv tolv. Tystnaden var ohygglig. Hon öppnade fönsterluckan och tittade ut på gatan. Där nere stodo två herrar och dividerade med två fruntimmer. Jo, så äro männen! Tänk om han också! Då gick hon i sjön.     Hon stängde luckan och tände kronan i sängkammaren. Han hade yrkat på att de skulle ha en stor ljuskrona i sängkammarn. "Man skall se vad man gör", hade han sagt vid ett intimt tillfälle. Ännu var allting så blankt, så fint därinne. Det gröna sängtäcket låg som en slagen äng, och de små vita kuddarna lågo som kattungar på gräs; hennes toalett var så skinande i polityren; glaset hade ännu icke dessa fula fläckar, som det får av vattenstänk, och silver på hårborsten, på puderasken, tandborsten, allt var så blankt ännu. Deras tofflor stodo där under sängen så styva och nya, som om de aldrig skulle bli nedtrampade. Allt var fräscht ännu, men ändå var det så gammalt. Hon kunde alla hans sånger, alla hans salongsstycken, alla hans ord, alla hans tankar. Hon visste precis vad han skulle säga, när han om middagen satte sig till bords, allt vad han skulle säga, när de voro ensamma om kvällen.     Hon var led, hon var trött vid alltihop. Hade hon älskat honom? Åja! Ja! visst hade hon det! Men var detta nu alltihop, alla hennes ungdoms drömmar! Skulle hela livet bli så här! Ja! Men, men, men, de skulle väl få barn! Ja, men ännu hade de inga tecken sett! Tänk! Då vore hon icke mer ensam; då skulle han få gå bort så mycket han ville, ty då hade hon ju alltid någon att tala vid, att pyssla om. Kanske det var barn som fattades. Kanske äktenskapet verkligen vore gjort för ett annat, än att en herre skulle få ha en hålldam, som lagen garanterade honom att få ha i fred! Ja väl! Men han skulle väl älska henne ändå, och det gjorde han icke! Och så grät hon!     När mannen kom hem klockan ett, var han icke det minsta rusig. Men han blev nära på ond, då han fick se hustrun sitta uppe. - Varför har du inte lagt dig? var hans första hälsning. - Hur kunde jag ha ro att lägga mig, när jag väntade dig? - Jaså! Jo det här blir trevligt. På det viset skall jag aldrig våga gå bort! Jag tror du har gråtit också! - Ja, jag har gråtit, och det må jag väl göra, när du icke; älskar - mig - mera. - Älskar jag dig inte, därför att jag måste vara borta i affärer. - En sexa är inga affärer. - Se så där ja! Nu törs man inte gå ut mer! Det är då fan, vad fruntimmerna äro efterhängsna av sig.     Efterhängsna! Ja jag såg nog det i går middags, när jag mötte dig på Norrbro. Men jag skall aldrig gå och möta dig mer. - Men, min lilla vän, när jag gick med min chef ... - Huhuhu! Nu brast gråten ut, och frun fick konvulsioner. Ut och väcka Lina och få varma krus.     Han grät, han också! Hjärtats tårar! Över sig själv, sin hårdhet, sin uselhet, över illusionerna, allt! Men det var ju mer än illusioner! Han älskade ju henne! Gjorde han icke? Och hon sade ju, att hon älskade honom igen, nu när han låg på knä vid soffan och kysste hennes ögon. Ja, de älskade varann! Det var bara ett moln som dragit förbi! Stygga tankar i ensamheten. Hon skulle aldrig, aldrig vara ensam mer. Och så somnade de i varandras armar, och hon log igen.     Men dagen därpå gick hon inte och mötte honom. Han frågade ingenting vid middagsbordet. Han talade mycket, men mer för att tala, och det lät som han talade vid sig själv. Om aftonen underhöll han henne med långa skildringar om livet på Sjöstaholm, och vad fröknarne sa till baron och vad grevens hästar hette. Och dagen därpå talade han om sin avhandling.     En middag kom han hem och var mycket trött. Hon satt i salongen och väntade på honom. Hennes garnnystan hade fallit på golvet. Han går förbi och får garnet om foten, rycker antimakassarn ur hennes hand och släpar den med sig. Blir ond och sparkar undan; han var för trött att buga sig ner och ta opp.     Hon säger något vasst om hans oartighet.     Han svarar, att han inte har tid att tänka på hennes skräp, och hon kunde för resten ta sig för något nyttigt. Han måste tänka på sin avhandling om han ville ha en framtid. Och därför måste de tänka på inskränkningar.     Nu var det färdigt.     Följande dag satt frun och stickade på en strumpa åt sin man, med förgråtna ögon. Han upplyste henne, att det var billigare att köpa vävda strumpor. Då brast hon i gråt. Vad skulle hon göra? Lina skötte ju huset, och i köket fanns icke mera att göra än för en person. Hon städade själv i rummen. Ville han, att de skulle avskeda Lina. - Å nej, nej. - Hur ville han ha det då! - Det kunde han inte säga, men det var bestämt något galet. Huset var för dyrt. Det var alltsammans! Det här gick inte i längden, och han fick aldrig skriva på sin avhandling. Och så tårar och kyssar och stor försoning!     Men han började nu vara borta ett par kvällar i veckan. Affärer! En man måste visa sig bland folk. Det var nu en gång så, annars blev han bortglömd.     O, de långa, långa kvällarna. Men numera gick frun och lade sig och låtsades alltid sova, när mannen kom hem.     Ett år hade gått, men inga tecken till barn märktes. Häradshövdingen tyckte, att det började likna ett litet förhållande han förut haft med en hålldam, utom det att det var tråkigare och dyrare. Samtalet hade upphört och endast kallprat om hushållssaker kvarstod. Hon var ju dum, tyckte han. Det var ju sig själv han lyssnat på, och djupet i hennes blickar, det var ju bara det, att hon hade så stora pupiller, så ovanligt stora pupiller. Han talade numera öppet med henne om sin forna kärlek, som något passerat. Nej, då stack det i hjärtat, och så kände han den gamla kärleken igen, igen som något upprörande, obarmhärtigt, något som aldrig kunde dö. Men så talade han vid sig själv understundom. Allting på jorden är underkastat nötning. Varför skulle då Rosen i Nordanskog vara outslitlig? När man hört den trehundrasextiofem gånger, så var den utsliten, det kunde inte fan hjälpa. Nå! Hade hustrun rätt, då hon därav slöt, att kärleken också var utsliten. Nej, och ett sakta ja! Men tänk om det bara var ett konkubinat? Det var det ju, efter som det icke var några barn.     En dag beslöt han sig för att tala vid en gift kamrat; de voro ju båda medlemmar av de giftas frimurarorden. - Hur länge har du varit gift, bror? - Sex år! - Tycker du det är tråkigt vara gift? - I början blev det litet jolmigt, men bara barnen kom, så fick man andas igen. - Nej, vad säger du? Det är märkvärdigt, att jag inte får några barn. - Det är inte ditt fel, men det kan vara lätt hjälpt. Skicka din hustru till läkaren!     Han talade förtroligt vid hustrun och hon gick till läkaren. Pang! Sex veckor efter var det färdigt.     Nu blev det annat liv i huset! Oj så mycket göra! Och så låg det småkläder på salongsbordet som smusslades under fotografialbum och poesiböcker när någon kom i dörren. Och så kröpo de fram när man fick se, att det bara var han som kom. Och så skulle man hitta på namn åt honom. Ty en gosse skulle det bli. Och så var det konsultationer med "frun", och så köpa läkarböcker, och vagga och sängkläder.     Och så kom han! Och se det var en gosse!     Och när han såg "den lilla röda babianen som luktade smör" ligga vid dessa bröst, som förut endast varit hans leksaker, och när han såg den lilla kvinnan vara kvinna, och de stora pupillerna, som sågo så djupt på den lilla, som om de skådat in i framtiden, då förstod han, att det ändå låg något djupt i de ögonen, djupare än som hans teater och religion kunde förstå. Och nu flammade allt det gamla, det kära, första gamla upp, och det kom med något nytt, något som han anat men aldrig förstått.     Och vad hon var vacker, när hon kom upp igen. Och så intelligent i allt som rörde den lilla.     Och han kände sig som en karl. I stället för att tala om grevens hästar och baronens kricketpartier talade han numera nästan för mycket om sin son.     Och när han var ute en kväll, så längtade han hem, icke därför att hustrun satt och väntade som ett ont samvete, utan därför att han visste hon ej var ensam. Och när han kom hem, så sovo de, både hon och den lilla. Han skulle nästan ha blivit svartsjuk på den lilla och känt sig undansatt, ty det var dock ett visst behag i att vara efterlängtad.     Nu fick han sova middag; och när Harald kunde vara bland människor, då kom pianot upp igen, och då sjöngs Rosen i Nordanskog, ty den var spritt ny för Harald, och den blev också ny för den stackars Laura, som icke hört den på så länge.     Och aldrig var det tid med att virka mer, men huset var också fullt med antimakassar. Men det blev icke heller tid med avhandlingen. - Den skall Harald få skriva, sade häradshövdingen, ty nu kände han, att hans liv icke var slut.     Och sedan sutto de mången kväll som förr och talade, men nu talade de båda, ty nu förstod hon vad de talade om. Hon erkände, att hon var ett enfaldigt kräk, som icke förstod teater och religion, men hon hade ju sagt honom det, fastän han icke ville tro det. Men nu trodde han det inte alls.     Och de sjöngo Rosen i Nordanskog och Harald skrek med, och de dansade efter Rosen i Nordanskog och de vaggade efter den, och aldrig blev den utsliten, inte!